20 december 2010

När slemmet tar över

Det är ju inte mitt parti, men jag tänkte ändå yttra några tankar med anledning av Primegate, PR-byrån Primes försäljning av agendasättandet i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, som i juni bortslumpades till Svenskt Näringsliv för drygt fyra miljoner kronor (ungefär halva vänsterpartiets valbudget). Aftonbladet avslöjade affären i onsdags i förra veckan, den har därefter omskrivits i främst socialdemokratiska delar av bloggosfären, förbigåtts med tystnad på andra håll och i övrigt komplett ignorerats av alla stora medier utom Aftonbladet. Vilket i sig känns en aning konstigt. En oroväckande tystnad. För det här är ingen bagatell, även om det gjorts intensiva försök att bagatellisera.

* * *

När jag första gången organiserade mig politiskt i Jönköping i mitten på 90-talet var socialdemokraterna ett av mina alternativ. Politiskt är jag demokratisk socialist och organisatoriskt kunde jag ha blivit socialdemokrat, men jag kom istället att gå med i vänsterpartiet och Ung Vänster. Samma sak gjorde många andra politiskt intresserade ungdomar i mitten på 90-talet. Ung Vänster växte under de åren fort i hela landet, i takt med att Göran Perssons normpolitiska svångremspolitik offrade offentliganställda, pensionärer och ungdomar för att klämma in Sverige i stabilitetspakten, samtidigt som Gudrun Schyman och Lars Ohly förnyade vänsterpartiet med ett grundläggande feministiskt perspektiv. I Jönköping var vi både större och mer aktiva än SSU.

De allra flesta av dem som gick in i Ung Vänster kunde i likhet med mig mycket väl ha blivit socialdemokrater. Vi var unga, men vi var inte frasradikaler. Vi var inte ens, pinsamt nog, särskilt revolutionära. Anledningen till att vi valde att istället gå in i vänsterpartiet med dess små resurser och relativt isolerade ställning i politiken istället för in i den starka socialdemokratin, var i flera fall, bland annat för mig, att vi uppfattade att vänsterpartiet var det parti som stod upp för de klassiska socialdemokratiska idéerna om en en reformistisk socialism, fördelning efter behov och jämlikhet i praktiken, medan socialdemokraterna själva höll på med något helt annat.

Jag har aldrig ångrat mitt val. Inne i vänsterpartiet blev jag en del av en stolt och vacker partigemenskap, ett stråk i svensk politik som vuxit och fördjupats i sin egen tradition parallellt och tätt intill det nationella folkhemsprojektet. Alltid mån om att ta ett steg till, fördjupa reformerna, kritisera tillkortakommandena, sveken och den okänsliga storskaligheten, värna den nationella suveräniteten och den antiimperialistiska internationalismen. Vänsterpartiet är på gott och ont det ständiga oppositionspartiet. Men inte enbart; det är också ett parti som höjer blicken mot de horisonter av möjliga socialismer som öppnar sig bortom den dagliga – nog så viktiga – budgethanteringen i kommunerna. En rörelse full av längtan till underbara dagar framför oss.

Min tid i Ung Vänster sammanföll delvis med Niklas Nordströms klättring upp genom SSU, som på ett sorgligt vis bekräftade att jag för min del hade valt rätt. Om jag blivit SSU:are hade jag, likt de SSU:are jag umgicks med, fått ägna mer energi åt att vara besviken / förbannad på min egen intrigerande ledning än att arbeta mot ett gemensamt mål och hämta energi ur känslan av rörelse framåt.

Mina kamrater från tiden i Ung Vänster har idag fortsatt ut i yrkeslivet inom olika sektorer. De är begåvade och de kommer att uträtta stordåd i sina liv. Socialdemokratin gick miste om deras energi, deras skärpa och intelligens och deras vilja till att uppoffra sig och arbeta för de idéer de tror på, det samhälle de älskar och den morgondag de vill vara med och bygga. De kunde ha burit socialdemokraterna dit. Nu kommer de inte göra det.

Detta är något som socialdemokratin måste förstå om den någonsin vill komma tillbaka som dominerande politiskt och idémässigt kraftfällt. Det var inte skattepolitiken eller, för den delen, Ilja Batljans katastrofala butlerutspel, som sänkte socialdemokraterna i valet 2010. Det var att ni misslyckats med att få en återväxt i den rörelse som allting utgår från. Att ni glömt bort vilken bränsleblandning en folkrörelse drivs med: förtroende och en brinnande längtan.

Vi som bär politiken, vi som utgör de politiska partiernas grundmateria, vi som eldar på våra vänner, läser partiprogrammen och pressutskicken, som försvarar prioriteringarna vid frukostborden, lunchborden och kafferasterna, deltar i nätdiskussionerna och skriver insändarna, delar flygbladen och slipar på motionerna till kongresserna, ordnar öppna möten och förbereder fika, meckar med nyckelöverlämningar till partilokaler, koordinerar massaktioner med grannrörelser, affischerar på arbetsplatser och skolor, punktmarkerar rasister och gör tusen andra saker för våra partier, vi har hjärtan av kött och blod som måste bli vidrörda av en brinnande längtan för att fortsätta slå.

För att demokratiska folkrörelser, till vilka partierna historiskt har räknats, ska vara livskraftiga och handlingskapabla, så måste medlemmarna – rörelsens grundmateria – med fullständig vishet veta att det är vi som är rörelsen. Inte att vi är inhägnad boskap som flyttas runt i ett spel vi inte är invigda i eller saknar tillträde till. Den socialdemokratiska ledningens oförmåga att lyssna på rörelsens medlemmar, och bredviljan att istället lyssna till predikanter som representerat helt andra intressen, fick er att gå miste om en generation unga på 90-talet. Och därför tappar ni också förmågan vinna val idag. Eftersom ni inte har kvar dem som brukat vinna valen åt er; era symaptisörer, era medlemmar. Alla de som satte rosen på kavajslaget eller bröstet varje dag och med stolthet kallade sig socialdemokrater.

Bland alla de vägar ett parti kan köra sönder sin medlemsbas på finns det ingen som är mer effektiv än misstanken om att partitoppen är full av förrädare, överlöpare, opålitliga personer som skor sig själva, spelar med dolda kort och företräder andra intressen än vad som officiellt uppges. För en folkrörelse är den misstanken som att blanda vatten i bränslet. Bensinen ser ut att finnas kvar i tanken, men den har blivit obrukbar.

Jag vet inte vem som ska vara stolt över att att dela parti med Niklas Nordström. Vem som kan sätta på sig den röda rosen idag med tilltro till ledningen och den egna politiken när partiet samtidigt bjuds ut till försäljning på Primes kundmöten och när kunden är svenska arbetsgivarföreningens kamporganisation.

Aftonbladets reportage i veckan och de påföljande aningslösa undanflykterna från de inblandade med fingrarna djupt ner i syltburkarna har avslöjat en bäckfisk av lobbyister som rör sig i gråzoner mellan sina roller som partimedlemmar och som konsulter med externa, ibland hemliga, uppdragsgivare. En bläckfisk med tentakler som sträcker sig djupt in i rörelsens interna diskussioner, drar i lämpliga trådar och stänker sitt slem över personer på rätt positioner. En bläckfisk uppfödd på pengar från intressen utanför arbetarrörelsen, som förskjuter styrkeförhållandena och luftutrymmet i partiets interna diskussioner. Som förändrar politiken, reducerar medlemmarna till boskap. Det är en bläckfisk som inte i längden kan samexistera med en folkrörelse, den kan bara konsumera folkrörelsen, tills den är ensam kvar.

Många, också bland de sosseröster som har kritiserat Primes hemliga avtal med Svenskt Näringsliv, har samtidigt försvarat att ledande socialdemokrater ska kunna vara verksamma som PR-konsulter med externa uppdragsgivare, parallellt med att de deltar i partiets idéutveckling. Det anförs rentav att rörelsen behöver lobbyisterna. Jag finner detta perspektiv, direktimporterat från den politiska kulturen i Bryssel, obegripligt.

Jo, jag inser att vi inte kommer runt att lobbyister finns. Men det måste vara varje demokratisk rörelses plikt att minimera deras inflytande, eftersom det alltid ligger i lobbyisternas uppdrag att sätta folkrörelsedemokratin ur spel, att på olika sätt kringgå och spela över medlemsviljan, till förmån för sina egna projekt och agendor. Bara så kan de maximera sitt inflytande. För min del skriver jag gärna upp framväxten av lobbyistkasterna, PR-byråerna och det intensiva nätverksfroterandet mellan makthavare av olika färger som tunga poster på det skuldkonto som förklarar folkrörelsernas samtidiga förtvining under de senaste 10 åren.

Varje historisk erfarenhet visar att lobbydemokrati och folkrörelsedemokrati är två modeller för parlamentarisk demokrati som är oförenliga med varandra. Och i valet mellan de två är folkrörelsedemokratin, för en demokratisk socialist, absolut att föredra. För, som Lena Sommestad konstaterar:
”I takt med att penningintressena tar över politiken växer tyvärr både uppgivenhet och cynism. I USA är det en självklarhet att den som har pengar har mer makt i demokratin. Det är självklart att den fattige är maktlös.”
Lobbying är det verktyg som de ekonomiskt starka använder för att köpa sig förbi principen om ett huvud en röst. USA, som är en lobbydemokrati, är ett varnande exempel. De två partierna knuffas i olika riktningar (och framförallt runt i cirklar kring en konservativt libertariansk totempåle) inte främst av organiserade interna oppositioner och fraktioner, utan i första hand av organiserade intressen utanför partierna. Intressen som verkar inte genom att synas och skriva debattartiklar utan genom att på ett personligt plan uppvakta, finansiera, puffa på och understödja partiernas ledande representanter. Rörelserna sker på ytan, inte på djupet. Politiska förändringar börjar uppifrån, inte underifrån. Modellen är institutionaliserad och hyfsat reglerad, men, som Lawrence Lessig säger så djupt problematisk att den amerikanska demokratin är ”essentially broken”. Den omöjliggör också, vilket Lena Sommestad konstaterar, en amerikansk arbetarrörelse.

För de ledande partiföreträdarna är det naturligtvis en rätt schysst modell. De bjuds på middagar och konferenser och uppvaktas och får pengar i fickan och får känna sig viktiga. Medlemmarna är reducerade till boskap istället för det omvända förhållandet i, den för ledarna mer krävande, folkrörelsevarianten, där medlemmarna är uppdragsgivare och ständigt måste uppvaktas av ledarna.

Samtidigt leder lobbydemokratin till ett genuint – och inte heller direkt orimligt – förakt ute i landet för ”eliten i Washington”. Ett förakt för politiker och politik som gör stora delar av Amerika, utan förankring i demokratiska rörelser, mottagligt för populistiska projekt.

Vi har i Sverige haft en parlamentarisk modell som vilat på partidemokratiska processer. De har inte alltid varit så väldigt transparenta utåt, men för medlemmarna i respektive parti har de varit tillgängliga och tydliga, vilket varit det centrala. Det glöms ofta bort idag när transparens, på goda grunder, hyllas och efterfrågas i alla sammanhang: skälet till att partierna har gjort en tydlig åtskillnad mellan insida och utsida är inte för att att stänga ute och hemlighålla utan för att värna om interndemokratin. Om medlemmarna ska ha lika villkor att delta i och utveckla rörelsens samhällsanalys så måste det upprättas rum där gränserna mot externa organiserade intressenter är värnade och tydliga.

När nu lobbyistkulturen har accepteras, när ”PR-konsulterna” får börja komma och gå som de vill i korridorerna som en självklar del av det politiska livet, då är rörelsedemokratin illa ute. Partiet förverkar i rask takt sitt kvarvarande förtroende och bränner av sina aktiva medlemmar.

De direkt och indirekt inblandade i Primegate är, som redan konstaterats, överslätande i sina kommentarer. De tycks, verkligen, inte förstå. Erik Laakso menar på sin blogg att han visserligen kan vara köpt ibland men att han "inte är ägd" och att han "gärna tar emot kapitalets pengar" eftersom han "har integritet och kan förhålla [sig] fritt från yttre påverkan". Ändå redovisas inte uppdragsgivarna. Men, "kom ihåg att det är skillnad på att vara köpt och på att vara ägd", uppmanar Laakso. Jag förstår inte riktigt distinktionen, men minns i anslutning till den kryptiska uppmaningen att Engels noterade att den enda egentliga skillnaden mellan slaven och arbetaren är att arbetaren ser ut att vara fri därför att han inte sålts en gång för alla utan istället säljer sig själv bit för bit varje dag, vecka och år. Det är bara att gratulera Laakso som i den postmoderne bloggarens skepnad får erfara denna grundläggande marxistiska insikt.

Icke desto mindre: betald av anonyma uppdragsgivare för att seglandes under officiell flagg som oberoende socialdemokratisk bloggare tycka saker i specifika frågor = köpt = ägd.

Widar Andersson, tidigare ordförande för friskolornas riksförbund, kallar för sin del Aftonbladets avslöjanden för ett ”bottennapp”. Inte för att de blottlagt att Svenskt Näringsliv investerat fyra miljoner för att få tillgång till arbetarrörelsens blodomlopp i fackklubbar och arbetarekommuner i syfte att att vrida den socialdemokratiska interndebatten i en viss riktning, utan för att de stänkt smuts på Niklas Nordström.

Visst gör det ont när kamrater brister, men det måste finnas en ände på hur självutplånande ni socialdemokrater får vara! Att klippa av Niklas Nordström, Carl Melin et consortes från partiet är inte smutskastning, det är renhållning. Vill ni alls ha en rörelse kvar och inte bara några kilometer korridorer där det ränner runt konsulter är det ett nödvändigt renhållningsarbete som måste göras. Att vara PR-konsult med hemliga kunder måste betraktas som att i effektiv mening vara dubbelansluten. Att sluta hemliga avtal med den politiska motståndarsidan och mörka det för sina partikamrater måste vara skäl för att bli permanent portad.

”Min åsikt är inte till salu” skriver så tillslut Niklas Nordström själv i ett episkt försök till avledningsmanöver. Det är ju väldigt rörande och kanske också helt riktigt, vad vet jag. Men det sätter också fingret på hela kärnan i problemet. För det är inte dig själv du säljer till arbetsgivarna för 4,5 miljoner. Det du och Carl Melin säljer är det socialdemokratiska partiet, ni säljer era partikamrater. Ni förstör, förgör och konsumerar den rörelse ni har ärvt.

Jag spyr. Jag begriper inte hur man kan komma på att ursäkta sådana förräderier. Någon jävla ordning får det vara, också i det parti som en gång var Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti.

Andra: Marika Lindgren-Åsbrink, Johannes Åsberg, Ali Esbati, Janne Rudén, Efter Arbetet, Lena Sandlin, Mats Engström I, II, Martin Moberg, Nisse Sandqvist, Thaher Pelaseyed, Kaj Raving, Calle Fridén, HBT-sossen, Peter Johansson, II, Anne-Marie Lindgren

09 december 2010

Full fart nedåt i fållorna

Den senaste internationella PISA-undersökningen, som presenterades av Skolverket igår, målar upp en djupt deprimerande bild av den svenska grundskolans utveckling sedan år 2000. Det är samtidigt ett porträtt av den alltmer klassegregerade skolans ansikte; ett anfrätt och sönderhackat anlete.

I årets undersökning låg fokus särskilt på läsförståelsen. 26 miljoner elever i 65 länder jämfördes. Finland, Kanada och ett antal asiatiska länder placerar sig i topp medan Sverige, som historiskt har legat i toppskiktet, hamnar på 15:e plats - motsvarande en genomsnittlig OECD-nivå. Försämringen omfattar alla elevgrupper, både låg-, mellan- och högpresterande elever. Men det är de svagaste eleverna som har tappat absolut mest. Skillnaderna mellan olika elevgrupper har ökat, likvärdigheten i skolsystemet har minskat kraftigt skriver Skolverket:
”Det samlade intrycket [...] är att Sverige under 2000-talet tappat sin position i toppen som ett av de länder med de mest likvärdiga skolsystemen till att numera inte vara mer än ett genomsnittsland när det gäller likvärdighetsaspekter. Denna relativa nedgång beror inte så mycket på att övriga länder kommit ikapp utan den främsta orsaken är att likvärdigheten i Sverige har försämrats under tidsperioden. Dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever ökat, dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande skolor ökat och dessutom har betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund förstärkts.” (sid 27, sammanfattning av rapport 352, min kursivering)
Jan Björklund kommenterade studien vid en pressträff på Rosenbad och retirerade till sin klassiska försvarslinje: skolans problem och de fallande resultaten ”beror på beslut som togs på 80-talet.” Detta är fortfarande en patetiskt svag ursäkt, som vederläggs av statistiken: det stora resultatraset och i synnerhet den stora urholkningen av likvärdighet, har inträffat först under de senaste fem-tio åren.

Likafullt. Skolans problem är äldre än nuvarande regering, det har Björklund rätt i. Det innebär dock inte att han är utan skuld; den senaste läroplanen för grundskolan var ett borgerligt verk och hans eget parti har varit den destruktiva friskolereformens och det fria skolvalets främsta tillskyndare. Och den avgörande kritiska frågan nu är: har den nuvarande skolministern en politik för att få tillbaka skolan på rätt kurs? Är de reformer som genomförs steg i rätt riktning? Nej, han har inte det. Nej, de är inte det. Dessvärre har Björklund inget annat att erbjuda än mer av fel medicin.

Varför? Möjligen för att att han är ideologiskt oförmögen se bjälken i skolpolitikens öga.

Magnus Oskarsson på Mittuniversitetet, som har varit projektledare för den svenska delen av PISA-studien, sätter de försämrade resultaten och den ökade resultatspridningen i samband med det fria skolvalet och segregationen mellan skolorna. Samma sak har Skolverkets tjänstemän påpekat i tidigare undersökningar. Att några sådana samband skulle kunna existera förnekar Björklund inledningsvis vid pressträffen, men modifierar därefter sitt svar: ”Det finns en segregationseffekt i valfrihetsreformen [...] Det fria skolvalet kan påverka en ökad spridning i resultaten.”

Ett litet steg för människan, ett stort steg för en liberal.

Dock, säger Björklund, är detta inget som man ska ”stirra sig blind på”:
”Jag vill då säga att huvudproblemet i den här mätningen är inte den ökade spridningen, det är att alla sjunker. Sen sjunker några mer än andra, men det är på något sätt i Sverige som att om alla går till botten jämlikt så vore det bra.”
Oviljan att erkänna och urskilja den kraftigt försämrade likvärdigheten som ett avgörande problem gör Björklund oförmögen att lösa skolans kris.

För skolministern behöver inte gå längre än till sina egna experter eller till den pedagogiska forskningen för att få klart besked om att likvärdigheten och resultaten i skolan inte kan ses som två skilda frågor. De är, snarare, oskiljaktiga: det existerar ett tydligt och återkommande samband mellan hög likvärdighet i skolan och bättre resultat för både hög-, medel- och lågpresterande elever. Likvärdiga och integrerade skolsystem är en förutsättning för bra kunskapsresultat för alla elever, medan skolsystem som dras isär ger sämre resultat över hela linjen.

I en kommentar till PISA-studien reflekterar Skolverkets undervisningsråd Anita Wester kring exemplet Finland, som återigen placerar sig i topp. De starka finska resultaten illustrerar att det inte finns något motsatsförhållande mellan goda resultat och hög likvärdighet, konstaterar Wester, detsamma gäller ”flera länder som har höga kunskapsresultat i PISA”, de rankar sig också genomgående som de mest likvärdiga skolsystemen.

Det är just genom de kraftiga försämringarna i skolans likvärdighet som Sverige skiljer sig från Finland och de andra skolsystem som ligger kvar i resultattoppen.

Det är centralt att urskilja att de här förstärkta klassfållorna inte beror på olycksfall i arbetet. Det är planerade och avsedda förändringar. Det är privatskolesystemets, skolpengens och valfrihetens förutsagda utfall, resultatet av snart 20 års hängiven strävan att bryta sönder den likvärdiga ”sosseskolan”, ett skolsystem som borgerligheten alltid har hatat, eftersom det sätter samhällelig jämlikhet framför gynnade individers och gruppers självförverkligande. Det här politiska projektet började inte med Björklund, men vår nuvarande skolminister hyser inte heller någon önskan om att lägga om kursen mot mer likvärdighet. Och därför vill han helst slippa hela den diskussionen.

Samtidigt underkänner PISA-studien Björklunds egna favoritförklaringar till resultatkrisen i skolan.
  • Under samma period som resultaten har sjunkit kraftigt så har det ”disciplinära klimatet i skolan”, skolministerns absoluta favvofråga, förbättrats (alltså: graden ordning och reda ökar) i Sverige. Det sammanfattande indexet för det disciplinära klimatet för Sverige i PISA 2009 skiljer sig inte från OECD-genomsnittet. Sverige lider inte av en ”disciplinkris” som Björklund återkommande vill få det att framstå som. Det disciplinära klimatet i skolsystemet är inte heller direkt korrelerat till resultatutvecklingen.

  • Länder där elever ”differentieras tidigt till olika studieprogram uppvisar lägre grad av likvärdighet men uppvisar inte högre genomsnittliga resultat jämfört med länder där differentieringen av elever sker i senare skolår”, Ändå verkar regeringen för mer nivågruppering och tidigare differentiering och betygsättning.

  • Skolsystem som har en ”högre grad av konkurrens mellan skolor om elever uppvisar inte högre resultat. Däremot innebär högre grad av konkurrens mellan skolor att likvärdigheten påverkas negativt genom högre grad av segregation” Ändå verkar regeringen för en fri skolkonkurrens. (citaten ur sammafattande rapporten, sid 28, min kursivering)
  • Skolverket har i tidigare rapporter (”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” och ”Vad händer med likvärdigheten i svensk skola?”) lyft fram flera orsaker till de försämrade resultaten:
    1) den ökade segregeringen i skolan, sammanhängande med det fria skolvalet och friskolesystemet i kombination med en ökad boendesegregation.

    2) den decentraliserade styrningen (kommunaliseringen) av skolan, som inneburit att det finns stora skillnader mellan hur mycket resurser kommuner lägger på skolan och att kommunerna är dåliga på att fördela resurser utifrån skolornas olika förutsättningar.

    3) den alltmer differentierade och individualiserade undervisningen, där ansvar flyttas över till hemmen, elever ges mindre lärarstöd och utsätts för mer nivågruppering baserat på behov av särskilt stöd eller kunskapsnivå, vilket, skriver skolverket, ”leder till alltmer homogena grupper.” En utveckling som ”riskerar att leda till ökade skillnader dels på grund av så kallade kamrateffekter, det vill säga att elevernas resultat påverkas av hur eleverna i deras omgivning presterar, dels att lärare tenderar att sänka sina förväntningar på elever i grupper med lågpresterande elever, vilket ytterligare påverkar dessa elevers möjligheter att uppnå goda resultat.”
    Parallellt med denna regelrätta Hadesvandring så är Finlands framgångar naturligtvis en nagel i ögat, eller en finne i örat, på den svenska skolpolitiken. Ett gäng grundläggande skillnader mellan ländernas skolsystem pekar också mot de främsta orsakerna till skillnaderna i kunskapsresultat:
    1) I Finland står kunskaperna i centrum för skolpolitiken och skolpraktiken, inte ordningsfrågor eller jämförelser mellan skolor.

    2) Finland använder mycket lite av nivågruppering. Man skiljer inte hög- och lågpresterande elever åt. Däremot har man många specialpedagoger.

    3) Finland storsatsar på skolbibliotek och skolhälsovård.

    4) Finland har satsat på höga lärarlöner och behöriga lärare med högskoleexamen.

    5) Finland har ett sammanhållet skolsystem och mycket få friskolor. Man har inget skolval, elever går på den skola man bor närmast. Det är dock ett system som man precis nu har börjat slå sönder. Av precis samma dubiösa ideologiska skäl som det skett i Sverige.

    6) Finland har inte heller skurit ner på utbildningssektorn som vi gjorde i Sverige under 90-talskrisen.
    Resultaten i PISA-studien bekräftar vad som i stort varit känt sedan tidigare men tydliggör också att trenden har accelererat under de senaste åren. Tillsammans med tidigare uppgifter om hur borgerliga styren spär på problemen borde detta vara politiskt sprängstoff för en alert och aktiv opposition. Skolpolitiken kunde mycket väl ha varit ett vinnarområde för de rödgröna i valet. Björklunds höga profil i skolfrågor har haft fyra år på sig att omsättas i verklighet, men inte resulterat i någon genomtänkt regeringspolitik. Förändringar som pekar åt fel håll och helt missar de kritiska huvudfrågorna, samt låga utspel kring frågor av symbolkaraktär präglar Björklunds ministergärning.

    Oppositionen i skolpolitiken representeras av Mikael Damberg som skrev en artikel i Expressen igår med anledning av PISA-studien. Dessvärre förstår jag överhuvudtaget inte vad han vill säga, om han vill säga något, vad han vill göra eller hur en skolpolitik i hans regi skulle skilja sig från den nuvarande. Det enda som egentligen framgår är det Damberg undviker att tala om: han nämner inte med ett ord det fria skolvalet, skolpengen, friskolesystemet eller de privata vinsterna.

    Av rädsla för att uppröra någon ömhudad mittenväljare eller för att han inte förmår göra analysen?

    Jag vet inte, men det känns som att det är ett problem.
    För oppositionen och för skolan.

    08 december 2010

    Att tänka flera tankar samtidigt om Julian Assange

    Igår och idag har arresteringen av Julian Assange dominerat nyhetsflödet. Gripandet är en följd av att den svenska polisen utfärdat en internationell arresteringsorder, gällande ett fall av våldtäkt, två fall av sexuellt ofredande och ett fall av olaga tvång.

    Gripandet sker samtidigt som Paypal, Mastercard och VISA stryper möjligheterna att donera pengar till Wikileaks, samtidigt som Wikileaks servrar utsätts för upprepade attacker, samtidigt som etablerade medier och journalister ställer sig på de mäktigas sida och vill tysta Wikileaks och samtidigt som diplomater talar öppet om att avrätta Julian Assange. Detta som svar på den hemligstämplade information Wikileaks läcker ut, där makthavare över hela världen avslöjas med byxorna nere.

    Är det ett sammanträffande att Assange grips just nu, samtidigt som Wikileaks både skriver om historien, hyllas och attackeras? Med största sannolikhet: ja.

    Ibland är det helt enkelt så att skeenden sammanfaller.

    Under hösten har det vuxit upp en stor global rörelse till stöd för Wikileaks viktiga arbete. Det är glädjande och direkt nödvändigt. Intressekampen kring informationsflödena skärps, hemligheter är strategiska vapen i dagens maktutövning och Wikileaks innebär, som jag skrivit om tidigare, en fundamental och positiv styrkeförändring i informationsmaktbalansen mellan ledare och folk, särintressen och allmänhet.

    I och med gripandet av Julian Assange ställs Wikileaks anhängare inför en av sina första stora utmaningar. Att inte tappa huvudet fullkomligt.

    Det har hittills inte lyckats så väl. Dygnet efter gripandet har istället urartat i en oändlig rad av förvirrade antifeministiska uppkastningar, bäst klädd i ord och bild av praktidioten Glenn Beck, som förvisso inte är anhängare till Wikileaks eller Assange, men inte missar tillfället att smäda och förlöjliga svenska feminister. På Facebook har det startats ”Free Julian”-kampanjer, som om han vore fängslad. Etablerade feminister tar ställning för att Assange inte kan vara skyldig till våldtäkt, baserat på uppgifter i tabloidpressen. Normalt rimligt förnuftiga vänsterprofiler sluter sig till att eftersom Assange jagas av CIA så kan han inte samtidigt begå sexuella övergrepp, det skissas upp avancerade indiciekedjor för att framställa Anna Ardin, den ena av de två målsägarna, som CIA-anknuten, Claes Borgströms hemsida kraschas av ett gäng puckon med datorer... Gosh. Frihetens försvarare tvekar inte en sekund att kasta all feministisk medvetenhet de eventuellt kan ha påstått sig omfatta, över bord, slå armkrok med reaktionärer och dra okritiska slutsatser om vad som faktiskt hände i Stockholm i i augusti. Vilka som är skyldiga och vem som måste vara oskyldig. För dem råder det inga tvivel om att Assange är utsatt för en komplott. Inte för att de vet, utan för att de bestämt sig för den bekväma vägen att se världen i svartvitt.

    Utan tvivel har Assange mäktiga fiender. Med hänsyn till det är reaktionerna bland hans supportrar möjligtvis på något plan begripliga. Men det hindrar inte att det som utspelar sig, som Mymlan skriver, är precis som Bjästa, men i global skala. En populär och framgångsrik kille som vi beundrar måste vara oskyldig. Två okända kvinnor – groupies, helt klart – kan enbart vara ute efter uppmärksamhet och bekräftelse och väljer att utnyttja vår favoritkille. För att skada honom eller för att själva tjäna på det. Varför vill de krascha vårt party, när vi hade det så trevligt?

    Ur ett strategiskt perspektiv är det läge för alla som dragit snabba slutsatser kring komplotter och Assanges oskuld att spara på krutet tills det verkligen behövs. För kriget mot Wikileaks har ännu knappt brakat lös och Julian Assange kommer att vara lovligt villebråd för väldens mäktiga lång tid framöver. Ni gör er själva och kampen för informationsfrihet och transparens en otjänst genom att ge Julian Assange frikort.

    Så, försök istället hålla några tankar i huvudet samtidigt:

    • Flera parallella och av vandra oberoende skeenden kan pågå samtidigt i en människas liv, det händer trots allt oss alla dagligen. Tillvaron är inte en roman med en på förhand uttänkt handling där allt som sker sitter ihop på ett logiskt vis. Det Assange anklagas för i Sverige är något annat än det han samtidigt jagas för av världens säkerhetstjänster.

    • Att Julian Assange grundade Wikileaks innebär inte att han därmed inte kan begå sexuella övergrepp. Det är rentav både praktiskt och teoretiskt fullt möjligt.

    • Huruvida det har skett eller ej vet vi dock inte, vi vet bara att två personer efter samråd med sin advokat, tillika tidigare Jämställdhetsombudsmannen, Claes Borgström, har anmält Assange för våldtäkt och sexuellt ofredande. Det är anklagelser som måste utredas och prövas, detta helt oavsett om den anklagade samtidigt är en hjälte i andra avseenden. Att göra gott med ena handen innebär inte att man är fri att samtidigt göra ont mot andra med andra handen.

    • Det enda rättsäkert möjliga sättet att pröva anklagelserna är genom en formell rättsprocess. Svenska åklagare har prövat anklagelserna och funnit dem vara starka nog för för en internationell efterlysning. Efterlysningen har försenats av formella brister, och händelsevis sammanfallit med Cablegate. Wikileaks har löpande gjort nya stora avslöjanden under året, när efterlysningen än hade gjorts hade den kunnat sammanfalla med en ny publicering på Wikileaks. Ingenting tyder på att detta är avsiktligt från åklagarens sida.

    • Att en av de två kvinnorna befann sig på en fest dagen efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp, betyder inte att ett sexuellt övergrepp eller en våldtäkt därmed inte kan ha ägt rum, som diverse självutnämnda psykologer försöker få det till. Människor kan reagera på tusentals sätt efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp. Man behöver inte ens vara förkrossad eller må särskilt dåligt – våldtäktsoffer har faktiskt ingen sådan skyldighet – det kan ändå vara fråga om ett övergrepp, som ska prövas mot lagen.

    • Ingen av de inblandade har någonting i sin bakgrund eller beteende som tyder på CIA-kopplingar. Mer osannolika CIA-agenter än socialisten Claes Borgström och feministen, ekumeniska följeslagaren och palestinavännen Anna Ardin får man leta efter. Honeytrapteorin faller på sin egen orimlighet. Naturligtvis, för de verkliga konspirationsteoretikerna, och de har varit många de senaste dagarna, bevisar den låga sannolikheten enbart att en CIA-länk måste finnas. För så listiga är de ju, säkerhetsgubbarna.

    • Använd lite Ockhams rakkniv för bövelen.

    Det viktiga för Julian Assanges anhängare och Wikileaks försvarare nu är att se till att gripandet och prövningen mot anklagelserna i Sverige inte övergår i att Assange lämnas ut till USA. Men för att den striden alls ska kunna tas är det absolut nödvändigt att inte gå vilse i onyanserade sammanblandningar av olika skeenden, och att, kort sagt, inte förvandlas till konspirationsteoretiska reaktionärer.

    Läsning: Salon

    06 december 2010

    We, the Small People


    Det här var lite småkul. En undersökning från konsultföretaget Source slår hål på myten om att chefer inom privat sektor skulle vara mer begåvade än sin offentliga kollegor. Enligt Source är det snarare tvärtom:
    ”Resultaten från begåvningstesten och personlighetstesten var entydiga – den enda signifikanta skillnaden stod att finna i begåvningen. Ledare på exekutiv nivå i den offentliga sektorn visade sig helt enkelt ha en högre Generell begåvning jämfört med sina kollegor på motsvarande nivå i privat sektor [...] I övrigt fanns inga signifikanta skillnader i begåvning, riskbeteende eller personlighet såsom ambitionsnivå mellan ledare inom privat respektive offentlig sektor.”
    Myten om den offentliga sektorns inkompetens vårdas ömt inom det privata näringslivet där den bland mycket annat nyttjas som försvar för varför en genomsnittlig direktör ska tjäna mer än statsministern och mångdubbelt mer än välfärdens hjältar, men resultaten pekar alltså både mot att det går att attrahera kompetenta och begåvade chefer utan att erbjuda fantasilöner och att den privata sektorn trots högre lönenivå misslyckats med att attrahera de mest begåvade cheferna.

    Förhållandet kan dock vara påväg att ändras, enligt utredaren Jana Cagin, eftersom offentlig sektor under lång tid aktivt har förknippats med en ”negativ (själv)bild”. När unga akademiker idag i högre utsträckning än förr väljer bort offentlig sektor som arbetsgivare, så är den främsta orsaken enligt Cagin den ”låga status som förknippas med offentlig verksamhet”.

    De flesta av de chefer som ingick i studien hade också mycket riktigt påbörjat sin karriär inom offentlig sektor ”när det fortfarande sågs som något hedersvärt att vara en samhällstjänare” skriver Source och sätter fingret på den förändring som väntar när den nuvarande exekutiva chefsgenerationen ska ersättas:
    ”Om tio år har de flesta som var med i den här studien hunnit gå i pension och den nya generationens ledare hunnit tillträda. Frågan är då om en liknande studie kommer visa samma resultat, eller kommer dagens oförtjänt dåliga rykte hunnit bli en självuppfyllande profetia där man inte längre lyckas attrahera de bästa medarbetarna?
    Det är, som Source konstaterar, fråga om ett oförtjänt dåligt rykte. Som inte bara odlas inom privat verksamhet och bland borgerliga politiker, utan också, vilket är allvarligast, bland offentliganställda själva. Min personliga erfarenhet är att många chefer inom offentlig sektor har internaliserat myten om offentlig verksamhet som sämre och mindre effektiv än privat och inte förstår de fundamentala skillnaderna i verksamheternas målsättningar. Istället försöker de få den offentliga verksamheten att likna privata företag. Det är också vad tidens dominerande förvaltningsfilosofi föreskrivit.

    Ytterst är detta dåliga självförtroende och låga status resultatet av ett medvetet politiskt projekt med målet att undergräva all offentlig verksamhet och slå upp allt större hål för privata företag att göra vinster på "välfärdstjänster".

    Konsekvensen av att den offentliga sektorns särskilda idé inte värnas mot angreppen är i slutändan att dess särskilda idé försvinner och att det därför, allt annat oaktat, blir allt svårare att upprätthålla en hög kvalitet. Den offentliga sektorn har nämligen alltid varit beroende av medarbetare på alla nivåer som ser sitt uppdrag som viktigt och sätter en personlig stolthet i att göra det väl, att bära samhället. Det emotionella engagemanget kan inga privata arbetsgivare stampa fram, med aldrig så fläskiga incitamentsprogram.

    Idag borde SKL, Statskontoret etc lära av historien och urskilja hur det historiskt har varit möjligt att attrahera toppbegåvningarna till offentlig verksamhet: var tydliga med idén i det offentliga uppdraget, lek inte affär utan arbeta upp en gemensam stolthet över det som stat, kommuner och landsting gör. Ni kommer få hängivna, engagerade och begåvade chefer som det privata näringslivet bara kan drömma om.

    Att bygga en stolthet räcker dock inte, om den rådande förvaltningsdoktrinen samtidigt obönhörligt fortsätter att driva all offentlig verksamhet mot successiva försämringar genom styrsystem som konstant sätter ekonomiska mål före verksamheten. Då kommer stoltheten spricka som en uppblåst ballong i mötet med den krassa verkligheten där det finns allt mindre att faktiskt vara stolt över. Det är därför också nödvändigt för en offentlig sektor som vill förbli relevant och attraktiv att göra upp med den omöjliga ekvationen "att politiker ständigt ska ha fokus på att pressa kostnader, till skattebetalarnas nytta, samtidigt som krav riktas mot personalen att leverera mer volym och bättre kvalitet för pengarna." Som kloka Lena Sommestad konstaterar är det nödvändigt att i den ideologins plats istället bygga starka "institutioner och styrsystem som är utformade för att värna allmänintresset."

    05 december 2010

    25 november 2010

    Hemliga öppna städer

    Shakebao
    Shakebao?

    Hörde idag Göran Dahlberg presentera sin bok ”Hemliga städer: Rädslans urbana former” på stadsmuseet. Presentationen rörde sig främst kring innehållet i bokens undertitel, med fokus på gated communities, men det är svårt att komma förbi det fantasieggande förledet. Redan själva orden hemliga städer fungerar som de magiska dörrarna man kan hitta i sagor, gömda bakom vadmalsbitna kappor, inuti farfars höga golvur, i botten av kaninhål. Dörrar som leder ut till andra världar.

    Att det alls existerar autonoma hemliga städer, en del planlagda och byggda av stater för forskning eller – oftast – militär verksamhet, andra uppförda av flyktingar eller av utstötta grupper – är inte bara en uppeggande utan framförallt en uppviglande tanke. Detta eftersom den pekar mot öppningar; det finns vägar ut ur det här samhället.

    En värld utan hemliga städer och utan rykten om hemliga städer, är en fattig och enfaldig plats. Upplösandet av den genuina utsidan, de sub- och exokulturella mysteriernas försvinnande, är en av globaliseringens stora förluster. Den krymper synfältet.

    Så alla samtal som börjar med orden hemliga städer kastar oundvikligen tankarna ut i allt vidare banor.

    Begreppet hemliga städer rymmer många paradoxer. När Dahlberg beskrev gated communities som exempel på hemliga städer – i bemärkelsen av att insidan är oåtkomlig och okänd för oss på utsidan – så konstaterade han att dessa därmed befinner sig i konflikt med idén om den öppna staden. Sant. En stad av gated communities är en stad av öar, där utsidorna, träsken mellan de ordnade öarna, blir en alltmer osäker mark. Eftersom omsorgerna riktas inåt.

    Men, samtidigt: gränser runt ett område kan vara en förutsättning för en annan inre öppenhet. En öppenhet som inte hade kunnat uppstå om inte gränserna fanns där. Förföljda och förtryckta grupper, minoritetskulturer i den stora staden, kan inom ramen för en yttre avgränsning upprätta frizoner där en alternativ kultur kan blomstra, i konflikt med majoritetskulturens. Historien är sprängfylld med exempel: från Europas judiska ghetton till The Castro i San Franscisco där HBT-grupper erövrade ett öppet självförtroende som med tiden fick globala följder.

    De mer eller mindre täta yttre gränserna och hemlighållandet kring städer eller delar av staden kan alltså vara själva förutsättningen för frihet. Mellan Haussmans boulevardsystem i Paris fanns gyttret av svårnavigerade och tätbefolkade gränder kvar och gäckade makten. Militären behärskade boulevarderna men kunde inte göra någonting åt grändernas befolkning av revolutionärer, oppositionella och fritänkare. Kanske var hålen mellan Haussmans Boulevarder på så vis en förutsättning för republikens återkomst.

    När den auktoritära makten strävar efter att bli panoptisk är gyttret en motstrategi. Mike Davis har beskrivit hur Pentagons militärstrateger i sina framtidsprognoser talar om de vindlande gränderna i slummens kåkstäder som det främsta hotet mot imperiets stabilitet och ostörda herravälde. Gång på gång är det ur de hemliga gränderna som motståndet reser sig, något som aldrig har skildrats bättre än i Gillo Pontecorvos The Battle of Algiers (1966), där Casbahn själv, med gyttrets explosivt revolutionära potential, spelar huvudrollen.

    Det judiska ghettonas historia, från medeltiden till förintelsen, illustrerar samtidigt en dubbelhet. Hur ghetton kan vara både fristäder och förvandlas till fällor. Idag, när innebörden i ordet ghetto har förändrats, tenderar vi att enbart urskilja det senare perspektivet och därför uppfatta alla former av ghetton som problematiska. I synnerhet minoritetsghetton och gated communities, medan den bredare ”medelklassens” sammanklumpning med likar med lika barn i egna stadsdelar mera sällan diskuteras som ett samhällsproblem.

    Ibland kan hela städer fylla det historiska ghettots funktion som kulturella fristäder. Också det är ett spår som löper genom historien. Slavarnas fristäder och fria republiker, som Liberia, är också det exempel på de hemliga städernas dubbelhet. Å ena sidan var det ett upplyftande rykte om ett förlovat land, de förtrycktas egen fria republik. Å andra sidan stöttades idén om Liberia också av rasistiska vita amerikaner som såg ”repatriering” av frigivna slavar ”hem” till Afrika som det bästa sättet att få ett rasrent Amerika.

    Hur ska man då förhålla sig till det som var huvudtemat för Dahlbergs presentation idag, gated communities? På ett omedelbart plan är det naturligt att se dem som ett led i städernas sönderfall i enklaver. Men det är inte så enkelt som att säga att alla gated communities är lika dåliga, eller ens, nödvändigtvis, dåliga. Ordet består ju nu av två delar; gated, community. Den senare delen, gemenskap, är inte överhuvudtaget negativ, utan, tvärtom, ett vida eftersträvat värde. Rentav livets hela mening. Portar, murar, är inte heller i sig negativa. Hela staden består av portar och murar, dörrar och väggar, som möjliggör att parallella och vitt skilda aktiviteter kan försiggå tätt intill varandra. Portarna och murarna är en förutsättning för stadens själva existens.

    Det är när murarna och portarna innesluter en utifrån oåtkomlig gemenskap som det upplevs som ett hot mot den större gemenskapen.

    Har vi dock gjort den definitionen av gated community, en instängslad gemenskap, är det svårt att se varför inte samma upprördhet och diskussion drabbar bostadsrättsföreningarna med sina låsta grindar och avskilda innergårdar. Det är, fastän mindre uttalat, instängslade gemenskaper, gated communities, i sin europeiska form. Ibland med stränga uppförselkoder och lokala sheriffer.

    Det rör sig, oftast, när det gäller instängslade gemenskaper, inte om några alternativa livsstilar där stigar leder till nya utsiktspunkter över själen och nya grönskande dalgångar öppnas för det mänskliga umgänget, utan enbart om ren xenofobi och privatiserad säkerhet i syfte att slippa dela ansvaret för det gemensamma samhället. Kunna vända ryggen till problemen. Att öka några gruppers frihetbekostnad av det gemensamma rummet.

    Men om den inre gemenskapen är av en karaktär som inte kan samexistera med den större, hur bör man se på det då?

    Hösten 1850 besökte Fredrika Bremer Shakersamhällena New Lebanon och Canterbury i USA. Hon betraktade skeptiskt vissa aspekter av de religiösa sekternas liv, men berördes samtidigt starkt av deras storfamiljer, där könen lever nära varandra, fastän i celibat: ”I sina stora familjer försöker de skapa det kärleksliv, som är den lilla familjens vackraste blomma.” Om detta skrev hon i reportaget Hemmen i den nya världen. Möjligheten att upprätta autonoma samhällen var förutsättningen för utvecklingen av detta alternativa sätt att leva, skriver hon:
    ”Man må säga vad man vill och ställa till det bäst man kan i det stora samhället, men det kommer alltid att behövas orter, dit de skeppsbrutna i livet, de levnadströtta eller de ensamma och svaga skall kunna fly för att få en fristad. [...] Där man och kvinna skall kunna mötas och umgås i syskoinlig välvilja och vänskap under en gemensam verksamhet till varandras nytta. Detta kan de här. Shakersamhället är så när som på några små inskränkta egenheter, ett av de bästa små samhällen i världen och ett av de nyttigaste inom det stora samhället.”
    Det finns, just genom gränserna en möjlighet till kulturell parallellexistens och därmed en idémässig växelverkan mellan den inåtvända gemenskapen och det yttre ”stora samhället” som kan berika också den större gemenskapen. I det här fallet innebär shakersamhällena alltså inte att den lilla gruppens frihet sker på bekostnad av det gemensamma rummet. Istället kan den hemliga staden genom sin existens som alternativt levnadssätt bidra till utvecklingen av den vanliga staden och utgöra en del av ett nödvändigt vaccin mot de monokulturella tendenserna.

    För att återkoppla till de hemliga städerna; det gick förra året ett rykte i Kina (påstod The Local) om en "hemlig lesbisk stad" dold i de svenska skogarna: Shakebao [sic!]. Enligt ryktet hade staden grundats redan 1820 ”av en rik änka” och ”stora delar av befolkningen i stan är lesbiska skogshuggare, och män får under inga omständigheter tillträde – då "slås de halvt ihjäl" av kvinnliga poliser.”

    En lesbisk gated community. Och en fantastisk historia. Hoppas bara att någon trodde på den och blev styrkt i sin övertygelse om sin identitet och läggning och bestämde sig för att en gång kunna ta sig till Sverige och söka sig till Shakebao. Den hemliga staden i Norrland, som kanske inte finns, vem vet, men som redan som rykte öppnat en utsikt mot en annan värld. En dörr i sagan, bakom tallskogen.

    14 oktober 2010

    En budget mot full sysselsättning

    MC Borg och DJ Sleepy

    Från kris mot full sysselsättning! Eller, va? Det har i veckan vållat lite förvirring att höstbudgeten i sin rubrik talade om full sysselsättning samtidigt som regeringen sätter målet till 6 procents arbetslöshet 2014. Alltså strax över de nivåer som betraktades som massarbetslöshet när alliansregeringen tillträdde 2006. Räknas det numera som full sysselsättning?

    Nej, men finansministern är ju nu en gång för alla en gladlynt skämtare. En herre med skojiga runda glasögon, en ring i örat och alltid ett pappaskämt på lur. ”Mot full sysselsättning” är inte en riktning utan en inställning. Det är en ordvits. Regeringen är helt enkelt mot full sysselsättning.

    Och konstigt vore det väl annars, eftersom full sysselsättning har den obehagliga följdeffekten att arbetstagarna individuellt och kollektivt får för sig att förhandla upp sina löner och villkor och då blir dyrare i drift för företagen. En moderat regering som på allvar strävade mot full sysselsättning, i ordets förschlingmannska bemärkelse, skulle begå tjänstefel och svika sina uppdragsgivare/finansiärer/pappor. Moderaterna må kalla sig arbetarparti, men, herregud, de är inget sånt arbetarparti. Inget arbetareparti.

    För en regering som är mot full sysselsättning var detta en fullt logisk höstbudget. Och Anders Borg fick åter spela ut det trumfkort han blivit så respekterad för i borgerlig media: att göra i stort sett ingenting. Lite tråkigt tyckte vissa att det var. Men samtidigt värt beundran. Att göra ingenting betraktas idag som höjden av politisk handlingskraft. När Anders Borg gjorde i stort sett ingenting medan massarbetslösheten exploderade 2008-2009 var det till exempel väldigt starkt gjort. Då var han stadig vid rodret, vår rorsman. Stod upp med blicken riktad mot ett fjärran nyckeltal och gjorde ingenting. Så himla bra.

    Sverige har idag en arbetslöshet på omkring 8,2%. Den siffran hoppas finansministern ska krypa sakta neråt under mandatperioden till 6% år 2014. Hoppas, hoppas! Aja, hoppas kan vi alltid, men förutsättningen för detta är, inskärper Borg, att konjunkturen stärks. Med andra ord: sysselsättningen kommer öka precis så snabbt som konjunkturförbättringen på egen hand förmår åstadkomma.

    Detta kan, återigen, verka märkligt passivt, med tanke på att moderaterna har marknadsfört sig som arbetslinjens parti.

    Innan begreppet trasades sönder i Schlingmanns semantikschlunga var dess innebörd att staten hade ett ansvar (både rättigheter och skyldigheter, remember?) att oavsett konjunkturläge upprätthålla full sysselsättning. Det skedde genom en aktiv konjunkturpolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Politiskt ansvarstagande var på detta vis, förr, att överbrygga konjunktursvängningarna så att det alltid fanns jobb att söka och en tryggad inkomst att påräkna. Det kontraktet var bra för individen och bra för hela samhällsekonomin.

    Under Anders Borgs epok har konjunkturen istället blivit finansministerns ständiga frikännare. Det går för landet som konjunkturen vill och finansdepartementets store rorsman är inte i första hand en kraft med makt att påverka den ekonomiska utvecklingen, han är en betraktare som ser vart konjunkturvinden blåser och därefter styr skutan dit vädret ändå för den. Om vädret är gynnsamt kan han ta åt sig äran för det gynnsamma läget. Hamnar skutan i ett sämre läge kan han, ja, skylla på vädret.

    Och arbetslinjen betyder idag en ensidig skyldighet för arbetstagarna att alltid söka jobb, medan staten kapitulerat från sitt tidigare löfte att se till att det faktiskt finns jobb för alla att få. Det verkligt cyniska i detta förhållande är, som Josefin Brink konstaterar, att de som går arbetslösa medan konjunkturvädret guppar runt med Borgs skuta, befinner sig i en oerhört mycket mer utsatt position jämfört med tidigare:
    ”Försämringarna av a-kassan i kombination med jobbskatteavdraget har redan medfört att alla arbetslösa drabbas av väsentligt större inkomstsänkningar än för fyra år sedan.”
    Det är den individuella kostnaden för regeringens omdefiniering av arbetslinjen till en ensidig skyldighet för arbetstagarna.

    Den nationella kostnaden för Borgs passivitet är en annan femma, den kommer att bli, är redan, enorm, för hela Sverige. Anders Borg föredrar, med sedvanlig hänvisning till "ansvarsfullhet", att lägga pengar på hög och fortsätta att minska nettoskulden i ett läge med ett positivt statsskuldsnetto, över 8 procents arbetslöshet och bristande inhemska nyinvesteringar. Det är en riktigt dålig ekonomisk politik, oavsett hur man ser på sysselsättningsmålet. Den passiva budgeten innebär ett bestående bortfall av arbetade timmar, helt i onödan.

    I praktiken är det, som Martin Lindblom skriver i LO-tidningen, detsamma som att hoppas/låtsas/tro att vi "blir rikare genom att jobba mindre än vad vi förmår". Lindblom skriver vidare:
    ”Anders Borgs motivering för denna passivitet är beklämmande. Han anser att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är att snarast möjligt åstadkomma överskott i statsfinanserna istället för att sätta hela folket i arbete. Han resonerar inte som en ekonom utan som en gnetig kamrer. Låt oss påminna om några fakta. Fram till finanskrisen hade Sverige i tio års tid ett offentligt finansiellt överskott om två procent av bnp i snitt per år. Tack vare detta ofantliga sparande minskade statsskulden snabbt. Redan 2006 var nettoskulden avvecklad, det vill säga statens tillgångar översteg då dess skulder. [...] Fortfarande är statsfinanserna ramstarka. Rent teoretiskt skulle Sverige i fem års tid kunna underbalansera budgeten med fem procent per år utan att statsskulden slår i taket för vad EU tillåter.”
    * * *

    För övrigt. Borg passade vid pressträffen på att presentera ett diagram som presenterade Sveriges sysselsättningsutveckling i, låt säga, åtminstone icke katastrofal, dager, genom en jämförelse med USA, Japan, Euro16 och EU27. Urvalet är ju alltid en bedräglig aspekt i statistik, så här kommer ett förslag på ett annat, ungefär lika relevant, jämförelseurval för arbetslöshetsprocent (källa: eurostat):

    Solidaritetens seger

    I det gripande drama som ödet för ett ögonblick lånat åt San Joségruvan i Copiapó ryms en hel världs utmaningar. Dramats moraliska sentens är enkel och tämligen uppenbar: den avgörande skillnaden mellan liv och död är solidariteten, syskonskapet. Värmen mellan människor som, utan att känna varandra, tar ett aktivt ansvar för varandras liv.

    I slutändan är vi alla beroende av precis samma mellanmänskliga solidaritet som de trettiotre gruvarbetarna burits av under sina 69 dagars isolering sjuhundra meter under marknivå, där deras existens har hängt på att andra människor på ovansidan gjort allt vad som stått i deras makt för att de ska komma ut i friheten. Villkoret för de enskilda gruvarbetarnas frihet har varit både solidariteten inom gruppen och solidariteten från den större gruppen ovan jord.

    Solidaritet som frihetens förutsättning, det låter vagt socialistiskt. Vad skulle Ayn Rand säga?

    Den kapsel som räddningskåren målat i chilenska flaggans färger och döpt till Fenix har skjutits som en rymdraket ner i underjorden och återvänt till ytan 33 gånger. En halvtimme per tur, en tur för varje person, varje tur avslutad med ett lika skälvande ögonblick när de nyss döda återförenas med sina väntande familjer; med mödrar som återfår sina söner, med barn som längtat och inte sovit, med fruar och flickvänner som inte vill släppa dem och med bröder som kämpar för att hålla ihop anletsdragen.

    Detta inför hela världens ögon i ett enormt mediespektakel. Vilket man kanske kan ha synpunkter på, om man är på det humöret, men också det spektaklet har sitt motiv i den gemensamma angelägenhet som räddningsaktionen har blivit. För det Chilenska folket och för åskådare runt hela planeten.

    Lika rörande som tårarna och kramarna vid San Joségruvan är glädjescenerna från andra platser i Chile, där landsmännen firar den perfekt genomförda räddningsaktionen som om de hade vunnit ett VM. En glädje som går att ta på. En glädje som är speciell därför att den är delad, därför att den omfattar ett helt land i ett gemensamt ögonblick. En glädje som är av en speciell natur också därför att det är en glädje å andra människors vägnar. Glädjen över att någon annan har klarat sig från döden, att någon annan har återfått sin älskade. Att känna den glädjen är solidaritetens belöning. Den är betalning nog.

    Jag har inget kritiskt att tillföra den här solskenshistorien. Detta är, inom den här ramen, en vacker och lycklig historia, sådana behövs.

    Så när Chiles president, miljardären och högermannen Sebastián Piñera, som med en tillsynes uppriktig lycka och mänsklig värme tagit emot de räddade en efter en, säger till BBC att räddningsaktionen är en "watershed moment" för Chile och att ”säkerheten och värdigheten för alla Chiles arbetare” framöver ska vara landets ”främsta prioritet”, då är det nästan att jag tror honom. För, trots allt, kollektiva erfarenheter är – kanske ännu mer än individuella – formativa händelser. De kan omskapa tankesätten och perspektiven i en hel nation, i en hel generation, för alla som är med och delar dem. Ikväll, innan det ekonomiska systemets villkor åter gjort sig påminda, vill jag tro att sånt kan inträffa.

    DN1,2,3,4,5. AB1,2,GP

    20 september 2010

    Alliansen lyfte in Sverigedemokraterna

    Det satt långt inne, men till sist blev det ett normalt europeiskt land av Sverige också. Vi har nu, i likhet med alltför många andra länder i EU ett etablerat rasistiskt extremhögerparti i parlamentet. Den rödgröna valvind som kändes i ryggen den sista veckan räckte inte, de underliggande förskjutningarna var för stora.

    Nu kommer det analyseras och diskuteras hur fan det här gick till egentligen. Det kommer framkastas att ”de etablerade partierna” borde ha ”tagit debatten” med Sverigedemokraterna, trots att just den debatten togs så ofta – och samtidigt så slött – att (sd) gång på gång serverades gratis reklamtid. Det kommer talas om ”människorna ute i landet” som är ”rädda för förändring”, det kommer ojas och pustas och bres på med darrande stämmor om de humanistiska värden som vi ”gemensamt” måste försvara.

    Naturligtvis måste vi det. Men vi måste också utan skygglappar urskilja sambanden här, de som borgerligheten kommer göra allt för att skjuta i från sig: att den den borgerliga valsegern och Sverigedemokraternas framgångar utgör delar av samma paket, samma valvind, samma skifte. Det hänger ihop – det ena gav det andra.

    Sverige har hållit rasister och fascister utanför riskdagen, samtidigt som vi haft en, med nordiska mått mätt, generös invandringspolitik, tack vare att vi har hållit ihop landet. De socialdemokratiska regeringarna har haft sina stora bister, men de har inte, som denna alliansregering, aktivt slagit sönder trygghetssystemen, genomfört sociala nedrustningar, slagit in medvetna och avsedda kilar mellan landsdelar, stadsdelar och inkomstgrupper.... Och i Sverige har fackföreningarna hållit uppe sin organisationsgrad och byggt ideologiska värn mot rasisterna på varje arbetsplats.

    Alla de konkreta politiska omständigheter som gjort att extremhögern kunnat hållas på mattan, har alliansen brutit med. Och därigenom berett marken för extremhögerns intåg. Det är samma utveckling vi fått i andra europeiska länder, i fotspåren på högerstyren som aktivt låtit klyftor växa och slagit mot det gemensamma. Där nyliberaler dansar samlas nyfascismens råttor i hörnen.

    Så alla ni som är upprörda över att Sverigedemokraterna nu sitter i riksdagen och samtidigt själva lade er röst på allianspartier: suck it up. Detta är en del av paketet med att Sverige ska bli mer likt andra länder. Detta är den nedrustade välfärdsstatens bruna omslagspapper. Ni födde detta monster.

    Läs också: Aron Etzler, Daniel Poohl, Simon Bank. Och, gör som Lars Ohly, förvägra rasisterna möjligheten att tvätta sig rumsrena:

    19 september 2010

    Värmen i valet


    Den här bloggen har varit tyst rakt igenom århundradets viktigaste valrörelse – jag ber om ursäkt för det, om nu någon bryr sig. Det har inte handlat om att det inte funnits någonting att skriva om. Jag har bara, helt enkelt, inte vetat var man ska börja. Inte orkat resonera, jag har bara velat skrika, ibland gråta, helst vända ryggen till hela den politiska floden av roterande skitsnack.

    Fyra år av alliansstyre har förändrat Sverige. Många förändringar, som privatiseringarna av våra gemensamma infrastrukturer, som den nya skolplanen och fållorna i den nya gymnasieskolan, är i praktiken oerhört svåra att återställa. Det kommer att ta tid, allt kommer inte att gå. Under de här fyra åren har resurser kanaliserats från nödvändiga välfärdsbehov till lyxkonsumtion för de som redan har mer än de behöver. Regeringen har genomfört en skattepolitik som lett till kraftigt minskad och till och med omvänd progressivitet i beskattningen. Och sen slagen mot trygghetssystemen, kärnan i den generella välfärdens löfte att människovärdet aldrig någonsin ska läggas på en våg eftersom det är en konstant och inte en variabel. Angreppen mot sjuka och arbetslösa har, naturligtvis, inte egentligen varit förvånande, de bär fanatismens märke, men de har genomförts så kallhjärtat att det varit förlamande att se. Om man inte haft energin att hålla sig förbannad.

    Med förändringarna har följt ett förändrat klimat. I medierna, i opinionen, i relationerna mellan människor. Den övergripande politiska diskursen tränger så på djupet in i våra liv. Det har därför varit direkt obehagligt att uppleva hur en klok bok om något så självklart som jämlikhetens betydelse under detta fjärde alliansår har mötts av mediala hån och burop, hur mytbildningen om en svulst av passiva bidragstagare har etablerats som en sanning. Hur ombildningarna av hyresrätter odlat fram en klass av nyrika klippare med hål stora som utbroderade märklarannonser i sina hjärtan.

    Allt detta har gjort Sverige till ett mer patetiskt land. Rikt, kallt, gnidigt, osolidariskt – otäckt.

    Alliansen vann valet 2006 genom att spela på en allmänt upplevd frustration över den socialdemokratiska regeringens avstannade ambitioner. En permanentat hög arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, etnisk och social segregation som växte från år till år, sjukskrivna som inte fick rehabilitering utan istället lämnades utan hjälp att komma tillbaka... Mot alla dessa misslyckanden fanns en skarp kritik från vänster, men den kritiken var politiskt marginaliserad och vänsterpartiet led också förtroendemässigt av att ha stöttat flera dåliga socialdemokratiska budgetar.

    Det var inte helt orimligt att socialdemokraterna förlorade 2006. Det var både logiskt och begripligt.

    Mer obegripligt (fastän, återigen, medialt logiskt) är det att alliansen kan vinna i år, när det verkliga innehållet i det nya arbetarpartiets politik borde har gjorts synligt för var och en. När arbetslösheten har stigit från 6,1 till 8%, när var tredje arbetslös är långtidsarbetslös, när en halv miljon drivits ut ur arbetslöshetsförsäkringen, när andelen arbetslösa under fattigdomsgränsen nästan dubblerats, när skattesänkningarna givit den rikaste procenten lika mycket som den fattigaste fjärdedelen, när klyftorna mellan skolor i olika områden har exploderat, när löneskillnaderna mellan kvinnor och män har vuxit, när anställningsskydden gröpts ur och stressen i arbetslivet ökat, när antalet anställda i välfärdssektorn minskat med över 30000, Att alliansen varit i ledning mot en sådan bakgrund kan bara betyda en sak: att vi är rökta, att klimatet förändrats för mycket, att vår politik inte kan ta stöd mot en delad världsbild. Och denna bloggare har därför, frustrerad, ägnat sig åt roligare ting än lönlös pennfäktning mot ointagliga fort.

    Men den sista veckan har något hänt.

    Enligt den borgerliga attackplanen skulle alla de mindre smickrande baksidorna av de omvända klassreformerna och den ekonomiska politikens misslyckanden ligga nerbäddade oåtkomliga under tätt packade lager av medial dynga och metadebatter om Mona Sahlins osossigt fina väska, samt debatter om debatten om Sahlins väska. I början av hösten verkade de ha lyckats trycka ner även den explosiva frågan om det omänskliga sjukförsäkringshaveriet. Men i veckan sprack jorden äntligen upp och misslyckandet fick sina subjekt som krävde svar: de "enskilda fallen" presenterade sig.

    Regeringen flyr undan till positionen att ”inte kommentera enskilda fall”. Och undviker därmed såväl diskussion som ansvarstagande för systemförändringarnas konsekvenser. Undanflykten är inte så värst klädsam med tanke på att regeringspartiernas företrädare tidigare inte tvekat att kommentera enskilda fall och ge sig på enskilda utförsäkrade när det passat dem själva bättre.

    Alliansens plan var att slippa den här diskussionen och istället ägna sista veckan åt att prata direkt till väljarnas plånböcker. Precis som i tidigare samhälleliga vägval, som vid EMU-omröstningen 2003, menar högern/ja-sidan att detta borde vara väljarnas främsta, och i grund och botten enda, intresse.

    Men precis som vid EMU-valet höjer sig den breda väljarkåren över det snäva plånboksintresse valstrategerna skjutit in sig på och frågar, i elfte timmen: vad i helvete håller ni på med?

    Så har det känts den här veckan. Om det räcker hela vägen får vi se ikväll, men åtminstone så har de verkliga frågorna kommit tillbaka. De som regeringen försökte hålla undan. De som handlar om människan, om banden av kärlek och omtanke mellan människor som aldrig träffats, som inte känner varandra men som lever i samma ögonblick och erkänner att detta innebär att vi har ett ansvar för varandras liv. Och om den funktionella solidariteten, insikten att vår frihet blir större, inte mindre av att vi löser saker tillsammans och i samarbete, istället för och en för sig.

    Och även om alliansen skulle vinna idag, valdagen år 2010, så har den rödgröna valrörelsen, entusiasmen, glädjen, raseriet, ilskan, glöden, hoppet, musiken och tårarna visat att de stålblåa fyra alliansåren har format en mäktig opposition till försvar för den historiskt oöverträffade idén om det solidariska välfärdssamhället. Den vackraste tanke vi någonsin tänkt.

    Skulle vi förlora idag så har den moderna välfärdsstaten trots allt under dessa veckor av skärpt kamp vunnit en rörelse som kommer vara omöjlig att besegra 2014 och dessförinnan kommer bjuda tungt motstånd i fyra år. Men självklart vinner vi ikväll. För under den sista valveckan vände vinden. Mona Sahlin har varit enastående och knivskarp de senaste dagarna. Sverige får sin första kvinnliga statsminister ikväll. Och en rödgrön regering för hela Sverige.

    13 augusti 2010

    Maktens avstånd och avståndens makt

    Imorgon är Wikileaks grundare Julian Assange i Sverige på inbjudan av Broderskapsrörelsen. Wikileaks har gått i bräschen för en strategi som är helt nödvändig för att möta och balansera den svällande och alltmer potenta övervakningsapparaten - undervakning.

    Undervakning är en nödvändig konsekvens av kommunikationsteknikens utveckling. Motståndet mot övervakningen ter sig alltmer utsiktslöst (därmed dock inte poänglöst), men övervakningen kan i någon mån balanseras av multitudens mängd av ögon och öron. Den transparens som makten förvägrar oss kan, återigen: i någon mån, framtvingas genom att vi samarbetar om att läcka och tillgängliggöra hemlig information.

    Julian Assanges gärning har i detta avseende varit flerfaldig: Wikileaks fungerar som en infrastruktur både för att läcka farlig information "säkert" och för att göra informationen tillgänglig och lättåtkomlig för media och för en bred allmänhet. Därtill har Wikileaks medverkat i framväxten av en kultur där läckage av hemlig information ses som en demokratisk dygd och omskrivs i media som segrar för demokratin. Wikileaks har drivit de traditionella medierna framför sig.

    Bland det material som Wikileaks publicerat finns mycket som avslöjat makten med byxorna nere i olika pinsamma positioner. Till de mest plågsamma, om än samtidigt minst förvånande, läckorna hör den film från Irakkriget som publicerades i våras. Från en upphöjd position i en helikopter skjuter amerikanska soldater med vardagsrutinens likgiltighet ihjäl folk på Bagdads gator. Det är en film som med brännande klarhet illustrerade de två psykologiska mekanismer en modern krigsmaskin vilar på: både att framställa ”fienden” som ickemänniskor, och att genom en process av antifiering beröva fienden sina mänskliga drag. De amerikanska soldaterna i helikoptern skjuter inte på människor, de jagar lustigt sprattlande myror. Dödandet blir ju mycket lättare så.


    Ännu ett steg renare och enklare har mördarens jobb gjorts i det moderna kriget genom de robotiserade drönarplan som pendlar fram och tillbaka över Afghanistan med sin last av död och skräck, styrda av soldater som sitter i luftkonditionerade rum på andra sidan planeten. Det brukar sägas att kriget berövar även mördaren hens mänsklighet. Men om kriget gör det så gör det moderna kriget också någonting annat med dem som dödar från en upphöjd position, det gudifierar. Soldaten som hunsas av sina befäl, som vantrivs i sin familj och är orolig för sina bolån, blir till en gud vid drönarterminalens joystick. Där väger hen livet självt i sin hand, avgör dess värde. Och är samtidigt själv odödlig.

    Denna fysiska separation är samma strategi som makten begagnar sig av på område efter område i en värld där övervakning och undervakning bryts mot varandra; makten söker sig till alltmer upphöjda positioner, där multitudens ögon och nävar är färre, där tillträdet trots tidens rörlighet kan begräsas. Att vinna slaget i städernas gränder har Pentagon för länge sedan gett upp – men terror från robotplan kan bedrivas uthålligt utan risk för egna förluster. När gerillakrigföring och undervakning vinner framgångar upprättar makten nya avstånd som återigen gör den överlägsen och onåbar.

    Avståndet och avskildheten resulterar i nya asymmetrier som befäster hierarkier och stärker kontrollen. Därför handlar också slaget om demokratin idag om just detta, vare sig det sker inom informationens eller det fysiska rummets domäner: att krympa avståndet, upphäva separationen. Minst lika viktigt som slaget om den personliga integriteten är idag striden om den ömsesidiga transparensen och tillgängligheten.

    Tack till Robert för filmtipset!

    17 juni 2010

    Den andra kärnkraftsomröstningen

    Jag försökte lyssna på riksdagsdebatten om kärnkraftspropositionen idag, men hade oturen att sätta på mitt i ett anförande från Andreas - Bagdad Bob - Carlgren. Det är, som noterats förr på denna blogg, en direkt plågsam upplevelse att höra vår miljöminister tala, ity att det är den oförblomerade och nakna opportunismen som flödar ur hans mun. Kanske är det på grund av att Carlgren framstår som så naiv och godhjärtad som hans opportunism blir så påträngande uppenbar. Carlgren, som en gång byggde sin karriär på att kritisera den storskaliga centralismen, är idag inget annat än ett tomt skal som moderater och folkpartister gång på gång fyller med sina mest teknofila fantasier.

    Det blev ett ja och det var väntat. 174 röster för och 172 emot. De rödgröna röstade nej (och därmed för en omställning till förnyelsebara energislag) medan allianspartierna röstade ja till ny kärnkraft (och därmed mot en konsekvent omställning till förnyelsebara energislag).

    Den gamle kärnkraftsmotståndaren Sven Bergström (c) brottades med samvetskval under våren, lika rörande som en gång Fredrik Federley i FRA-frågan, men gjorde tillsist slarvsylta av samvetet och satte en tragisk punkt för sin sista riksdagsperiod med ett skamlöst dagtingande i sin egen viktigaste fråga.

    Samtidigt stod två andra centerpartister idag för vad som måste ha varit några av riksdagsperiodens mest rakryggade ageranden. Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren valde att följa sin egen hjärna – och samtidigt sitt eget partis vallöfte att inte öppna för ny kärnkraft – och röstade mot propositionen. All heder till dom. Så agerar politiker som förtjänar allmänhetens förtroende.

    När det gäller argumenten i sakfrågan har Lasse Karlsson drivit en mycket initierad bevakning på bloggen Dagbok mot Atomkraft. Jag hoppas att den fortsätter att leva vidare, för frågan är trots allt inte slutgiltigt avgjord ännu. De rödgröna har i klara ordalag lovat att riva upp lagen efter en valseger, och de borgerliga väljare som förstår energivägvalets betydelse för samhällsutvecklingen bör därför allvarligt överväga hur deras intressen bäst förvaltas i valet. Kanske också fundera på vad flera centerpartister själva har varit inne på under senare tid, att det som centerpartiet skulle må bäst av nu är att trilla ur riksdagen en period, åka på kurort och få hela den galna bäversjukan urblåst ur partikroppen och hitta sin ideologi igen. Om det är möjligt längre.

    Jag stängde i alla fall av när Carlgren vred ut och in på sig och cyklade istället en tur i landskapen öster om Göteborg. I dalgången ut mot Partille mullrar trafiken på E20, som en aldrig upphörande våldsutövning från en annan föråldrad idé om utveckling, som liksom kärnkraften kräver och förutsätter att omgivningen anpassar sig efter dess behov. Men så fort man kommit över höjderna söder om motorvägen dör oljudet bort och Sävedalen öppnar sig med folkhemsområde efter folkhemsområde ner mot Delsjöreservatet i söder. En enstaka buss passerar, förskolegrupper på vandring längs nätverket av gång- och cykelvägar. Successivt bryts skalan ned och människokroppens egen gestalt träder fram mellan husen där asfalten blivit en rityta för färgkritor och bandyklubborna ligger hastigt slängda över sömniga parkeringsplatser. Sen står skogen i söder med det stora naturområdet som är en egen stad myllrande av liv tätt intill människornas stad. På varje våning i varje bladhus i skogsstaden vibrerar miljontals små kraftverk som via optimerade processer omvandlar energin i solljuset till lagrade potentialer i kolhydratkedjor. Då och då rasslar vinden genom kraftverksmosaiken och ljudet säger att allt är bra och precis som det ska. Maskinen fungerar ypperligt – och den är inte farlig för någon. Där råder fritt tillträde.

    Den är en gåva vi inte har vett att uppskatta – eftersom vi ständigt är mer upptagna med att blicka in mot vår egen trubbiga teknik än att lära oss att läsa de fenomenala ritningar som ligger utlagda strax därbortom.

    Kärnkraftsbeslutet innebär ett ställningstagande för den gråa vägen, för en energimässig monokultur. En tekniklösning på tvärs mot livets egen logik. Och ännu en gång: en missad möjlighet.

    En del äldre texter om kärnkraftsfrågan på bloggen: En stad utan kärnkraft, Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?, Bort från Mainframe, Reaktorreaktionärernas revansch, Tjernobyl, Kraftindustrin smutskastar, Om det här är världens säkraste kärnkraft...