12 september 2007

Under Friedmans piska ska vi ro så att svetten lackar


Bland de första lagar som korsfararen Paul Bremer stiftade när han tagit säte i sin fästning i Bagdad den 19 september 2003, var en utförlig privatiseringsorder som bland annat innehöll platt skatt, privatiserandet av alla statliga företag, utplånandet av i stort sett alla handelsregleringar, fullständiga rättigheter för utländska företag att operera i landet och öppnandet av Irakiska banker för utländskt ägande. Bombplanen släppte fortfarande sin last av välfriterade Freedom Fries över valda delar av landet när den ekonomiska befrielsens första ljus tändes i Bagdad.

Inspirationen till den snabba – och enligt vissa gnällspikar folkrättsvidriga – lagstiftningen kom från en annan framgångsrik amerikansk militäroperation. Pinochets statskupp i Chile 1973. Den gången var det Milton Friedman som ritade upp riktlinjerna för den sociala massaker som följde strax efter den militära. Planerna har bildat blåkopia för kapitalismens segertåg över världen.

Militärens stålbepansrade knytnäve och marknadens osynliga hand lever i tät symbios. Att inse det är helt nödvändig för att förstå vår nutid. Som alla historiska system opererar kapitalismen med våldet som sin främsta frontlinje. Få exempel finns på att befolkningar valt kapitalism i öppna val, det är ett system som i huvudsak tvingats fram genom militär- eller ekonomisk chockverkan.

Naomi Klein har skrivit en ny bok om just den saken – Shock Doctrine. Kanske höstens viktigaste läsning. Naomi Klein tar sin utgångspunkt i Friedmans ekonomiska blitzkriegstrategi:
”Only a crisis, actual or perceived, produces real change.”
Ingen kraft är lika effektiv för att uppnå stora förändringar som chockverkan. Militär eller ekonomisk. Chockverkan upplevde Sverige under 1990-talets ekonomiska kris, Ryssland upplevde den när den sönderfallande staten över några nätter reades bort till inhemska oligarker och utländska spekulanter, Irak upplever den idag.


Men krisen har också ett vardagsansikte. För real change, den permanenta nedmonteringen av de socialdemokratiska inslag som under hundra år fullgjort den historiskt otacksamma uppgiften att rädda kapitalismen från sina egna värsta sidor, äger inte rum vid ett enskilt tillfälle. Det är nödvändigt att utöva en uthållig press för att också på djupet förändra människors psyken, som Kerstin Berminge skriver bra om idag:
”Talet om att vi alla drömmer om drönarliv i arbetslöshet och att de allra flesta fuskar med bidrag, handlar inte om att man tror att människor i allmänhet är lata fuskare, utan om att få dem som fortfarande har arbeten, att acceptera, ja att begära nedskärningar för de där “latmaskarna” som lever gott på andras surt inbetalade skattepengar, som de ständigt läser om och hör politiker prata om. Pressade och stressade människor blir nämligen alltid mindre generösa och mer missunnsamma. Ju sämre de arbetslösa och sjuka får det, ju bättre fungerar de sedan som avskräckande exempel.”
På samma vis som kriget mot terrorismen fyller funktionen av ett carte blanche för reaktionärer i USA, England, Sverige och över hela världen att ta nya steg mot fascism, så skall upplevelsen av en permanent ekonomisk kris i alla länder inpränta en känsla av ett evigt undantagstillstånd.

Krisen uppträder ofta under pseudonymen ”globalisering”. Ett begrepp som kan användas för att driva igenom lite av varje. Som exempel: för någon vecka sedan hade International Herald Tribune en artikel om den svenska semestern, som hör till de längsta i världen. Svensken är, förutom helger och helgdagar, ledig i genomsnitt 33 dagar per år. Det kan jämföras till exempel med USA:s genomsnittliga 9 dagars betald semester per år.

Man skulle kunna tro att vår långa semester är en nationell tillgång. Någonting att vara stolta över, en bra prioritering, ett tecken på en viss grad av samhällellig mognad och utveckling. Välfärd, rentav. Men då har man inte hängt med i svängarna. På grund av globaliseringen måste svenskarna framöver ha mycket kortare semester, säger Dick Kling, ordförande i Skattekverulanternas förening, intervjuad i IHT:
"When people realize the effect that not working has on their pensions, on health care and on consumption - especially compared with other countries - I have no doubt they will work more […] We will see longer working weeks and shorter vacations."

Det här är den segrande gatloppskapitalismens fullkomligt avsedda kristillstånd. Vi har fått pensionssystem konstruerade så att vi måste jobba oss sjuka nu för att inte leva i fattigdom när vi blir pensionärer. Och inte ens då kan vi vara säkra, för det hänger ju också på att våra barn konsumerar mer för varje år så att börsballongen till vilken våra pensioner knutits fast skall fortsätta att stiga. Friedmans ande svävar över den svenska pensionsreformen, som George W Bush observerade vid ett också i övriga stycken illustrativt tal för några år sedan.
“We have seen Milton Friedman's ideas at work in […] Sweden, which has adopted personal retirement accounts. “
Men det är ännu bättre ändå. För det verkligt fina med globaliseringen är att våra ledare, samtidigt som de piskar oss, själva framstår som våra tappra härförare, som leder oss mot det yttre hotet. På globaliseringens farliga hav sitter vi i samma båt och för allas vår skull bör vi följa kaptenens order och de vid årorna gör bäst i att ro så att svetten lackar. Vad är det förresten för utbränd barlast som ligger och tar upp vikt på trossbotten? Släng dom över bord eller tvinga dom att ro! De trötta och odugliga sinkar oss alla.

Nu är det främst clowner som Johan Stael von Holstein som uttalar de fascistiska slutsatserna helt öppet, andra formulerar det mer inlindat:
”Idag känns det som vi är lite mätta och dästa. Precis som vi kan vara vid middagsbordet efter en härlig indisk buffé. Vi är nöjda. Det oroar mig! Vi kan inte sitta stilla i båten, då kommer vi med all säkerhet snabbt bli omsprungna av våra middagsgäster.”
skriver en av Svenskt Näringslivs representanter efter en middag med sin makes indiska studenter, ”dessa unga ambitiösa människor”. Svenskarna har däremot blivit lata, tänk trettiotre dagars semester! Och tar det för givet att de ska få ha ett anställningsavtal när de jobbar. Maken till slöhet...

Näringslivstantens världsbild där vi alla måste springa allt fortare på grund av hotet från Asien, är den avsedda produkten av en framgångsrikt odlad föreställning, formulerad såhär av Lars Leijonborg i boken Global Uppkragning:
”Kraften i utmaningen från låglöneländerna är större än de flesta tycks ha insett. Svenska jobb och framtida svensk välfärd är hotade om vi inte hanterar den utmaningen rätt. Om Sverige ska tillhöra globaliseringens vinnare måste vi anpassa oss till en förändrad verklighet.”
Detta yttre hot mot svensk välfärd, den ständiga krisen, kan bara mötas, skriver Leijonborg med en bevingat bisarr formulering, genom att vi ”står starka utåt”. Genom att vi samlar oss kring politiska reformer vars innehåll på intet sätt skall uppfattas som ideolgiska, även om de råkar sammanfalla med överklassens gamla önskelistor.


Just sådana konsensusbetonade "reformer", identifierade i breda "utredningar" är det resultat vi har att vänta från regeringens globaliseringsråd, inrättat efter dansk förebild och dessutom försett med en fantastiskt ful vinjettbild.

I Danmark tillsatte regeringen redan för några år sedan ett Globaliseringsråd som hade ett brett anslag med representanter från arbetsmarknadens parter, akademin, politiken och näringslivet. Syftet var just att etablera bred konsensus kring ”gemensamma” utmaningar.

När det svenska globaliseringsrådet lanserades förra hösten skrev DN hoppfullt:
"Betydligt mer måste göras för att stärka entreprenörer och öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. I detta arbete bör det nyinrättade globaliseringsrådet spela en nyckelroll. Dess seminarier och rapporter lär ge åtskilliga uppslag."
Indeed. Uppslag lär komma (såhär (pdf)) till just den typ av förändringar som DN efterfrågar. För här är det ideologiproduktion som skall bedrivas, förklädd till omvärldsanalys. I Danmark resulterade globaliseringsrådets arbete i ett vittomfattande program för hur ”Danmark 2015 skal være verdens mest konkurrencedygtige samfund.” Programmet pekar ut allt från en ”flexiblare” arbetsmarknad till nationella prov från årskurs två som nödvändiga reformer. Alltsammans motiverat av globaliseringens imperativ.

Och med fraser om jämlikhet påklistrade utanpå förstås, för Danmark är fullt av sossar som måste luras med på tåget precis som i Sverige:
"Hvis vi ikke fornyer os, kan vi få svært ved at fastholde Danmarks position som et af verdens rigeste lande. Og der vil være risiko for, at det danske samfund bliver mere opsplittet, fordi ikke alle vil være rustet til at møde kravene på fremtidens arbejdsmarked."

Det är inte länge sen, men ändå så långt bort. 1999-2001 demonstrerade historiens största politiska folkrörelse mot globaliseringen och för en annan världsordning. Sedan blev det oroligt i världen, med terrorkrig mot terrorismen och ockupationen av Irak, akuta situationer som avledde vår uppmärksamhet så att marknadens osynliga hand under några år kunnat operera mer ostört. Ett tillstånd av förvirring, förtvivlan och uppgivenhet har idag lagt sig över globaliseringens kritiker.

Men globaliseringen, såsom den används i retoriken och såsom den modelleras i de inernationella institutionerna, är fortfarande ingen naturlag, utan ett politiskt projekt som nu är påväg in i nästa operativa fas: psykologisk konsolidering.

Kanske kan Naomi Kleins bok vara ett tecken på och ett led i en ny motmobilisering. Det är i såfall inte en dag för tidigt. Frågan är om det är försent.

Fotografierna i posten är tagna av Edward Burtynsky

Andra bloggar om: , , ,

15 kommentarer:

Anonym sa...

Det här var bland det bästa jag läst på ett tag.

/Sosse

Victor sa...

Helt suverän analys av världsläget, vi måste mobilisera ett motstånd mot brutalkapitalismen

Thomas Tvivlaren sa...

Riktigt bra skrivet!

Feministisk vänstertjej sa...

wow, jag tycker det här var det bästa jag läst!

Kristoffer Burstedt sa...

Väldigt, väldigt bra!

Erik sa...

Fyfan vad skönt att läsa! Det var det bästa på ett bra tag. Jag läste Johan Stael von Holsteins krönika i Metro under tiden och den var då närmare skrattretande än skrämmande..
Tack!

Mikhas sa...

"Jag läste Johan Stael von Holsteins krönika i Metro under tiden och den var då närmare skrattretande än skrämmande.."

För många av oss som hinner tänka blir vardagsfascismen i vår marknadsdiktatur kanske skrattretande, men tolkningsföreträdet ligger fortfarande i mainstreamkonglomeratens papegojmedier.

Vaknar man varje morgon med denna världsbild i gratistidningar kvällspress och reklam sätter sig skiten till slut och den arbetstyngda kapitulerar.

Mats sa...

Jag kan bara instämma, jäkligt bra skrivet.

Metro är en bra tidning: mjuk, hållfast och absorberar bra.

Robert Zackrisson sa...

Förbaskat bra skrivet Erik! Man blir lika häpen varje gång du analyserar tillståndet i världen.

Det vore kul om du kunde jämföra dagens blinda och nyliberala tro på marknaden med samhällsklimatet på 70-talet. Idag kan politiker motivera försämringar av välfärd, ersättningar och arbetsrätt med "globaliseringen".

För trettio år sen var det otänkbart för en borgerlig politiker att införa en karensdag i sjukförsäkringen med motivet att det gick emot solidariteten människor emellan.

vansterekonomi sa...

tack för en bra analys...

Lars sa...

Den verkliga globaliseringen borde väl innebära att vi alla delar samma villkor, inte att Sverige (eller Danmark) skulle utgöra en elit för all framtid? Globalisering är väl den enda vägen framåt, mot en enad värld - Jordens förenta stater.

Anonym sa...

Tack för en bra genomgång.

Sedan kort, en reflexion till "lars"

"Den enda vägen..."(!) Det var Carl Bildts ödesargumentering, "vi är fria att välja väg till framtiden...bara vi väljer den enda." Detta har alltid varit borgelighetens huvudargument för alla förändringar åt höger: Det är oundvikligt/nödvändigt/objektivt och på intet sätt av ideologiska skäl.

För min del vill jag se många olika vägar mot framtiden, många olika kulturer på jorden; humanekologisk mångfald. För mig är det mänsklig rikedom.
På villkor att alla länder och alla folk är fria och jämlika.
På villkor också att levnadsvillkoren mellan människor är jämlika.

Bengt Åke

steffe sundström sa...

Fan va bra!!
Man blir ju så jävla lack.
Jag lånar denna text till min my space.
Givetvis med namns nämnande.
Stå På!!

Rii sa...

Måste bara få bocka å tacka för det bästa jag läst på myyycket länge!

Bob Bacon sa...

Ett mycket intressant, välskrivet och genomarbetet inlägg - med små redigeringar skulle du säkert kunna sälja in nåt liknande som recension av Kleins bok!