Saab Automobile är bara ett företag, dessutom ägt av en krisdrabbad amerikansk biljätte. Att företag dör är inget att gråta över, det hör till tillvarons gång och marknadsekonomins spelregler. Så låter det från många liberaler (och andra) idag.Eller, från miljöaktivisterna: massbilismen är ett problem och bilföretag hör till gårdagen, en biltillverkare mindre är en seger för miljökampen.
Båda dessa perspektiv rymmer ett visst mått av sanning. Det tillverkas på tok för mycket bilar i världen och visst ägs dagens Saab Automobiles av ett gäng kapitalister på andra sidan Atlanten.
Ändå går det idag inte att se nedläggningen av Saab och fabriken i Trollhättan som annat än ett stort misslyckande och känna sorg över den organisation, den kunskap och det kulturbygge som nu går i graven.
För Saab är mycket mer än en vinstsyftande biltillverkare. Liksom andra företag som är vuxna ur den lokala myllan i bruksorternas och ingenjörskonstens Sverige, är företaget tätt sammantvinnat med den lokala historien, med människors liv, glädjestunder och sorger. Det är som Sandvik, LKAB, Scania och andra företag i första hand en social organisation inriktat på att genom samarbete och excelerande i specialistkunskap åstadkomma enastående, vackra och nyttiga produkter.
Från ekonomisidornas horisont ser Saab möjligen ut som ett bokslut år efter år fullt av röda siffror. Från Saabförarnas synpunkt är däremot Saab en pålitlig och smidig arbetshäst som oftast gör sitt jobb väl. Och från horisonten hos anställda på Saab i Trollhättan och samhället runtomkring är Saab en industri som år efter år fungerat som drivmotor i hela regionen, tätt ihop med högskolan och med många lokala komponentleverantörer.
Saab tillhörde aldrig GM även om nedläggningsbeslutet tyvärr fattades där. Saabs själ och hjärta fanns i fabriken i Trollhättan. Saab byggdes av sina anställda. Det var deras företag.
Saab är liten biltillverkare globalt sett, men stor i Sverige. Många svenskar kör eller åker i Saab och har en relation till Saabs produkter. Ofta en mycket känsloladdad relation, på det där sättet som vi tenderar att få till den vardagsteknik vi umgås med dagligen.
På så sätt utgör Saabs bilar en del av teknoemotionella komplexet som understödjer automobiliteten. Bilarna representerar många av de positivt laddade bilder vi lärt oss att förknippa med bilismen.
Saab är älskat av många svenskar därför att företaget varit byggt i Sverige och därför att det aldrig har drivits av räknenissar utan av bilentusiaster. Trots sin relativa litenhet är det ett företag som många gånger lett utvecklingen inom biltillverkningen framåt, med innovationer som sidokrockskydd, elektrisk sätesuppvärmning och turboladdning. Ett företag som vuxit och utvecklats inte genom att på lånade pengar köpa upp sina konkurrenter – såsom många företag växer idag – utan genom att bygga enastående bilar.
När GM nu lägger ner Saab är den stora tragedin att nedläggningen inte beror på att den sociala organisationen på fabriken i trollhättan fungerar sämre än förr. Trots en stor mängd felsatsningar har Saab inte tappat precisionen i sitt ingenjörskunnande eller sin innovationsförmåga, fastän Trollhättanfabriken bromsats av GM:s centrala strategier. Fjärrägandet har, som i så många andra fall, varit negativt och en black om foten på företaget. Saabs historiskt strategiska tillgång som liten biltillverkare har varit lättrörligheten, sammanhållningen och de korta beslutsvägarna. Eller som SvD skriver i en fin nekrolog som också är en kulturstudie: "hemsnickrade nödlösningar och avancerad finurlig teknik i en salig blandning".
Massbilismen är våldsamt destruktiv och måste avvecklas. Den förstör inte bara planeten utan har också på vägen gjort stor skada på våra städer.
På sätt och vis borde man känna lättnad över att en knut i det hårt tvinnade svenska fordonsklustret nu är påväg att lösas upp.
Men det går inte riktigt. Och man kan se det såhär: ska vi avveckla bilsamhället behöver vi vässade industriföretag som kan involveras i uppbyggnaden av det hållbara samhällets infrastrukturer och transportlösningar. Det gröna Sverige behöver mer än någonsin ingenjörsföretag med förankring, kunskap och vilja. I ett förnuftigt samhälle skulle produktionen i Saab, i det ögonblick då biltillverkningen nått vägs ände, räddas över till den gröna sidan. Inte lämnas att skingras för vinden. Nog med laissez faire.
Taggar: Saab, bilism, miljö, trafik, Trollhättan.
Nyheter: DN1, DN2, AB, SvD, SvD2, SvD3, Guardian
Inlägg
8 kommentarer:
Erik:
Jag kan inte riktigt förstå varför du inte kräver att staten ska ta över SAAB och ställa om produktionen till annat än bensinbilar. Sant att bilismen måste avvecklas men varför inte använda bilindustrin till att avveckla samma bilism med spårvagnar och vindkraftverk?
Varför är det så svårt för vänstern att överhuvudtaget ta ordet förstatligande i sin mun?
Och för att undvika missförstånd, jag tycker att det som sker med SAAB nu är mycket sorgligt, av precis de skä du anför, de människor som förlorar sina jobb och dels pga att man nu förskingrar yrkeskunskaper som borde använts istället.
När jag skrev om vad som var möjligt om landet inte hade två bilproducenter som huvudindustrier, var delsvis ironi. Bilinnehav har varit väldigt biligt i Sverige, i jämförelse med i icke-bilproducerande länder, som Danmark och Norge ex. Volvo och SAAB har givetvis gjort att Sverige satsat mer på biltransporter än på andra, mindre miljöförstörande sådana och det har inte varit bra.
Det är ett sånt här tillfälle när arbetarna borde ta över arbetsplatsen och styra den själva. Man skulle kunna lägga om produktionen till att producera teknologi för grön energi.
Laissez faire heter det, men det är nog en annan liberal fransk 1700-talsfras som passar bättre än "låt göra", nämligen laissez aller, "låt gå". För i Saabfallet är det ju tydligt att de som skulle ha kunnat ingrip intog en låt gå-attityd.
När Saab faller så ramlar ännu en bit av det gamla svenska samhällskontraktet. Det finns nog inte mycket kvar av det längre. Kapitalet behöver det inte, regeringen avskyr det, oppositionen är handfallen och kan inte försvara det. Så vad göra?
@Robert: Jag är aldrig främmande för förstatliganden, men är av uppenbara skäl inte sugen på idén att staten ska börja bygga bilar (även om de byggs ”gröna”) vilket det i praktiken har varit fråga om om staten skulle tagit över Saab.
I och med nedläggningsbeslutet hamnar saken dock i en lite annan dager. Om alternativet står mellan att lägga ner en fungerande verksamhet, sälja ut tekniken utomlands och avveckla produktionslinjerna, då tycker vore det definitivt att föredra att staten går in och räddar den organisatoriska och fysiska industriinfrastrukturen i Trollhättan. Avancerad industriproduktion är mödosamt resta strukturer, precis som byggnader: de är organisatoriska förkroppsliganden av arbete just som hus är, och man bör därför alltid överväga alla tänkbara vägar via renovering och omdisponering för annat ändamål, innan man går på rivning.
Att ställa om produktionslinjerna för annan tillverkning är en lockande tanke. Om det låter sig göras relativt smidigt då kunde Trollhättan bli nationellt centrum för forskning och produktionssättning av gröna teknologier med den tidigare bilfabriken som bas. Men huruvida det verkligen är enkelt görbart har jag ingen aning om.
De som har bäst inblick i hur Saabs kunnande och infrastruktur bästa kan utnyttjas framöver är de anställda själva. Vad en rödgrön regering borde ha gjort skulle vara att inleda samtal direkt med de anställda och se om det den vägen går att identifiera nischer där fabriken kunde bidra i det gröna samhällsbygget. Det vore världens chans, och världens utmaning för Saabarbetarnas kreativitet.
Det kunde ju för övrigt den rödgröna oppositionen göra nu också, med den uttalade målsättningen att efter maktskiftet göra verklighet av planerna.
@Björn: Tack för rättstavningen. Korrigerar i texten.
Ja, vad göra? Mitt tråkiga standardsvar gäller: Organisera dig (igen) i något av de rödgröna partierna och tryck på för oppositionen rycker upp sig.
Miljöförbundet Jordens Vänners officiella ståndpunkt är i alla fall att staten måste se till att SAABs kunnande och organisatoriska resurser ska användas till att producera något som kan ersätta bilismen.
Det framgår av en artikel som ligger hos LO-tidningen och hoppas på publicering just nu. Om den inte kommer in får vi väl nöja oss med att publicera den på vår egen webbplats.
MJV är förstås inte samma sak som miljörörelsen. Men det är fel att påstå att miljörörelsen gläds åt att SAABs anställda blir arbetslösa och att dess produktiva resurser slängs på sophögen.
@Jan: det var en lite klantig formulering, jag tror naturligtvis inte att miljörörelsen gläds åt arbetslösa saabarbetare.
Jag tänkte närmast på några vänner i rörelsen som "skålat i skumpa" över att saab läggs ner, just ur utgångspunkten en biltillverkare mindre.
Skicka en kommentar