Skolhuset

Aranäsgymnasiet i Kungsbacka, Wingårdhs.

I många svenska städer utgör skolhuset ortens hjärta. En universalbyggnad som används för fullmäktigesammanträden, föreningsträffar, fritidsverksamhet och undervisning. Den välhållna och påkostade skolbyggnaden är bygdens stolthet, det som knyter såväl unga som gamla till både framtiden och till platsen.

Under de kommande åren måste några miljarder läggas på att rusta upp slitna skollokaler runt om i landet har Boverket räknat ut i dagarna. Det stämmer nog. Och det finns en hel del lokaler i akut behov av upprustning. Svenska skolbyggnader håller mycket varierande kvalité, det ska gudarna veta och i champagnens tidsålder har underhållet varit eftersatt. Det finns en del helvetesbyggnader från 70-talet som borde försvinna från jordens yta. Men de allra flesta skolorna, och inte minst de som har tillkommit under de senaste 25 åren, är genomtänkta och väl gestaltade.

Skollokalerna är skolans enskilt viktigaste pedagogiska resurs. Det är byggnadens utformning, klassrummen, laborationssalarna, korridorerna, matsalen, uppehållsrummen, arbetsrummen, biblioteket, sittplatserna, utemiljön, lärarrummen, vilorummet och elevcaféterian som ger skoldagen struktur. Lokalernas utformning är avgörande för trivsel och arbetsmiljö – inlärningens grundbyggstenar.

En förutsättning för att skollokalerna ska utvecklas till de pedagogiska resurser de kan vara, det är att det finns en möjlighet att planera och investera långsiktigt. Man måste veta att skolan och elevunderlaget finns kvar under åtminstone de närmaste tjugo åren för att våga investera i nya lokaler och våga bygga med en sådan kvalité som kostar mycket inledningsvis men som betalar igen sig i det långa loppet.

Men. I det skolsverige vi fått idag är det inte tanken att skolorna eller kommunerna skall få sådan planeringsro. Ty, lyder föreställningen, då kommer de bli dästa och lata. Istället ska konkurrens och gärna överetablering råda på ”skolmarknaden”. Ingen skall vara säker på sin överlevnad. De skolor som inte kan locka till sig elever till terminstarten får läggas ner.

Priset är ett slöseri utan dess like. Som i Helsingborg, där kommunen 2003 stängde den hundraåriga Gustav Adolfsskolan på söder. Ut slängdes nyrenoverade lokaler, en nyss färdigställd matsal, hemkunskapssal, bildsal och en skinande ny idrottshall. Men kommunen hade plötsligt fått för många tomma skollokaler. Idag, fyra år senare, har man precis samma problem igen, ett överskott på 1800 platser i hela Helsinborg. Orsaken är otyglade friskoleetableringar som omöjliggör långsiktig planering: om sex år kommer det finnas fler gymnasieplatser bara i friskolorna än det finns folkbokförda elever i hela kommunen enligt Helsingborgs Dagblad. Men det är bara en beräkning, ingen vet säkert, så ingen kan planera för någonting alls.

I Helsingborg råder det ”knivskarp konkurrens om eleverna” och skolnämndens ordförande, folkpartisten Christer Rasmusson ”utesluter inte att någon [alltså en till] kommunal gymnasieskola läggs ned”. Vilket han inte har någonting emot, i konkurrensens namn. Frikostigt erbjuder Rasmusson de svällande friskolorna att hoppa in i de kommunala skolornas lokaler.

Men, eh, är det verkligen kommunens sak att hålla friskolor med lokaler frågar Sveriges Radio och Christer svarar:

”Båda parter tjänar på det här. Om vi står med tomma lokaler är det väldigt positivt om vi kan fylla upp dem med friskolor.”

Vinsten för friskolorna, säger Christer Rasmusson, vore att få tillgång till ändamålsenliga lokaler som till exempel specialsalar och matsalar.

Därmed sätter han fingret på pudelns kärna.

Det kostar pengar att bygga bra skollokaler. Mycket pengar. Så de vinstdrivande friskolorna bygger inga egna lokaler. De skolföretag som inte har samma tur som i Helsingborg, att generösa politiker bjuder bort befintliga kommunala skollokaler, de hyr istället in sig lite överallt. I kontor, gamla kaserner, lagerlokaler. Till och med lägenheter. De sitter utspridda på olika adresser eftersom de inte får plats på ett ställe. De sluter lunchavtal med kvarterets pizzeria, eftersom de inte har någon egen matsal.

Successivt håller därför idag utvecklingen av de pedagogiska lokalerna, skolans främsta resurs, på att rullas tillbaka. Inte därför att kunskapen bland arkitekter blivit mindre, utan därför att alltfler skolor helt enkelt inte håller sig med några fasta lokaler. De jobbar inte så, de kan inte jobba så. För ingen vågar, ingen kan, planera så långt.

Friskolornas riksförbund har en checklista för den som vill starta en egen friskola. En bit ner, under ”Fortsatta organisatoriska förberedelser”, intill ”marknadsföring mot föräldrar och elever.” står kort och gott

”söka efter lokal”.

Så mycket för lokalerna som ett pedagogiskt verktyg.

I en minnesvärd intervju som citerats här förr förklarar Vittras kommunikations- och logistikchef hur skolan uppnår sina vinstmål:

- Det går att effektivisera kostnader. Vi utnyttjar lokalytan genom att vi inte har klassrum. Pedagogerna har inga håltimmar.

Visst kan man i en skola välja att jobba utan klassrum, men det skall då vara utifrån en pedagogisk tanke inte av ekonomiska skäl.

Varje rumssamband, varje halvplan, varje nisch i en skola måste vara genomtänkt. Skolan är ett finkalibrerat instrument som skall användas av ungdomar i puberteten, ungdomar med nojjor, identitetskriser, koncentrationssvårigheter, skiftande behov eller bara små enkla vardagsfobier.

Ta bara en sådan sak som toaletterna. Om den enda toaletten ligger precis vid ett ständigt använt grupparbetsrum så kommer en del hellre hålla sig hela dagen och få hälsobesvär än att använda den. Det kan förstöra en hel dag, kanske varje dag.

Läroplanen betonar samarbete och grupparbete numera. Det är en helt riktig grundtanke, men det ställer mycket stora krav på miljön om det inte skall resultera i en situation där elever med koncentrationssvårigheter får svårt att följa med och grupparbetet slutar i kaos.

Aranäsgymnasiet, interiör.

I många nybyggda och ombyggda skolor har teorier om defensible space omsatts i ”studielägenheter”, trygga hemmahörn på skolan där hela arbetslaget har sina basfunktioner och hemklassrum samlade. I Arkitektur och skola (Arkus 1999) skriver Lisbeth Williams att ”[allt tyder] på att revirbrist är en viktig faktor när skolpersonalen klagar på oro och främlingskap bland elever, som ofta saknar ett eget klassrum.”

Erfarne skolarkitekten Gunnar Löwenhielm sammanfattar i samma bok några villkor som måste uppfyllas i genomtänkta skollokaler med hemmaterritorier. Några punkter:

Många olika typer av verksamhet skall kunna pågå samtidigt utan att störa andra.

Stöd skall finnas i rummens form och inredning för att möjliggöra avskildhet utan avkall på öppenhet, flera olika typer av utrustning för laborativt och verkstadsbetonat arbete skall finnas nära till hands.

Viktiga basfunktioner som kapprum, toaletter och dylikt ska vara väl lösta.

Glaspartier och glas i dörrar skapar öppenhet och kontakt.

Ett av rummen är utrustat för enklare laborativa moment i till exempel fysik, kemi, biologi, hemkunskap och bild.

Datorer kopplade till biblioteket finns uplacerade här och var.

Elevernas kapprum ligger centralt invid toaletter och trappa.

Detta som exempel på uppgiftens natur. En skola kan gestaltas på många andra sätt, men det centrala är att den gestaltas specifikt för sitt ändamål. För, som Gunnar Löwenhielm skriver:

”Den byggda miljön är viktig för att stödja och underlätta verksamheten, men den spelar även en stor roll i det man brukar kalla den ”dolda läroplanen”, det vill säga att allt det som omger studierna, miljö, organisation, hierarkier, sociala mönster etc, ofta lär eleverna mer än vad som sägs i läroböcker och av lärare.”

Speciellt högstadieeleverna uppfattar och tolkar den byggda miljöns dolda budskap, skriver Lisbeth Williams och citerar Ann Skantzes doktorsavhandling Vad betyder skolhusen (1989):

Om den tjugotalsskola som ingår i studien kommenterar eleverna korridorerna med de stora fönstren och dekorativa utsmycknignarna, nischerna och sittplatserna: ”dom har tydligen tänkt på att elever ska va här, och ska vara här hela dagarna nästan”. Generationer av barn har gått i skolan och det ger dem trygghet. Om de nötta stentrapporna säger en elev att: ”det är många före mig som varit här”. En annan skriver: ”Ja skolan står kvar där på något sätt, det vet man alltid, att den har stått så här länge, så skall den stå här när man kommer tillbaka nästa dag också. Det känns skönt.”

Skolan är fortfarande en institution. En av de fasta punkterna i en värld där inte mycket annat håller att ta tag i. Detta är vad påkostade och välgestaltade skollokaler förmedlar till eleverna: ni är viktiga. Ni är värda det bästa samhället kan erbjuda.

Vilket är det dolda budskapet i de vinstdrivande friskoleföretagens skolor i ickeskollokaler? Hej, hejdå, typ.

Samma misstag som av ren snålhet byggdes in i 70-talets fantasilösa bunkerskolor, upprepas i de privata skolorna idag. Vi borde veta bättre än så.

Andra bloggar om: skola, arkitektur, politik, friskolor

Röd tröja, for once in a life

Ta en röd tröja imorgon fredag, som ett stöd hur litet det än må vara till demonstranterna i Rangoon. Världen ser vad som händer.

Läs bloggrapporter innifrån Burma hos Ko Htike. Ni som använder Facebook kan läsa mer här. Internationell namninsamling. Kulturbloggen tipsar om mer konkreta åtgärder.

I Stockholm blir det manifestation på medborgarplatsen 17.00 och i riksdagen har Fredrik och Fredrik tagit initiativ till en samling.

Vänsterpartiets pressmeddelande: Stärk sanktionerna mot Burma!

Föregående post in the words of Jarvis Cocker

Bidragssamhället

Konsten att komma ut på ovansidan här i livet är förenad med förmågan att låta andra göra jobbet och själv lägga beslag på vinsten, äran och makten. Det låter kanske enkelt, men det är minsann ingenting som vem som helst kan lyckas med. Den som vill bli verkligt framgångsrik bör besitta en särskild hjärtlöshet kombinerat med en god skådespelarförmåga. Det räcker inte att på ett intellektuellt plan ta till sig devisen ”satsa på dig själv, skit i andra”, det gäller att upphöja den till ett moraliskt rättesnöre, att leva den i varje ögonblick.

De högre samhällsstånden har i allt väsentligt, med några undantag, uppnått och behållit sina positioner via bidragens väg. Kring konsten att låta sig subventioneras – men få det att framstå som om det vore tvärtom – har hela samhällsklasser konstituerats. Präster, adel, patriarkat och sedemera kapitalister, alla låter de andra arbeta åt sig, medan de själva monopoliserar helt onyttiga men strategiskt viktiga mellanled.

Den borgerliga regeringen har entusiastiskt kastat sig över uppgiften att tillskapa nya former av subventioner åt överklassen. I våras fick ett litet skikt fullt arbetsdugliga svenskar tillgång till en skattesubventionerad privat bekvämlighetsinrättning – hushållsnära tjänster. Så nu går skattepengar i form av ett riktat avdrag till att göra elitens vardag enklare, samtidigt som äldre, som har ett verkligt behov, i allt större utsträckning får klara sig på egen hand.

Det är subventionspolitik enligt skolboken.

De tunga industrigrenarna har under 1900-talet tävlat i att externalisera sina externa, och en god del av sina interna, kostnader. Kärnkraftsindustrin försäkras t ex av staten och slipper stå för de försäkringspremier det skulle innebära att försäkra sig upp till hela den eventuella kostnaden i händelse av en katastrof.

Även bilindustrin kan lära ut ett och annat om den ädla konsten att låta någon annan betala. Det är inte bara enskilda motorvägar till fabriker i Trollhättan som skattebetalarna har finanseriat åt Volvo, SAAB och de andra; det är hela det svenska vägnätet, trafikskadekostnaderna och miljöförstöringen. Därifrån kommer vinsterna. Det är våra skattepengar.

Men bilföretagen får stryk av flygindustrin, som är snäppet värre. Ingen annan bransch har så i grunden lyckats skjuta över sina verkliga kostnader på andra. Allt från infrastruktur, som att de regionala flygplatserna till större delen bekostas av kommunerna, till att flygfotogenen är kraftigt skattesubventionerad. En vanlig flygresa kostar mindre i bränlseskatt än en vanlig tågresa (åtminstone i Holland). Och flyget har sitt fortbestånd garanterat av ett effektivt teknikmonopol som utestänger alla vettigare alternativ, nu senast manifesterat då den borgerliga majoriteten i Stockholm för en spottstyver skänkte Bromma flygplats ett långtidsavtal för ett av stadens mest attraktiva markområden. På det viset kan världshistoriens mest miljödestruktiva transportslag fortsätta att svälla med 7% om året.


Enskilda subventionerade branscher i all ära. Hela den västeuropeiska och nordamerikanska tillväxtekonomin är byggd på samma princip. Vår civilisation är världsmästare på att låta andra betala våra kostnader. Vi överutnyttjar globalt miljöutrymme, importerar naturresurser och exporterar samtidigt miljöproblemen, överkonsumtionens baksida. Det sker inte bara utåt, utan också över tiden. Vi börjar idag ana dimensionerna av den springnota som våra föräldrar lämnade efter sig på sitt vilda koldioxidkalas, den notan kommer vi få betala. Om vi inte kan stjälpa över också den till världssystemets periferi.

Alla dessa subventioner har det gemensamt att om de diskuterades och vägdes helt öppet, så skulle de inte finnas kvar länge till. Och försvann subventionerna så skulle de bidragsberoende tvingas börja försörja sig själva. Om västeuropa och nordamerika tvingats täcka upp för sin enorma överkonsumtion med eget miljöutrymme, då skulle masskonsumtionssamhället, av ren självbevarelsedrift, varit avskaffat.

Nu får vi istället vänta ytterligare några år och läxan kommer levereras till oss den hårda vägen. Priset räknat i förstörelse och bortslösade människoliv är oerhört.

Andra bloggar om: miljö, politik, bidrag, ekonomi

Skogvaktarstuga

Nu är det ju förall del helt omöjligt att bedöma arkitektur riktigt och rättvist utan att uppleva den på platsen, men det verkar vara en fin byggnad som fått årets debutpris från Arkitektur. Ritad av Petra Gipp och Katarina Lundeberg på Strata arkitektur. Återstår att få grepp om skala, sammanhang och tektoniska realiteter. Och platsen inte minst, som i fotografierna intar en uppenbart central ställning, både som fondmotiv och som motivation för byggnadens form.


Huset är en skogvaktarstuga i Grimeton naturreservat, en del av Åkulla bokskogsområde öster om Varberg. Innanför den helt uppglasade väggen mot söder skall skogvaktaren kunna kontemplera över livet och naturen med fantastisk utsikt över sin skog och sin sjö.

Stuga i Lissma, Ralph Erskine

Både i form, läge och orientering påminner det om Ralph Erskines stuga på en bergstomt i Lissma ritad och uppförd 1941-42. Också Erskines ”stuga” är en byggnad som står i stor tacksamhetsskuld till sin kontext och som i hög grad låter platsen styra gestaltningen, något som illustreras väl i Erskines situationsplan där ute- och inneytor tecknats som ett sammanhängande golv.

Stuga i Lissma, Ralph Erskine

Lådan på kullen med utsikt över dalen/sjön/skogsområdet är en magnifik tavla, både betraktad utifrån och inifrån för den boende som möter landskapet inramat av de uppglasade väggarnas konturlinjer. Konceptuellt fungerar ”tittlådor” med uppglasad vägg i ett väderstreck och slutna fasader i övriga, oftast väldigt bra. De är tydliga, rena, omedelbara. Blir nästan alltid fenomenala på bild.

Ändå är det någonting med byggnader som enbart eller i huvudsak tar in ljus från ett väderstreck som gör mig smått dyster. Känslan är svår att sätta fingret på... kanske är det vetskapen om att solen måste ta ett stort varv bakom byggnadens stumma rygg innan den åter blir synlig, kanske handlar det om en nedärvd otrygghetskänsla som kommer av att inte ha uppsikt bakåt eller åt sidorna, kanske är det för att utblicken känns så hårt regisserad, som att sitta mellan två gigantiska skygglappar. Häråt ska du titta, och för att du ska förstå det så har vi tagit bort alla andra möjligheter...


Tittlådor är krävande byggnader. Och just därför, eftersom formen är kraftfull men trivseln är ett frågetecken, finns det kanske anledning att ta det lite försiktigt. Just nu verkar det byggas mer eller mindre konsekvent genomförda tittlådor på många håll. När arkitekter går i opposition mot den framvällande störtfloden av brutna pulpettak & vitputsade fasader, är lådan ett givet alternativ. Och varje publicerad låda genererar i sin tur några liknande projekt eftersom de, som sagt, ser fantastiska ut på bild. Men hur är de då att leva i?

Ralph och Ruth Erskine bodde i fyra år i sin låda, trots att han ritade många småhus senare så återkom aldrig en helt uppglasad vägg i Erskines arbeten.

Andra bloggar om: arkitektur

Bilderna på stugan i Lissma är tagna från Mats Egelius Erskinebiografi (1988).

Sinusparentes

Järnvägsbron över Skellefteälven vid Kusfors byggdes med en kombination av stående och hängande parabelfackverk som påminner om en sinuskurva. En liknande bro har aldrig tidigare och aldrig senare uppförts i Sverige. Bron togs i bruk 1893 och ersattes med en ny bro 1943.

En girig och ohederlig handelsminister

Det finns svartbyggare och så finns det svartbyggare.

Bygglovsavdelningarna runt om i landet känner igen de två sorterna. Dels finns det dom som aldrig har haft ordning på ett enda papper eller begripit lagarna, ofta är det samma personer som glömmer bort att tvätta sig och har sitt namn på en tjock dossier hos kronofogden. De bygger svart utan att förstå vad de gör.

Så finns det de som vet precis vad som står i lagen och vad bestämmelserna föreskriver, men som struntar i det, därför att de anser att reglerna inte gäller dom, eller för att de ser en möjlighet att med berått mod bryta mot lagen och komma undan med det.

Till den senare gruppen hör vår nya handelsminister.

För några år sedan byggde Ewa Björling en 299 kvadratmeter stor villa på Ekerö. De bygglovsritningar som sändes in prövades mot planen och godkändes. Jag ska inte gå in på vad jag tycker om husets utseende, men som en allmän observation kan konstateras att det är uppenbart att pengar inte kan köpa god smak.

Hursomhelst: handelsministern byggde i slutändan ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav, med ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan.

Det är ingen liten överträdelse, det är ingenting man bara råkar göra. Men den kan vara väldigt lönsam. Det vite som kommunen kan utkräva, efter att först ha drivit en flera år lång process av överklaganden, ligger långt under de extra miljoner som huset kan säljas för med en våning extra.

En del rika och mindre nogräknade villaägare, framförallt runt storstäderna, har upptäckt den här spekulationsmöjligheten och utnyttjar den. De är högst välförtjänt illa omtyckta bland sina grannar, men de blir rika på kuppen och eftersom de inte har någon skam i kroppen så sover de säkert gott ändå. Till och med Ewa Björlings partikamrat Lennart Nilsson ordförande i Byggnadsnämnden i Ekerö, reagerar:

Ser man på det här ur rättviseaspekt finns det kommunmedborgare som gör allting rätt och söker bygglov och så finns det dom som bara bygger som dom vill.

Ewa Björling, varför tror du egentligen att vi har en Plan och Bygglagstiftning? En mycket enkelt anledning är att ditt hus är min utsikt. Lagstiftningen är till för att väga den enskildes intresse mot omgivningens. Det finns goda skäl till att hushöjder och byggareor är reglerade i planbestämmelserna. Vi andra ska stå ut med att se ditt fula jävla hus. Bygger du – till exempel – en våning mer än vad planen är gjord för så kan du bygga för en grannes utsikt och förstöra en horisont vid kusten. Det är kanske ingen katastrof om bara en person gör det, men varför anser du att just du ska vara undantagen från den lag som vi andra följer?

Ewa Björling är en girig och ohederlig skojare. Därmed är hon för all del en mycket lämplig representant för den här regeringen och dessutom synnerligen väl lämpad att bära portföljen som handelsminister.

Vi andra kan ha anledning att ännu en gång fråga oss vad är det för ett gäng hyenor vi släppt in i demokratins finrum.

Annorstädes: Johan Persson samlar lite liberala pärlor, Ida Gabrielsson skriver om att pådyvlas en roll och sedan föraktas för den, Ali Esbati om vilkas integritet som trots allt skyddas, när alla andras integritet kränks. Badlandshyena startar kampanj mot kranvatten. Steven Colbert är alltid rolig.

Under Friedmans piska ska vi ro så att svetten lackar

Bland de första lagar som korsfararen Paul Bremer stiftade när han tagit säte i sin fästning i Bagdad den 19 september 2003, var en utförlig privatiseringsorder som bland annat innehöll platt skatt, privatiserandet av alla statliga företag, utplånandet av i stort sett alla handelsregleringar, fullständiga rättigheter för utländska företag att operera i landet och öppnandet av Irakiska banker för utländskt ägande. Bombplanen släppte fortfarande sin last av välfriterade Freedom Fries över valda delar av landet när den ekonomiska befrielsens första ljus tändes i Bagdad.

Inspirationen till den snabba – och enligt vissa gnällspikar folkrättsvidriga – lagstiftningen kom från en annan framgångsrik amerikansk militäroperation. Pinochets statskupp i Chile 1973. Den gången var det Milton Friedman som ritade upp riktlinjerna för den sociala massaker som följde strax efter den militära. Planerna har bildat blåkopia för kapitalismens segertåg över världen.

Militärens stålbepansrade knytnäve och marknadens osynliga hand lever i tät symbios. Att inse det är helt nödvändig för att förstå vår nutid. Som alla historiska system opererar kapitalismen med våldet som sin främsta frontlinje. Få exempel finns på att befolkningar valt kapitalism i öppna val, det är ett system som i huvudsak tvingats fram genom militär- eller ekonomisk chockverkan.

Naomi Klein har skrivit en ny bok om just den saken – Shock Doctrine. Kanske höstens viktigaste läsning. Naomi Klein tar sin utgångspunkt i Friedmans ekonomiska blitzkriegstrategi:

”Only a crisis, actual or perceived, produces real change.”

Ingen kraft är lika effektiv för att uppnå stora förändringar som chockverkan. Militär eller ekonomisk. Chockverkan upplevde Sverige under 1990-talets ekonomiska kris, Ryssland upplevde den när den sönderfallande staten över några nätter reades bort till inhemska oligarker och utländska spekulanter, Irak upplever den idag.


Men krisen har också ett vardagsansikte. För real change, den permanenta nedmonteringen av de socialdemokratiska inslag som under hundra år fullgjort den historiskt otacksamma uppgiften att rädda kapitalismen från sina egna värsta sidor, äger inte rum vid ett enskilt tillfälle. Det är nödvändigt att utöva en uthållig press för att också på djupet förändra människors psyken, som Kerstin Berminge skriver bra om idag:

”Talet om att vi alla drömmer om drönarliv i arbetslöshet och att de allra flesta fuskar med bidrag, handlar inte om att man tror att människor i allmänhet är lata fuskare, utan om att få dem som fortfarande har arbeten, att acceptera, ja att begära nedskärningar för de där “latmaskarna” som lever gott på andras surt inbetalade skattepengar, som de ständigt läser om och hör politiker prata om. Pressade och stressade människor blir nämligen alltid mindre generösa och mer missunnsamma. Ju sämre de arbetslösa och sjuka får det, ju bättre fungerar de sedan som avskräckande exempel.”

På samma vis som kriget mot terrorismen fyller funktionen av ett carte blanche för reaktionärer i USA, England, Sverige och över hela världen att ta nya steg mot fascism, så skall upplevelsen av en permanent ekonomisk kris i alla länder inpränta en känsla av ett evigt undantagstillstånd.

Krisen uppträder ofta under pseudonymen ”globalisering”. Ett begrepp som kan användas för att driva igenom lite av varje. Som exempel: för någon vecka sedan hade International Herald Tribune en artikel om den svenska semestern, som hör till de längsta i världen. Svensken är, förutom helger och helgdagar, ledig i genomsnitt 33 dagar per år. Det kan jämföras till exempel med USA:s genomsnittliga 9 dagars betald semester per år.

Man skulle kunna tro att vår långa semester är en nationell tillgång. Någonting att vara stolta över, en bra prioritering, ett tecken på en viss grad av samhällellig mognad och utveckling. Välfärd, rentav. Men då har man inte hängt med i svängarna. På grund av globaliseringen måste svenskarna framöver ha mycket kortare semester, säger Dick Kling, ordförande i Skattekverulanternas förening, intervjuad i IHT:

"When people realize the effect that not working has on their pensions, on health care and on consumption - especially compared with other countries - I have no doubt they will work more […] We will see longer working weeks and shorter vacations."

Det här är den segrande gatloppskapitalismens fullkomligt avsedda kristillstånd. Vi har fått pensionssystem konstruerade så att vi måste jobba oss sjuka nu för att inte leva i fattigdom när vi blir pensionärer. Och inte ens då kan vi vara säkra, för det hänger ju också på att våra barn konsumerar mer för varje år så att börsballongen till vilken våra pensioner knutits fast skall fortsätta att stiga. Friedmans ande svävar över den svenska pensionsreformen, som George W Bush observerade vid ett också i övriga stycken illustrativt tal för några år sedan.

“We have seen Milton Friedman's ideas at work in […] Sweden, which has adopted personal retirement accounts. “

Men det är ännu bättre ändå. För det verkligt fina med globaliseringen är att våra ledare, samtidigt som de piskar oss, själva framstår som våra tappra härförare, som leder oss mot det yttre hotet. På globaliseringens farliga hav sitter vi i samma båt och för allas vår skull bör vi följa kaptenens order och de vid årorna gör bäst i att ro så att svetten lackar. Vad är det förresten för utbränd barlast som ligger och tar upp vikt på trossbotten? Släng dom över bord eller tvinga dom att ro! De trötta och odugliga sinkar oss alla.

Nu är det främst clowner som Johan Stael von Holstein som uttalar de fascistiska slutsatserna helt öppet, andra formulerar det mer inlindat:

”Idag känns det som vi är lite mätta och dästa. Precis som vi kan vara vid middagsbordet efter en härlig indisk buffé. Vi är nöjda. Det oroar mig! Vi kan inte sitta stilla i båten, då kommer vi med all säkerhet snabbt bli omsprungna av våra middagsgäster.”

Så skriver en av Svenskt Näringslivs representanter efter en middag med sin makes indiska studenter, ”dessa unga ambitiösa människor”. Svenskarna har däremot blivit lata, tänk trettiotre dagars semester! Och tar det för givet att de ska få ha ett anställningsavtal när de jobbar. Maken till slöhet...

Näringslivstantens världsbild där vi alla måste springa allt fortare på grund av hotet från Asien, är den avsedda produkten av en framgångsrikt odlad föreställning, formulerad såhär av Lars Leijonborg i boken Global Uppkragning:

”Kraften i utmaningen från låglöneländerna är större än de flesta tycks ha insett. Svenska jobb och framtida svensk välfärd är hotade om vi inte hanterar den utmaningen rätt. Om Sverige ska tillhöra globaliseringens vinnare måste vi anpassa oss till en förändrad verklighet.”

Detta yttre hot mot svensk välfärd, den ständiga krisen, kan bara mötas, skriver Leijonborg med en bevingat bisarr formulering, genom att vi ”står starka utåt”. Genom att vi samlar oss kring politiska reformer vars innehåll på intet sätt skall uppfattas som ideolgiska, även om de råkar sammanfalla med överklassens gamla önskelistor.


Just sådana konsensusbetonade "reformer", identifierade i breda "utredningar" är det resultat vi har att vänta från regeringens globaliseringsråd, inrättat efter dansk förebild och dessutom försett med en fantastiskt ful vinjettbild.

I Danmark tillsatte regeringen redan för några år sedan ett Globaliseringsråd som hade ett brett anslag med representanter från arbetsmarknadens parter, akademin, politiken och näringslivet. Syftet var just att etablera bred konsensus kring ”gemensamma” utmaningar.

När det svenska globaliseringsrådet lanserades förra hösten skrev DN hoppfullt:

"Betydligt mer måste göras för att stärka entreprenörer och öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. I detta arbete bör det nyinrättade globaliseringsrådet spela en nyckelroll. Dess seminarier och rapporter lär ge åtskilliga uppslag."

Indeed. Uppslag lär komma (såhär (pdf)) till just den typ av förändringar som DN efterfrågar. För här är det ideologiproduktion som skall bedrivas, förklädd till omvärldsanalys. I Danmark resulterade globaliseringsrådets arbete i ett vittomfattande program för hur ”Danmark 2015 skal være verdens mest konkurrencedygtige samfund.” Programmet pekar ut allt från en ”flexiblare” arbetsmarknad till nationella prov från årskurs två som nödvändiga reformer. Alltsammans motiverat av globaliseringens imperativ.

Och med fraser om jämlikhet påklistrade utanpå förstås, för Danmark är fullt av sossar som måste luras med på tåget precis som i Sverige:

"Hvis vi ikke fornyer os, kan vi få svært ved at fastholde Danmarks position som et af verdens rigeste lande. Og der vil være risiko for, at det danske samfund bliver mere opsplittet, fordi ikke alle vil være rustet til at møde kravene på fremtidens arbejdsmarked."

Det är inte länge sen, men ändå så långt bort. 1999-2001 demonstrerade historiens största politiska folkrörelse mot globaliseringen och för en annan världsordning. Sedan blev det oroligt i världen, med terrorkrig mot terrorismen och ockupationen av Irak, akuta situationer som avledde vår uppmärksamhet så att marknadens osynliga hand under några år kunnat operera mer ostört. Ett tillstånd av förvirring, förtvivlan och uppgivenhet har idag lagt sig över globaliseringens kritiker.

Men globaliseringen, såsom den används i retoriken och såsom den modelleras i de inernationella institutionerna, är fortfarande ingen naturlag, utan ett politiskt projekt som nu är påväg in i nästa operativa fas: psykologisk konsolidering.

Kanske kan Naomi Kleins bok vara ett tecken på och ett led i en ny motmobilisering. Det är i såfall inte en dag för tidigt. Frågan är om det är försent.

Fotografierna i posten är tagna av Edward Burtynsky

Andra bloggar om: Naomi Klein, imperialism, globalisering, politik

Tillökning

Plötsligt, äntligen, har det börjat dyka upp fler arkitektur/stadsplaneringsbloggar. Några att hålla koll på:

Arkitektskolan i exil, halvintern gruppblogg. Sabina Dethorey, stadsutvecklare. Lövholmen, Färgfabrikens nya projekt. Samhällsbyggnadsnätverket, konkret och alternativt. Och Karin Arén som just nu ritar ny tågstation i Luxemburg.

Singulariteten

Den här helgen äger en konferens rum i San Franscisco som knappast skulle ha kunnat ordnas i Sverige. The Singularity Summit.

Jag har skrivit om singulariteten tidigare, senast här och här.

Känner du inte till begreppet singularitet kan den här introduktionen vara värd tio minuter. Singulariteten beskriver den punkt i historien då vi för första gången konstruerar en datormaskin som är intelligentare än människan eller då vi finner en väg för att förstärka vår egen intelligens bortom dess nuvarande begränsningar. Snabbare och/eller smartare. Inom många skilda områden går utvecklingen i den riktningen; bioteknik, genetik, informationsteknologi, vilket fält som når fram först är en öppen fråga.

Singularitetsbegreppet myntades 1993 av matematikern och författaren Vernor Vinge som en beskrivning till hur, precis som de kända naturlagarna bryter samman i centrum av ett svart hål, våra möjligheter att förutsäga framtiden upphör vid den punkt i historien då vi upptäcker hur intelligens kan förstärkas eller konstrueras. Från den punkten, uppstår en loopeffekt: den förstärkta intelligensen kan i sin tur bygga ännu snabbare och smartare intelligenser, vad som händer sen kan ingen idag förutspå.

Låter det knäppt? Singlaritetskonferensens talare är inga knäppskalar. Där finns Googles forskningschef, Peter Norvig, robotutvecklaren Rodney Brooks från MIT, Bill Gates och många fler. I USA betraktas det inte som weirdo att tala om singulariteten.

Ray Kurzweil är förstås också där (alltså, via videolänk). Kurzweil är singluaritetsidéns främsta apologet, författare till Age of the machines och förra årets storsäljare The singularity is near.

Det är alltid uppfriskande att möta en välargumenterad optimist. Kurzweil är en sådan. I sin tegelstensprofetia visar Kurzweil, med resonemang och diagram hur snart sagt alla teknologins områden rör sig in i exponentialen. Moores lag gäller för den teknologiska utvecklingen som helhet och ger en mycket enkel framtidsprognos enligt Kurzweil: någon gång innan 2050 kommer vi antingen konstruera den första artificiella intelligensen eller kunna förstärka vår egen hjärnkapacitet mångdubbelt.


Även om mycket talar för att Ray Kurzweil lätt berusad av teknooptimism har en tendens att underskatta inneboende trögheter i samhället och verklighetens motsträviga omständigheter, såsom klimatkatastrofen och internationella konflikter, så är riktningen given. Och även om det tar 50 eller 100 år längre än vad Kurzweil föreställer sig, så kommer det ske inom en inte alltför avlägsen framtid. Mot det har jag ännu inte funnit en enda bärande invändning.

Inom tidsspannet av en till tio generationer kommer mänskligheten passera en avgörande punkt i historien. Vi lever just nu i vänteläget, mellanläget. Ironiskt nog kallat för postmodernt.

Vad innebär det här för politiken? Mycket mer än vad vi kan föreställa oss. Enorma risker, obegripliga möjligheter. Historien bortom singulariteten är som sagt, av uppenbara skäl, omöjlig att säga någonting om. Men det gör det inte oviktigt vilket modus samhället befinner sig i när själva skiftet inträffar.

Förenklat uttryckt: infaller singulariteten i ett datorlab eller en klinik inom ramen för ett klassamhälle då löper vi risken att se fram emot en helt ny typ av klasskamp, med en härskarklass som tänker ungefär mellan hundra och en miljon gånger snabbare än oss andra. Som betraktar oss andra normalsmarta dumskallar ungefär som människor betraktar kaniner; gulliga, men de bör bo i bur. Hejdå demokrati, hejdå mänsklighet.

Det finns även andra krafter med mindre goda intentioner som idag kan nå fram först. Världens just nu snabbaste konglomerat av datorkraft är de mellan 1-50 miljoner smittade persondatorer som ingår i Storm Botnet. Den kidnappade beräkningskapaciteten gör Storm Botnet snabbare än alla världens 500 största superdatorer tillsammans.

Visst finns möjligheten att intelligensförstärkning mer eller mindre automatiskt leder till ett mer humant och rimligt organiserat samhälle, om det nu finns en tillräckligt stark koppling mellan intelligens och empati. Men om det kan vi inget veta, förutom att chansen för det borde vara betydligt större om vi når skiftet med ett samhälle som är rimligt väl sammanhållet, som präglas av alla människors lika värde och rättigheter, snarare än med ett samhälle som präglas av den starkes rätt. Uppgiften att bygga ett jämlikt och demokratiskt samhälle är idag därför viktigare än någonsin förr, i synnerhet för den som förstått singularitetens implikationer.

Detta till trots är diskussion om det stora skiftet nästan helt frånvarande i svensk politik (undantaget är några få borgerliga bloggare). Inte så märkligt för all del, eftersom perspektivet inte är särskilt djupt rotat i vår föreställningsvärld överhuvudtaget. Varken här eller utomlands. Med undantag då för USA där singulariteten förekommer i mainstream-debatten.

Vänstern är märkligt dålig på att ta till sig implikationerna av den informationsteknologiska revolutionen. När den i övrigt övertygande världssystemteoretikern Immanuel Wallerstein prognostiserar de kommande 50 åren i ”Liberalismens död” är det som om exponentialen inte fanns. Wallerstein resonerar om deruralisering, ekologiska begränsningar, demografiska förskjutningar och kondratievcykler utan att beröra att den cykel vi nu är påväg in i kommer vara kvalitativt annorlunda än alla de föregående. Spinnrocken, ångmaskinen, bilen och transistorradion förändrade mycket, men ingen av dem förändrade människan som art. Det är vad bioteknologi och artificiell intelligens kommer att göra.

Hur förhåller sig vänstern till det? I Sverige förhåller vi oss väl knappast alls. Det närmaste man kan komma ett politiskt förhållningssätt formulerat från ett vänsterperspektiv är möjligen den ”demokratiska transhumanismen”, introducerad av James Hughes. Men det ligger långt vid sidan om den allmänna debatten.

Och så länge som det förhållandet består kommer politiken anlända försent till scenen och därmed riskera att inte betyda någonting alls.

Andra bloggar om: singulariteten, transhumanism, framtid, teknik

Entreprenörer, innovatörer, rektorer

Bild härifrån.

Det ligger inget hjältemodigt över en rektor som knoppar av en offentlig skola för att driva den vidare i privat regi. Men entreprenörer måste man verkligen säga att de är, de rektorer som nu ansöker om att få ta över offentliga skolor i Stockholm för en spottstyver. De ser en möjlighet att göra en god affär och de tvekar inte, de är inte rädda, de fegar inte som alla andra gråa skolledare som går kvar och drar inom den mossiga offentliga sektorn upptagna med att organisera skolstarten eller whatever.

Jag kom att tänka på de där rektorerna när jag läste Technology Reviews årliga lista över lovande innovatörer under 35. Inte för att de hade så särskilt mycket gemensamt, utan därför att var så slående olika.

Gång efter annan gör näringslivshögern nya försök att artbestämma innovatören som en gren på samma släktträd som entreprenören. Det är inte särskilt konstigt. De flesta beundrar människor med nya idéer, men det är av naturliga skäl sämre ställt med entusiasmen över ljugande bilhandlare, cyniska kapitalister och giriga rektorer.

I sin ambition att upphöja entreprenören till en nutida hjälte hoppas näringslivet att innovatörens glans skall smitta av sig till entreprenören, företagaren. När förväxling uppnås, då människor tror att innovatörer i regel också är entrepenörer, eller att entreprenörer ofta skulle sitta på särskilt innovativa idéer, då har kampanjen lyckats.

I verkligheten är innovatörer och entreprenörer helt artskilda. De betraktar verkligheten från två mycket olika perspektiv.

När innovatören frågar sig ”går det att göra?” frågar sig entrepenören istället ”går det att sälja?”

När innovatören försöker konstruera en glödlampa som aldrig går sönder, försöker entreprenören konstruera en glödlampa med en planerad brinntid på två år – så att konsumenten måste återvända och handla igen.

När innovatören ser en produkt som kan underlätta människors liv om den får spridning till hela mänskligheten, ser entreprenören en produkt som kan generera en förmögenhet, om den säljs till rätt pris där efterfrågan överstiger utbudet.

Innovatörerna på TR:s lista har den gemensamma nämnaren att de brinner för sitt kunskapsområde. En del av dem, men långt ifrån alla, har gjort uppfinningar som blivit bra affärsidéer, men för ingen av dem har kommersialiseringen utgjort den primära avsikten.

De hade uppfunnit ändå, för utforskandets egen skull.

Idag tvingas en del innovatörer anta skepnaden av entreprenörer för att alls kunna komma till verkan, få riskkapital och möjligheter att arbeta vidare. Men för de flesta är det påtvingade entreprenörskapet en omväg som står ivägen för att fullt ut kunna utveckla teorierna, bedriva forskningen, pröva uppfinningarna.

Den pågående omtolkningen av entreprenörsbegreppet är ingen liten fråga för näringslivet, tro inte det. Den är av strategisk betydelse, för ord bär på associationer och förmedlar världsbilder.

Entreprenören skall förknippas med framtiden, med kreativitet, med frihet. Med drömmar och initiativkraft. Och gärna med sommar. I Svenskt Näringslivs pågående kampanj Fri Företagsamhet ges begreppet en medvetet dubbeltydig innebörd. Som ambassadörer för kampanjen uppträder folk som i största allmänhet förverkligat en idé, skrivit en bok eller startat ett band. Där finns också en del privata företagare. Konstnärerna, innovatörerna och företagarna är av samma skrot och korn, vill kampanjen säga, de är alla företagsamt folk. Tillsammans står de mot den övervakande, kontrollerande, fördömmande överheten, tillsammans står de för friheten.

Återigen: här ska glansen från människors kreativitet i största allmänhet smitta av sig till företagarna och förknippas med företagande i synnerhet. Privat företagande framställs följdriktigt som den yttersta manifestationen av människans kreativitet. I en krönika utnämner Svenskt Näringslivs humanistiska mysgubbe, Lasse Berg, företagandet till en altruistisk verksamhet.

Den vackra bilden har mycket lite med verkligheten att göra. Visst finns det kreativa entreprenörer, lika väl som det finns kreativitet och idéförverkligande bland fastanställda, lärare, montörer, bibliotekarier, stadsplanerare, förare, vårdare, idrottsledare, barn. Men lika ofta gör entreprenören inget annat än att haka på en trend i tiden, utnyttja en lucka i lagen, exploatera en okunnighet hos konsumenterna, skapa ett behov, eller ta över pappas firma.

Denna krassa realitet till trots. Idag ska entreprenörskapet frälsa landet. Ska det va nått så ska det va en företagare. Fjuniga försäljare som odlats fram i Ung Företagsamhets indoktrineringskuvöser hyllas med helsidor i pressen när de sålt servetter i Nordstan, medan tjejerna som läser omvårdnadsprogrammet för att ägna livet åt något så oglamoröst nyttigt som att ta hand om äldre och sjuka, går hela sin skoltid utan att någonsin få höra utifrån att de är viktiga. Istället förväntas även de beundra de företagsamma töntarna som säljer servetter. Och om inte beundran lyser ur deras okreativa omvårdnadsögon vet vi vad det beror på, JANTE! De är missunsamma!

Svenskt Näringsliv är duktiga på att förändra ords innebörd. Omtolkningen av företagsamhet och entreprenörskap är tänkt att fortsätta tills det blir omöjligt att föreställa sig kreativitet utan att tänka på företagande.

Men kreativitet är ingen kapitalistisk uppfinning. Människorna var innovatörer långt innan penningen och vi kommer förbli innovativa långt efter att kapitalismen ersatts med en mer civiliserad världsordning.