10 juli 2007

Byggbrigad 2007

En gubbe (ja, han ovan) på västgötaslätten tänkte en dag att det var väl sjutton att de som väntar på bussen måste stå ute i blåst, regn och rusk. Så han bestämde sig för att göra någonting åt saken. Med sin moped, en liten dragvagn och ett egensinnigt jävlar anamma av ett slag man inte hittar hos många, gav han sig ut för att ställa saken till rätta. I socknen runt Kinnarp söder om Falköping har han under flera års tid uppfört rejäla väntstugor åt kollektivtrafikens resenärer. Han har byggt på tvärs mot hur det vanligtvis går till i den kommunala apparaten, med återvunnet virke, egen tid och egna besparingar.

Varje väntstuga bär spår av det kunnande han förvärvade under sina år som byggnadssnickare på SJ. Varje väntstuga är ett uttryck för en människa som tyckte det var lika bra att använda sin energi för att göra något konkret, åt andra. Gubben heter Emanuel, idag är han omkring de åttio, och nu behöver han vår hjälp, för väntstugorna måste rustas upp.

25-28 juli adopterar Byggbrigaden, med stöd av Västtrafik och Falköpings kommun, väntstugan utanför skolan vid Frökind i Kinnarp för att genomföra en upprustning och uppdatering. Huset har slitits av användandet genom åren, och behöver repareras här och där, målas om och få en ny interiör.

Vi kommer genomföra den interiöra upprustningen utifrån ett 50-talstema. Elvis, Marilyn Monroe, sputnik, rekordår, rock, vinyl och amazonbilar, men i modern tappning.

Ny interiörplan, första skiss

En grundtanke vi hade då vi för två år sedan startade Byggbrigaden var att sprida vardagliga praktiska kunskaper och slå ett slag för att snickeri och byggande inte blir ett reservat blott för en mansdominerad Ernst/Timell-kultur i ena änden och NCC/Skanska i andra änden.

Det ligger ett demokratiskt värde och en källa till personlig styrka i att kunna påverka och omforma i sin vardag. Att inte behöva ringa en hantverkare eller skicka tillbaka en maskin varje gång någonting gått sönder, att inte vara beroende av storskaliga system som levererar färdiga lösningar (allt från kataloghus till datorns operativsytstem), att kunna göra det själv. I takt med att vår förmåga att hantera även de enklaste svårigheter som ligger bortom vår specialkompetens, minskar, blir vi också de facto mer ofria, mer beroende.

Samtidigt som det inte går att låta bli att beundra informations- och industrisamhällets multiplikatorkraft och tjusas av systemens intelligenta skönhet, samt emellanåt glädjas åt den extra ryggrad av stöd de innebär, måste man också vara medveten om det tekniskt avancerade samhällets inneboende problem. Ett av dem handlar om svårigheten att kombinera systemen med flexibilitet och bevarad kunskap på lokal nivå. Bland annat så att människor som Emanuel får möjlighet att förverkliga sina drömmar, men också för allas vår skull: för att det ligger i människans natur att skapa.

Tanken är inte unik. I sammanhanget, bekanta er gärna med Otto von Busch som är inne på liknande spår och utforskar metoder för att ”hacka de industriella produktionssystemen”. Annars, kolla in på sidan och anmäl dig om det låter intressant.

Andra bloggar om: , , ,

1 kommentar:

Jonas sa...

Fan vad jag gillar ditt "brandtal"! Ärligt! *löjlig fransk brytning* "We muzzt all be öur öwn engineers! We mözzt be our own scientists!"

På Roskildefestivalen hade dom 2 "stationer" med liknande aktiviteter, en "bygg vad du vill" (vi byggde en lyftkran, folk var väldigt imponerande) och en "science" dit folk fick komma och diskutera och lösa en massa tekniska/naturvetenskapliga vardagsproblem. Lyckades dock inte simma bort ända dit :( Gillar verkligen idén med att föra ut naturvetenskap och hantverk till människor som inte skulle komma i kontakt med det annars. Det ger power!