15 december 2009

Det ekologiskt ojämna utbytet


För några år sedan läste jag en 10-poängskurs i Humanekologi på Lärarhögskolan i Jönköping. Det var, om jag minns rätt, en exporterad folkbildningssatsning från Göteborgs universitet. Huvudlitteraturen bestod av antologin Humanekologiska perspektiv på människans tillvaro. Fortfarande en av de mest tummade böckerna i min bokhylla, och då framförallt Alf Hornborgs bidrag Människans försörjning – Teknologi, ekologi och ekonomi i ett globalt och historiskt perspektiv (1997).

Hornborg presenterade ett perspektiv som var lika avslöjande som daggdropparna över ett osynligt spindelnät. Plötsligt framträdde i knivskarp tydlighet de försörjningstrådar som kapslar in vår värld och drar naturresurser, materia och energi från fattig till rik. En ständig ekologisk exploatering – ett ständigt flöde av fysiska resurser – ligger inbakad i alla internationella handelsrelationer. Hornborg beskrev såväl de ekonomiska som teknologiska mekanismerna som den ideologiproduktion som med enastående framgång framställer exploateringen som ett rättvist utbyte och döljer dess sanna karaktär.

Det var samtidigt en embryotisk och skissartad analys, långt ifrån en färdig teori ännu, men glädjande nog har det rört sig vidare därifrån. I fredags skrev Andreas Malm, numera doktorand i Humanekologi i Lund, läsvärt i DN med utgångspunkt i Alf Hornborgs fortsatta forskning och den teori om ekologiskt ojämnt utbyte som utarbetas och förses med empirisk underbyggnad vid – bland annat – Lucid i Lund.

Som Malm berör i sin artikel har ett flertal teorier om ojämnt utbyte redan spunnit några varv runt världen. Teorier både i strikt marxistisk skepnad och i form av beroende- och världssystemteorierna som var populära på 60- och 70-talen. De har dock därfter i stor utsträckning fallit i skymundan, delvis beroende på att de politiska rörelser som gav dem luft under vingarna falnade och dog undan – globala nyliberala snålvindar avlöste befrielserörelsernas epok. Delvis beroende på att alla varianterna hade begränsningar i sin förståelse och, därmed, i sin möjliga tillämpning.

Det marxistiska perspektivet, å ena sidan, begränsades av sitt ensidiga fokus på arbetsvärdet, en ensidighet som inte höll för empirisk prövning av det enkla skälet att den därigenom missade hur ackumulation av (aspekter av) kapital skedde via andra banor än den tillägnade arbetstidens, såsom bruket av olika teknologier för att tillgodogöra sig rumsresurser. Marx lyckades aldrig ordentligt integrera naturresursernas betydelse i sin teori om ojämnt utbyte, och, som Alf Hornborg skriver, tenderade att ”oskyldigförklara” det ackumulerade kapitalet när det ”väl antagit maskinens materiella skepnad”.

För världssystemteorin, med Imanuell Wallerstein, André Gunder Frank och Samir Amin som främsta företrädare, ligger problemet snarare i en överabstraherad begreppsapparat uppbyggd kring de i och för sig relevanta polerna centrum och periferi, som är svårfalsifierad och aldrig riktigt tagit sig bortom de grundläggande tesernas politiska slagkraft – och deras samtidigt tautologiska karaktär.

Såväl nationalekonomer som sociologer har sålunda slagit i sina discipliners respektive tak innan de nått fram till en fullständig förståelse av hur den globala ackumulationen av ”handlingspotential” går till.

Humanekologin är emellertid ställd som en brygga mellan ett flertal discipliner, och sammanför aspekter av nationalekonomi och sociologi med naturvetenskap. En av de lovande frukterna av det interdisciplinära brobyggandet är just teorin om ekologiskt ojämnt utbyte, som, med Alf Hornborgs ord ”förenar världssystemteorins insikter om globala fördelningsfrågor med den ekologiska ekonomisk naturvetenskapliga kritik av nationalekonomin.” Med andra ord inte bara en världssystemteori, utan en teori om hela ”jordssystemet” bestående av människans försörjningssystem och planetens i ett. Eller, återigen med Alf Hornborgs ord "ecology as if it included humans”, eftersom:
“All ecosystems carry the imprints of human activity. In other words, human social phenomena such as culture, language, and power are really components of ecosystems.”
Det framväxande teoribygget kan användas både för att förstå varför periferin (i den analytiska bemärkelsen av nettoexportör av tids- och rumsresurser, snarare än som geografiskt avgränsningsbar population) förblir ”underutvecklad” och hur det egentligen går till då de rika ländernas överkonsumtion av naturresurser kastar världen mot bärkraftens väggar, pådriven av en bakvänd prismekanism som ytterst är en aspekt av ett grundläggande systemfel.



Andreas Malm klär essensen av teorin om ekologiskt ojämnt utbyte i en åskådlig bild:
”Grundtanken är enkel: ett samhälle är som vilken kropp som helst. Det behöver resurser, näring och energi för att det ska förbli vid liv. Vissa samhällen har nu utvecklat en ytterligt komplex ämnesomsättning, med stora anspråk på ett obrutet inflöde av resurser. Sådana samhällen kan inte tillgodose sina behov av material och energi inom de egna gränserna, utan måste fylla dem utifrån, ur de krukor och fat som hålls fram på världsmarknaden. Hur är det möjligt? Genom att priserna på naturresurser är så låga att det glupska samhället utan problem kan mätta sig och fortsätta svälla. I utbyte säljer det sina avancerade produkter, som betingar ett jämförelsevis högt pris – även om de har krävt nickel och olja i fabrikerna, kaffe och bomull på kontoren, som förslösats och förspillts under produktionens gång. Billigt på världsmarknaden: det som tas från naturen. Dyrt: det som spottas tillbaka.

Avancerade ekonomier är endast möjliga genom ett sådant omvänt förhållande mellan biofysiskt och monetärt värde. Resultatet av att deras metabolism vidmakthålls och expanderar är, följaktligen, en ständig åderlåtning av naturen i systemets periferi. Det som framstår som ett jämnt och symmetriskt utbyte i pengar räknat – som mellan vårt kaffeland och vårt billand – visar sig vara materiellt asymmetriskt: ekologiskt ojämnt. Under den frivilliga transaktionens fernissa avtecknar sig en exploatering.”
Den materiella (eller ekologiska) assymetrin är osynlig, och relativt ointressant, för den klassiska nationalekonomins inmätning av bytesrelationen i internationell handel. Handelsstatistiken fokuserar primärt på penningbelopp, inte materialflöden. Så fort som dessa ”fysiska handelsbalanser” blir klarare belysta framträder dock den exploatering av naturresurser som Andreas Malm beskriver ovan – och än värre, det framgår att exploateringen accelererar:
”Man mäter helt enkelt vikten av de produkter som importeras och exporteras. Det visar sig då att EU har ett väldigt underskott. År 2000 importerade EU (då 15 länder) fyra gånger mer än vad som exporterades, och underskottet befann sig i stadig tillväxt. Den monetära handelsbalansen var däremot förträffligt jämn, ty EU kunde sälja sina exportvaror dyrt. Med tanke på att EU:s ekonomier under ett tidigare historiskt stadium var självförsörjande på kol, men i dag är storimportörer av fossil energi, framstår de rent av som mer exploaterande – mer koloniala – än någonsin.”
Det som i de rika länderna tar sig uttryck som en minskad miljöbelastning och en förbättrad närmiljö är alltså i själva verket en intensifierad miljöbelastning i varukedjornas andra ände, i världssystemets periferi. De globala underleverantörerna av pantsatt jord och framtid på kredit. I Kuznetskurvans andra ände finns inte en nedgrävd skatt utan en katastrof. Och Kuznetskurvan är en ren illusion, våra samhällen blir inte alls mindre materiella och mer resurssnåla, tvärtom. Precis tvärtom. Men baksidorna har exporterats bortom vårt synfält.

Den ”bakvända” prismekanism som driver oss mot branten är det enkla samband som ingår i varje marknadsekonomisk grundkurs; den medför att överutnyttjade naturresurser blir billigare ju mer de överutnyttjas. Då världsmarknadspriset sjunker måste råvaruexportörerna (förutsatt att de inte istället bygger karteller, vilket IMF och WTO gör allt för att förhindra) öka sin export - och därmed ytterligare öka överutnyttjandet - för att klara sin bytesbalans:
”För 16 av 18 nyligen studerade exportråvaror – som kol, järn, aluminium – sjönk priserna under 1900-talets sista decennier, men för 14 av dem växte volymerna, exempelvis med 660 procent i fallet aluminium. Det är logiskt, enligt marknadens spelregler: om priserna på råvaror faller måste exportörerna framställa mer av samma vara för att balansera sitt utbyte. Det är ekologiskt katastrofalt: mer natur måste brytas, huggas, skördas, i en spiral som borrar sig fram genom ekosystemen.”
Vad är det då egentligen som driver överkonsumtionen (förutom ett – enligt prismekanismen – tillsynes oändligt utbud av billiga råvaror) och vad är det som tvingar råvaruuttaget vidare ut mot periferin? Alf Hornborg riktar i den inledningsvis nämnda texten fokus mot den inneboende karaktären hos teknologier som ”i sig och av nödvändighet inbegriper ett fortsatt ojämnt utbyte”. Teknologi kan i sin vidaste bemärkelse, skriver Hornborg i Alfred Lotkas efterföljd, definieras som exosomatiska ”strategier för att övervinna begränsningar i tid och rum”;
”Dessa strategier rymmer materiella, kognitiva och samhälleliga komponenter. Att en teknologi fordrar specifika resurser och kunskaper är väl känt, men att den dessutom för själva sin existens är beroende av specifika utbytesrelationer (t ex en viss nivå på oljepriserna) är en aspekt som vi på ett anmärkningsvärt sätt systematiskt har lyckats förtränga.”


Ett konkret exempel på en teknologi som är beroende av en mycket omfattande energiimport är det industriella storjordbruket, och här blir det ett längre citat:
”Inom den ekologiska antropologin har man länge utfört jämförande studier av energieffektiviteten hos odlingssystem i olika kulturer i tid och rum. Tidiga ansatser fokuserade på avkastningen av livsmedelsenergi per enhet nedlagd mänsklig arbetsenergi. Marvin Harris beräknade exempelvis att ”effektiviteten” hos hackjordbrukare i Gambia var 11.2, hos svedjebrukare på Nya Guinea 18.0, hos risodlare i Kina 53.5 och hos industrijordbrukare i Usa 210.0. Senare studier har försökt beräkna effektivitet i termer av avkastning per åtgången energienhet inlusive exosomatisk [ung. utomkroppslig] energi, vilket i allmänhet ger helt motsatta resultat. Roy Ellen har visat att bytet av effektivitetsmått föga påverkar siffrorna för de förindustriella odlingssystemen, medan de industriella systemen plötsligt framstår som särdeles ineffektiva. Siffran för traditionell majsodling i Guatemala sjunker obetydligt från 5.19 till 4.84 medan industriell majsordling i USA sjunker från 3431.0 till blygsamma 2.9. Martinez-Alier noterar att det spanska jordbruket år 1950 avkastade sex gånger mera energi än den sammanlagda ”moderna” (industriella) energiinsatsen, medan avkastningen 1978 i stort sett motsvarar insatsen. För en rad kapital- och energiintensiva produktionsgrenar ar man sedan många år tillbaka kunnat konstatera en effektivitet lägren än 1. Redan för tjugo år sedan fann man exempelvis att mjölkproduktion i England endast avkastade 0.37 av den insatta energin.

Det är uppenbart att ”effektivitet” kan definieras på olika sätt beroende på om vi anlägger ett lokalt eller ett globalt perspektiv. Ur ett lokalt och kortsiktigt perspektiv kan det synas effektivt att med industriell teknologi radikalt minska den lokala rumsåtgången per ton skördad gröda, men om målsättningen är att på ett långsiktigt hållbart sätt kunna försörja så många människor som möjligt på jordklotet som helhet, är industrijordbruket en rentav kontraproduktiv strategi.”
Det industriella jordbruket står alltsedan den ”gröna revolutionen” för merparten av vår livsmedelsförsörjning. Att det fungerar utan allvarliga störningar utgör den bräckliga grundval som hela det moderna samhället vilar på. Och dess avkastning har tryckts upp till enastående höjder genom lager av teknologiska infrastrukturer som alla vilar direkt mot utvinning av ändliga lagerresurser som fosfat, metaller och fossila bränslen. Det är en teknologi som till sin själva natur är, i en lite slarvig bemärkelse, imperialistisk.

Detsamma gäller, naturligtvis, bilen. Som, avklädd alla kulturella associationer, i grunden är en maskin för att genom tillägnande av rumstillgångar i periferin öka tidstillgången (dvs öka förflyttningshastigheten och därigenom minska tidsåtgången för att färdas mellan två punkter) för sin ägare.

(Fast ironiskt nog blir ägaren oftast själv lika blåst av bilens dunster. För löses ekvationen hela vägen så visar det sig att intjänandetiden för de kostnader som är förknippade med bilägande för en normalinkomsttagare är så omfattande att det skulle gå fortare att gå ner i arbetstid motsvarande de timmar bilen äter av lönen och istället cykla.)


Alla seriösa försök att göra någonting åt klimatkrisen måste fatta tjuren vid hornen och ta itu med vårt beroende av teknologier som driver fram ett fortsatt överutnyttjade av naturresurser. Det innebär på inget sätt ett övergivande av all teknik, utan tvärtom: genom ett kritiskt förhållningssätt och bruket av finkalibrerade mätverktyg måste vi identifiera vilken teknologi som kan och måste ingå i en jämlik och rättvis värld där kretsloppen sluts hållbart, och samtidigt avveckla de teknomassor som lämnar efter sig en sönderkörd jordskorpa och en atmosfär överfull av växthusgaser. Vi måste förmå urskilja teknologiernas sanna karaktär och deras fullständiga utbredning i rum och tid, se vilka bytesrelationer olika teknologier är beroende av.

Och vi måste föra en politisk, inte teknokratisk, diskussion om våra gemensamma teknikval.

Taggar: , , , , ,

6 kommentarer:

Kerstin sa...

Ett bra och viktigt inlägg om ett mycket angeläget ämne :-)

"Terms of Trade" kallade vi det för på 70-talet förresten.

Och beräkningen att det går lika fort att gå/cykla som att åka bil (som Bodil Jönsson ex visade i TV häromdagen) presenterades första gången av Ivan Illich redan i början av 70-talet (jo, vi läste om detta redan då). Ingenting av det som presenteras idag som om det vore nya tankar, är så nytt. Vi som var aktiva i miljökampen redan på 70-talet, vi visst det mesta av detta redan då och vi talade om växthuseffekten redan då. Det är 40 år sedan. Lite dystert att så lite har hänt sedan dess men bra att somliga av dessa gamla idéer kommer upp igen.

Vi sade då att Sverige, istället för att satsa på kärnkraft skulle satsa på vindkraft, för det var en miljövänlig energikälla, och för det skulle komma att bli en bra exportprodukt om några decennier. Ha, det blev det - för danskarna.
Maken, som jobbade som konstruktör på Volvo på sextiotalet, hoppade av redan då. Han ansåg att bilen inte hade framtiden för sig :-).

Vi var kärnkraftsmotståndare, dels för vad kärnkraften kan ställa till med, men lika mycket för att vi ansåg att energin dessutom används för att förstöra miljön på många andra sätt, producera miljögifter, utarma naturresurser, förorena på alla möjlig sätt.

Erik Berg sa...

Kerstin - ja det som presenteras som upptäckter idag är säkert väldigt ofta fråga om återupptäckter, men det hindrar ju inte att det kan vara bra att klä det i lite uppdaterad retorik.

Jag förstår att ni som var med och hade rätt på 70-talet (detta absolut inte menat som en ironi, ni hade ju rätt) vill poängtera det, och det finns kanske poänger med att påminna om det en och annan gång. Jag tror ändå tankarna har lättare att slå rot där de måste slå rot - i den allmänna diskussionen och på medieagendan - om de presenteras som om de vore nyupptäckter, dvs nyheter. Man behöver ju dock för den skull inte uppfinna några hjul på nytt och idéarvet från träffsäkra tänkare som Ivan Illich måste räddas för nutiden.

När det gäller världssystemanalysen är mitt intryck att Humanekologin som utvecklats efter 70-talet tillför en del reellt nya synteser. Empiriskt och teoretiskt och om inte annat så med hjälp av erfarenheterna från ytterligare 40 års våldsam plundring och förstörelse av planeten.

Kerstin sa...

Erik Berg:
Jag skriver väl just att du har skrivit ett viktigt inlägg. För visst ska det fram igen, och det är säkert bra om man uttrycker det i "modernare" termer så att det verkar alldeles nytt (varje generation vill ju gärna tro att den är klyftigare än den förra :-) ).

Det fel som vår generations miljökämpar gjorde var att vi gav upp. Luften gick ur oss efter kärnkraftsomröstningen. Det var lite som att: Jaha, nu har folk sagt att man vill ha kärnkraften kvar minst 20-40 år till, och vad ska man göra nu? Man kan ju inte bekämpa den därmed, utan att bli beskylld för att vara odemokratisk. Den socialdemokratiska linjen "jaså" var ursmart från politikernas sida helt enkelt.

De flesta av oss, som var lite mer insatta, var väl ganska övertygade om att det där omröstningsresultatet skulle vara värt noll och intet 20-40 år senare, vilket ju också blev fallet.

Sedan kan man undra vad det egentligen är som händer bakom eliternas kulisser idag. Jag tolkade saken som att när media, för några år sedan, började varna för växthuseffekten så handlade det egentligen om att bereda landet för beslut om mer kärnkraft. I så fall handlar det idag om motstridiga krafter inom dessa eliter, en kraft som för en kamp för oljeintressena å ena sidan (de s.k. klimatförnekarna) och en för kärnkraften å den andra. Jag tror nämligen inte för en sekund att det handlar om en god vilja från dessa eliters sida, att rädda världen. Ledsen att jag har blivit så cyniskt pessimistisk.

Så nu behövs unga människors optimism igen och kämpaglöd. Jag tycker att du är fantastiskt bra och jag läser din blogg med stor glädje och stort intresse.

Björn Nilsson sa...

De där bilderna känns väldigt "cirka 1950" på något sätt - varifrån kommer de? Någon lärobok?

(Därmed inte sagt att just bilderna var det mest intressanta i artikeln!)

Jan Wiklund sa...

1. Du är lite orättvis mot världssystemfolket som brukar referera till Hornborg och till hans meningsfrände Stephen Bunker, t.ex. i deras tidning Journal of World System Research.

2. Det mest luriga med bilismen är väl att dess löfte om kortare transporttid alltid försvinner i dunster, eftersom alla avstånd förlängs på grund av den markspekulation som bilismen gör möjlig. Utan bilism skulle den groteska utglesning av städerna som vi har erfarit under nittonhundratalet ha varit omöjlig, och utan den skulle inga bilar ha behövts.

Sofia sa...

Hornborgs bok fick mig att tvivla på att vi kan ha någon teknik över huvud taget om vi ska ha en rättvis värld. Enligt honom ger ju inte maskiner någon tids eller resurs vinst. Det enda sättet att då få mer resultat vore att arbeta mer.