26 september 2007

Bidragssamhället


Konsten att komma ut på ovansidan här i livet är förenad med förmågan att låta andra göra jobbet och själv lägga beslag på vinsten, äran och makten. Det låter kanske enkelt, men det är minsann ingenting som vem som helst kan lyckas med. Den som vill bli verkligt framgångsrik bör besitta en särskild hjärtlöshet kombinerat med en god skådespelarförmåga. Det räcker inte att på ett intellektuellt plan ta till sig devisen ”satsa på dig själv, skit i andra”, det gäller att upphöja den till ett moraliskt rättesnöre, att leva den i varje ögonblick.

De högre samhällsstånden har i allt väsentligt, med några undantag, uppnått och behållit sina positioner via bidragens väg. Kring konsten att låta sig subventioneras – men få det att framstå som om det vore tvärtom – har hela samhällsklasser konstituerats. Präster, adel, patriarkat och sedemera kapitalister, alla låter de andra arbeta åt sig, medan de själva monopoliserar helt onyttiga men strategiskt viktiga mellanled.

Den borgerliga regeringen har entusiastiskt kastat sig över uppgiften att tillskapa nya former av subventioner åt överklassen. I våras fick ett litet skikt fullt arbetsdugliga svenskar tillgång till en skattesubventionerad privat bekvämlighetsinrättning – hushållsnära tjänster. Så nu går skattepengar i form av ett riktat avdrag till att göra elitens vardag enklare, samtidigt som äldre, som har ett verkligt behov, i allt större utsträckning får klara sig på egen hand.

Det är subventionspolitik enligt skolboken.

De tunga industrigrenarna har under 1900-talet tävlat i att externalisera sina externa, och en god del av sina interna, kostnader. Kärnkraftsindustrin försäkras t ex av staten och slipper stå för de försäkringspremier det skulle innebära att försäkra sig upp till hela den eventuella kostnaden i händelse av en katastrof.

Även bilindustrin kan lära ut ett och annat om den ädla konsten att låta någon annan betala. Det är inte bara enskilda motorvägar till fabriker i Trollhättan som skattebetalarna har finanseriat åt Volvo, SAAB och de andra; det är hela det svenska vägnätet, trafikskadekostnaderna och miljöförstöringen. Därifrån kommer vinsterna. Det är våra skattepengar.

Men bilföretagen får stryk av flygindustrin, som är snäppet värre. Ingen annan bransch har så i grunden lyckats skjuta över sina verkliga kostnader på andra. Allt från infrastruktur, som att de regionala flygplatserna till större delen bekostas av kommunerna, till att flygfotogenen är kraftigt skattesubventionerad. En vanlig flygresa kostar mindre i bränlseskatt än en vanlig tågresa (åtminstone i Holland). Och flyget har sitt fortbestånd garanterat av ett effektivt teknikmonopol som utestänger alla vettigare alternativ, nu senast manifesterat då den borgerliga majoriteten i Stockholm för en spottstyver skänkte Bromma flygplats ett långtidsavtal för ett av stadens mest attraktiva markområden. På det viset kan världshistoriens mest miljödestruktiva transportslag fortsätta att svälla med 7% om året.


Enskilda subventionerade branscher i all ära. Hela den västeuropeiska och nordamerikanska tillväxtekonomin är byggd på samma princip. Vår civilisation är världsmästare på att låta andra betala våra kostnader. Vi överutnyttjar globalt miljöutrymme, importerar naturresurser och exporterar samtidigt miljöproblemen, överkonsumtionens baksida. Det sker inte bara utåt, utan också över tiden. Vi börjar idag ana dimensionerna av den springnota som våra föräldrar lämnade efter sig på sitt vilda koldioxidkalas, den notan kommer vi få betala. Om vi inte kan stjälpa över också den till världssystemets periferi.

Alla dessa subventioner har det gemensamt att om de diskuterades och vägdes helt öppet, så skulle de inte finnas kvar länge till. Och försvann subventionerna så skulle de bidragsberoende tvingas börja försörja sig själva. Om västeuropa och nordamerika tvingats täcka upp för sin enorma överkonsumtion med eget miljöutrymme, då skulle masskonsumtionssamhället, av ren självbevarelsedrift, varit avskaffat.

Nu får vi istället vänta ytterligare några år och läxan kommer levereras till oss den hårda vägen. Priset räknat i förstörelse och bortslösade människoliv är oerhört.

Andra bloggar om: , , ,

6 kommentarer:

Ulla Wennberg sa...

tack, skönt att någon formulerar det man tänker men inte får ord på..

f ö: de försämrade a-kassereglerna för deltidsarbetslösa slår hårt mot t ex kvinnorna på f d postgirot som tvingats ner till 75 % arb.tid (ty det lönar sig inte längre...) men istället utlovats "du kan stämpla upp till heltid".

Erik Berg sa...

ja, bättre än slag mot deltidsarbetslösa hade varit att lagstifta om rätt till heltid.

Kerstin sa...

Väl utryckt, som vanligt - gratulerar till ett lysande blogginägg.

Anonym sa...

Instämmer.

Och "bidragssamhället" i väst och Sveriges deltagande i det har vuxit lavinartat i och med globaliseringen.

Enkelt uttryckt innebär det att vi stjäl de fattigas livs(arbets)tid. Vi köper varor med många arbetstimmar nedlagda för en spottstyver och säljer våra produkters arbetsinnehåll svindlande dyrt.

För hur är det möjligt att sälja "äkta handknutna mattor" för det begärda priset utan svältlöner? Och likadant med våra billiga (och giftiga?) importkläder.

Mekanismen är kapitalets rörlighet, varornas rörlighet och arbetskraftens inlåsning. I förening med tull- och kvotsystem på de rikas villkor (naturligtvis!)leder det till växande välfärdsskillnader, både mellan länder och människor.

Men det finns ett problem till: Nu är vanliga människor i Sverige vinnare på systemet, exempelvis genom billiga flygresor och kläder.
Då är det lätt att förtränga att det sker på naturens och de fattigas bekostnad.

Få är så svaga att de inte orkar se andra lida: Sverige har förborgeligats.Socialdemokratins fall ned i nyliberalism är tecknet. Och den borgeliga valsegern kvittot.

Så vad gör vi?

/Bengt Åke

Anonym sa...

Genom att kämpa emot denna lavin av egennytta, och se till helheten! Inte som i USA där gåvor till biståndsorganisationer är avdragsgiltiga i den låga skatt de har.

Där kan rika amerikaner skänka till sig nolltaxering samtidigt som de skriver in sig i stjärnorna som en stor välgörare. Se bara på Bill Gates!

Only in America!

Thomas Tvivlaren sa...

Kommer att tänka på kanondokumentären Who killed the electric car?. Ett av argumenten som nämns till frånfället är att Dubya valde att rejält subventionera SUV-fordon. Har den mannen gjort något vettigt i sitt liv? Han hade inte ens vett att låta bli att ersätta alkoholen med religionsdrogen... Hade föredragit en nedsupen och skrumplevrad Dubya framför hur världen "utvecklats" under hans tid och mycket tack vare USA:s styre.