21 september 2007

Skogvaktarstuga


Nu är det ju förall del helt omöjligt att bedöma arkitektur riktigt och rättvist utan att uppleva den på platsen, men det verkar vara en fin byggnad som fått årets debutpris från Arkitektur. Ritad av Petra Gipp och Katarina Lundeberg på Strata arkitektur. Återstår att få grepp om skala, sammanhang och tektoniska realiteter. Och platsen inte minst, som i fotografierna intar en uppenbart central ställning, både som fondmotiv och som motivation för byggnadens form.


Huset är en skogvaktarstuga i Grimeton naturreservat, en del av Åkulla bokskogsområde öster om Varberg. Innanför den helt uppglasade väggen mot söder skall skogvaktaren kunna kontemplera över livet och naturen med fantastisk utsikt över sin skog och sin sjö.

Stuga i Lissma, Ralph Erskine

Både i form, läge och orientering påminner det om Ralph Erskines stuga på en bergstomt i Lissma ritad och uppförd 1941-42. Också Erskines ”stuga” är en byggnad som står i stor tacksamhetsskuld till sin kontext och som i hög grad låter platsen styra gestaltningen, något som illustreras väl i Erskines situationsplan där ute- och inneytor tecknats som ett sammanhängande golv.

Stuga i Lissma, Ralph Erskine

Lådan på kullen med utsikt över dalen/sjön/skogsområdet är en magnifik tavla, både betraktad utifrån och inifrån för den boende som möter landskapet inramat av de uppglasade väggarnas konturlinjer. Konceptuellt fungerar ”tittlådor” med uppglasad vägg i ett väderstreck och slutna fasader i övriga, oftast väldigt bra. De är tydliga, rena, omedelbara. Blir nästan alltid fenomenala på bild.

Ändå är det någonting med byggnader som enbart eller i huvudsak tar in ljus från ett väderstreck som gör mig smått dyster. Känslan är svår att sätta fingret på... kanske är det vetskapen om att solen måste ta ett stort varv bakom byggnadens stumma rygg innan den åter blir synlig, kanske handlar det om en nedärvd otrygghetskänsla som kommer av att inte ha uppsikt bakåt eller åt sidorna, kanske är det för att utblicken känns så hårt regisserad, som att sitta mellan två gigantiska skygglappar. Häråt ska du titta, och för att du ska förstå det så har vi tagit bort alla andra möjligheter...


Tittlådor är krävande byggnader. Och just därför, eftersom formen är kraftfull men trivseln är ett frågetecken, finns det kanske anledning att ta det lite försiktigt. Just nu verkar det byggas mer eller mindre konsekvent genomförda tittlådor på många håll. När arkitekter går i opposition mot den framvällande störtfloden av brutna pulpettak & vitputsade fasader, är lådan ett givet alternativ. Och varje publicerad låda genererar i sin tur några liknande projekt eftersom de, som sagt, ser fantastiska ut på bild. Men hur är de då att leva i?

Ralph och Ruth Erskine bodde i fyra år i sin låda, trots att han ritade många småhus senare så återkom aldrig en helt uppglasad vägg i Erskines arbeten.

Andra bloggar om:

Bilderna på stugan i Lissma är tagna från Mats Egelius Erskinebiografi (1988).

1 kommentar:

karlr sa...

jag tycker det hela påminner lite som de museum där man kan gå och kolla på uppstoppade djur i sin "naturliga" miljö, fast tvärtom då. Djuren i naturen går på museum. lite kul.