04 juli 2007

Det bräckliga

Det var i fredags, klockan var tre på eftermiddagen när det svartnade för ögonen och började ringa i huvudet. Plötsligt försvinner marken under hennes fötter. Hon faller.

Akutmottagningen på Östra Sjukhuset är överbelastad och det tar sex timmar innan hon rullas in från korridoren till ett eget rum. Hon har hjärnskakning, minnesförlust och ställer samma fråga igen och igen. Hon är törstig men får inte dricka något, hon har ont i huvudet och kräks, hon fryser. Hon har fortfarande inte fått träffa en läkare. Vet inte varför hon är här, vet inte vad som har hänt, om hon någonsin kommer härifrån.

Framåt morgonen kommer en läkare, klämmer, grymtar. Skickar henne till röntgen och sen upp till avdelning. När hon vaknar dagen efter är huvudet klart igen och minnet börjar komma tillbaka, efter två dagar för observation skrivs hon ut.

Nu finns det mycket jag skulle vilja säga om hur vården fungerade och inte fungerade och om den i sammanhanget lilla, men inte oviktiga, kränkning som det innebär att det ligger biblar vid sängarna på offentliga skattefinansierade sjukhus.

Men vi sparar det. För den överväldigande och överhängande känslan som ännu dröjer sig kvar efter att förra veckan slutade i en liten katastrof, är upplevelsen av bräcklighet. Det går så fort att tappa fotfästet. Det är bara ett steg åt fel håll, ett ögonblicks bristande uppmärksamhet, ett uns av otur, som skiljer oss från olyckan. Den kan drabba vem som helst, när som helst.

Dagen efter att hon föll intervjuas en ung arkitekt i DN. Han säger att ”folkhemstanken står för omsorg om de mindre bemedlade men också för en inskränkning i individens frihet”. Jag vet inte varför jag blir förbannad när jag läser just den raden, hursomhelst har han fel i båda leden.

Folkhemmet, den reformistiska socialismen, var inte till för ”de mindre bemedlade”, skulle inte, som en vanlig nutida missuppfattning lyder ”hjälpa de svaga”. Tvärtom, folkhemmet byggde på insikten om att det överhuvudtaget inte finns någonting sådant som starka och svaga människor. Den svage är inte någon annan. Den svage är vem som helst. Den svage är du själv när du hamnar utanför den miljö du är vana att navigera i, när du står utan ditt nätverk, utan ditt språk.

Folkhemmet var ett projekt för att vidga det gemensamma rum där vi alla blir starkare. Med folkhemsbygget växte det utrymme där vi kunde röra oss tryggt och fritt, omgivna av understödjande nätverk och infrastrukturer. I fredags mötte vi det rummets yttre gränser när vi föll utanför vår egen vana miljö. Plötsligt försvarslösa, svaga, fullkomligt beroende. Vården var överbelastad just den kvällen, men den fanns där och räddade oss, henne, mig.

Rationellt.

Folkhemstanken innebär inte heller, som den unge arkitekten påstod ”en inskränkning i individens frihet”. Inte mer än vad verkligheten som sådan innebär att den individuella friheten alltid är försedd med begränsningar. Socialismen förordar inskränkningar av vissa typer av individuella friheter för att istället garantera andra friheter. Strandskyddet och allemansrätten är begränsningar i markägarens äganderätt, men innebär en frihet för den stora majoriteten att ha tillgång till vattenlinjen och naturen, till exempel. Den reformistiska socialismen och dess konkreta överväganden i folhemsbygget är det största och mest framgångsrika frigörelseprojektet i människans historia. Få människor har större frihet att forma sina liv än välfärdsstatens barn. Ett nyfött barn idag kommer i 95 fall av 100 leva längre, friskare och friare än vad adeln gjorde för 150 år sedan.

Utsikt från rum 18, avdelning 357, Östra Sjukhuset.

När alla andra samhälleliga minnesbilder som motiverar socialismens nödvändighet och varnar för det snäva konkurrenssamhällets konsekvenser, är för långt bort för att återkallas i tid, kan åtminstone den kroppsliga erfarenheten av vår bräcklighet tjäna som påminnelse om varför ett samhälle byggt på samarbete och omsorg är att föredra framför kapitalism: det är den enda samhällstyp som erkänner att alla behöver hjälp. Den som var starkast på jorden blir plötsligt svag när kroppen brister, vännerna sviker, hjärnan tröttnar, börsen faller, huset brinner eller ett rattfyllo tappar ratten. Socialismen kan man behöva när som helst, när man minst anar det.

19 kommentarer:

K sa...

Mycket bra skrivet!
Hoppas att alla mår bättre nu.

Tuomo sa...

Kan bara hålla med. Gott att läsa.

Fredrik sa...

Varför tycker du att det är en kränkning att det finns en bibel?

Jag är ateist och hade inte blivit kränkt av det.

Det är som att jag skulle bli kränkt av att den nya Harry Potter-boken låg där.

Charlotte sa...

Det var väldigt fint skrivet. Och så sant. Ibland tycker jag vissa högermänniskors uppfattning om vad som är en "kränkning" i sig i själva verket är en kränkning mot oss alla, en skymf mot hela människovarandet.

Emanuel sa...

Spot on. I vanlig ordning.

Erik Berg sa...

K: Ja, hon mår bra idag :-)

Fredrik: du hade inte blivit kränkt om den enda litteratur sjukhuset tillhandahöll på rummet var kommunistiska manifestet? Bibeln får gärna finnas om den ingår i en bokhylla med annan litteratur, men som enda tillgänglig läsning? Svenska sjukhus ska inte påtvinga patienterna religiös propaganda.

Vänstra Stranden sa...

Jag tycker att en bok som berör existentiella frågor är bättre än ingen alls. Och framför allt är fortfarande 3/4 av befolkningen medlemmar i Svenska Kyrkan så jag tycker det är OK. Man behöver ju inte titta i den :-)

Jag delar helt din bild av grunden för samhällsbygget. Solidaritet är att se den andre som sig själv. Det står en del om det bibeln faktiskt - Jakobs brev t ex.

Det finns en kristen vänster, också.

Rawias Morra sa...

Det var verkligen läsvärt.
Pricken över i-et. Hoppas att många läser det och förstår vad det där med socialismen egentligen handlar om. Det är för många som tror att det är kränkande att betala in i systemet. Men livet innhenåller annat som är kränkande, så som sjukdom, ålderdom och annat. Och då är det fantastiskt att det finns ett skyddsnät som gör att inte varenda ben i kroppen krossas... att själen ligger där som en våt fläck på asfalten... man kanske kan falla lite mjukare, överleva och komma tillbaka...

Kerstin sa...

Mycket välskrivet Erik:

Ibland undrar man om de där egoisterna, som ofta kallar sig liberaler, libertarianer, center, moderater eller vad de nu kallar sig, inte har en enda koppling mellan sina två hjärnceller.

mllstrm sa...

jag håller med om att det är helt sjukt att religionen antas ta en sådan självklar plats på sjukhuset.
Fint skrivet f.ö!

Erik Berg sa...

VS: Nya testamentet är inte en bok som berör existentiella frågor i största allmänhet utan från en given utgångspunkt. Då är det en aning märkligt, i ett land som avskaffat statskyrkan, att den enda litteraturen på sjuksalen består i en bibel. För mig är det en kränkning av min religionsfrihet som också är en rätt till frihet från religion.

Det är klart att bibeln ska finnas att enkelt få tag i på sjukhusen, jag är väl medveten om att många, inte minst äldre, efterfrågar en bibel i ett sådant läge. Den ska därför finnas i bokhyllan på rummet eller i dagrummet tillsammans med ett lämpligt urval av annan existentiell-, samhällsorienterad- och lättsam litteratur.

Kerstin: Appropå egoister.

Kerstin sa...

Erik:
Tack för länken, sidan var mycket intressant.

Och här är mitt bidrag till diskussionen om aggression och egoism.

Daniel Bladh sa...

En mycket bra text. Tack.

Penny Lane sa...

En mycket bra text med ett undantag: vem blir "kränkt" av att det ligger en bibel på sjukhuset? Även om man inte är religiös kan man finna tröst och trygghet i andligheten, i synnerhet om man varit nära döden. Jag ser inget som helst fel i det. Dessutom, vi som mist många nära, eller har anhöriga som förfallit i alkoholism, vet att uppskatta det kyrkan gör även för oss ateister i nöd när samhällets andra skuddsnät trasats sönder av nedskärningar.

Mattias sa...

Utmärkt text.

Håkan Eriksson sa...

Mycket bra skrivet! Enkelt (befriande avsaknad av pompösa prettofloskler) och så självklart skrivet. En text som berörde faktist.

Nisse Sandqvist sa...

Damn... Den där borde in i Efter Arbetet. En arbetarrörelsetext som behövs.

Francisco d'Anconia sa...

Du gör ett felaktigt antagande när du skriver "...ett samhälle byggt på samarbete och omsorg". Kapitalism är ingen attityd, det är inte så att människor beter sig annorlunda för att vi byter namn på systemet. Det socialismen erbjuder är TVÅNGET att offra sig för andras intressen. Det handlar inte om "samarbete" eftersom sådant bygger på frivillighet, utan på slaveri. Måhända är det rationellt att betala för att vara försäkrad mot tex sjukdom och arbetslöshet, men varför kan det inte få vara upp till varje individ att bestämma det själv? Varför tror vänstern att människor är så korkade att de inte begriper vad som är bäst för dem själva?

Så återigen: skillnaden mellan "kapitalism" och "socialism" är inte att människorna i det ena samhället är onda och i det andra goda, utan att de i det första får bestämma själva och i det andra blir tvingade. Jag skulle personligen gärna betala en del av min lön varje månad för att vara garanterad ersättning vid sjukdom (kapitalism), men jag vill inte tvinga någon annan att göra det åt mig (socialism).

Francisco d'Anconia sa...

"Det handlar inte om "samarbete" eftersom sådant bygger på frivillighet, utan OM slaveri" skulle det såklart vara.