26 januari 2012

Reinfeldt ljuger om jobben

I gårdagens telefonväkteri i Studio Ett hade statsminister Fredrik Reinfeldt, till skillnad från sin fru, klivit ut från tvättstugan i Sagerska Palatset, för att möta verklighetens folk i etervågornas dunkel. Ett lovvärt initiativ som förtjänar uppmuntran även om programformatet inte gav utrymme för några vassa uppföljningsfrågor och de flesta, på förhand utvalda, inringarna dessvärre slösade bort sin tid på oväsentligheter eller fullkomligt harmlösa frågor. Anders Holmberg och Monica Saarinen var inte särskilt på hugget de heller.

Inringaren Joakim Jakobsson ställde i alla fall en skarp fråga om jobbskatteavdraget. Tanken var ju, konstaterade Joakim Jakobsson, att de stora skattesänkningarna skulle finansieras genom att de skapade fler jobb och därigenom fler som betalar skatt (i praktiken har finansdepartementet beräknat självfinansieringsgraden till 40-50 %). Men istället har arbetslösheten i Sverige gått upp. Så hur finansieras egentligen jobbskatteavdraget?

Statsministern undvek att svara på den direkta frågan om skattesänkningarnas finansiering. Det var nog taktiskt riktigt gjort eftersom finansieringen är ett ganska dystert kapitel för regeringen. För i grund och botten betalas skattesänkningarna genom ett eftersatt underhåll till järnvägen, en nedprioriterad klimatpolik, sänkta tak i a-kassa och sjukförsäkring, slopad avdragsrätt för fackmedlemskap och höjda a-kasseavgifter, avvecklad arbetsmiljöforskning, sänkta bidrag till kulturtidskrifter, offentliga åtstramningar och försämrad hälsa, sänkt bistånd, höjda vårdavgifter, utförsäljningar av statliga bolag, slopade fria inträden till muséer, studieavgifter för utländska studenter, ökad barnfattigdom, utförsäkringar av sjuka och genom att andra för samhället viktiga satsningar inte genomförs, såsom en aktiv bostadspolitik för att avskaffa bostadsbristen, höjda studiemedel, fler händer i vården, höjda lärarlöner. Och så vidare.

Istället för att beröra sådana tråkigheter, som så att säga befinner sig på det glada paketets baksida, framhöll statsministern att jobbskatteavdraget visst har gett fler jobb:
”De som utvärderar regeringens politik har påpekat att det enskilt mest jobbskapande vi har gjort, som har lett till ökad sysselsättning, högre sysselsättning än vad som annars har varit fallet, är jobbskatteavdragen. Just därför att det ger en så tydlig drivkraft till låg- och medelinkomsttagare att öka sin arbetstid.”
Jobbskatteavdragen – ett riktat bidrag till de som har arbete – är alltså, enligt både regeringens egen åsikt och externa bedömare själva grundpelaren i alliansens sysselsättningspolitik. Det är det ”enskilt mest jobbskapande” som regeringen har gjort. Det blir då naturligtvis angeläget att söka evidens för hur framgångsrikt jobbskatteavdraget egentligen har varit för att skapa fler jobb – i verkligheten.

Det märkliga är att det är oerhört tunnsått med sådan evidens. Och idag presenterades en forskarrapport från Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering (IFAU) som konstaterar att det är mycket svårt att överhuvudtaget utvärdera om jobbskatteavdragen har haft några effekter på sysselsättningen, ur sammanfattningen:
”Vår sammantagna bedömning utifrån en omfattande analys är att resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget. Den begränsade variationen mellan individer i reformernas omfattning i kombination med komplexa sysselsättningstrender både före och efter reformerna innebär en stor utmaning för vårt och framtida försök att utvärdera jobbskatteavdragets sysselsättningseffekter.”
Det som gör IFAU:s rapport särskilt intressant är att det är första gången som någon försöker titta på vilka effekter jobbskatteavdraget faktiskt har fått för sysselsättningen. De tidigare forskarutvärderingar av jobbskatteavdraget som regeringen, och nu senast Fredrik Reinfeldt i Studio Ett, har lutat sig mot har allihop varit uppskattningar ex ante, dvs antaganden som utifrån teoretiska utbudsmodeller i förväg uppskattar vilka effekter jobbskatteavdraget teoretiskt borde få på sysselsättningen, om den förenklade nationalekonomiska standardmodellen stämmer. IFAU:s studie är den första utvärdering som, baserat på kvasiexperimentella metoder, analyserar data observerade efter (ex post) att jobbskatteavdraget genomförts.

Om det nu inte ens är möjligt att utvärdera sysselsättningseffekterna av regeringens mest jobbskapande reform, kan man ju fråga sig hur bra den här regeringen egentligen är på den där arbetslinjen man gick till val på.

De teoretiska utvärderingar som Reinfeldt och Borg håller i handen har tidigare funnit att jobbskatteavdraget bör ha en viss effekt på sysselsättningen. Ingen jättestor, men en viss. Lennart Flood kom i en SNS-rapport 2010 fram till att jobbskatteavdraget ”på lång sikt” ökar antalet sysselsatta med 72 000 räknat i termer av heltidssysselsatta. Det innebär en kostnad om cirka 900 000 kronor per jobb för staten. Ett ganska dyrt och trubbigt sätt att få fler i arbete, och man kan ju tycka att de pengarna kunde ha gjort större nytta om de använts mer direkt för att möjliggöra sådant som verkligen behöver göras, t ex fler händer i vård och omsorg, och höjda lärarlöner. Sådant som istället har fått stryka på foten för att finansiera jobbskatteavdragen.

Att regeringen inte satsar på mer verkningsfulla reformer för jobb beror på att man, av ideologiska skäl, helt enkelt, inte har några bättre förslag än jobbskatteavdraget. I ett replikskifte på Nationalekonomiska Föreningen 2010 försvarade Anders Borg jobbskatteavdraget mot anklagelser om dess bristande effekter såhär:
”Magnus Henrekson antyder att det här är en ineffektiv metod därför att den bara ger 75 000 jobb. Problemet är bara det att alla andra tänkbara åtgärder som vi har räknat igenom fram- och baklänges inte ens kommer i närheten av effekter i den storleken. Om vi t ex gör en bedömning av förändringar av arbetsrätten har vi inte något starkt forskningsstöd för positiva varaktiga sysselsättningseffekter. Om vi tittar på förändrade arbetsgivaravgifter, kapitalinkomstskatt eller bolagsskatt har vi inte heller någon särskild stark grund för att förvänta oss stora positiva varaktiga sysselsättningseffekter. När vi räknade på den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna som vi gjorde i budgeten för 2009 räknade vi med en varaktig sysselsättningseffekt på mellan 2 000 och 3 000 personer. Detta är ungefär så mycket man kan hitta stöd för i forskningslitteraturen.”
Finansministerns och regeringens stora problem är att man är ideologiskt förhindrade att titta i en annan riktning. Man kan helt enkelt inte, eftersom man trots allt medialt jamsande är och förblir moderater, tänka sig att öka sysselsättningen genom att öka den offentliga efterfrågan och anställa fler i den offentliga sektorn. Regeringen saknar därför svar på den stora arbetslöshetsproblematiken. Istället ägnar man sig gång på gång åt att dra en statistisk fräckis, som Reinfeldt körde ännu en gång i Studio Ett:
”Det är drygt 200 000 fler som är sysselsatta nu jämfört med när regeringen trädde till 2006 och började genomföra jobbskatteavdragen.”
Sant. Men också i sammanhanget fullkomligt irrelevant, eftersom befolkningen samtidigt har ökat. Det relevanta måttet för att utvärdera om regeringens jobbpolitik lyckas är inte ett absolut tal utan som andel av befolkningen. Ser man till de talen är arbetslösheten högre och sysselsättningsgraden lägre än då alliansregeringen tillträdde 2006.

Diagram från senaste AKU.

Reinfeldts svar till Joakim Jakobsson i Studio Ett var med andra ord inget annat än en klassisk Reinfeldtare. Frågan är hur många gånger alliansen ska få komma undan med att dra den sortens fräckisar medan journalisterna är upptagna med att avsätta oppositionsledare för ett syftningsfel.

Uppdatering 28/01 17:00: Anders Borg tycker fortfarande att jobbskatteavdraget är gôtt och säger till SR Ekot att "den grundläggande utvärderingen måste vara hur verkligheten fungerar". Ett märkligt påstående med tanke på att IFAU-studien var det första försöket att ta reda på just vilka effekter jobbskatteavdraget har haft för sysselsättningen i verkligheten. Borg menar också att de "allra flesta [andra studier] landar i att jobbskatteavdraget har stora effekter". Men han undviker att nämna att det då rör sig om studier ex ante, dvs studier som inte tittat på verkligheten utan uppehållit sig i de ekonomiska teoriernas värld. Lätt att röra ihop teori och verklighet om man är finansminister. Ekots reporter Staffan Sonning ställde inga följdfrågor om detta.

08 januari 2012

Det nya vänsterpartiet, ett nytt miljöparti

Ana Rubin argumenterar för sextimmarsdag.
Inte förnyelse enligt DN. Foto: Jöran Fagerlund.

Vänsterpartiet har hållit kongress i Uppsala, valt ny partiledare och partistyrelse, reviderat partiprogram och behandlat stadgemotioner och andra motioner. Allt det där som sker när partier samlas och fattar beslut om framtiden. Partikongresser är, när de inte är åtsnörpta spel för galleriet, väldigt vackra varelser. De är platserna dit rörelseblodet återvänder för att pumpas ut i demokratins artärer ännu en gång. Ny bäring, ny kurs. Ny energi.

Det här var vänsterpartiets viktigaste kongress på mycket länge. Och den vackraste partikongress jag inte deltagit på. Ett slag i plytet på alla som räknat ut vänsterpartiet som politisk strömning och alla som kraxat om folkrörelsernas död.

I Uppsala möttes ett levande, spännande, demokratiskt, kaxigt vänsterparti. Precis vad som behövs mitt i de stora världskrisernas årtionde.

Programenligt tonar borgerliga ledarsidor ner betydelsen av kongressen. Dagens Nyheter menar i en ledare med titlen Ny ledare, samma politik (insåg ledarredaktionen verkligen inte ironin i den rubriksättningen?) att allt i vänsterpartiet är som förr:
”Lite tyder på att Jonas Sjöstedt, som tidigare har räknats till partiets förnyare, vill använda sitt starka mandat till att modernisera V och göra upp med mer av partiets historia än kommunistbegreppet”
Detta säger naturligtvis mer om DN:s ledarredaktion än om vänsterpartiets kongress. För DN kan förnyelse bara anta en skepnad: som ett steg till höger. Tanken att ett parti kan ”moderniseras” och utvecklas på andra sätt än genom att springa in i marknadskrafternas fålla är bortom den borgerliga ledarskribentens föreställningsförmåga. Eller åtminstone bortom vad de får betalt för att föreställa sig.

Men detta var verkligen en förnyelsekongress. I ordets rätta bemärkelse. Som partimedlem med förhinder att delta på plats följde jag webbsändningarna med gapande mun. Och det var inte enbart för att jag åt samtidigt som jag tittade.

Det var inte heller en förnyelse som leddes av partistyrelsen. Det var inte en taktiskt uträknad berättelse, om "förnyelsen" där partiet ”gjorde upp med sitt förflutna” för att ”födas på nytt”. Det var inte ett spel för galleriet regisserad av partistrateger. Den här förnyelsen leddes av ombuden, av partiets medlemmar, som rullade över avgående partistyrelsen i avgörande frågor; skärpte linjer, vässade profiler och riktade om partiets prioriteringar. Så som det ska fungera i ett levande parti.

How about this for förnyelse: som första och enda parti i svensk politik beslutade vänsterpartiet att säkerställa att våra företrädare alltid har fötterna i samma verklighet som medlemmar och väljare genom ett inkomsttak för alla partiets förtroendevalda och parlamentariker på 27500:- nettoinkomst. Högre en svensk medianinkomst, men långt under etablerade löner- och ersättningsnivåer för riksdagsledamöter och parlamentariker. Det är politik i handling och konsekvens. Sänkta politikerlöner? Vi fixar’t själva om inte de övriga partierna fattar.

De gamla "förnyarna" satt i foajén och spelade schack istället. Foto.
Men framförallt skedde förnyelsen genom den klara upprioriteringen av klimat- och miljöfrågorna. Frågeställningar som rör sig i en dimension DN:s ledarsida saknar sensoriska organ för att överhuvudtaget urskilja.

Det handlade inte bara om att kongressen valde en partiordförande som i hela sitt politiska liv arbetat särskilt engagerat med miljöfrågor. Även i valen till partistyrelse lyfte ombuden in två namn med tydlig miljöprofil, Wiwi-Anne Johansson och Emma Wallrup, i strid med valberedningens förslag. Kongressen skärpte skrivningarna om arbetstidsförkortning – en central miljöfråga – och beslutade att partiet ska ta fram ett nytt miljöpolitiskt program under kommande kongressperiod. Det senare beslutet hade partistyrelsen yrkat bifall på, trots att det normalt inte brukar förekomma att kongresser fattar beslut om framtida programarbeten, men ovanpå det bifölls, mot partistyrelsens avslagsyrkande, även motion C3 innebärande att vänsterpartiet ska anta ett ”ekologiskt-ekonomiskt program” för en ekonomi inom ramen för ekologiskt hållbara gränser.

Vad det i praktiken betyder är att partiet ska ta sig an frågan om hur social rättvisa, jämlikhet och välfärd kan tryggas utan en ständig ekonomisk tillväxt.

Den här kongressen lade alltså grunden för en ny politik och en nytolkning av vänsterns uppdrag. Inte genom att kasta ut gamla insikter och uppgifter, utan genom att till dem foga en ny tydlig politisk prioritering: miljökrisen. Jonas Sjöstedt sade i sitt avslutningstal:
”Bara den vänster som förmår att fullt ut ta till sig klimatfrågan är relevant i vår tid och kan ge svaren på framtidens utmaningar. Klimatfrågan måste genomsyra vår politik på alla nivåer.”
Den plats som miljö- och klimatfrågorna nu har givits i vänsterpartiet i och med kongressen 2012 är en kraftig upprioritering. Vi behöver inte hymla med det: vi har inte tagit miljöfrågorna på tillräckligt stort allvar tidigare. Vi har inte velat förstå dom. Vi har inte byggt en grundläggande analys kring dom. Nu är det annorlunda.

Och även om vi som är både vänster och engagerade i klimat- och miljöfrågor alltid har vetat att svaren på miljökrisen i slutändan måste komma från vänster, har det tidigare varit svårt att uppmana andra som kämpar med miljöfrågan att rösta på vänsterpartiet, eftersom partiets praktiska politik och faktiska analys i miljöfrågorna har varit bristfällig. Så inte längre.

Jag tvekar inte längre att säga till alla som tar klimatfrågan på allvar att ge sig in i vänsterpartiets arbete. Där kommer ni inte bara behövas, ni kommer att höra hemma där och spela en stor roll där. För det här är ett parti som fattat vad det handlar om, vad som står på spel, vad som behöver göras.

Kan då de höga ambitionerna backas upp med en reell politik? Och hur ser egentligen vänsterpartiets fantastiska miljö och klimatpolitik ut i verkligheten?

I vissa delar finns den idag, i andra delar kommer den att utarbetas under de kommande åren. Kongressen beslutade alltså att ta fram ett nytt miljöpolitiskt program (och ett ekologiskt-ekonomiskt program, lämpligen bör de två programmen kombineras till ett enda med tydligt fokus på det ekonomiska systemets oupplösliga förening med miljöfrågan). Det innebär att diskussionen nu inleds: hur ska svaret från vänster egentligen se ut?

Jonas Sjöstedt gjorde två viktiga markeringar i sitt avslutningstal:
”Offentlig konsumtion är bättre för klimatet än ökad privatkonsumtion. Vi måste ifrågasätta den traditionella synen på ekonomisk tillväxt.”
Att offentlig konsumtion är mindre resursbelastande än privat är provocerande för liberaler. Men det är en logisk följd av inhägnadernas tragedi: Privatiserade resurser tenderar att användas mindre effektivt och mindre optimalt. Bara genom gemensamma lösningar på delade problem och kollektiva behov kan vi slå en brygga mellan en minskad resursanvändning och bevarad välfärd för alla.

Genom en politik för jämlikhet och utbyggda offentliga nyttigheter kan vänstern ställa upp ett positivt och framåtriktat program för en omställning som möjliggör en utökning av majoritetens frihet på ekologiskt hållbara villkor. Istället för det privata slöseriet: en gemensam lyx. Istället för privatiserade stränder: allmänna bad. Istället för privatbilism: världens bästa, tryggaste och mest bekväma kollektivtrafik.

Ett konkret exempel är frågan om nolltaxa i kollektivtrafiken. En avgiftsfri kollektivtrafik innebär en ökad rörelsefrihet för den enskilde, samtidigt som det leder till en mer effektiv användning av allmänna nyttigheter och en minskad privatbilism. De övriga partierna förmår inte föreslå sådana lösningar eftersom de innebär omfördelningar från privat till offentlig konsumtion, men vänstern kan göra en grön utveckling av den generella välfärden till svaret på den svåra frågan: hur genomför vi den största resursanvändningsbesparingen i mänsklighetens historia samtidigt som vi gör livet bättre, löser det alltmer svårlagda livspusslet och tillgodoser de behov som kapitalismen idag undertrycker och negligerar?

Den kritik av den ekonomiska tillväxtens religion som Sjöstedt också lyfter i citatet ovan är Vänsterpartiet nu ensamma om i svensk politik, sedan även miljöpartiet ryggar för att säga sanningen om det fullständigt ohållbara med den eviga tillväxten. Vänsterns svar istället för ökad konsumtion är ett ambitiöst - modernt - program för arbetstidsförkortningar.

(Vilket även det här gänget brittiska keynesianska ekonomer tycker vore en god idé, även om de är snäppet mer radikala och förespråkar 20-timmars normalarbetsvecka).

Sex avgörande miljöfrågor som jag hoppas att vänsterpartiet kommer ta tag i framöver, lyfter jag i den rapport jag skrev för vänsterpartiets framtidskommission inför partikongressen. Den går att ladda ner från framtidskommissionens hemsida här (ligger som en del av framtidskommissionens slutrapport) eller med min ursprungliga textformatering innan sättning här. De sex frågorna är, saxat rakt från kapitelrubrikerna:
1. Den galopperande ojämlikheten
2. Den ohållbara kapitalismen
3. Den offentliga nöden i det privata överflödet
4. Övertron på tekniken
5. Vår självbild och vår världsförståelse
6. Att förstå miljökrisen som en världskris
Vad som nu gäller för vänstern är att våga fullfölja den påbörjade analysen hela vägen. Att sätta sig in i miljöfrågan innebär oundvikligen att inse att allt står på spel idag, och att vi rör oss in i en situation med oerhörda risker som kräver en grundläggande förändring av hur vi lever och ordnar våra samhällen:
"De miljökriser och de energi- och ekonomikriser som beskrivs i rapporten kan bara förstås som en sammanhängande helhet. Motsättningarna mellan den dominerande ekonomiska logiken och det omgivande ekosystemets entropigränser har nått en punkt där de blivit olösliga inom ramen för den rådande ordningen. Kapitalismens utvägar är igenbommade och det medför att vi idag befinner oss i upptakten till en Världskris. Alla siffror faller ner mot rött. Någonting måste ge vika." (Ur inledningen)
Mycket analyser från kongressen hos Erik Edwardson, fina foton hos Jöran Fagerlund, Mia Sand, Huddingeperspektiv, Annarkia, Schlaug, Sjöstedt, Effekt.