Det bräckliga

Det var i fredags, klockan var tre på eftermiddagen när det svartnade för ögonen och började ringa i huvudet. Plötsligt försvinner marken under hennes fötter. Hon faller.

Akutmottagningen på Östra Sjukhuset är överbelastad och det tar sex timmar innan hon rullas in från korridoren till ett eget rum. Hon har hjärnskakning, minnesförlust och ställer samma fråga igen och igen. Hon är törstig men får inte dricka något, hon har ont i huvudet och kräks, hon fryser. Hon har fortfarande inte fått träffa en läkare. Vet inte varför hon är här, vet inte vad som har hänt, om hon någonsin kommer härifrån.

Framåt morgonen kommer en läkare, klämmer, grymtar. Skickar henne till röntgen och sen upp till avdelning. När hon vaknar dagen efter är huvudet klart igen och minnet börjar komma tillbaka, efter två dagar för observation skrivs hon ut.

Nu finns det mycket jag skulle vilja säga om hur vården fungerade och inte fungerade och om den i sammanhanget lilla, men inte oviktiga, kränkning som det innebär att det ligger biblar vid sängarna på offentliga skattefinansierade sjukhus.

Men vi sparar det. För den överväldigande och överhängande känslan som ännu dröjer sig kvar efter att förra veckan slutade i en liten katastrof, är upplevelsen av bräcklighet. Det går så fort att tappa fotfästet. Det är bara ett steg åt fel håll, ett ögonblicks bristande uppmärksamhet, ett uns av otur, som skiljer oss från olyckan. Den kan drabba vem som helst, när som helst.

Dagen efter att hon föll intervjuas en ung arkitekt i DN. Han säger att ”folkhemstanken står för omsorg om de mindre bemedlade men också för en inskränkning i individens frihet”. Jag vet inte varför jag blir förbannad när jag läser just den raden, hursomhelst har han fel i båda leden.

Folkhemmet, den reformistiska socialismen, var inte till för ”de mindre bemedlade”, skulle inte, som en vanlig nutida missuppfattning lyder ”hjälpa de svaga”. Tvärtom, folkhemmet byggde på insikten om att det överhuvudtaget inte finns någonting sådant som starka och svaga människor. Den svage är inte någon annan. Den svage är vem som helst. Den svage är du själv när du hamnar utanför den miljö du är vana att navigera i, när du står utan ditt nätverk, utan ditt språk.

Folkhemmet var ett projekt för att vidga det gemensamma rum där vi alla blir starkare. Med folkhemsbygget växte det utrymme där vi kunde röra oss tryggt och fritt, omgivna av understödjande nätverk och infrastrukturer. I fredags mötte vi det rummets yttre gränser när vi föll utanför vår egen vana miljö. Plötsligt försvarslösa, svaga, fullkomligt beroende. Vården var överbelastad just den kvällen, men den fanns där och räddade oss, henne, mig.

Rationellt.
Folkhemstanken innebär inte heller, som den unge arkitekten påstod ”en inskränkning i individens frihet”. Inte mer än vad verkligheten som sådan innebär att den individuella friheten alltid är försedd med begränsningar. Socialismen förordar inskränkningar av vissa typer av individuella friheter för att istället garantera andra friheter. Strandskyddet och allemansrätten är begränsningar i markägarens äganderätt, men innebär en frihet för den stora majoriteten att ha tillgång till vattenlinjen och naturen, till exempel. Den reformistiska socialismen och dess konkreta överväganden i folhemsbygget är det största och mest framgångsrika frigörelseprojektet i människans historia. Få människor har större frihet att forma sina liv än välfärdsstatens barn. Ett nyfött barn idag kommer i 95 fall av 100 leva längre, friskare och friare än vad adeln gjorde för 150 år sedan.

Utsikt från rum 18, avdelning 357, Östra Sjukhuset.

När alla andra samhälleliga minnesbilder som motiverar socialismens nödvändighet och varnar för det snäva konkurrenssamhällets konsekvenser, är för långt bort för att återkallas i tid, kan åtminstone den kroppsliga erfarenheten av vår bräcklighet tjäna som påminnelse om varför ett samhälle byggt på samarbete och omsorg är att föredra framför kapitalism: det är den enda samhällstyp som erkänner att alla behöver hjälp. Den som var starkast på jorden blir plötsligt svag när kroppen brister, vännerna sviker, hjärnan tröttnar, börsen faller, huset brinner eller ett rattfyllo tappar ratten. Socialismen kan man behöva när som helst, när man minst anar det.