Erkänn den ekologiska skulden!

Ordet skuld har på svenska en dubbel innebörd: både en ekonomisk och en moralisk. På samma dubbla vis kan man läsa begreppet rättigheter. Våra rättigheter kan förstås både i en juridisk och i en moralisk mening. De sammanfaller inte alltid.

I Sverige är vi alla juridiskt garanterade rätten att inte bli dödade av andra människor, men vi är inte juridiskt garanterade rätten till en egen bostad. Samtidigt säger allmän moral att en egen bostad är ett fundament för ett gott liv och därför kan betraktas som en moralisk rättighet.

På samma vis förhåller det sig internationellt. Moraliskt kan man tycka att det är fel att fattiga länder skall betala mer i skuldavbetalningar till den rika världen än vad man får tillbaka i bistånd, men juridiskt är det helt i sin ordning eftersom skulderna finns där, noterade i laga ordning hos bankirerna. Men många tycker nog att bankirernas papper inte är hela sanningen. Exempelvis det faktum att skulden är ett arv från kolonialismen och den världsordning som genom ett strukturellt ojämlikt handelsutbyte gjort syd beroende av nord.

Men hur gör man då? Om juridiken försvarar de skulder som framtvingar fortsatt fattigdom i syd medan moralen säger att skulderna är illegitima. Jubelkampanjen argumenterade för skuldavskrivning genom att peka på hur skulderna håller kvar fattiga länder i fattigdom. Argumentet bet till viss del på politiker, men rann av bankirerna som vatten på en gås: "Kom tillbaka med ett juridiskt legitimt krav så kan vi kanske lyssna på er."

Det är just vad miljö- och rättviserörelser i syd försöker göra när man vid sidan av den erkända ekonomiska skulden vill kvantifiera en omvänd skuld från nord till syd: en ekologisk skuld. Det man sätter fingret på är syds kostnader för kolonialismen och hur syd drabbas av de rika ländernas miljöförstöring och överutnyttjande av jordens begränsade resurser.

För att inkräva den ekologiska skulden startade man år 2000 The ecological debt-creditor's club, "den ekologiska skuldens borgenärsklubb", som kräver att den rika delen av världen skall börja betala av på sin miljöskuld till alla de folk som utsätts för de miljömässiga konsekvenserna av vårt ekonomiska system utan att själva ha bett om det.

Problemet nu är bara att få den här skulden erkänd i juridisk mening och omvandlad till ekonomiska termer. Försök själv att tala med en ekonom om begrepp som biologiskt kretslopp, resursbas eller ozonlagret. Just det. Det är inte den sortens ord ekonomer förstår. Att fredspriset i år delades ut till Wangari Maathai kan kanske visa sig vara ett litet steg framåt i frågan. Inte bara därför att Maathai varit drivande i Jubelkampanjen, utan också för att hon så konsekvent kopplar samman miljöfrågor med frågorna om global fördelning. Maathai menar att en rättvisare global fördelning av de begränsade naturresurserna är en förutsättning för fred.

Krig – inte minst i Afrika – utkämpas idag allt oftare kring kontrollen över en krympande resursbas. Brist på vatten, brist på olja, brist på odlingsbar jord. Kring sådant uppstår konflikter. Kan man därför peka på att västs överuttag av jordens resurser och de ackumulerade miljökonsekvenserna av vår industrialism och kolonialismen, direkt resulterar i konflikter i syd, då kan man också börja kvantifiera den ekologiska skulden.

Beskriva nords moraliska skuld till syd i ekonomiska termer. Sammanföra ordets två innebörder.

Och på samma gång kan vi som en ren bieffekt av den processen förvänta oss – eller åtminstone hoppas på – ett närmande av de juridiskt erkända rättigheterna till deras moraliska dito. Om dessutom alla världens länder kan kräva att inte drabbas av andra länders överdrivna resursanvändning eller miljöförstöring – då har ett enormt kliv tagits.

Och då har man fått konkret på ett papper något att visa upp för bankirerna och ekonomerna i IMF, Saudiarabien och USA. Då kan man kräva skuldavskrivning igen. På ett språk som de kanske förstår.