Fler jobb, inte mer jobb

I sin iver att framstå som Luthers bäste dräng avfärdade Mona Sahlin i sitt öppningstal på (s)-kongressen i förra veckan alla tankar på arbetstidsförkortning under den kommande mandatperioden. Därmed lades ännu en av de punkter som kunde blivit en tydlig blockskiljare och valvinnare åt sidan för överskådlig tid. Ganska abrupt, med tanke på att två av de tre rödgröna partierna tillsammans med stora delar av LO och socialdemokratiska kvinnoförbundet håller arbetstidsförkortningsfrågan som central.

Det är uppenbarligen framtidens eviga förbannelse att ständigt bli skjuten på eh, framtiden. Detta trots att, som Gudrun Schyman påminner om i ett inlägg på Arvid Falk, utredning efter utredning och försök efter försök visat att förkortad arbetstid är en reform med idel positiva effekter för såväl folkhälsa som samhällsekonomi och för tillväxten. Schyman skriver:

”Inte minskade tillväxten när vi minskade arbetet från 48 till 40 timmar!? Tvärtom var kortningen av arbetstiden en motor i en förändringsprocess med ett självklart (politiskt) val mellan att ta ut produktivitetsutveckling i samhällsekonomin i antingen pengavinster till några eller välfärdsvinster till många. Med feministiska glasögon på näsan är det senare att föredra.”

Med detta perspektiv i argumentationslådan kunde arbetstidsförkortning lyftas som en del av en politik för jobb åt alla: vi skapar fler jobb istället för mer jobb. Det skulle samtidigt fungera som en effektiv avväpning av bäverismens livspusselknussel och ett klart alternativ till borgerlighetens pigavdrag. En fråga som utgör ett svar både på storstadsväljarnas och glesbygdens gemensamma problem: att få tiden att räcka till. De rödgröna hade inte ens behövt producera några egna rapporter, de stora utredningar som redan finns kunde återupplivas.

Mona Sahlins argument för skjuta frågan åt sidan kunde vara draget direkt ur någon av Globaliseringsrådets rapporter: det vilar på ett grundantagande om att vi måste öka mängden arbetade timmar för att klara finansieringen av välfärden och konkurrensen med "omvärlden".

Återigen: det är ett säkert recept för förlust att köpa motståndarnas verklighetsbeskrivning. Jag är övertygad om att Mona Sahlin innerst inne önskar en arbetstidsförkortning, men tillsammans med sin partistyrelse har hon gjort den taktiska bedömningen att det är ett omöjligt politiskt krav att driva idag. Det beror på att tolkningen av verkligheten – världsbilden – tillåts formas av högern. Detta är priset vi betalar.