Det ekologiskt ojämna utbytet

För några år sedan läste jag en 10-poängskurs i Humanekologi på Lärarhögskolan i Jönköping. Det var, om jag minns rätt, en exporterad folkbildningssatsning från Göteborgs universitet. Huvudlitteraturen bestod av antologin Humanekologiska perspektiv på människans tillvaro. Fortfarande en av de mest tummade böckerna i min bokhylla, och då framförallt Alf Hornborgs bidrag Människans försörjning – Teknologi, ekologi och ekonomi i ett globalt och historiskt perspektiv (1997).

Hornborg presenterade ett perspektiv som var lika avslöjande som daggdropparna över ett osynligt spindelnät. Plötsligt framträdde i knivskarp tydlighet de försörjningstrådar som kapslar in vår värld och drar naturresurser, materia och energi från fattig till rik. En ständig ekologisk exploatering – ett ständigt flöde av fysiska resurser – ligger inbakad i alla internationella handelsrelationer. Hornborg beskrev såväl de ekonomiska som teknologiska mekanismerna som den ideologiproduktion som med enastående framgång framställer exploateringen som ett rättvist utbyte och döljer dess sanna karaktär.

Det var samtidigt en embryotisk och skissartad analys, långt ifrån en färdig teori ännu, men glädjande nog har det rört sig vidare därifrån. I fredags skrev Andreas Malm, numera doktorand i Humanekologi i Lund, läsvärt i DN med utgångspunkt i Alf Hornborgs fortsatta forskning och den teori om ekologiskt ojämnt utbyte som utarbetas och förses med empirisk underbyggnad vid – bland annat – Lucid i Lund.

Som Malm berör i sin artikel har ett flertal teorier om ojämnt utbyte redan spunnit några varv runt världen. Teorier både i strikt marxistisk skepnad och i form av beroende- och världssystemteorierna som var populära på 60- och 70-talen. De har dock därfter i stor utsträckning fallit i skymundan, delvis beroende på att de politiska rörelser som gav dem luft under vingarna falnade och dog undan – globala nyliberala snålvindar avlöste befrielserörelsernas epok. Delvis beroende på att alla varianterna hade begränsningar i sin förståelse och, därmed, i sin möjliga tillämpning.

Det marxistiska perspektivet, å ena sidan, begränsades av sitt ensidiga fokus på arbetsvärdet, en ensidighet som inte höll för empirisk prövning av det enkla skälet att den därigenom missade hur ackumulation av (aspekter av) kapital skedde via andra banor än den tillägnade arbetstidens, såsom bruket av olika teknologier för att tillgodogöra sig rumsresurser. Marx lyckades aldrig ordentligt integrera naturresursernas betydelse i sin teori om ojämnt utbyte, och, som Alf Hornborg skriver, tenderade att ”oskyldigförklara” det ackumulerade kapitalet när det ”väl antagit maskinens materiella skepnad”.

För världssystemteorin, med Imanuell Wallerstein, André Gunder Frank och Samir Amin som främsta företrädare, ligger problemet snarare i en överabstraherad begreppsapparat uppbyggd kring de i och för sig relevanta polerna centrum och periferi, som är svårfalsifierad och aldrig riktigt tagit sig bortom de grundläggande tesernas politiska slagkraft – och deras samtidigt tautologiska karaktär.

Såväl nationalekonomer som sociologer har sålunda slagit i sina discipliners respektive tak innan de nått fram till en fullständig förståelse av hur den globala ackumulationen av ”handlingspotential” går till.

Humanekologin är emellertid ställd som en brygga mellan ett flertal discipliner, och sammanför aspekter av nationalekonomi och sociologi med naturvetenskap. En av de lovande frukterna av det interdisciplinära brobyggandet är just teorin om ekologiskt ojämnt utbyte, som, med Alf Hornborgs ord ”förenar världssystemteorins insikter om globala fördelningsfrågor med den ekologiska ekonomisk naturvetenskapliga kritik av nationalekonomin.” Med andra ord inte bara en världssystemteori, utan en teori om hela ”jordssystemet” bestående av människans försörjningssystem och planetens i ett. Eller, återigen med Alf Hornborgs ord "ecology as if it included humans”, eftersom:

“All ecosystems carry the imprints of human activity. In other words, human social phenomena such as culture, language, and power are really components of ecosystems.”

Det framväxande teoribygget kan användas både för att förstå varför periferin (i den analytiska bemärkelsen av nettoexportör av tids- och rumsresurser, snarare än som geografiskt avgränsningsbar population) förblir ”underutvecklad” och hur det egentligen går till då de rika ländernas överkonsumtion av naturresurser kastar världen mot bärkraftens väggar, pådriven av en bakvänd prismekanism som ytterst är en aspekt av ett grundläggande systemfel.



Andreas Malm klär essensen av teorin om ekologiskt ojämnt utbyte i en åskådlig bild:

”Grundtanken är enkel: ett samhälle är som vilken kropp som helst. Det behöver resurser, näring och energi för att det ska förbli vid liv. Vissa samhällen har nu utvecklat en ytterligt komplex ämnesomsättning, med stora anspråk på ett obrutet inflöde av resurser. Sådana samhällen kan inte tillgodose sina behov av material och energi inom de egna gränserna, utan måste fylla dem utifrån, ur de krukor och fat som hålls fram på världsmarknaden. Hur är det möjligt? Genom att priserna på naturresurser är så låga att det glupska samhället utan problem kan mätta sig och fortsätta svälla. I utbyte säljer det sina avancerade produkter, som betingar ett jämförelsevis högt pris – även om de har krävt nickel och olja i fabrikerna, kaffe och bomull på kontoren, som förslösats och förspillts under produktionens gång. Billigt på världsmarknaden: det som tas från naturen. Dyrt: det som spottas tillbaka.

Avancerade ekonomier är endast möjliga genom ett sådant omvänt förhållande mellan biofysiskt och monetärt värde. Resultatet av att deras metabolism vidmakthålls och expanderar är, följaktligen, en ständig åderlåtning av naturen i systemets periferi. Det som framstår som ett jämnt och symmetriskt utbyte i pengar räknat – som mellan vårt kaffeland och vårt billand – visar sig vara materiellt asymmetriskt: ekologiskt ojämnt. Under den frivilliga transaktionens fernissa avtecknar sig en exploatering.”

Den materiella (eller ekologiska) assymetrin är osynlig, och relativt ointressant, för den klassiska nationalekonomins inmätning av bytesrelationen i internationell handel. Handelsstatistiken fokuserar primärt på penningbelopp, inte materialflöden. Så fort som dessa ”fysiska handelsbalanser” blir klarare belysta framträder dock den exploatering av naturresurser som Andreas Malm beskriver ovan – och än värre, det framgår att exploateringen accelererar:

”Man mäter helt enkelt vikten av de produkter som importeras och exporteras. Det visar sig då att EU har ett väldigt underskott. År 2000 importerade EU (då 15 länder) fyra gånger mer än vad som exporterades, och underskottet befann sig i stadig tillväxt. Den monetära handelsbalansen var däremot förträffligt jämn, ty EU kunde sälja sina exportvaror dyrt. Med tanke på att EU:s ekonomier under ett tidigare historiskt stadium var självförsörjande på kol, men i dag är storimportörer av fossil energi, framstår de rent av som mer exploaterande – mer koloniala – än någonsin.”

Det som i de rika länderna tar sig uttryck som en minskad miljöbelastning och en förbättrad närmiljö är alltså i själva verket en intensifierad miljöbelastning i varukedjornas andra ände, i världssystemets periferi. De globala underleverantörerna av pantsatt jord och framtid på kredit. I Kuznetskurvans andra ände finns inte en nedgrävd skatt utan en katastrof. Och Kuznetskurvan är en ren illusion, våra samhällen blir inte alls mindre materiella och mer resurssnåla, tvärtom. Precis tvärtom. Men baksidorna har exporterats bortom vårt synfält.

Den ”bakvända” prismekanism som driver oss mot branten är det enkla samband som ingår i varje marknadsekonomisk grundkurs; den medför att överutnyttjade naturresurser blir billigare ju mer de överutnyttjas. Då världsmarknadspriset sjunker måste råvaruexportörerna (förutsatt att de inte istället bygger karteller, vilket IMF och WTO gör allt för att förhindra) öka sin export - och därmed ytterligare öka överutnyttjandet - för att klara sin bytesbalans:

”För 16 av 18 nyligen studerade exportråvaror – som kol, järn, aluminium – sjönk priserna under 1900-talets sista decennier, men för 14 av dem växte volymerna, exempelvis med 660 procent i fallet aluminium. Det är logiskt, enligt marknadens spelregler: om priserna på råvaror faller måste exportörerna framställa mer av samma vara för att balansera sitt utbyte. Det är ekologiskt katastrofalt: mer natur måste brytas, huggas, skördas, i en spiral som borrar sig fram genom ekosystemen.”

Vad är det då egentligen som driver överkonsumtionen (förutom ett – enligt prismekanismen – tillsynes oändligt utbud av billiga råvaror) och vad är det som tvingar råvaruuttaget vidare ut mot periferin? Alf Hornborg riktar i den inledningsvis nämnda texten fokus mot den inneboende karaktären hos teknologier som ”i sig och av nödvändighet inbegriper ett fortsatt ojämnt utbyte”. Teknologi kan i sin vidaste bemärkelse, skriver Hornborg i Alfred Lotkas efterföljd, definieras som exosomatiska ”strategier för att övervinna begränsningar i tid och rum”;

”Dessa strategier rymmer materiella, kognitiva och samhälleliga komponenter. Att en teknologi fordrar specifika resurser och kunskaper är väl känt, men att den dessutom för själva sin existens är beroende av specifika utbytesrelationer (t ex en viss nivå på oljepriserna) är en aspekt som vi på ett anmärkningsvärt sätt systematiskt har lyckats förtränga.”

Ett konkret exempel på en teknologi som är beroende av en mycket omfattande energiimport är det industriella storjordbruket, och här blir det ett längre citat:

”Inom den ekologiska antropologin har man länge utfört jämförande studier av energieffektiviteten hos odlingssystem i olika kulturer i tid och rum. Tidiga ansatser fokuserade på avkastningen av livsmedelsenergi per enhet nedlagd mänsklig arbetsenergi. Marvin Harris beräknade exempelvis att ”effektiviteten” hos hackjordbrukare i Gambia var 11.2, hos svedjebrukare på Nya Guinea 18.0, hos risodlare i Kina 53.5 och hos industrijordbrukare i Usa 210.0. Senare studier har försökt beräkna effektivitet i termer av avkastning per åtgången energienhet inlusive exosomatisk [ung. utomkroppslig] energi, vilket i allmänhet ger helt motsatta resultat. Roy Ellen har visat att bytet av effektivitetsmått föga påverkar siffrorna för de förindustriella odlingssystemen, medan de industriella systemen plötsligt framstår som särdeles ineffektiva. Siffran för traditionell majsodling i Guatemala sjunker obetydligt från 5.19 till 4.84 medan industriell majsordling i USA sjunker från 3431.0 till blygsamma 2.9. Martinez-Alier noterar att det spanska jordbruket år 1950 avkastade sex gånger mera energi än den sammanlagda ”moderna” (industriella) energiinsatsen, medan avkastningen 1978 i stort sett motsvarar insatsen. För en rad kapital- och energiintensiva produktionsgrenar ar man sedan många år tillbaka kunnat konstatera en effektivitet lägren än 1. Redan för tjugo år sedan fann man exempelvis att mjölkproduktion i England endast avkastade 0.37 av den insatta energin.

Det är uppenbart att ”effektivitet” kan definieras på olika sätt beroende på om vi anlägger ett lokalt eller ett globalt perspektiv. Ur ett lokalt och kortsiktigt perspektiv kan det synas effektivt att med industriell teknologi radikalt minska den lokala rumsåtgången per ton skördad gröda, men om målsättningen är att på ett långsiktigt hållbart sätt kunna försörja så många människor som möjligt på jordklotet som helhet, är industrijordbruket en rentav kontraproduktiv strategi.”

Det industriella jordbruket står alltsedan den ”gröna revolutionen” för merparten av vår livsmedelsförsörjning. Att det fungerar utan allvarliga störningar utgör den bräckliga grundval som hela det moderna samhället vilar på. Och dess avkastning har tryckts upp till enastående höjder genom lager av teknologiska infrastrukturer som alla vilar direkt mot utvinning av ändliga lagerresurser som fosfat, metaller och fossila bränslen. Det är en teknologi som till sin själva natur är, i en lite slarvig bemärkelse, imperialistisk.

Detsamma gäller, naturligtvis, bilen. Som, avklädd alla kulturella associationer, i grunden är en maskin för att genom tillägnande av rumstillgångar i periferin öka tidstillgången (dvs öka förflyttningshastigheten och därigenom minska tidsåtgången för att färdas mellan två punkter) för sin ägare.

(Fast ironiskt nog blir ägaren oftast själv lika blåst av bilens dunster. För löses ekvationen hela vägen så visar det sig att intjänandetiden för de kostnader som är förknippade med bilägande för en normalinkomsttagare är så omfattande att det skulle gå fortare att gå ner i arbetstid motsvarande de timmar bilen äter av lönen och istället cykla.)


Alla seriösa försök att göra någonting åt klimatkrisen måste fatta tjuren vid hornen och ta itu med vårt beroende av teknologier som driver fram ett fortsatt överutnyttjade av naturresurser. Det innebär på inget sätt ett övergivande av all teknik, utan tvärtom: genom ett kritiskt förhållningssätt och bruket av finkalibrerade mätverktyg måste vi identifiera vilken teknologi som kan och måste ingå i en jämlik och rättvis värld där kretsloppen sluts hållbart, och samtidigt avveckla de teknomassor som lämnar efter sig en sönderkörd jordskorpa och en atmosfär överfull av växthusgaser. Vi måste förmå urskilja teknologiernas sanna karaktär och deras fullständiga utbredning i rum och tid, se vilka bytesrelationer olika teknologier är beroende av.

Och vi måste föra en politisk, inte teknokratisk, diskussion om våra gemensamma teknikval.

Taggar: miljö, klimat, handel, humanekologi, Alf Hornborg, Andreas Malm