15 juli 2007

Ni nu ny skola skola diskutera

Omprövningens tid råder inom socialdemokratin. Genom rådslag skall de frågor som det tidigare arbetarpartiet förlorade valet på utvärderas. Det är bra, det är nödvändigt och det tyder på en viss sjukdomsinsikt. I Almedalen presenterades rådslaget kring skolan. I medierapporteringen och via de borgerliga partiledarnas kommentarer lät det nästan som om rådslagsmaterialet utgick från Björklunds problemformuleringar.

Det var oroväckande, men riktigt så illa är det nu inte om man tittar i själva underlaget. Istället har materialet intressanta och öppna ingångar från flera håll, men fokus i själva frågeställningarna ligger på de aspekter av skolan som lyftes av borgerligheten i valet.

Det är nu inte så konstigt, eftersom många av de problem som alliansen, och framförallt folkpartiet, pekade på inte är illusioriska. De finns där. Den svenska skolan har under de senaste femton åren blivit alltmindre likvärdig, stora grupper av elever mår allt sämre och många lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper. Folkpartiets förklaring till problemen är däremot ett skrattretande påhitt av paranoia, med Jan Björklunds ord:
”Problemen som vi ser i den svenska skolan idag är en följd av det ideologiskifte som skedde på 1970-talet till följd av den kulturradikala vänstervågen. Följden blev att man tog bort alla regler och krav i jämlikhetens namn [...] 68-vänstern (1)” har ”brutit ner hela lärarauktoriteten i Sverige (2)”
Dessvärre har den här bisarra problembeskrivningen, att svensk skola befinner sig i ett anarkistiskt upplösningstillstånd till följd av ett överdrivet jämlikhetsideal, bitit sig fast och fått brett genomslag, eftersom socialdemokraterna så länge varit oförmögna att bemöta den. Ett bemötande hade nämligen förutsatt ett underkännande av den egna politikens misslyckande. Inte den politik man förde 1970 utan den man fört i modern tid. Eller snarare: den politik man inte fört.

Vem minns Ingegerd Wärnerson?

För verkligheten är att socialdemokraterna inte gjort mycket alls för grund- och gymnasieskolan under de senaste 15 åren, samtidigt som samhället har förändrats. En rad färglösa socialdemokratiska skolministrar har avlöst varandra, den ene blekare än den andre, ingen av dem har haft några minnesvärda idéer eller ambitioner. De har alla utan att bjuda något motstånd förvaltat en mängd destruktiva skolreformer de ärvde eller kom överrens om med den förra borgerliga regeringen: kommunaliseringen, skolpengen, den ouppföljda övergången till målstyrning och friskolereformen.

Vem minns Ylva Johansson?

Alltmedan det fria skolvalet har accelererat segregerationen och en explosion av privata skolor har gjort det allt svårare att upprätthålla en likvärdig och kompensatorisk offentlig skola, har (s) suttit med armarna i kors och låtit allt det ske. Samtidigt har nittiotalskrisen och en historiskt stor invandring av ungdomar med livstrauman i färskt minne skapat nya problem i skolorna, men (s) har också där gjort ingenting, struntat i att tillföra tillräckligt med resurser för elevvård, arbetsmiljö och specialpedagoger eller för den del att lönemässigt kompensera lärarna för deras allt mer komplexa pedagogiska uppdrag.

Vem minns Ibrahim Baylan?

Vad man därför kan begära av socialdemokraternas rådslag om skolan, om de verkligen vill genomföra en omprövning och inte bara tänker sig en inövad akt av konstlad ödmjukhet och därefter fortsatt idékapitulation, det är följande:

1) Erkänn att nittiotalskrisen slog igenom i skolan och att en fullständig återställare aldrig har ägt rum. Antalet lärare må vara tillbaka på tidigare nivåer, men klasserna idag är större, specialpedagoger och sidoresurser har försvunnit samtidigt som skolans uppdrag blivit mer komplext. Gymnasiet har tagit emot en generation som gått i en grundskola som hårdbantats.

2) Erkänn, och ta konsekvenserna av, att friskolereformen skapat en ohållbar situation, att den kommunala skolans möjligheter att planera långsiktigt eller skapa arbetsro snabbt närmar sig minimum med en ständig osäkerhet kring nästa läsårs resursunderlag och en tilltagande segregation där ”lönsamma” elever försvinner till privatskolor.

3) Erkänn att urholkningen av undervisningstimmar har blivit en smygbesparing och att målstyrningen inte har följts upp ordentligt.

4) Erkänn att ni har låtit läraryrket proletariseras och att statusen i en lärarexamen har urholkats av att skolor gör en regel av att anställa obehöriga lärare.
Klarar (s) av att erkänna detta, (verkar det jobbigt kan det räcka med bara några av punkterna), så har man en fullgod och riktig motbild mot den nuvarande regeringens absurda problembeskrivning om jämlikhet som ett problem och nya lärarbefogenheter, ordningsbetyg, fler betyg och nationella prov som lösningen.

Vem kan glömma Jan Björklund?

Då kan ni också med nytt förtroende visa att Björklunds disciplinskola inte är en lösning utan ett steg tillbaka, en anpassning och en kapitulation, samt att alternativet är att, med tillskjutna resurser, istället ta ett nytt kliv framåt i arbetet med att skapa världens mest demokratiska och jämlika skola. Inte av ideologiska skäl, för ni gillar jämlikhet, utan för att det är den mest effektiva pedagogiken och det bästa sättet att återställa arbetsro, ordning och kvalité i skolan.

Andra bloggar om: , , , ,

8 kommentarer:

Kerstin sa...

Helt rätt Erik. Det är inte jämlikheten som är problemet, utan den tilltagande ojämlikheten som sossarnas politik, då man började föra en rent borgerlig politik, har resulterat i, som är problemet.

Björn sa...

Jag VILL glömma Jan Björklund. Men den bistra verkligheten tränger sig på...

caroline sa...

insiktsfullt! väldigt bra läsning.
men jag hoppade till lite, när en stor bild på björklund dök upp. det var otäckt.

Albert Söderlind sa...

Vad är det som är så HEMSKT med tidigare betyg? Att man i tid upptäcker vilka elever som behöver mer stöd än andra? Självklart är inte detta enda lösningen, men i dagsläget får man betyg sist i Europa i Sverige. Att man väljer att återinrätta speciallärarutbildningen är också ett stort steg i rätt riktning. Beträffande ordning vet jag inte om särskilda betyg behövs, men uppförande ska på något vis vägas in i betyget. Jag minns själv hur störd jag blev av att folk inte kunde sitta still och hålla käft på lektionerna. Tyvärr så kan jag inte påstå att V gjorde speciellt mycket för att ändra sosse-flumskolan under ert samarbete. Att komma med förslag som Läxförbud gör inte saken speciellt mycket bättre. Det skadar definitift svaga elever som inte hinner göra allt på lektionerna. Vi vill att de elever utan studietradition i hemmen också ska ha en chans.
/ Albert Söderlind
DO LUF Jönköpings län

Björn Fridén sa...

Jag är lite orolig att den här nnya socialdemokratiska skolpolitiken är någon slags kopia av folkpartiets. Huvvaligen.

Vänstra Stranden sa...

Klockren analys. /VS

S R Larson sa...

Den enda nittiotalskris som fortfarande plagar svenska skolor ar den som vansterpartiet och sossarna skapade med sitt 100 miljarder kronor stora besparingsprogram 1995-98. Darutover kom alla kommunala besparingar, exempelvis i Goteborg, som vansterpartiet gladeligen rostade igenom. De besparingarna krossade det sista av organisatorisk stabilitet i den ofantliga sektorn, inklusive skolan. Tacka fan for att folk satter sina barn i privatskola i stallet, om det ger dem en chans att slippa undan de varsta effekterna av besparingarna i de offentliga skolorna.

Jag gick i 70-talets svenska kommunala skola. Sa har i efterhand kan jag bara saga att det var trots skolan, inte tack vare den, som jag kunde gora nagot av mitt liv. Saker och ting blev inte battre under 80-talet, och under 90-talet lade vanstern besparingarna ovanpa nivelleringsskolan. Inte nog med att alla skulle mediokriseras - den mediokra standarden sanktes ocksa.

Anonym sa...

Hoppas du skickar in dina tankar till SAP. Jag kan lugnt påstå att du inte är ensam om dom i det partiet. Allvarligt, klipp ihop dina konkretaste texter från bloggen och skicka in det. Det gör inget att du är vänsterpartist. Tillsammans kan vi motverka att man gör vinst på våra skattepengar.