Tiotalet

"Det är möjligt att vi i framtiden kommer att se 00-talet som en utdragen uppmarsch mot en mycket mörk era av övervakning, översitteri och övergrepp. Men det är också möjligt att 10-talet blir ett årtionde då alternativen började spira ur den jord som nyliberalismen bränt."

Ali Esbati betraktar utsikterna mot 10-talet och framförallt erfarenheterna från 00-talet i en klarsynt analys på SVT Debatt. Jag tror det är en helt riktig sammanfattning av alternativen framöver, det är verkligen antingen eller som gäller nu. Det 10-tal som börjar om några timmar är ett decennium då ovanligt mycket står på spel. Det är åtminstone min spontana känsla inför de förändringar och konflikter vi befinner oss i upptakten till.

Tio korta skiftesspaningar mot decenniet som kommer:

1. Det globala nyliberala projektet är på väg in i en ny fas. Det intellektuella bränslet har förbrukats och finanskraschen förskingrade stora delar av förtroendekapitalet, men de institutionella övertagandena och ekonomiska "frihetsreformerna" sitter ännu i orubbat bo, ovan och bortom kinkiga folkopinioner på nationalstatsnivå. "Marknadsfundamentalismen är fortfarande operativsystem" konstaterar Ali, men det här operativsystemet lutar sig, liksom Windows Vista, inte längre mot några illusioner om att det är den bästa varianten utan blott mot den uppnådda inlåsningseffekten: det finns inget alternativ, motstånd är lönlöst. I praktiken kommer nyliberalismen ideologiskt såväl som praktiskt närma sig den repressiva och konservativa extremhögern. Demokrati, jämlikhet och människovärde kommer under direkt hot. Friheter som yttrandefrihet och organisationsfrihet relativiseras och urholkas alltmer.

2. Flera teknologier av kritisk betydelse för de politiska kraftmätningarna, för demokratin och för jämlikheten, närmar sig eller passerar under 10-talet de utvecklingssteg där de förutspås på allvar få betydelse. Det handlar om t ex bio- och genteknologi, kvantdatorer, artificiell intelligens, robotutveckling och nanoteknologi. När de slängs in i handlingen innebär de att nya superförmågor introduceras som kan förändra maktbalanser mellan världspoler och samhällsklasser på samma vis som tämjandet av atomkraften i form av atombomben en gång förändrade den geopolitiska maktbalansen.

3. Kring en av superförmågorna pågår redan idag ett avgörande slag: Internet har potential både som ett verktyg för perfekt kontroll, övervakning och indoktrinering och för frihet, demokrati och kritiskt tänkande. Vilken roll nätet slutgiltigt kommer spela i det mänskliga dramat lär inte avgöras ännu på länge, men 10-talet blir det kritiska decenniet då teknologin sätter sig i en eller annan dominerande konfiguration.

4. Peak Oil passeras och därmed kommer bränslepriset bara fortsätta uppåt, kostnader drivs uppåt hastigt i alla delar av ekonomin. Extrema konsekvenser för de fattigaste länderna, samtidigt som krig om skrumpnande resursbaser hotar. Den postkoloniala exploateringen idag ombesörjd via globaliseringen kommer kompletteras med militärmakt när så behövs. Överklasserna kommer in i det längsta försvara sin rätt till ett fortsatt överutnyttjande av gemensamma resurser.

5. Planeten som sådan rör sig mot en klimatmässig tipping point som, vid sidan av att kasta hela ekosystem över ända och tänja biosfärens självläkande kapacitet till det yttersta, kommer få dramatiska återverkningar på den globala politiska dynamiken. Gränser kommer utmanas av klimatflyktingar och svaret från de som har intressen att skydda kommer vara en hårdare "inre och yttre" gränskontroll - övervakning.

6. Den amerikanska drömmen och vidhängande imperium står vid ett vägskäl. Stigande oljepriser och reaganismens sammanbrott kan mötas genom förnekelse och krigföring för att bevara en ohållbar livsstil eller genom en omfattande omställning och smärtsam anpassning till realiteterna. I vägvalet beseglas den västra hemisfärens öde.

7. Man kan rabbla andra riskabla internationella spännings- och förhoppningszoner länge: utvecklingen i Iran och Israel, Israels aggressiva ockupationspolitik, EMU:s möjliga sammanbrott, spänningen mellan EU och Ryssland som skärps i takt med att EU fortsätter att försöka expandera sin intressesfär österut. Med mera. De storskaliga väpnade konflikternas tid är inte förbi.

8. Kina stiger under 10-talet upp som dominerande världsmakt, seglar om USA i ekonomisk styrka och politisk influens (över stora delar av Asien och Afrika). Risken är överhängande att det är ett Kina som är organiserat i form av en kapitalistisk planekonomi och enpartistat, en modell som både kommer ursäktas och beundras och om möjligt kopieras av eliter i väst.

9. I Europa brunifieras politiken ytterligare, den islamofobiska agendan stärks i takt med att klassperspektivet försvagas och arbetarrörelsen fortsätter att demobilisera sin organisering, propaganda- och tankeverksamhet. Nyfascistiska och postfascistiska partier får regeringsinflytande i alltfler länder och etablerade liberala partier anammar den högerextrema politiken fullt ut. Fascismens råttor växer sig feta i liberalismens ruttna krypgrund.

10. I Sverige är risken överhängande att alliansen vinner valet och, stärkta och brunstiga, fördjupar ansträngningarna att slå in permanenta kilar mellan svenskarna och välfärdssystemen, fortsätta att undergräva förtroendet för den generella välfärden, omvandla skolan till en renodlad sorteringsmaskin och fullföljer generalangreppet mot den fackliga organiseringen.

Detta är bara några av de stora frågor och hot som 10-talet utlovar. Där finns också stora möjligheter och det väntar utan tvivel fantastiska upptäckter och framsteg i det decennium vi står inför, liksom 00-talet bland allt ont även rymde mycket som var positivt och utvecklande. Rentav en del som var politiskt progressivt.

Men huruvida de potentialer som ligger i decenniets krök kan förverkligas eller ej, om decenniet med Alis ord ska bli en "mörk era av övervakning, översitteri och övergrepp" eller det "årtionde då alternativen började spira", det är en fråga som avgörs genom politisk kamp och organisering.

Det hänger, fortfarande, på vänstern. Ska den svika ännu en gång?

00-talet blev ett mörkt decennium för vänstern och arbetarklassens partier, som mer eller mindre permanent körde fast i två olika men lika hopplösa hjulspår: protest och anpassning.

Protesterna och moståndet var nödvändiga som nödvärn när vi pressats upp mot väggen och måste slåss för vår överlevnad. Vi protesterade i försök att bromsa tillbakarullningar av sociala rättigheter, privatiseringar, urholkad välfärd, anslutningar till valutaunioner, imperialistiska krig, osv. Men protesterna pekade inte framåt, de ledde inte vidare, Motstånd är inte offensivt, det förändrar inte.

Anpassningspolitiken, den tredje vägens socialdemokrati och de ständiga stegen tillbaka in i en utopibefriad tryckkammare i den politiska "mitten" pekar än mindre lite framåt än protesterna. Anpassningspolitiken representerar en annan reträttstrategi under globaliseringens sänkta tak. Den har varit direkt förödande för arbetarrörelsens självförtroende och mobiliseringsförmåga: de första som säger att världen inte går att förändra är idag precis de som måste förändra den.

Vänstern i Europa har antingen försvarat sig förtvivlat eller vänt på klacken och flytt. Ibland rakt in till fiendens rekrytstationer. Men på få platser kan man påstå att vi under 00-talet har rört oss framåt i någon nämnvärd omfattning.

Undantag Latinamerika. Latinamerika präglas av att vänstern där har haft allt det som vänstern i övriga världen har saknat: en anfallsplan, en strategi, uthållighet och en glödande medvetenhet om att man slåss för en rättvis sak, att de enda två alternativ som finns är att vinna eller gå under.

Vi måste inse det: nu gäller det, verkligen, allt. Allt står på spel. Förlorar vi ett decennium till har vi inte bara tappat positioner, utan då befinner vi oss, givet de trender som skissades ovan, i en situation där själva den politiska demokratin är hotad. där idén om jämlikhet sedan länge är förklarad hopplöst irrelevant bortom återuppväckelse och själva planeten på väg över en kritisk punkt alltmedan kontrollen skärps, gränserna sluts, propagandan tilltar och en teknologiskt superdopad överklass permanentar sitt övertag.

Vänstern och arbetarrörelsen i Europa och i Sverige har därför bara ett alternativ idag om vi ska räknas och överhuvudtaget ha en roll att spela framöver. Det är att ersätta både anpassningens och protestens politik med ett nytt framåtsyftande politiskt projekt.

Reträttvägen har nu prövats till sin ände och misslyckats. Katrine Kielos konstaterade häromdagen i en ledare i Aftonbladet att "europeisk socialdemokrati idag står ­inför ett förnyelseprojekt som måste bli minst lika radikalt som en gång den tredje ­vägen". Antingen det eller sotdöden.

Ett avgörande problem idag är att vänstern (inbegripande socialdemokratin) inför det kommande decenniets stora strider och utmaningar står utan strategi och plan. Utan ens en klar bild av sin egen förmåga och sin egen organisation. Utan mål.

De rödgröna partierna behöver samla sig, analysera läget och de stora striderna och, framförallt, återerövra förmågan att tänka utopiskt. Ur det behöver vi formulera ett långsiktigt projekt i en uppdaterad grafisk och retorisk form som stämmer med tidens behov, som tar sig an och beskriver de globala och nationella utmaningarna med värderingar förankrade i en progressiv tradition, som är engagerande, uppfordrande, uppviglande. Som tydliggör verkliga motsättningar mellan klassintressen istället för falska motsättningar.

Som visar att en annan värld är möjlig.

Vi har varit här förr. Minns Seattle 1999 och de stora demonstrationsåren, de sociala massforumen och rörelserna som samlade sig till en global kraft mot den orättvisa globaliseringen. Ett tag såg det ut som om 00-talet skulle bli vänsterns decennium, en vändpunkt verkade vara påväg efter 90-talets högervåg.

Idag försvinner allt som var i rörelse då in i skuggan under ett terrorkrig mot terrorismen som mosade mycket i sin väg men som framförallt mosade drömmen om att en annan värld är möjlig.

Den imperialistiska våldsmakten kastade rörelserna tillbaka till nollpunkten och 00-talet blev högerns och reaktionens decennium, nyliberalismens skördetid.

Ändå kan vänstern vinna 10-talet.

Rörelserna är inte döda men måste återupptäcka sig själva igen som global kraft. Klimatfrågan är en fråga där det kan ske, där vi förenas inte bara kring motstånd och reträttprojekt utan, ännu en gång, kring idén om en annan värld och stridsropet att en annan värld är möjlig - och nödvändig.

Men klimatfrågan är trots allt inte tillräcklig och den får inte bli en ny återvändsgränd, en angelägenhet för de närmast sörjande organiserade, som globaliseringsmotståndet tyvärr blev i vår del av världen. Lika mycket måste vänstern därför återupptäcka sin roll på det nationella planet, genom att lyfta en politik som innebär en verklig skillnad i vardagen, som berör frihet, jämlikhet och makt, inte anmärkningar i marginalen.

Jag önskar mig en vänster som vågar tro på sig själv och sina idéer och inte ser sig själv som förlorare på förhand.
Får vi inte det går det åt skogen nästa decennium.
Typ, för gott.

Vägen vidare från Köpenhamn: Pachamama

”Det finns länder som hoppas att ingen överenskommelse kommer ut härifrån av det enkla skälet att de inte vill ha någon lag, de vill inte ha någon standard, eftersom frånvaron av sådana normer ger dem friheten att fortsätta med sin förgörande exploatering.”

Hugo Chavez talade (Youtube) i Köpenhamn i onsdags och konstaterade redan innan haveriet var ett faktum vartåt det barkade. Så här i efterhand, när den röriga krigsröken lagt sig, är det lättare att också på håll urskilja att hela toppmötet från början till slut var en grym fars som var förutbestämd att sluta i fiasko. Inte bara USA, utan hela den rika världen, inklusive EU och andra stormakter som Ryssland och Kina, var inställda på att få ett tandlöst avtal hellre än ett kraftfullt. Bara genom att G77-länderna satte hårt mot hårt tvingades de lama ambitionerna ut från sina fikonlöv av låtsaslösningar och ickeförpliktigande fraser. Den totala frånvaron av vilja blev synlig för alla i form av en regelrätt katastrof.

Att frånvaron av seriösa ambitioner blev synliggjord är väl det positiva man får försöka ta med sig. För det gick, verkligen, väldigt mycket åt helvete i Köpenhamn.

Vad beror det på?

Hugo Chavez körde en träffsäker oneliner i sitt tal: Om klimatet varit en bank då hade de rika länderna inte tvekat en sekund att göra vad som behövs för att rädda den.

Det är nog helt sant.

Men liknelsen sätter också fingret på var precis det är som de ledande politikerna går vilse på vägen till klimatfrågan. För en bank är just exakt vad naturen är, om än inte en kapitalistisk sådan.

Den planet vi ärvde var en välskött och välmående bank med ett kassavalv – litosfären – som livet ägnat årmiljarder åt att fylla med koncentrerad energi. Det är lagrade tillgångar som vi ägnat det senaste seklet åt att skotta ut och elda upp och sprida ut i atmosfären på ett lika farligt sätt som då överflöd av betalningsmedel inflaterar en ekonomi.

Makthavarnas oförmåga att urskilja den sanna karaktären av vad vi som samhälle ägnar oss åt – att i accelererande takt, likt spelnarkomaner som tappat allt förnuft, länsa bankkontot – det är den grundläggande tankeblockad som gör alla internationella klimatförhandlingar till uppvisningar i surrealism.

I Köpenhamn stod precis samma politiker som i sin finanspolitik, i linje med neoklassiska ekonomiska doktriner strävar efter att hålla en balanserad statsbudget, och slogs med näbbar och klor för att få fortsätta att köra den större budgeten – den ekologiska – med enorma underskott.

Föreställningen om att det är nödvändigt (fastän visserligen beklagansvärt) att fortsätta att driva naturen med underskott, snarare än att så fort som möjligt sluta kretsloppen – dvs sätta in medel på banken i samma takt som vi gör uttag – för att upprätthålla välfärd och utveckling bygger på en kulturellt rotad missuppfattning om människans relation till naturen. Ett felslut som formulerades kärnfullt av Francis Bacon på 1600-talet då han sade: "Naturen måste besegras och undertryckas, vi måste rentav rubba hennes grundvalar."

Den här föreställningen sitter mycket djupt i oss. Framförallt och huvudsakligen i den kristna delen av världen. Och den leder oss gång efter gång till att tro att utveckling byggs genom exploatering snarare än hållbar förvaltning av naturresurser. Under industrialismens och kolonialismens glansdagar, när bara en liten minoritet ännu hade förstått att de industrialiserade länderna i själva verket byggde upp sin rikedom genom uttag från ett begränsat bankkonto, då kunde det verkligen se ut som om att samhället måste byggas genom att exploatera naturen.

Idag borde vi veta bättre.

Men ja, trots att vi vet bättre, rent vetenskapligt, så förtränger vi konsekvenserna av vetskapen och låter föreställningen om att vi trots allt måste exploatera naturen fortsätta att leda oss. Den för oss vidare till den missuppfattning som satte krokben för klimatförhandlingarna i Köpenhamn och som ligger bakom att vi alls har något så absurt som förhandlingar om vem som längst ska slippa sluta kretsloppen: föreställningen att det är en uppoffring, en kostnad att så snart som möjligt ställa om till ett hållbart samhälle som inte släpper ut mer koldioxid än det binder.

Den missuppfattningen verkar korrekt bara om vi fortsätter att betrakta en del av ekonomin – den som traditionellt omfattas av de nationalekonomiska modellerna, konstruerade av Francis Bacons barnbarn – och intalar oss själva att det vi urskiljer i den lilla delen är det relevanta.

Här uppe sitter nationalekonomerna och fattar ingenting.

Den världsförståelse nationalekonomin tillhandahåller kan liknas vid den överblick en teaterbesökare som fått ogynnsam restplats längst till vänster på balkongen har över scenen. Han ser bara den högra delen och vet inte vad som händer på den vänstra scenhalvan, men för att inte känna sig besviken över sin teaterafton intalar han sig själv att han inte missar något väsentligt.

Trots att det var på den vänstra scenhalvan man fick veta vem som var mördaren och trots att det var där hela den intressanta kärleksakten mellan herren med det långa bockskägget och hans bror utspelade sig.

Vår förståelse av ekonomin är alltsedan Bacons dagar, kraftigt beskuren. Då Aristoteles talade om oikonomia syftade han på hushållning med begränsade resurser och gjorde samtidigt en distinktion mot begreppet krematik, som var manipulation av resurser för att uppnå kortsiktig vinning. Idag har krematiken invaderat hela ekonomin och vi är som kultur snudd på oförmögna att se vad ekonomi är bortom den.

En stor mental vägblockad står i vägen för att rädda klimatet i tid. Den ledde de dominerande nationerna till att sabotera förhandlingarna med ”oansvariga positioner, ständiga steg tillbaka, undantag, och en elitistisk hantering av ett problem som är vårt gemensamma”, för att tala med Chavez, som i sitt tal vidare citerade befrielseteologen Leonardo Boff om vad klimatkrisen ytterst beror på:

”Vad är orsaken? Ah, orsaken är drömmen om att nå lycka genom materiell ackumulation och en evig tillväxt. Med hjälp av ’vetenskap och teknik’ tror man sig kunna exploatera jorden bortom alla gränser.”

Det mest intressanta inlägget under Köpenhamnstoppmötet kom från Bolivias president Evo Morales som krävde att utsläppsgränserna bör sänkas så lågt att temperaturökningen inte överstiger en grad. Det var en nödvändig markering av den egentligen rimliga ambitionsnivån, som naturligtvis inte plockades upp av stormakterna.

Morales pekade också mot kapitalismen och lyfte i likhet med Chavez fram att det behövs en socialistisk världsordning. Här tycker jag dock att han går väl långt i att reducera betydelsen av sitt eget kultur- och idéarv i strävan att vara en duktig Bolivarian. Socialistisk ägande och planering är viktiga verktyg för att åstadkomma den hållbara värld som marknaden och det privata vinstintresset inte kan skapa, men socialismen i sig är inte tillräcklig. Aymaraindianernas förståelse för "moder jord" är - faktiskt - minst lika viktigt.

Länder som Bolivia och Ecuador har idag, burna av ursprungsfolkens och småböndernas sociala rörelser, tagit täten mot att återupprätta en sådan förindustriell och utomkristen, indiansk, förståelse för behovet av att sluta kretsloppen.

I Ecuadors nya konstitution utgör sedan förra året skötseln av och respekten för moder jord – Pachamama – portalparagrafen.

Där finns hoppet för framtiden, hoppet finns i Latinamerika.

Just det perspektiv Evo Morales lyfte upp måste vi ta till oss. Jag tror, som David Jonstad i Effektbloggen, att det vi måste ägna oss åt nu efter Köpenhamn är att åstadkomma ett samhälleligt värderingsskifte. Inte genom att moralisera eller snickra ihop alternativa livsstilar utan genom att driva igenom en ny förståelse kring vad som egentligen är utveckling, genom att omdefiniera samhällets prioriteringar och ersätta gamla problemformuleringar med nya. David Jonstad skriver:

”Stora värderingsskiften tar i regel lång tid att få till. Å andra sidan, någonstans där framme är jag övertygad om att det finns en tipping point. Inte bara i form av snabbsmältande havsisar eller metangasbomber, men en tipping point där samhällets strävan efter mer ersätts av en strävan efter bättre. Less is more. Sverige kan kanske bli pionjären, snabbt följd av resten av i-världen och sedan Kina och övriga världen.”

Precis det borde vara den rödgröna agendan i valet om inte vi också är ohjälpligt instängda i Francis Bacons natursyn. Vi borde kunna ta med oss in i valet att utmana BNP-måttet, mätstickan som lurar oss att vi ser hela scenen när vi bara ser en liten del. Vi borde göra upp med föreställningarna och myterna om att alla måste jobba mer och istället lyfta alternativen: arbetstidsförkortning och ökad livskvalitet. Vi borde kunna säga att vi vill se ett Sverige som slutit alla sina kretslopp, inräknat den koldioxid som ligger inbäddad i importen, senast 2020.

Ett land som inte längre lever på oansvariga sms-lån från Pachamama. Det borde stå högst på vårt program.

Som David Jonstad skriver: gör vid det kan Sverige kanske bli en viktig pionjär.

Det är den andra slutsatsen man kan ta med sig från Köpenhamn att världen är i skriande behov av pionjärer. De rika ländernas rädsla och ovilja att ta på sig tillräckliga utsläppsminskningar är bland annat sammanhängande med att ingen har gjort det ännu. Ingen har simmat ut i vattnet och visat att det är inte farligt, det är tvärtom skönt, kolla vad skönt det är! Nu står alla på stranden med tårna i brynet och tittar på den mörka vattenytan och känner sig osäkra över om de vågar.

Det rådde en plågsam brist på ledarskap och föregångare i Köpenhamn.

Vid sidan av socialisterna Morales och Chavez höll republikanen och marknadsliberalen Arnold Schwarzenegger ett av toppmötets bästa tal. Han lyfte upp hur Köpenhamns nyckeltal som världens mest hållbara stad (lysande PR för Danmark!) är en inspirationskälla för hans egen delstat Kalifornien, som i skuggan av sin akuta budgetkris gör stora asträngningar att röra sig mot ett koldioxidneutralt samhälle. Kalifornien är som bekant väldigt bilberoende och har en lång väg att gå, men Schwarzeneggers huvudpoäng var att det inte går att vänta på att en dysfunktionell internationell process ska nå en vek konsensus. Kalifornien går vidare, oavsett vad USA gör och det bör andra städer och subnationella entiteter också göra, menade han.

Det är en helt riktig och viktig poäng. När nationalstaterna och de stora politiska unionsblocken låst in sig i vanföreställningar om att de måste undvika att ta på sig åtaganden för att värna nationella intressen, då är undernationella samarbeten och pionjärer den nödvändiga vägen framåt.

Det borde också stå på den rödgröna agendan i varje kommun- och landstingsval 2010, att ställa om till helt koldioxidneutrala städer senast 2020.


Om det gick väldigt dåligt i Köpenhamn så kan man kanske, som Naomi Klein här, ändå hoppas att det går bättre när det nästa år hålls toppmöte i Mexiko, då förhandlingarna hålls i en del av världen som trots allt inte är lika fast i vanföreställningar om att människan måste mosa sönder naturen för att kunna rädda den, som vi tenderar att inbilla oss här i Europa.

Det mest positiva vid Köpenhamnstoppmötet var ändå den lyckade mobiliseringen från miljörörelser, sociala rörelser, vänsterpartier och klimatorganisationer som fanns på gatorna och på den alternativa konferensen.

Till nästa år måste vi stärka den rörelsen. Trycket från gatan måste upp ytterligare. Vägen vidare från Köpenhamn går via rörelsebyggande och Pachamama-tänk istället för hejkon Bacon.

Taggar: miljö, klimat, COP15, Hugo Chavez, Evo Morales, Naomi Klein, kapitalism, pachamama

Mer i graven än bilar

Saab Automobile är bara ett företag, dessutom ägt av en krisdrabbad amerikansk biljätte. Att företag dör är inget att gråta över, det hör till tillvarons gång och marknadsekonomins spelregler. Så låter det från många liberaler (och andra) idag.

Eller, från miljöaktivisterna: massbilismen är ett problem och bilföretag hör till gårdagen, en biltillverkare mindre är en seger för miljökampen.

Båda dessa perspektiv rymmer ett visst mått av sanning. Det tillverkas på tok för mycket bilar i världen och visst ägs dagens Saab Automobiles av ett gäng kapitalister på andra sidan Atlanten.

Ändå går det idag inte att se nedläggningen av Saab och fabriken i Trollhättan som annat än ett stort misslyckande och känna sorg över den organisation, den kunskap och det kulturbygge som nu går i graven.

För Saab är mycket mer än en vinstsyftande biltillverkare. Liksom andra företag som är vuxna ur den lokala myllan i bruksorternas och ingenjörskonstens Sverige, är företaget tätt sammantvinnat med den lokala historien, med människors liv, glädjestunder och sorger. Det är som Sandvik, LKAB, Scania och andra företag i första hand en social organisation inriktat på att genom samarbete och excelerande i specialistkunskap åstadkomma enastående, vackra och nyttiga produkter.

Från ekonomisidornas horisont ser Saab möjligen ut som ett bokslut år efter år fullt av röda siffror. Från Saabförarnas synpunkt är däremot Saab en pålitlig och smidig arbetshäst som oftast gör sitt jobb väl. Och från horisonten hos anställda på Saab i Trollhättan och samhället runtomkring är Saab en industri som år efter år fungerat som drivmotor i hela regionen, tätt ihop med högskolan och med många lokala komponentleverantörer.

Saab tillhörde aldrig GM även om nedläggningsbeslutet tyvärr fattades där. Saabs själ och hjärta fanns i fabriken i Trollhättan. Saab byggdes av sina anställda. Det var deras företag.

Saab är liten biltillverkare globalt sett, men stor i Sverige. Många svenskar kör eller åker i Saab och har en relation till Saabs produkter. Ofta en mycket känsloladdad relation, på det där sättet som vi tenderar att få till den vardagsteknik vi umgås med dagligen.

På så sätt utgör Saabs bilar en del av teknoemotionella komplexet som understödjer automobiliteten. Bilarna representerar många av de positivt laddade bilder vi lärt oss att förknippa med bilismen.

Saab är älskat av många svenskar därför att företaget varit byggt i Sverige och därför att det aldrig har drivits av räknenissar utan av bilentusiaster. Trots sin relativa litenhet är det ett företag som många gånger lett utvecklingen inom biltillverkningen framåt, med innovationer som sidokrockskydd, elektrisk sätesuppvärmning och turboladdning. Ett företag som vuxit och utvecklats inte genom att på lånade pengar köpa upp sina konkurrenter – såsom många företag växer idag – utan genom att bygga enastående bilar.

När GM nu lägger ner Saab är den stora tragedin att nedläggningen inte beror på att den sociala organisationen på fabriken i trollhättan fungerar sämre än förr. Trots en stor mängd felsatsningar har Saab inte tappat precisionen i sitt ingenjörskunnande eller sin innovationsförmåga, fastän Trollhättanfabriken bromsats av GM:s centrala strategier. Fjärrägandet har, som i så många andra fall, varit negativt och en black om foten på företaget. Saabs historiskt strategiska tillgång som liten biltillverkare har varit lättrörligheten, sammanhållningen och de korta beslutsvägarna. Eller som SvD skriver i en fin nekrolog som också är en kulturstudie: "hemsnickrade nödlösningar och avancerad finurlig teknik i en salig blandning".

Massbilismen är våldsamt destruktiv och måste avvecklas. Den förstör inte bara planeten utan har också på vägen gjort stor skada på våra städer.

På sätt och vis borde man känna lättnad över att en knut i det hårt tvinnade svenska fordonsklustret nu är påväg att lösas upp.

Men det går inte riktigt. Och man kan se det såhär: ska vi avveckla bilsamhället behöver vi vässade industriföretag som kan involveras i uppbyggnaden av det hållbara samhällets infrastrukturer och transportlösningar. Det gröna Sverige behöver mer än någonsin ingenjörsföretag med förankring, kunskap och vilja. I ett förnuftigt samhälle skulle produktionen i Saab, i det ögonblick då biltillverkningen nått vägs ände, räddas över till den gröna sidan. Inte lämnas att skingras för vinden. Nog med laissez faire.

Taggar: Saab, bilism, miljö, trafik, Trollhättan.
Nyheter: DN1, DN2, AB, SvD, SvD2, SvD3, Guardian

SCAFT 1968: Hur det gick snett

Allt var inte bättre förr, men mycket var roligare. Till 60-talets underhållningsmässiga höjdpunkter hör en liten samling fisviktiga riktlinjer författade 1967/68. De spriddes och blev snabbt kända, idag främst ökända.

SCAFT. Redan namnet låter som ett massförstörelsevapen.

Och det visade det sig också vara. Riktlinjerna släpptes och detonerade över samhällsplaneringen med en sprängverkan motsvarande ett hundratal Le Corbusierbomber, de ödelade utemiljöer och stadsrumssamband runt ett helt decenniums utbyggnad av bostäder. Ironiskt nog just det decennium då Sverige byggde fler bostäder än någonsin.

SCAFT är alltså ett (visserligen ofrivilligt) komiskt dokument på många vis. Det är fullt med tvärsäkra och i backspegeln uppenbart korkade påfund, som:

”1:6. Start- och målpunkter för olika slag av trafik bör inom varje trafiknät förläggas så att minsta möjliga antal konfliktmoment uppstår. Sålunda bör husentréer vetta mot gångväg och parkeringsplatser förläggas mellan gata och hus.”

Detta toppat med psykedeliska diagramritningar, med bostadsområden utlagda som kopplingscheman enligt 70-talets allra bästa byråkratestetisk:



Men framförallt är SCAFT ett djupt tragiskt dokument. Inte därför att det bär vittnesmål om inkompetenta planerare och arkitekter, de gjorde nog alla sitt bästa, utan därför att det vittnar om någonting ännu allvarligare, om ett helt samhälle som offrade alla andra värden och mål för att gå bilismens krav och behov tillmötes.

Jag tror det är så man måste förstå SCAFT och dess genomslag. När riktlinjerna arbetades fram var det som ett sätt att efter bästa förmåga försöka hantera ett samhällsproblem som verkligen växte lavinartat.

Bakgrunden beskrivs i själva riktlinjerna: Under lång tid hade biltrafiken i samhället ökat kraftigt och för varje decennium blivit allt våldsamare och snabbare.

Trafiken skördade ständigt fler offer: 1950 utgjorde antalet polisanmälda trafikolyckor 20 400. Femton år senare hade antalet mer än tredubblats till 62 500. Varje dag dog nästan 4 personer i trafiken, 10 skadades svårt och ett 50-tal skadades lindrigt. Fotgängare, cyklister och mopedister var särskilt utsatta för bilarnas högre hastigheter, huvuddelen av olyckorna inträffade i tätorter och den samhällsekonomiska kostnaden beräknades i dåtidens penningvärde till 2 miljarder per år.

Samtidigt pekade framtidsprognoser, också återgivna i SCAFT, mot att de större tätorterna skulle växa kraftigt under den kommande 20-årsperioden. Antalet bilar förväntades öka från 225 per 1000 invånare till 400. Inom storstadsområdena väntades minst en fördubbling. Forskarna sammanfattade läget:

”Det är uppenbart att denna utveckling kommer att ställa stora krav på samhällets resurser såväl i vad avser planeringen som utbyggnaden av stadsregionerna och därmed även utformningen av trafikledssystem.”

Vid den här tiden hade svenskarna börjat upptäcka att det var möjligt i ett modernt välfärdssamhälle att leva riktigt länge. De ställde allt högre krav på säkerhet och trygghet i tillvaron men trafikdöden slog nyckfullt och oväntat. Trafiksäkerheten växte fram från en historisk randfråga, som den är i alla fattigare samhällen, till en central samhällsuppgift.

Anslagen till SCAFT-utredningen kom från Statens Trafiksäkerhetsråd och förordet undertecknades gemensamt av cheferna från statens planverk och statens vägverk. Utredningen var alltså helt fokuserad på hur vägtrafikens faror kunde minimeras och bekymrade sig inte uttryckligen om estetiska eller sociala behov. Det ansågs väl inte heller, i det hastigt teknokratiserade Sverige, vara deras bord. De skötte sitt. Andra skötte det andra hade fått till uppgift att sköta. Naturlich.

Det har påpekats förr att det främsta problemet med SCAFT-riktlinjerna egentligen inte ligger i riktlinjerna som sådana utan i vad som inträffade i nästa fas, när de spreds till kommunernas plan- och trafikavdelningar, till bostadsföretagen och samhällsplanerarna. Miljonprogrammet var redan i full rullning men saknade en etablerad ordning för hur trafikens problem skulle lösas. Så kom plötsligt ett dokument undertecknat av verkschefer och ledande forskare som gav klara besked om hur nya områden kunde och borde planeras för att bli trafiksäkra. Riktlinjerna var väl anpassade för miljonprogrammet och det var relativt enkelt att växla in på det föreslagna spåret.

Att inte använda riktlinjerna blev snart det beslut som måste motiveras mycket väl av den planavdelning som av någon anledning övervägde det. Mot bakgrund av den omdiskuterade och skrämmande trafikdöden som närsomhelst kunde drabba vem som helst och mot bakgrund av de lika skrämmande framtidsscenariona om dubbelt så många bilar, var det närmast ett tecken på ignorans att vända ryggen till det enda svar som gavs på hur en säker trafikmiljö skulle kunna uppnås. Så slog SCAFT igenom totalt.

Och så fick vi bostadsområden utformade med trafiksystemets behov som utgångspunkt, med planskilda korsningar (naturligtvis uppförda i det material som kunde användas till allt: betong), impedimentytor på 10 meter mellan väg och gångväg, ett biltrafiknät uppdelat i en mängd olika subklasser av vägtyper, med matarleder, primär- och sekundärleder etc...

Idag är det slående att en avgörande fråga aldrig ställdes: Skulle man inte istället kunna begränsa bilanvändningen?

Om bilen nu var upphovet till den växande trafikdöden fanns det ju alldeles uppenbart minst tre möjliga sätt att hantera den: trafikseparering (SCAFT), kraftigt sänkta hastighetsgränser eller en avveckling/inskränkning av bilismen.

Alternativ ett genomfördes då alternativ två och tre var omöjliga.

Alternativ två var inte aktuellt. Takten i hela samhället ökade och folk fick allt snabbare bilar som de ville använda. De körde snabbare hur man än gjorde, de hade bråttom till jobbet eller barnens fotbollsträning, de var rättskaffens och man ska inte sätta fälleben för rättskaffens människor, hellre underlätta. Vad skulle man göra, sätta upp någotslags hinder? Det faller sig mer naturligt då att göra det möjligt att åka så fort som tekniken möjliggör OCH att göra det säkert för alla i trafiken genom att använda sig av trafikseparering.


Alternativ tre var än mindre aktuellt. Att överhuvudtaget föreslå tanken var att begå politiskt självmord. En idé lika vansinnig som att idag föreslå sänkt ekonomisk tillväxt. Folket hade fått smak på bilen, frihetens ankare, och under alla omständigheter kunde det väl knappast anses eftersträvansvärt att slå mot den teknik som var drivmotorn i efterkrigstidens glänsande produktiva kondratievcykel, den mest enastående framgångsperiod Sverige upplevt?

Volvo var landets viktigaste och största företag. Det som var bra för Volvo var bra för Sverige. Bilismens överrock hängde över Sverige, liksom över hela den industrialiserade världen.

Och den hängde också över samhällsplanerarna.

SCAFT var ett massförstörelsevapen i bilismens tjänst. Men för att bokföringen ska bli korrekt bör man nog vara tydlig med att det inte är den funktionalistiska samhällsplaneringen som bär skulden till städer planerade som trafikapparater, även om tidens rationella anda säkert förberedde många planerare för sådana resonemang, utan det var ytterst bilen som styrde och villkorade planeringen.

Det är tragedin i 1900-taltets stora projekt för en öppnare stad, att det blev omvandlat i sin direkta motsats i samma stund som det genomfördes. Genom bilens perverterande inverkan.

Det hade varit nödvändigt, men var omöjligt, att utmana bilens inflytande om en alternativ planering skulle kunnat genomföras på 60/70-talet.

Det är minst lika nödvändigt idag.

Tack till David för pdf:en. Läs också Anders Lundberg: SCAFT – När huvudena inte satt på rätt skaft!

Taggar: stadsplanering, trafik, bilism, infrastruktur

Christian Holm tiger om Honduras

Riksdagsman Christian Holm hattar runt i världen som en Carl Bildt i trädgårdstomteformat. Resorna återges korthugget på bloggen i Bildtiansk vers. Madeleine Albright är en ”häftig dam med skin på näsan”. Veckan efter är det bistert väder i Minsk.

Det framgår att Holm har klippkort på flyget, men det är svårare att via bloggen få några belägg för om han har något alls att tillföra världen och sveriges riksdag i form av politisk eller intellektuell förmåga.

Efter att ha skänkt diktaturen i Honduras legitimitet genom sin närvaro som ”valövervakare” vid valfarsen fjantades det vidare till NATO Transatlantic Forum i Washington för att avlägga rapport. Det är ju bra att våra riksdagsledamöter ser till att hålla sina uppdragsgivare underrättade, men det reser den lilla frågan: är det inte vi som är Holms uppdragsgivare? Vem är det egentligen som skall hållas underrättad?

I ett kort pressmeddelande från Moderaterna i stockholms stad den 4 december meddelades att de två moderata ”valobservatörerna” Christian Holm och Oskar Öholm ”godkänner” valet. Pressmeddelandet förespeglar att de båda herrarna deltog i ”en större delegation av officiella internationella valövervakare” men undviker att nämna att OAS, EU, FN och Carter Center avstod från att skicka valobservatörer och att de internationella representanter som fanns på plats bestod av folk från högerpartier och högerkristna organisationer. På den konservativa amerikanska bloggen Red State finns en rapport från en av diktaturkolportörerna. Under rubriken ”Honduras to Chávez: We win! You lose!” återges namnen på några av dem som ingick i den ”större delegationen”, förutom Christian Holm:

- Armando Valladares, USA, som i juli avgick som ordförande för det internationella rådet i New Yorkbaserade organisationen Human Rights Foundation i protest mot att organisationen fördömt kuppen i Honduras.
- Ray Walser från den högerkonservativa amerikanska Heritage Foundation.
- Edvard Kožušník från Tjeckiens största högerparti, Demokratiska medborgarpartiet, ingår i samma international av konservativa partier (IDU ) som svenska moderaterna.
- Jim Colbert från den Washingtonbaserade neokonservativa lobbygruppen Jewish Institute for National Security Affairs.
- Juán Salafranca, Europaparlamentariker i EPP-Ed, medlem i spanska kristdemokratiska Partido Popular, medlem i IDU. Juán Salafranca roll som valobservatör har varit ifrågasatt förr.
- Victor Boitano, Nicaraguansk pensionerad arméofficer och svuren fiende till Daniel Ortega och Hugo Chávez.

Den ”observatörsgrupp” Christian Holm ingick i bestod av idel vänner till den regim som med militärmakt i juni avsatt den folkvalde och konstitutionellt legitima presidenten Manuel Zelaya och nu försöker tvätta sin byk ren för att sedan fortsätta att prenumerera på makten i ett av världens fattigaste och mest ojämlika länder.

Det säger sig själv att ett godkännande från sådana observatörer äger föga reell giltighet. Men de spelar en central roll i att bygga upp en propagandamässig legitimitet inför det internationella samfundet, det är det som gör Holms deltagande så vidrigt.

I den regionala pressen, bland annat i La Nación (Costa Rica) har Christian Holm som representant från svenska utrikesnämnden uttalat sitt gillande av valprocessen (”Christian Holm, del comité de asuntos exteriores del Parlamento sueco, elogió el proceso y el nivel de calidad logrado en los comicios.”)

Den 30:e november skrev Holm det sista han velat säga i sin blogg om sitt stöd till diktaturen i Honduras. Enligt bloggen har han under valdagen talat ”med ett stort antal väljare” från de ”något mer välbeställda delarna av staden till de allra fattigaste”. ”Gamla som unga” sade då ”i stort sett utan undantag”:

”Det är vi i Honduras som ska bestämma över vårt land inte Hugo Chavez och vi vill inte heller ha en ny Chavez i Honduras.”

Nämensedär. Vad lustigt att det var ord som lika väl skulle kunna komma ur valobservatörens egen mun. Vad skönt att kunna lägga dom i någon annans mun.

Christian Holms inbäddade upplevelse av ett val genomfört ”i enlighet med demokratiska standarder och principer” står i stark kontrast till rapporter från de människorättsorganisationer som också hade folk på plats. Det skulle eventuellt kunna vara upplysande att höra Holm reflektera över vad det kan tänkas innebära för den demokrati han prisar att demonstrationer var förbjudna inför och under valet, att kritiska medier tvingades eller stördes bort ur etern, att arbetsgivare hotade anställda med uppsägning om de inte kunde uppvisa att de röstat, att ett stort antal kandidater drog sig ur valet i protest mot dess illegitimitet, att valet föregicks (och har följts) av politiska mord på fackföreningsaktiva och kuppmotståndare, om de många fängslandena och hoten mot valkritiker, de många vittnesmålen om valfusk, eller det faktum att det fortfarande inte finns ett officiellt valresultat eller en klar bild av hur många som egentligen röstade...

Den 1 december utlovade Christian Holm att ”inom kort” lämna en officiellt ”kommentar” till de läsare som av oklara självdestruktiva skäl utmanar ledan med att besöka hans blogg. Den unge riksdagsmannen slipar uppenbarligen ännu efter sexton dagar ihärdigt på formuleringarna.

Mer Hondurasinfo: Honduras Resists, Honduras en lucha!, Honduras Laboral, Honduras Oye!, Dick Emanuelsson, Quixote Center.

Taggar: Honduras, demokrati, moderaterna

Första steg mot byggbrigad 2010

I slutet på förra veckan togs det första steget mot en byggbrigad 2010. Om allt går i lås kommer föreningen Byggbrigaden genom Malmöavdelningen och i samarbete med Kvarnby folkhögskola arrangera en sommarkurs i brigadbyggande under fem sommarveckor, varav två på plats och tre på distans.

Planeringen har precis påbörjats. Förslag på studiebesök och brigaduppgifter mottages tacksamt på hemsidan, där det också finns lite mer information att spisa.

Det ekologiskt ojämna utbytet

För några år sedan läste jag en 10-poängskurs i Humanekologi på Lärarhögskolan i Jönköping. Det var, om jag minns rätt, en exporterad folkbildningssatsning från Göteborgs universitet. Huvudlitteraturen bestod av antologin Humanekologiska perspektiv på människans tillvaro. Fortfarande en av de mest tummade böckerna i min bokhylla, och då framförallt Alf Hornborgs bidrag Människans försörjning – Teknologi, ekologi och ekonomi i ett globalt och historiskt perspektiv (1997).

Hornborg presenterade ett perspektiv som var lika avslöjande som daggdropparna över ett osynligt spindelnät. Plötsligt framträdde i knivskarp tydlighet de försörjningstrådar som kapslar in vår värld och drar naturresurser, materia och energi från fattig till rik. En ständig ekologisk exploatering – ett ständigt flöde av fysiska resurser – ligger inbakad i alla internationella handelsrelationer. Hornborg beskrev såväl de ekonomiska som teknologiska mekanismerna som den ideologiproduktion som med enastående framgång framställer exploateringen som ett rättvist utbyte och döljer dess sanna karaktär.

Det var samtidigt en embryotisk och skissartad analys, långt ifrån en färdig teori ännu, men glädjande nog har det rört sig vidare därifrån. I fredags skrev Andreas Malm, numera doktorand i Humanekologi i Lund, läsvärt i DN med utgångspunkt i Alf Hornborgs fortsatta forskning och den teori om ekologiskt ojämnt utbyte som utarbetas och förses med empirisk underbyggnad vid – bland annat – Lucid i Lund.

Som Malm berör i sin artikel har ett flertal teorier om ojämnt utbyte redan spunnit några varv runt världen. Teorier både i strikt marxistisk skepnad och i form av beroende- och världssystemteorierna som var populära på 60- och 70-talen. De har dock därfter i stor utsträckning fallit i skymundan, delvis beroende på att de politiska rörelser som gav dem luft under vingarna falnade och dog undan – globala nyliberala snålvindar avlöste befrielserörelsernas epok. Delvis beroende på att alla varianterna hade begränsningar i sin förståelse och, därmed, i sin möjliga tillämpning.

Det marxistiska perspektivet, å ena sidan, begränsades av sitt ensidiga fokus på arbetsvärdet, en ensidighet som inte höll för empirisk prövning av det enkla skälet att den därigenom missade hur ackumulation av (aspekter av) kapital skedde via andra banor än den tillägnade arbetstidens, såsom bruket av olika teknologier för att tillgodogöra sig rumsresurser. Marx lyckades aldrig ordentligt integrera naturresursernas betydelse i sin teori om ojämnt utbyte, och, som Alf Hornborg skriver, tenderade att ”oskyldigförklara” det ackumulerade kapitalet när det ”väl antagit maskinens materiella skepnad”.

För världssystemteorin, med Imanuell Wallerstein, André Gunder Frank och Samir Amin som främsta företrädare, ligger problemet snarare i en överabstraherad begreppsapparat uppbyggd kring de i och för sig relevanta polerna centrum och periferi, som är svårfalsifierad och aldrig riktigt tagit sig bortom de grundläggande tesernas politiska slagkraft – och deras samtidigt tautologiska karaktär.

Såväl nationalekonomer som sociologer har sålunda slagit i sina discipliners respektive tak innan de nått fram till en fullständig förståelse av hur den globala ackumulationen av ”handlingspotential” går till.

Humanekologin är emellertid ställd som en brygga mellan ett flertal discipliner, och sammanför aspekter av nationalekonomi och sociologi med naturvetenskap. En av de lovande frukterna av det interdisciplinära brobyggandet är just teorin om ekologiskt ojämnt utbyte, som, med Alf Hornborgs ord ”förenar världssystemteorins insikter om globala fördelningsfrågor med den ekologiska ekonomisk naturvetenskapliga kritik av nationalekonomin.” Med andra ord inte bara en världssystemteori, utan en teori om hela ”jordssystemet” bestående av människans försörjningssystem och planetens i ett. Eller, återigen med Alf Hornborgs ord "ecology as if it included humans”, eftersom:

“All ecosystems carry the imprints of human activity. In other words, human social phenomena such as culture, language, and power are really components of ecosystems.”

Det framväxande teoribygget kan användas både för att förstå varför periferin (i den analytiska bemärkelsen av nettoexportör av tids- och rumsresurser, snarare än som geografiskt avgränsningsbar population) förblir ”underutvecklad” och hur det egentligen går till då de rika ländernas överkonsumtion av naturresurser kastar världen mot bärkraftens väggar, pådriven av en bakvänd prismekanism som ytterst är en aspekt av ett grundläggande systemfel.



Andreas Malm klär essensen av teorin om ekologiskt ojämnt utbyte i en åskådlig bild:

”Grundtanken är enkel: ett samhälle är som vilken kropp som helst. Det behöver resurser, näring och energi för att det ska förbli vid liv. Vissa samhällen har nu utvecklat en ytterligt komplex ämnesomsättning, med stora anspråk på ett obrutet inflöde av resurser. Sådana samhällen kan inte tillgodose sina behov av material och energi inom de egna gränserna, utan måste fylla dem utifrån, ur de krukor och fat som hålls fram på världsmarknaden. Hur är det möjligt? Genom att priserna på naturresurser är så låga att det glupska samhället utan problem kan mätta sig och fortsätta svälla. I utbyte säljer det sina avancerade produkter, som betingar ett jämförelsevis högt pris – även om de har krävt nickel och olja i fabrikerna, kaffe och bomull på kontoren, som förslösats och förspillts under produktionens gång. Billigt på världsmarknaden: det som tas från naturen. Dyrt: det som spottas tillbaka.

Avancerade ekonomier är endast möjliga genom ett sådant omvänt förhållande mellan biofysiskt och monetärt värde. Resultatet av att deras metabolism vidmakthålls och expanderar är, följaktligen, en ständig åderlåtning av naturen i systemets periferi. Det som framstår som ett jämnt och symmetriskt utbyte i pengar räknat – som mellan vårt kaffeland och vårt billand – visar sig vara materiellt asymmetriskt: ekologiskt ojämnt. Under den frivilliga transaktionens fernissa avtecknar sig en exploatering.”

Den materiella (eller ekologiska) assymetrin är osynlig, och relativt ointressant, för den klassiska nationalekonomins inmätning av bytesrelationen i internationell handel. Handelsstatistiken fokuserar primärt på penningbelopp, inte materialflöden. Så fort som dessa ”fysiska handelsbalanser” blir klarare belysta framträder dock den exploatering av naturresurser som Andreas Malm beskriver ovan – och än värre, det framgår att exploateringen accelererar:

”Man mäter helt enkelt vikten av de produkter som importeras och exporteras. Det visar sig då att EU har ett väldigt underskott. År 2000 importerade EU (då 15 länder) fyra gånger mer än vad som exporterades, och underskottet befann sig i stadig tillväxt. Den monetära handelsbalansen var däremot förträffligt jämn, ty EU kunde sälja sina exportvaror dyrt. Med tanke på att EU:s ekonomier under ett tidigare historiskt stadium var självförsörjande på kol, men i dag är storimportörer av fossil energi, framstår de rent av som mer exploaterande – mer koloniala – än någonsin.”

Det som i de rika länderna tar sig uttryck som en minskad miljöbelastning och en förbättrad närmiljö är alltså i själva verket en intensifierad miljöbelastning i varukedjornas andra ände, i världssystemets periferi. De globala underleverantörerna av pantsatt jord och framtid på kredit. I Kuznetskurvans andra ände finns inte en nedgrävd skatt utan en katastrof. Och Kuznetskurvan är en ren illusion, våra samhällen blir inte alls mindre materiella och mer resurssnåla, tvärtom. Precis tvärtom. Men baksidorna har exporterats bortom vårt synfält.

Den ”bakvända” prismekanism som driver oss mot branten är det enkla samband som ingår i varje marknadsekonomisk grundkurs; den medför att överutnyttjade naturresurser blir billigare ju mer de överutnyttjas. Då världsmarknadspriset sjunker måste råvaruexportörerna (förutsatt att de inte istället bygger karteller, vilket IMF och WTO gör allt för att förhindra) öka sin export - och därmed ytterligare öka överutnyttjandet - för att klara sin bytesbalans:

”För 16 av 18 nyligen studerade exportråvaror – som kol, järn, aluminium – sjönk priserna under 1900-talets sista decennier, men för 14 av dem växte volymerna, exempelvis med 660 procent i fallet aluminium. Det är logiskt, enligt marknadens spelregler: om priserna på råvaror faller måste exportörerna framställa mer av samma vara för att balansera sitt utbyte. Det är ekologiskt katastrofalt: mer natur måste brytas, huggas, skördas, i en spiral som borrar sig fram genom ekosystemen.”

Vad är det då egentligen som driver överkonsumtionen (förutom ett – enligt prismekanismen – tillsynes oändligt utbud av billiga råvaror) och vad är det som tvingar råvaruuttaget vidare ut mot periferin? Alf Hornborg riktar i den inledningsvis nämnda texten fokus mot den inneboende karaktären hos teknologier som ”i sig och av nödvändighet inbegriper ett fortsatt ojämnt utbyte”. Teknologi kan i sin vidaste bemärkelse, skriver Hornborg i Alfred Lotkas efterföljd, definieras som exosomatiska ”strategier för att övervinna begränsningar i tid och rum”;

”Dessa strategier rymmer materiella, kognitiva och samhälleliga komponenter. Att en teknologi fordrar specifika resurser och kunskaper är väl känt, men att den dessutom för själva sin existens är beroende av specifika utbytesrelationer (t ex en viss nivå på oljepriserna) är en aspekt som vi på ett anmärkningsvärt sätt systematiskt har lyckats förtränga.”

Ett konkret exempel på en teknologi som är beroende av en mycket omfattande energiimport är det industriella storjordbruket, och här blir det ett längre citat:

”Inom den ekologiska antropologin har man länge utfört jämförande studier av energieffektiviteten hos odlingssystem i olika kulturer i tid och rum. Tidiga ansatser fokuserade på avkastningen av livsmedelsenergi per enhet nedlagd mänsklig arbetsenergi. Marvin Harris beräknade exempelvis att ”effektiviteten” hos hackjordbrukare i Gambia var 11.2, hos svedjebrukare på Nya Guinea 18.0, hos risodlare i Kina 53.5 och hos industrijordbrukare i Usa 210.0. Senare studier har försökt beräkna effektivitet i termer av avkastning per åtgången energienhet inlusive exosomatisk [ung. utomkroppslig] energi, vilket i allmänhet ger helt motsatta resultat. Roy Ellen har visat att bytet av effektivitetsmått föga påverkar siffrorna för de förindustriella odlingssystemen, medan de industriella systemen plötsligt framstår som särdeles ineffektiva. Siffran för traditionell majsodling i Guatemala sjunker obetydligt från 5.19 till 4.84 medan industriell majsordling i USA sjunker från 3431.0 till blygsamma 2.9. Martinez-Alier noterar att det spanska jordbruket år 1950 avkastade sex gånger mera energi än den sammanlagda ”moderna” (industriella) energiinsatsen, medan avkastningen 1978 i stort sett motsvarar insatsen. För en rad kapital- och energiintensiva produktionsgrenar ar man sedan många år tillbaka kunnat konstatera en effektivitet lägren än 1. Redan för tjugo år sedan fann man exempelvis att mjölkproduktion i England endast avkastade 0.37 av den insatta energin.

Det är uppenbart att ”effektivitet” kan definieras på olika sätt beroende på om vi anlägger ett lokalt eller ett globalt perspektiv. Ur ett lokalt och kortsiktigt perspektiv kan det synas effektivt att med industriell teknologi radikalt minska den lokala rumsåtgången per ton skördad gröda, men om målsättningen är att på ett långsiktigt hållbart sätt kunna försörja så många människor som möjligt på jordklotet som helhet, är industrijordbruket en rentav kontraproduktiv strategi.”

Det industriella jordbruket står alltsedan den ”gröna revolutionen” för merparten av vår livsmedelsförsörjning. Att det fungerar utan allvarliga störningar utgör den bräckliga grundval som hela det moderna samhället vilar på. Och dess avkastning har tryckts upp till enastående höjder genom lager av teknologiska infrastrukturer som alla vilar direkt mot utvinning av ändliga lagerresurser som fosfat, metaller och fossila bränslen. Det är en teknologi som till sin själva natur är, i en lite slarvig bemärkelse, imperialistisk.

Detsamma gäller, naturligtvis, bilen. Som, avklädd alla kulturella associationer, i grunden är en maskin för att genom tillägnande av rumstillgångar i periferin öka tidstillgången (dvs öka förflyttningshastigheten och därigenom minska tidsåtgången för att färdas mellan två punkter) för sin ägare.

(Fast ironiskt nog blir ägaren oftast själv lika blåst av bilens dunster. För löses ekvationen hela vägen så visar det sig att intjänandetiden för de kostnader som är förknippade med bilägande för en normalinkomsttagare är så omfattande att det skulle gå fortare att gå ner i arbetstid motsvarande de timmar bilen äter av lönen och istället cykla.)


Alla seriösa försök att göra någonting åt klimatkrisen måste fatta tjuren vid hornen och ta itu med vårt beroende av teknologier som driver fram ett fortsatt överutnyttjade av naturresurser. Det innebär på inget sätt ett övergivande av all teknik, utan tvärtom: genom ett kritiskt förhållningssätt och bruket av finkalibrerade mätverktyg måste vi identifiera vilken teknologi som kan och måste ingå i en jämlik och rättvis värld där kretsloppen sluts hållbart, och samtidigt avveckla de teknomassor som lämnar efter sig en sönderkörd jordskorpa och en atmosfär överfull av växthusgaser. Vi måste förmå urskilja teknologiernas sanna karaktär och deras fullständiga utbredning i rum och tid, se vilka bytesrelationer olika teknologier är beroende av.

Och vi måste föra en politisk, inte teknokratisk, diskussion om våra gemensamma teknikval.

Taggar: miljö, klimat, handel, humanekologi, Alf Hornborg, Andreas Malm

Bihilismen

Här säljs inte en bil, här säljs en myt.

Att se miljöminister Andreas Carlgren begå våld på sig själv i Uppdrag Granskning i förra veckan var omväxlande roande, omväxlande plågsamt. Omväxlande direkt fasansfullt. Hur, undrar man, kan en människa som arbetat politiskt med en fråga hela livet för att nå en position där han äntligen kan utöva inflytande över dess lösning, vara beredd att så fullkomligt kasta sina egna mål och övertygelser över bord? Vilken framtida belöning har han utlovats i utbyte mot att framträda som en komplett idiot i TV? Carlgren framstod i reportaget mer som förste bilminister än som miljöminister. Han försvarade massbilism reflexmässigt, tycktes se antydningar om målkonflikter som blasfemier, och ville samtidigt inte resonera om problematiken, de signaler han skickar, det fördjupade stigberoende som väginvesteringarna skapar.

Carlgren hade inte läst rapporterna, verkade det som, men de myndigheter som har anvar för att utreda konsekvenserna av trafikplaneringen och de som agerat remissinstanser konstaterar, med starkt stöd i forskning och erfarenhet, att stora vägprojekt som Förbifart Stockholm inte kan få andra konsekvenser än ett ökat bilåkande, allt annat konstant.

Det gör inget, enligt miljöministern, de bilar som ska brumma på vägarna 2030 kommer vara helt koldioxidneutrala.

Tack för det löftet. Bilindustrins egna prognoser, redovisade i Uppdrag Granskning, pekar visserligen på något helt annat. Endast en del av fordonsparken kommer kunna köras på el eller förnybara bränslen 2030. Biltillverkarna siktar mot och utvecklar för ett ”flerbränslesamhälle” där fossila bränslen fortfarande utgör grunden. Inte så märkligt om man för en stund begrundar de naturvetenskapliga svårigheterna i att utan klimatpåverkan framställa förnybara mobila bränslen i de enorma mängder som behövs för att ersätta bensin- och diesel. Trots att bilarna successivt har blivit något energieffektivare under 90-talet och 00-talet har utsläppen som helhet från trafiken ökat, energieffektiviseringar har hittills ätits upp av mer bilåkande och fler lastbilstransporter.

Och det är också därför SIKA starkt rekommenderar en överflyttning från lastilstransporter och bilar till hållbarare energislag som kollektivtrafik och godståg. Ett sådant ”modal-shift” skulle enligt uppskattningar kunna minska koldioxidutsläppen årligen med upp till 4-5 miljoner ton, vilket ska jämföras med de beräknade effekterna av de skärpta utsläppskraven för biltillverkarna som EU beslutat om, som i full effekt år 2020 har potential att minska de årliga utsläppen med omkring 1,2 miljoner ton i Sverige.

Miljöministerns kontring på det? Att han tror på tekniken.

Ja, tro är väl vad det handlar om.

Efter reportaget framträdde CUF:s ordförande Magnus Andersson som tagit på på sitt uppdrag att vara än mer troende än Carlgren. Anderssons argumentation var att en miljard kineser står i farstun och ”väntar på att få börja köra bil” idag. Bara genom att inte minska vårt bilåkande i Sverige kan vi bidra till en ”snabb effektivisering av våra bilar och bränslen” och därmed se till att kineserna får miljövänligare bilar. Detta ”resonemang” utvecklas på bloggen:

”Minskar vi våra utsläpp genom sänkt tillväxt och mindre bilåkande så kommer vi inte ha pengar till forskning, klimatbistånd, handel med andra länder eller ha drivkraften att ta fram de bilar som släpper ut mindre.”

Så låter den centerpartistiska bävernihilismen i absolut högform. Vi måste alla hjälpas åt att åka mer bil för att minska utsläppen från bilismen. Och while we’re on it varför inte allihop äta mer griskött så blir grisbönderna bättre på att ta hand om djuren? Ta en korv. För grisarnas skull.

Nu har bilen i vår tid gjorts till mycket mer än bara ett färdmedel. Genom ett århundrade av framgångsrik marknadsföring har bilen förknippats, intimt och fullständigt, med bilder av välstånd och framgång.

En bil ska man ha, om man ska va något. På det viset har vi ersatt ett småskaligt närsamhälle och täta städer med ett samhälle anpassat för bilen. Och man säger: en bil ska man ha, om man vill kunna röra sig i det samhälle vi byggt. För nu har vi byggt det så att det är otryggt att gå och krångligt/livsfarligt att cykla.

Och ett samhälle anpassat för bilen måste man bygga, om man som land vill vara något att räkna med.

Här säljs inte en bil, här säljs en ideologi.

Den här mäktiga bilden har sålts jorden runt. Det har tagit decennier att ens börja utmana den i ett land som Sverige och i länder som USA är den fortfarande omöjlig att rubba. Priset i form av miljöförstöring, oljebereonde och förstörda städer är oerhört.

Den stora ironin i sammanhanget är att kineserna redan har det mest energieffektiva och geniala urbana transportmedlet i världen – cykeln – utbyggt till perfektion. Hundratals miljoner kineser tar dagligen cykeln dit de ska istället för en bil. det är smidigt, rent, billigt, säkert, hälsosamt och utan trafikstockningar.

Men bilden av bilen kavlas ut, kineserna ska övertygas om att cyklandet är ett tecken på fattigdom, liskom vi blev pålurade samma lögn en gång. De ska luras att tro att nyckeln till frihet är bilen, att de blir lyckligare om de ersätter cykeln med bilar. Så som vi blev inbillade en gång.

Så kastar de en bättre modell överbord för en skituppfinning. 2004 skrev China Daily:

"The bike has been downgraded from one of the most significant family purchases some 20 years ago to a cheap machine used mainly by the poor. [...]"

"The government doesn't really care about bikes. They do not have a policy for encouraging bicycle riding," Amanda Cui of the Beijing environmental group, the Global Village, told AFP.

In fact they often discourage bike riding. […] Beijing's bicycle lanes, once some of the nicest and safest in the world, have increasingly been transformed into motor vehiclular lanes or parking areas, much to the dislike of those who still rely on the bike."

Hur bör vi förhålla oss till det här? Kan vi på något sätt medverka till att hjälpa kineserna att inse att de inte behöver övergå till bilar? Knappast om vi samtidigt själva ökar vårt bilåkande –då bidrar vi enbart till att stärka föreställningen om bilen som en nödvändig ingrediens i ett rikt samhälle.

Danskarna gör något annat. Till världsutställningen i Shanghai skickar de en gigantisk cykelparkering. Pedagogiken är glasklar: i Danmark, ett av världens rikaste länder, cyklar man.

Hade Magnus Andersson fått bestämma skulle Sverige skickat dit en bilpaviljong.
Så jävla grönt. Är det ju inte direkt.

Den utopiska katedralen

Få essäer under 90-talet lär ha varit mer inflytelserika än Eric S. Raymonds the Cathedral and the Bazaar (1997). Över loppet av ett tjugotal sidor (senare omarbetat till en bok) presenterar Raymond med utgångspunkt ur sina egna erfarenheter från utvecklingen av POP-klienten Fetchmail och operativsystemet Linux en övertygande argumentation för fördelarna med öppen källkodsutveckling framför slutna programutvecklingsmodeller. Texten spreds som en löpeld över nätet och lär bland annat ha övertygat Netscapes ledning att släppa källkoden till Netscape Navigator– det som senare blev Mozilla/Firefox.

En stor del av förklaringen till genomslaget ligger i de kraftfulla och lättillgängliga metaforer som Raymond lanserade för att beskriva skillnaderna mellan underifrånorganiserade och öppna utvecklingsprojekt präglade av användardriven utveckling, självorganisering och emergenta kvalitéer – ”basaren”; och den slutna och uppifrånstyrda kommandoorganisationen, i jämförelse oändligt trögrörlig – ”katedralen”.

Även om essän handlar specifikt om skillnaderna mellan två olika modeller för programvaruutveckling lämpar sig metaforerna i sin abstraherade form väl för att lyftas över till andra områden. I synnerhet, naturligtvis, för att förstå framgångarna för andra nätbaserade projekt byggda underifrån av frivilliga krafter, som Wikipedia och OpenStreetMap.

Därifrån kan de vidgas ytterligare till att beskriva och förstå många andra former av social organisering och produktion som är under framväxt eller skulle kunna utvecklas. Till exempel varför en samhällsplanering baserad på deltagande (en ”open-source”-planering) är effektivare och i längden ger bättre resultat än en sluten samhällsplanering.

Den grundläggande tesen, som Eric S. Raymond döpte till ”Linus Lag” i en homage till Linus Torvalds, lyder: "given enough eyeballs, all bugs are shallow". Eller annorlunda uttryckt: ju fler kockar som är inblandade i soppan, desto bättre blir den.

De tolv år som passerat sedan Linus Lag formulerades har i stort sett bekräftat dess giltighet. Ändå är konceptet fortfarande hårresande för alla de som är inskolade i (eller lever av) den gamla tidens (och ekonomins) föreställningar om behovet av informationskontroll och centralstyrning. Det som Raymond kallar för katedralmodellen.

Det är också en snudd på revolutionär tes, för i sin förlängning innebär den att vi som samhälle har allt att vinna på att riva ner de barriärer som begränsar tillgången till information och kunskap - att resultatet helt enkelt blir bättre ju lägre trösklarna till deltagande är, ju färre elfenbenstornen är och ju mer vi sprider ut kontrollen över produktionen. Det är en gammal utopisk tanke, gång efter gång återupptäckt av dem som drömt om en värld där människan inte är främmandegjord inför sitt arbete.

Samma tanke utgjorde kärnan i Marx kritik av människornas förvandling till varor under kapitalismen och i den skillnad som Marx och Engels beskrev mellan individernas relationer till varandra under kapitalismen å ena sidan - artificiella, med arbets- och livsvillkor dikterade av den härskande klassen - och i det klasslösa samhället å andra sidan, där alla medborgare styr över produktionens prioriteringar och deltar, oavsett utbildning eller profession, på lika villkor.

Eric S. Raymond själv är dock inte socialist utan uttalad libertarian och på grund av den perceptiva förvrängningen, den "Hayekska sjukan", har han valt två – i mitt tycke – ganska olyckliga metaforer i resonemanget om katedralen och basaren.

Den basariska katedralen

En katedral är i Raymonds begreppsvärld liktydigt med ett "tyst och vördnadsfullt byggande", där "individuella mästare och små grupper av vise män arbetar i fred och där inga arbetsutgåvor ges i förtid." Den öppna källkodsrörelsen är däremot, enligt Raymond, organiserad som en "stor babblande basar", där de tusentals deltagarna är "själviska agenter" med "varierande utgångspunkter och sätt att närma sig målet".

Men Raymonds förståelse av katedralen är delvis ohistorisk. De medeltida gotiska katedralbyggena var långtifrån några slutna processer styrda av individuella mästare och "utan några arbetsutgåvor". Tvärtom, en medeltida gotisk katedral var en angelägenhet för hela samhället, de uppfördes av tusentals fria individer från olika skrån och olika delar av Europa som samarbetade och drog åt olika håll, genom många små dagsverken under vad som kunde vara loppet av flera decennier, inte sällan flera sekler. Ibland saknade katedralerna både byggherre och arkitekt, "projektledningen" byttes ut otaliga gånger under byggets gång medan tusentals hantverkare var inblandade under arbetets gång, var och en sysselsatt med att excellera i sin skaparglädje och uttrycka sin individuella skicklighet i förfiningen av detaljer som korskrank, portaler, spiror, bågfriser, lisener, fialer, ornamentik, underfundiga gobliner och ironiskt blinkande gargoyles...


Då 1800-talets bolmande kapitalism stängde in de tidigare fria hantverkarna framför maskinerna i fabrikerna och berövade arbetet sin kreativitet, omväxling och sina mått av frivillighet representerade den sociala organisationen kring medeltidens katedraler för många radikala tänkare motbilden till det industriella löneslaveriet. Till exempel, den engelske arkitekturkritikern John Ruskin, som skrev i The Stones of Venice (1853):

"Go forth again and gaze upon the old cathedral front, where you have smiled so often at the fantastic ignorance of the old sculptors; examine once more those ugly goblins, and formless monsters, and stern statues, anatomiless and rigid; but do not mock at them, for they are signs of life and liberty of every workman who struck the stone; a freedom of thought, and rank in scale of being, such as no laws, no charters, no charities can secure"

Kärnstyrkan i många medeltida katedralbyggen utgjordes av förkapitalistiska byggnadshyttor, ett slags "byggande brödraskap", som var sammansatta av kunniga arbetare av skilda slag; stenhuggare, murare, målare, skulptörer, smeder... utan några kommandohierarkier, ingen uppdelning i chefer/ägare som gav order och arbetare som utförde jobbet. Det finns alltså uppenbara likheter mellan byggnadshyttorna och de grupperingar av utvecklare med olika kompetenser som samverkar kring open sourceprojekt idag

Det kan verka förbluffande idag, men många katedraler började byggas utan att det förelåg någon färdig ritning. Där fanns en klar idé om vad som behövdes - ett grandiost rum till guds och det lokala samhällets ära - och därutöver fanns bara en mer vag idé om hur det skulle se ut. Den gotiska stilen erbjöd verktygen för att börja bygga utan den färdiga ritningen. Man använde mönsterböcker med ornamentik, kunskap spred sig via de kringresande byggnadshyttorna - det var inget annat än precis de patterns och code snippets som utvecklare lutar sig mot idag.

Strävbågarna runt kor och skepp i Notre Dame lades till under byggprocessen när väggarna blivit högre och tunnare än ursprungligen planerat

En central idé i open sourceutveckling är att släppa tidiga betaversioner och därefter köra täta iterationer mellan uppdateringarna. Och just så byggdes de flesta katedraler, de togs i bruk när de ännu bara var halvfärdiga (det var vanligt att uppföra den östra delen först, sätta upp en temporär vägg och börja cermoniera medan bygget kunde fortsätta i decennier på den västra delen) och många katedraler blev överhuvudtaget aldrig färdigbyggda, men används likafullt. Det är inte bara Sagrada Família som efter 130 års byggande fortfarande inte är färdig, Goethes favoritbyggnad, katedralen i Strasbourg har, 800 år efter att den första stenen lades, fortfarande bara det norra av de två planerade tornen på plats.

Katedralen i Strasbourg

Under den tiden hinner många arkitekter, hantverkare och byggnadslag passera förbi, allihop med olika idéer som drog och pekade åt olika håll. Men gotiken som stil och filosofi var väl anpassad för att hantera förändringar i planen, successiva tillägg, omkastningar, riktningsbyten och halvfärdigheter. Kaskaderna av strävpelare, strävbågar och portaler kunde byggas på eller skalas av efterhand, ställas symmetriskt eller varieras asymmetriskt, det blev bra hursom; dramatiskt och svindlande. Som en slags snickarglädje, fast i sten.

De gotiska katedralerna uppfördes helt enkelt påfallande basariskt, för att använda Eric S. Raymonds andra liknelse.

Inga katedraldimensioner utan katedralambitioner

Men också den liknelsen är problematisk. För vad Raymond ville måla upp genom sitt val av basarliknelsen, är bilden av open sourcerörelsen som en "marknadsplats." Han skriver:

"Linuxvärlden beter sig på många sätt som en fri marknad eller ett ekologiskt system, en samling av själviska agenter som försöker maximera nyttigheter."

Nu får ju deltagarna i t ex utvecklingen av Linux sällan någon ekonomisk ersättning för sitt nedlagda arbete, så den nyttighet de söker maximera är av en annan natur enligt Raymond:

"Den 'nyttighetsfunktion' Linux hackare maximerar är inte klassisk ekonomi, utan det abstrakta i deras ego-tillfredsställelse och ryktbarhet inför andra hackare. [...] Man kan se Linus metod som ett sätt att skapa en verkansfull marknad för egoboo - att koppla samman själviskhet hos enskilda hackers så hårt som möjligt för att nå mål som är så svåra att de endast kan nås med uthålligt samarbete."

Och så, det klassiska cirkelresonemanget direkt från högstadiet:

"Man skulle kunna beskriva deras motivation som 'altruistisk', men då glömmer man att altruism är en form av ego-tillfredsställelse bland altruister."

Detta är inget annat än ett försök att pressa in dikotomin mellan katedralen och basaren (i Raymondsk mening) i det klassiska valet mellan plan och marknad, uppenbarligen i syfte att göra en äreräddning av marknaden. Här förråder Raymonds libertarianska grundsyn honom och gör honom uppenbarligen blind för den verkliga relationen mellan deltagarna och projektets målsättningar i opensourceprojekt.

För drivkraften är varken altruism eller egennytta, drivkraften är att ingå i en gemenskap som tillsammans åstadkommer något stort. En vibrerande gemenskap - gemeinschaft, community - är någonting som vi undantagslöst finner i hjärtat på varje framgångsrikt open sourceprojekt, tillsammans med en uppfattning, ibland vag men alltid närvarande, om projektets själ och dess idé.

Linux har burits till framgångar just av sina hängivna och dedikerade användare/testare/utvecklare som har valt operativsystemet och som övertygat sina vänner, föräldrar och arbetsgivare att välja operativsystemet, som engagerat sig i det, buggtestat, felrapporterat, felsökt och utvecklat just utifrån en identifikation med dess själ.

Och kanske än mer så i Wikipedia, med sin kärntrupp av 90 000 redaktörer och miljarder användare. Den intima emotionella relationen mellan deltagarna och projektets själ är särskilt tydligt i de rörande hälsningar som donatorer lämnar i den pågående årliga insamlingen till Wikimedia Foundation.

Drivkraften för att delta i användardriven utveckling är just upplevelsen av att delta i ett katedralbygge.

Och motiven är egentligen desamma som då de medeltida katedralbyggena reste sig ur en omgivning bestående av smutsiga ruckel, finansierade genom donationer och arbetsinsatser från alla samhällsskikt. Katedralerna var utopiska byggen, de visade på vad människan var kapabel att åstadkomma när man jobbade tillsammans.

Annorlunda uttryckt kan man säga att den basariska produktionen (i Raymondsk mening) är beroende av ett katedralmål (i medeltida mening) för att röra sig i en riktning. Open Sourceprojekt är aldrig emergenta i den Hayekska meningen av själviska aktörer som genom att optimera sin egen nytta vips åstadkommer en gemensam produkt större än dem själva. Det finns alltid (minst) en plan och (minst) en vision, även om det saknas central styrning och planen hela tiden modifieras genom tusentals små riktningsförändringar bestående av konkreta förhandlingar mellan kodalternativ eller alternativa skrivningar i en artikel. De här mikroförhandlingarna som utvecklar helheten är minst av allt en basarisk process i meningen av säljare och köpare fokuserade på sin egennytta, snarare är det en blandning mellan ett deliberativt samtal och ett pow-wow. Ett karnevaliskt forum.

En alternativ semiotik

Försöken att associera de framväxande demokratiska produktions- och organisationsmodellerna med marknadsplatsen är politiskt sett inte särskilt förvånande, men, alltså, vill jag mena, direkt felaktiga: en marknad är minst av allt en gemenskap syftande till ett större gemensamt mål – marknadsrelationen är tvärtom själva sinnebilden för gesellschaft, ett institutionaliserat krigstillstånd – och därför passar basarliknelsen synnerligen dåligt för att beskriva den verkliga organisationsmodellen och de verkliga drivkrafterna i opensourcerörelsen.

Ironiskt nog är de stora slutna programvaruföretagen - med Raymonds ord "mjukvaruproducentarnas penningslukande dokumentationsfabriker" - monster som skapats just på den fria marknaden. Det finns många skäl till varför ingen älskar Microsoft, men ett avgörande skäl är att där inne inte finns något att älska. Microsoft har aldrig varit sysselsatt med att resa en magnifik katedral till vår kollektiva ära, utan bara att tvinga på så många som möjligt ett uselt designat operativsystem för att krama ut pengar ur oss. Och vi känner det.

Google å andra sidan, har varit framgångsrika med att framstå som katedralbyggare, som ett företag som är mer än ett företag, som strävar efter något bortom ren profit. Det må vara hur det vill med den saken, men Google har många hängivna, närmast kvasireligiösa, användare, testare, modellbyggare och applikationsutvecklare just därför att de lanserar fantastiska tjänster som Google Earth och Google Books, som, om något, är digitala katedraler. Google möjlkar sina användare på enormt mycket gratisarbete, och vi låter dom göra det därför att vi känner oss delaktiga i att bygga något gemensamt.

Detta är nu ingen diss av Katedralen och basaren. Grundanalysen i Raymonds klassiska essä är viktig, men den ontologi han introducerade är ohistorisk och ideologiskt förblindad och leder tankarna fel. Det är därför lite synd att den används av så många som står på barrikaderna för open source, fri programvara och en demokratiserad produktion.

Jag är smått lockad av tanken att helt enkelt bara byta plats på begreppen: Katedralmodellen; det är lika med när många människor jobbar mot tillfälligt formulerade mål till nytta för hela gruppen och i syfte att åstadkomma något större. Basaren; det är när alla aktörer strängt fokuserar på att maximera sin individuella nytta, utan ett gemensamt mål, med resultatet att inget av högre bestående värde blir åstadkommet.

Ett sådant på huvudställande skulle dock skapa mer begreppsförvirring än vad det eventuellt kunde klargöra, så hellre skulle jag använda två helt andra begrepp för att beskriva den avgörande skillnaden mellan de två olika produktionssätt som Eric S. Raymond belyser i the Cathedral and the Bazaar.

Jag vet inte. Det jag omedelbart kommer att tänka på tenderar att låta så ocoolt att de kan skänka föga glädje till de postmoderna ontologirunkare som idag slänger sig så glatt med katedralen och basaren.

Men:

Kanske kapitalism och socialism?

Avslutningsvis: Jag är den förste att erkänna att den avslutande definitionen är en kraftig överförenkling. Överförenkling är för övrigt något jag gör mig skyldig till också på fler ställen i inlägget, så görs t ex aldrig någon distinktion mellan öppen källkod (som samtidigt kan vara proprietär) och fri programvara. Det är lite slarvigt, men å andra sidan ligger det som jag ser det delvis vid sidan av textens syfte; som är att peka på att underifrånorganiserade projekt är beroende av "katedraliska mål", egentligen oavsett om projekten därefter sker inom en kommersiell/proprietär/fri kontext.