21 september 2009

Det explosiva Obamahatet

Det är ingen överdrift att påstå att människor över hela världen drog en djup och samfälld suck av lättnad för snart ett år sedan då det amerikanska folket röstade bort den perversa våldsklick som kastade död över jordens yta och slog sin egen befolkning i paranoians bojjor. Ur djupet av sitt mörkaste decennium reste sig Amerika och lät skammen övergå direkt i dess finaste ögonblick. Det var en stor internationell propagandaseger för den amerikanska drömmen, möjligen ett av de sällsynta tillfällen då den varit mer än en myt.

Idag är många till vänster frustrerade över att Obama inte fullföljer sina löften. Det finns goda skäl att vara kritisk, de upptrappade bombningarna i Afghanistan är ett stort misstag - och brott - och hälsovårdsplanen är full av hål. Men man måste också i rättvisans namn försöka att se svårigheterna – och riskerna – i den situation Obamaadministrationen har att försöka hantera.

Alltsedan det neokonservativa projekt gått i sank har det varit uppenbart att den amerikanska högern saknat en långsiktig gameplan. Ideligen har de dragit iväg automatsalvor från höften, minns valkampanjens sista månad förra året då Sarah Palin lanserades från ingenstans. Det som först kändes farsartat blev snart rent skrämmande: inte ens republikanerna själva visste vad de hade släpat in, det vittnade om ett mycket lättsinnigt och cyniskt förhållande till valhandlingen och till demokratin som sådan. Därefter upphöjdes en högerextrem rörmockare – också det ett rent höftskott – till kampanjsymbol efter att ha dykt upp i TV-rutan vid ett townhallmöte med Obama och ställt några knäppa frågor.

Det händer konstiga saker i valrörelsers hetta, men möntret av chansartad oberäknelighet har hållit i sig; under våren och sommaren har högerns hetskvarnar, superclownen Glenn Beck, Rush Limbaugh och Bill O’Reilly vräkt fram konspirationsteorier och eldat under ett Obamahat som nått nya höjder under höstens skärpning av motsättningarna kring sjukvårdsreformen.

Kommentarer som denna och denna vittnar om hur spänt läget är:
“Could I just say that the intensity of this getting pretty scary...and dangerous? We are heading toward a cliff and the usual brakes of civil discourse are not working. Indeed, the Republicans have the pedal to the metal.”
I en artikel på counterpunch skriver David Michael Green:
“The entire premise of a self-ruling democracy rests on some reasonable degree of rationality and some reasonable degree of an ability to discriminate between real information and falsehoods. Today’s American democracy seems to lack these qualities in increasingly abundant amounts.

And yet it goes deeper than that still. The entire premise of a society – any society, democracy or not – is that it possesses a certain degree of shared community, a ‘we-ness’ that transcends narrower tribalisms and self-interest in critical ways and at critical moments. That too has unraveled of late. Think of the nice white men with shotguns blocking the exit from flooded New Orleans during the worst moments of Hurricane Katrina.”
Men detta är precis den grund Amerika vilar på. USA har alltid varit en heterogen, på gränsen till tribaliserad statsfederation. Skillnaderna mellan delstater, landsändar, grupper och klasser är kontinentvida och många amerikaner vill att det ska förbli precis så. Det var möjligheten att bygga sin egen livsstil som var drivkraften för många av de grupper som utvandrade västerut en gång i tiden. Det är inte bara kapitalistisk indoktrinering som skapat den intensiva motvilja från en del mot gemensamma lösningar på sjukvårdsområdet.

Under 1900-talet kom hela den här underströmmen i skymundan bakom en patriotiskt orienterad samling kring militären, flaggan, månprogrammet och inför hotet från kommunismen. Men den har aldrig försvunnit. Miljontals amerikaner lever i samhällen tillsammans med enbart likasinnade. En artikel i The Economist beskriver detta såhär:
"Because Americans are so mobile, even a mild preference for living with like-minded neighbours leads over time to severe segregation.... Over time, this means Americans are ever less exposed to contrary views.... Americans were the least likely of all to talk about politics with those who disagreed with them."
Idag tycks det för många av dessa amerikaner som om den federala staten är påväg att fullkomligt rämna. Statsskulden skenar, New Orleans ligger ännu i ruiner, kriget i Irak gick åt skogen, det är kineser överallt och på kort tid har USA kastats från en position vid den globala näringskedjans odiskutabla krön till ekonomisk kris, hemlöshet, och massarbetslöshet.

Därför är de skärpta motsättningarna så förlamande för presidentämbetet som ändå måste balansera, sådan är nu den amerikanska modellen, för att nå någorlunda partiöverskridande uppgörelser. Och därför är Obamahatet så farligt. I sin intensitet påminner det om den svenska högerns hat mot Olof Palme, ett stämningsläge som bildade en möjlig motivbotten till mordet 1986. Men den amerikanska varianten kryddas dessutom med rasism och den fanatism som kan odlas i slutna sekter. Det bittert sluggande nekonservativa lägret kan alltså relativt enkelt piska fram en skarp situation. Och de tycks inriktade på att göra just det.

19 september 2009

I huvudet på Eskil


Sveriges mest intressanta arkitekt idag heter Eskil Steenberg. Det är synd och skam att hans verk inte har publicerats brett uppslaget i Arkitektur, Forum, Rum och allt vad rumsapostlarnas kommunikéer kallas. Men så har han inte heller någon examen från en arkitektskola (duh!) och inget av hans verk har någonsin blivit fysiskt realiserat. Ändå finns det ingen nu verksam svensk arkitekt som gör mig lika upprymd som det Eskil Steenberg gör.

Eskil utvecklar datorspelet Love. Eller, spel och spel, det är som alla bra spel en hel värld. Han har valt att göra det helt på egen hand. Varje steg från spelidé, konceptdesign, och artwork till nätverkslösningar, 3d-motor, AI-programmering och övrig kodning görs alltså av en och samma person. Det är en av de spänannde bitarna med att leva i vår tid av kreativa verktyg: att smågalna individer på egen hand kan dra ut på titaniska uppdrag med skapandets glädje som bränsle och åstadkomma häpnadsväckande resultat. Ett annat exempel är japanske filmaren Makoto Shinkais vackra Voices of a Distant Star som han producerade helt på egen hand i sitt hem, på sin mac. Det finns många liknande exempel och vi kan nog med säkerhet se fram emot många många fler.


Nu har Eskil Steenberg inte nöjt sig med att designa och koda Love genom existerande verktyg, istället han helt enkelt uppfunnit sina egna designverktyg (filmen ovan). Ett första mått på originalitet är just att inte låta sig begränsas av de verktyg man har givits av andra. Valet av verktygen är som alla designers vet, kanske den faktor som styr resultatet mest av allt. Som designer anpassar man ständigt sitt tänkande kring formen till vad som är möjligt att åstadkomma med de verktyg man behärskar. En designer måste kunna översätta en idé i huvudet till en presentation som andra kan se och begripa för att den ska bli annat än en vag tanke. Personligen är jag vrålförtjust i Sketchup som har kortat steget från idé till förslag på ett sätt som andra klumpigare cad-program aldrig har förmått göra för mig (och jag föredrar att designa i 3d framför papper och penna). Men samtidigt är sketchup också en ”formpressare”, som skapat sin egen idag ganska tröttsamma stil. Oftast känner man igen en sketchupprojekt, både på presentationen och på den genererade formen.

Genom att utveckla sina egna designverktyg har Eskil också kunnat hålla sig med sin egen skissteknik som resulterar i en unik slutprodukt. Eskil är programmerare, men han programmerar med inriktningen att skapa rum. Rummen genereras liksom spelets handling baserat på procedurella algoritmer, men framförallt utfirån spelarnas handlingar. Som arkitekt etablerar han med andra ord en öppen plattform som spelarna i Love – upp till 200 per server – i sin tur kan modifiera rätt obegränsat men styrt av ett antal naturlagar. Hans arkitektur är en ständigt föränderlig pluginarkitektur där brukarna blir en del av designteamet. En förebild för hur en adaptiv modern fysisk arkitektur borde fungera.

En paradox i Eskils arbete är det totala glappet mellan hans arbete på egen hand med all spelutveckling och dels de verktyg som han utvecklat längs vägen med tanke på att kunna användas av stora utvecklingsteam – inte ensamutvecklare – och den spelidé han jobbar med: ett extremt socialt spel som bygger på ständig interaktion mellan spelarna. Men kanske måste det vara så ibland, Gud ville inte heller störas när hon skapade sitt sociala experiment, men nu är det vi som kör det.

Ingen utom Eskil vet när Love släpps.

10 min Gameplaydemo, se:


Andra om , , ,

Varför inte bygga öppna städer istället?


I veckans Flamman hade Anne-Li Lehnberg ett reportage från Victoria Park i Malmö, ett ”livsstilsboendekoncept” med ”livskvalitet inbyggd i väggarna”.

Det finns många bostadsrättsföreningar på diverse stadsmalmar med låsta portar och ett fåtal som även håller sig med anställda portierer. Men med sitt helhetskoncept av en ”stad” samlad under samma tak (biograf, restaurang, bar, bibliotek, vinkällare, spa, pooler, frisör, gym, delikatesbutik mm) bakom en bemannad och kameraförsedd entré, är Victoria Park ett av de hitills mest konsekvent genomförda försöken att bygga en fullfjädrad gated community i Sverige. Företaget bakom området marknadsför konceptet som ett boende för människor med ”lite samma värderingar” och meddelar på hemsidan att ”I andra delar av världen är den här typen av ”resort”-liknande boende ett väletablerat fenomen. Men för oss svenskar är Victoria Park ett nytt sätt att bo och leva.”

I Flamman intervjuas Malmös socialdemokratiska kommunalråd Anders Rubin som menar att den politiska majoriteten visserligen inte ”sprungit omkring och stöttat projektet aktivt” men att man trots allt släppte fram Victoria Park för att ”inte hejda byggandet”. Därmed belyser Anders Rubin ett grundläggande problem som präglar stadsbyggnadspolitiken i många kommuner idag: den är för svag, den styrs inte av politisk vilja och helhetssyn, istället driver den dit privata intressen blåser den. Med Zygmunt Baumans ord så verkar det mest iögonfallande draget i dagens politik vara dess betydelselöshet: Politikerna är kraftlösa. De har inte längre något program. På få områden är detta mer synligt än inom stadsbyggandet.

Det finns en politisk och akademisk enighet idag om att etnisk och social segregation är ett stort samhällsproblem. Det finns också en väletablerad insikt om att segregationen är inbyggd i den fysiska miljön och att det därför bara är genom att arbeta aktivt med att förändra den fysiska miljöns planering som den kan brytas. Men på vägen mellan insikten och dess omsättande i praktisk stadsbyggnadspolitik sker någonting: i de dagliga besluten gör byggnadsnämnderna gång efter gång avsteg från de långsiktiga ambitionerna att sy ihop städernas klyftor och släpper istället fram projekt som pekar i en helt annan riktning.

Då det är liberaler som tillåter avstegen är det en produkt av ren övertygelse. För en liberal är den privata friheten att själv välja ”livsstil” ytterst viktigare än att bekämpa segregation eller slå vakt om de gemensamma allmänningarna. Står dessa mål emot varandra – vilket de ofta gör – är det för en liberal självklart att den privata friheten går först.

Lika självklart borde det vara för socialister att blockera projekt som ökar segregationen, det vill säga ökar några gruppers frihet på bekostnad av det gemensamma rummet. Men enligt Anders Rubin är inte den segregation som ett bostadsområde eventuellt kan orsaka, ”skäl för en byggnadsnämd att stoppa det” eftersom ”det är ett livsstilsboende som erbjuder viss service, vi kan inte lägga oss i vad en bostadsrättsförening väljer att erbjuda till sina boende.”

Total kapitulation alltså. Kanske inte med den entusiasm en liberal skulle visat, men resultatet blir ändå detsamma: några individers valfrihet överordnas den kollektiva friheten.

Idag tänker alla som liberaler, det vill säga man tänker att kollektivet inte kan göra så mycket alls, vilket Bauman kommenterat såhär:
”Politikens konst handlar, såvitt det råkar vara en demokratisk politik, om en rasering av gränserna för medborgarnas frihet. Men den handlar också om självbegränsning: om att frihöra medborgarna så att de, individuellt och kollektivt, kan sätta sina egna, indivudella och kollektiva gränser. Denna andra punkt har man nästan förlorat ur sikte. Alla begränsningar är förbjudna. Varje försök till självbegränsning betraktas som första steget på en väg som leder direkt till gulag.”
Rädslan för att sätta ner foten och frankt förklara att ett projekt som en investerare ligger på om att få genomföra inte sammanfaller med översiktsplanen, får dagens stadsbyggnadspolitik att likna en miniorscoututflykt, helt utan koll. Den som någon gång försökt gå mot ett mål i en skog vet att bara några små steg i en annan riktning vrider hela kursen ur led. Två steg åt sidan fortplantar sig till en stor vinkelförändring och så är man påväg åt helt fel håll.

En stad förändras genom att många små pusselbitar läggs till varandra. Segregationen växer fram stegvis och med sig drar den ett gift; otrygga och utarmade rum mellan öarna, som i sin tur föder ännu starkare segregationstendenser. I takt med att det privata överordnas det gemensamma växer åter de plågor som är våra ständiga ledsagare i ett kapitalistiskt samhälle; ovisshet, osäkerhet, otrygghet. Det bränsle som skickar spekulanter i armarna på företaget bakom Victoria Park på jakt efter just de värden som borde finnas i det gemensamma rummet.

Vad är det då för stad vi borde sträva mot? Den som vill säga nej till något måste först vara på det klara med vad det är man vill ha istället, i svaret på den frågan finns argumenten som behövs för att säga nej med självförtroende.

Mosatsen till den segregerade och övervakade staden är den öppna staden.

Den öppna staden är ett svårfångat men oersättligt demokratiskt grundämne. Den är i sig själv förutsättningen för en fungerande demokrati, men samtidigt är den, precis som demokratin, ett undantag i ett landskap som historiskt har dominerats av förskansningar och rädsla.

Det var i en av dessa öppna fickor, 500-400-talets Athen, som demokratin en gång fann sina institutionella former, utprövades och praktiserades. Athen var till största delen en helt öppen stad, inte privatiserad och inte segregerad, de fria medborgarna kunde gå varhelst de ville och kunde så göra eftersom staden hängde samman. De fria medborgarna deltog i alla aspekter av stadslivet, de förväntades alla delta i ecclesians diskussioner och beslutsfattande, samtidigt som de var juryledamöter när de kallades till domstolen eller deltog som jämlikar i skådespelen eller idrottsevenemangen. Och de vägrade hårdnackat att delegera mer än ett uns av stadens styre till tjänstemän.


Lewis Mumford beskriver den demokratiska epokens Athen såhär i The City in history:
“Whatever the city possessed the citizen considered his own birthright: between citizens as between friends there were to be no secrets, no professional walls, no presumption of inequality. The freeborn citizen owed nothing to princely favor or to his economic or official function: he resumed the place he had once had in village culture, that of being first of all a man, endowed with every human dimension, to whom every part of life was open and accessible.”
Denna lucka av öppenhet frambringade historiens märkligaste ansamling av tänkare och ett makalöst utbott av kreativa idéer, den öppna staden producerade tidlösa underverk. En vitalitet som dog och förlorade sin kraft i samma ögonblick som staden upphörde att vara öppen, som Lewis Mumford vidare observerar:
”When this moment was over, buildings began to take the place of men.”
Mitt i Athens frihet satt Platon och ruvade på Staten och andra krafter verkade också, däribland brister inbyggda i det direktdemokratiska systemet som gjorde politiken - det gemensamma beslutsfattandet - kraftlös.


Sedan dess har många sökt återskapa den öppna staden, men det är sällan det har nått hela vägen fram, även om det finns många goda exempel på kvarters- och stadsdelsnivå.

Den svenska folkhemsepoken var en annan historisk ficka då någonting som började likna öppna städer var på god väg att skapas. En betydligt kortare period än det klassiska Athen, men dock under några decennier. Också folkhemmets öppna städer mötte dock sin död, utsatta för ett flerfrontsangrepp från tillika delar planerare inspirerade i rakt nedstigande led från Platon via Le Corbusier till sorteringstänkande och från marknadskrafter och klassintressen och från bilismen.


Idag måste målet vara att bygga så öppna städer vi någonsin kan, inte släppa fram en enda ringled eller ett enda skånskt livsstilsboende som pekar i annan riktning utan tvärtom intensifiera det gemensamma, rummet mellan husen, göra varje del av staden till allmän plats där livet kan utspela sig. Ur en sådan stad föds välstånd och kreativitet, ur städer byggda på Gated Communities sipprar å andra sidan endast små rännilar av klibbigt var.

18 september 2009

Socialism eller vakuum


Ken Livingstone intervjuar Iain (M) Banks i New Statesman, ett kul litet samtal mellan en sf-slukande röd politiker och en politiskt orienterad sf-författare om Science Fictions status, ett självständigt Skottland och varför socialism kommer bli nödvändigt i slutändan:
KL: Isn't there something socialist about the Culture?

IB: Yes. Part of the idea behind the Culture is that it's where you end up, no matter what - unless you're successfully repressive and you can stop the people, like with fascism. In this society, people come before profits, so some part of the Culture would definitely come from a socialist background. Part of the idea behind living in space implies a kind of social living. It's not like living on a planet that looks after itself. You're now living on something that needs to be constantly maintained, where one little thing can go wrong and everyone dies. Everyone has to muck in together; you can't be selfish. So there's an idea there that socialism in space is necessary, certainly in an artificial environment.
[Via Fredrik Jansson]