(S)kott i foten, hål i roten

Foto: Linda Håkansson
Jag såg bara glimtar av SVT24:s sändningar från jobbkongressen, hade annat att göra i veckoslutet. Vanligtvis uppskattar jag varmt att se folkrörelsedemokrati in action, men partikongresser är en balansgång mellan å ena sidan en genuin och reell debatt och å andra sidan ett symboliskt ritualspel, en teater med ett redan färdigskrivet manus. Det jag tidigare sett från socialdemokraternas kongresser tenderar för mycket åt att vara en form av bolagsstämmor klädda i folkrörelsekostym för att det ska kännas riktigt äkta. Jag får en stark olustkänsla av en rörelse som försöker vara för smart för sitt eget bästa. Många bra tal och en vacker fond av röda fanor, men kongressdelegationerna har redan på förhand accepterat att sluta upp kring partiledningens ”kompromisslinje” för att skicka ”rätt signaler utåt”. Partiet sluter leden och dövar debatten, den som skulle kunnat utveckla partiet.

Nu finns rådslagen, mellan kongresserna, där det är tänkt att den mesta diskussionen ska föras. Kanske har så skett, jag vet inte. Bilden som kablades ut från debatten kring välfärdens ägande och styrning via massmedier och – mestadels borgerliga – ledarsidor var hur somhelst djupt beklämmande. Visserligen är det lika omöjligt att bedömma vad som egentligen blivit sagt på ett arbetarpartis kongress baserat på Henrik Brors analyser som det är att få en konsert återberättad av en döv person, men Lena Melin som skriver i Aftonbladet borde väl vara lite mer receptiv för de verkliga tonerna. Hon levererade följande analys:

”De Nya Socialdemokraterna tycker inte som de gamla. [...] Efter flera överraskande lama debatter står det klart att vinst nu accepteras av Socialdemokraterna. Även i vård- och skolföretag som huvudsakligen finansieras med skattepengar. Alternativet hade varit mycket märkligt och dessutom i det närmaste omöjligt att kontrollera om man inte hade inrättat en ny polisstyrka – vinstpolisen.”

Enligt Aftonbladet var det ett utslag för en ”pragmatisk hållning” att socialdemokraterna inte ”av reflex” säger nej till vinster i vården.

Var detta de signaler partistrategerna ville förmedla? En ”pragmatism” som mer liknar en ideologisk implosion. Ja, tyvärr var det nog det. Inför jobbkongressen etablerades framgångsrikt en bild av att det viktigaste för (s) är att ”vinna storstadsväljarna”, en grupp som – enligt storstadssossarnas företrädare på kongressen – är ”ointresserad av välfärdens huvudmannaskap” och framförallt bryr sig om ”valfrihet”.

Redan här luktar det skit lång väg. För just den analysen är inte ny, den är på pricken just den som Svenskt Näringsliv och dessförinnan SAF arbetat med i trettio år i sin strävan att framställa överföringen av verksamheter värda miljarder och åter miljarder från offentlig regi till privata ägare, som någonting helt oproblematiskt.

Partistyrelsens föredragande Annelie Hulthén (Göteborg) talade i sin inledning till skoldebatten under lördagen om att ”den valfrihet som så många föräldrar och barn önskar” måste medföra att sossarna tillåter ”friskolor”. Detta bemöttes redan i det första inlägget i debatten av Carl Tham som konstaterade att det går alldeles utmärkt att ha valfrihet i den offentliga skolan utan marknad. Men efter att Carl Tham lämnat talarstolen nådde debatten aldrig några intellektuella höjder. Södertäljes kommunalråd Anders Lago fick mig att stänga av efter att ha lanserat de religösa privatskolorna som ett argument för vinstdrivande privatskolor, han sade: ”Visst kan man reagera på de stora vinsterna men samtidigt är det klart att privata företag måste ha möjlighet att göra en vinst. Inom friskoleområdet kommer vi snart bara ha kvar religiösa friskolor om man skulle begränsa vinstmöjligheterna.”

Ja, eller så kunde man kanske helt enkelt förbjuda både vinstdrivande och religiösa privatskolor?

Nu satt jag som sagt inte bänkad framför webbsändningarna eller på plats i den kyliga Älvsjöluften. Enligt Jens Ergon och Peter Gustavsson var det i det ”bakomliggande korridorsnacket och de interna förhandlingarna” inte så illa som det såg ut i media, där var sossarna, tydligen, mer ideologiskt medvetna.

Problemet är bara att det är genom medierapporteringen som 99,99% av oss, vi som inte är socialdemokratiska kongressombud och springer mellan hemligt tokradikala möten i korridorerna, får vår bild av de socialdemokratiska politiska vägvalen. Och den bild som spreds från denna jobbkongress var att sossarna inte tror på sin egen ideologi.

Det förmedlar inte bilden av idémässig förnyelse, vilket väl var vad partistrategerna ville att vi skulle uppfatta. Det förmedlar bilden av idémässig förrutnelse.

Det luktade så starkt av visionslöshet att till och med DN:s ledarsida noterade stanken. Jag skriver nu: tyvärr. Jag önskar jag hade fått en annan bild, ett parti som sa Nej jävlar heller att vi köper en millimeter till av reträtt från våra idéer och Nej jävlar heller att vi köper de borgerliga PR-byråernas falska problemformuleringar. Men det partiet syntes inte till.

Nu är det så att politik är ett långsiktigt bygge som måste ske i en viss ordning om det ska fungera. Man måste först gjuta en ordentlig grund som man sedan kan resa sitt hus på. Det går inte att börja med taket, sen ta väggarna och försöka trycka in grunden sist. Och det går inte heller att gjuta en grund och sen bygga huset halvvägs förskjutet åt sidan utanför grunden, eller anpassat efter en helt annan bottenplatta, då vandrar röta och svamp upp i konstruktionen underifrån. Inte bra.

Grunden i alla politiska projekt består av en världsbild. Du formulerar din egen världsbild eller accepterar någon annans, men en världsbild behövs. Ska det gå att bygga något på den måste den hänga samman och vara stadig. Välarmerad, lättöverskådlig och begriplig. Det måste gå att lita på att den finns där och den måste framförallt vara väl anpassad och korrekt dimensionerad för den byggnad som ska resas ovanpå den. Om ett parti tillexempel i sin världsbild får för sig att svenskarna tycker det är helt ointressant vem som är huvudman i skolan eller vården, då är det svårt att i nästa led hävda att det däremot är väldigt viktigt att det är offentliga huvudmän för brandkåren eller polisen, eller vad det nu kan handla om. Det hänger inte ihop.

Ovanpå världsbilden reses analyserna, där beskrivs problemen och utmaningarna, de utgör stommen i det politiska bygget. Längst upp, vilande mot de nu formulerade problemen lanseras visionerna, idén om vart vi ska. Hänger bygget ihop ter sig visionen nu fullkomligt självklar och riktig för var och en som sett grunden och stommen, politiken handlar då om att kommunicera de tre delarna så tydligt och väl att alla når fram, och framförallt att se till att den världsbild som når ut är den som det egna huset vilar på – inte den som är anpassad åt något annat politiskt projekt.

Hänger bygget inte ihop, å andra sidan, då kommer taket, visionerna, se ut som en malplacerad tupé på knoppen av Andre Agassi och stommen kommer snart vara genomborrad av Serpula Lacrymans. Inte bra.

Vad blir nu följden för det socialdemokratiska politiska bygget av den beslutade linjen att det är helt okej med privata vinster i vård-skola-omsorg? Följden är att partiet sjuter i sank sina egna möjligheter att trovärdigt och logiskt argumentera för poängerna med gemensamt ägande överhuvudtaget och visa hur gemensamt ägande funktionellt skiljer sig från privat. Vidare:

* Man köper den liberala tesen att effektiviseringar i en verksamhet underlättas om den drivs med ett vinstintresse och att det skulle vara omöjligt eller mycket svårt att åstadkomma successiva förbättringar i verksamheter som vi äger gemensamt.

* Man köper tesen att substantiella effektiviseringar alls går att genomföra i personaltät verksamhet som skolundervisning och vård av människor utan att det går ut över innehållet, personalhälsan, arbetsklimatet eller lönerna.

* Man kastar överbord idén att gemensamma resurser genom planering och demokratisk hushållning kan fokuseras där de gör störst samhällelig nytta, att ett skolsystem med en offentlig huvudman inte behöver ägna sig åt tidsödande, kostnadsdrivande och betygsinflationernade marknadsföring och konkurrens om elevernas gunst.

* Man proklamerar att det är irrelevant för verksamhetens art och relation om elevernas utbildning är ett mål eller ett medel för den pedagogiska ledningen på skolan och att det är irrelevant om patienternas hälsa är ett mål eller ett medel för sjukhusledningen. I själva verket är det inte irrelevant, det betyder allt för verksamhetens prioriteringar och för relationen mellan elever och lärare, patienter och läkare. Är vi bara ett medel för att åstadkomma vinst då är vi enbart kunder. Innerst inne är optikern mer engagerad i att sälja de glasögon han gör en provision på än att ge en objektiv diagnos med hänsyn till mina behov, aktieägarnas välbefinnande är verksamhetens huvudmål. Ett vinstdrivande aktiebolag varken kan eller får (enligt aktiebolagslagen) sätta andra hänsyn framför vinstmålet.

* Man slänger på historiens skräphög den marxistiska observationen att alla företag på en kapitalistisk marknad strävar efter att ständigt öka vinstens andel av produktionsvärdet, samt den inneboende rörelsen mot successiv konsolidering i färre och större koncerner.

* Man slumpar bort förståelsen för att verksamheter som utbildning och hälsa, där klientförhållandet mellan brukare och utförare till sin natur är väldigt ojämlikt (det stora kunskapsgapet), är något kvalitativt annorlunda än verksamheter som restaurangtjänster eller hårklippning och att det också av det skälet är nödvändigt att de drivs utan privata vinstintressen. Detta är lika huvudlöst som att inbilla sig att det inte skulle ha betydelse för den troendes relation till sin religion om kyrkorna var vinstdrivande aktiebolag och den andliga förkunnelsen istället för att vara kyrkans raison d’être blev ett medel för att ge ekonomisk avkastning åt ägarna. Vissa verksamheter lämpar sig sämre än andra att blandas ihop med vinst och marknad.

* Man frånsäger sig möjligheten att utveckla inslagen av brukardemokrati, elevdemokrati och patientråd där det är en självklar rättighet för brukarna att ställa krav och utöva medbestämmande över verksamhetens planering, till förmån för den betydligt mer trubbiga marknadsbaserade ”missnöjda kunder väljer en annan leverantör”, som lämpar sig särskilt dåligt för tjänster som präglas av långsiktiga relationer som omsorg och utbildning.

* Man gör sig av med den grundläggande socialistiska insikten att ägande är makt. Att det har en definierande betydelse för styrkeförhållandena i samhället vem som kontrollerar produktionen inom den stora välfärdssektorn, vi alla eller ett fåtal kapitalägare, och hur stor del av den ekonomiska aktiviteten i samhället som hanteras i gemensam regi och privat.

* Man diskuterar inte ens att huvudmannaskapet och vem som äger är av särskilt intresse för de anställda i verksamheterna, som försvagas och tystas med privata huvudmän.

Samtliga dessa politiska konsekvenser är inkompatibla med den världsbild socialdemokraterna måste hamra in om man inte istället skall antingen stå med en grund full av sprickor eller tvingas köpa sina motståndares världsbild och därmed, om man inte vill framstå stom helt tokiga, väsentliga delar av sina motståndares visioner. Inkonsistensen försöker (s) hantera med ytterligare ett idémässigt fuskbygge. De privata vinsterrna i välfärden skall passas in i den socialdemokratiska idén om likvärdig välfärd för alla och kompensatorisk skola genom kvalitetskontroller.

Kvalitetskontroller har tillräckligt många stavelser för att låta sofistikerat, men det är i praktiken ett mycket oprecist och otympligt verktyg. Det är vad Peter Gustavsson kallar för ”privatiseringsbyråkrati”. Ska det ha någon skärpa alls i eggen måste det förses med en tung byråkratisk hävarm, antingen det eller så blir det lika kraftlöst som Skolverkets tandlösa skolinspektioner. Än värre är att det bara har några års hållbarhet innan det är genomborrat av hål, eftersom hela idén om offentliga kvalitetskontroller strider mot marknadens inre logik. Marknaden har redan sitt eget redskap för att mäta kvalitet - genom efterfrågan. Alla yttre mätverktyg som befinner sig på kollisionskurs med efterfrågan kommer i slutändan lobbas sönder och samman. Privata skol- och vårdföretag kommer argumentera för att varje avvikelse från en tänkt ”kvalitet” är ett uttryck för ”kundernas” önskemål och prioriteringar. De kommer vara framgångsrika eftersom socialdemokraterna redan skjutit in tillräckligt många kilar mellan världsbild, analys och visioner i sitt bygge.

Det är föralldel ingen nyhet, men icke deto mindre djupt beklämmande att ett parti som kallar sig socialdemokratiskt och sjunger Internationalen så fullkomligt missar att ägandet idag mer än någonsin förr är det centrala politiska vägvalet. I en värld som i allt högre utsträckning anpassar sig efter kraven från ett kringflyttande och trolöst kapital finns det bara en dörr ut ur de ständiga underkastelsernas tragiska logik – och det är att äga gemensamt.

Det saknades helt och hållet en idé om detta på jobbkongressen. Därav stanken av idémässig förruttnelse från Älvsjö, trots mäklarnas försök till homestyling. Det här duger inte.

Andra: Martin Hofverberg, Det vill socialdemokratin I och II, Robert Zackrisson: Vad hvilja socialdemokraterna?, Jesper Nilsson: Kapitalism, fast på riktigt, Kent Werne: I verkligheten på s-kongressen, Kerstin Berminge: Inför den socialdemokratiska kongressen, Enn Kokk: Några steg i rätt riktning. Men socialdemokratin måste tillbaka till sin gamla ståndpunkt, skola och välfärd i gemensam regi, Jonas Wikström: S-högern håller liv i 90-talet, Marika Lindgren Åsbrink: Att lämna 90-talet – om förnyel(s)e.

Tags: socialdemokraterna, jobbkongressen, privatiseringar, ägande, välfärd, skola