30 mars 2006

www.byggbrigaden.se

Sidan är igång och inkörd under några veckor. Nu rullar vi på!
www.byggbrigaden.se

(Vilket också innebär att jag i fortsättningen kommer skriva ännu mindre här. Men Arkitektur, politik, feminism, socialism blir regelbundet återkommande ämnen på byggbrigaden.se)

20 mars 2006

Den vite mannen talar


ÖB Håkan Syrén skriver små böcker till sina anställda. Egentligen är det en väldigt god idé, bra ledarskap. Han kommunicerar direkt till personalen på lättlöst om än lite småtråkig svenska. Den senaste heter Här och Nu, den handlar om den pågående försvarsomställningen.

En intressant bok som ger en inblick i högkvarterets världsbild.

Håkan Syrén skriver om att ”nästan alla delar av världen” under de senaste åren har drabbats av ”urskiljningslösa terrorattacker med syfte att skada hela den öppna globala samarbetsordningen”. Han nämner New York och Washington 2001, Bali och Moskva 2002, Madrid och Beslan 2004, London, Dehli och Amman 2005. Men bilden blir ofullständig och obegriplig eftersom han inte någonstans berör muren och terrorn i Palestina, eftersom han inte nämner den ryska krigföringen mot folket i Tjetjenien eller den amerikanska ockupationen av Afghanistan och Irak. Situationen i Irak berör Håkan Syrén som hastigast, men ur ett annat perspektiv. Han talar, återigen utan att erkänna hela sammanhanget, om de ”dagliga och tillsynes ändlösa terrordåden i Irak”.

Vad tror Håkan Syrén att terrordåd beror på? En orsakslös ondska? Ett oförklarligt hat mot väst? Det vore intressant att veta.

Istället för en seriös säkerhetpolitisk analys går Håkan Syrén på grund redan i det Europeiska farvattnet. Att territorialförsvaret numera är fullkomligt tandlöst motiveras med att det inte längre kan utbryta några krig i vårt närområde, eftersom ”Europas demokratier är sammanvävda i en politisk och ekonomisk samarbetsstruktur som utesluter militärt våld för att lösa konflikter.”

Man kan fundera över vilken analys som ligger till grund för antagandet att ekonomiska samarbeten verkligen garanterar fred, historien är full av otaliga konflikter, inom men även mellan nationer, som inträffat trots – ibland just på grund av - nära ekonomiska och politiska band.

Men, nå, det finns en annan dimension som saknas i den här säkerhetspolitiska analysen. Ryssland finns kvar. Ryssland ligger fortfarande i vårt närområde. Och Ryssland är fortfarande långt ifrån en stabil demokrati, även om det varit tyst om den saken så länge som Putin inte i några fundamentala bemärkelser utmanat den marknadskapitalistiska modellen.

Håkan Syrén skriver belåtet att Sverige idag är mer NATO-interoperabelt än många NATO-länder. Upprörande! Varför ska vi vara det? Vi är inte medlemmar i NATO. Att vi utvecklat en sådan förmåga kan inte tolkas som annat än ett målmedvetet steg på vägen till att själva ingå i militäralliansen. I praktiken är vi redan där, det är bara det att det politiska beslutet saknas. Syrén avstår från att problematisera, han skriver istället att vi tillsammans med ”de samarbetsorgan som domineras av världens välutvecklade stater” för världsfredens skull måste genomföra fler ”säkerhetsbyggande insatser” riktade mot de delar av världen som ”står utanför globaliseringens välståndsskapande gemenskap.”

Det andas mycket av den vite mannens börda kring ett sådant perspektiv. Dessutom undrar man, återigen, om det finns någon reell säkerhetspolitisk analys bakom retoriken. Sverige som brandkår till de bränder den amerikansk imperialism tänder, befrämjar det verkligen svensk säkerhet? Har vår tvetydiga närvaro i Afghanistan ökat eller minskat hotbilden mot Sverige?

Den uppenbara oförmågan att sätta in terrorismen i det globala sammanhanget av imperialism, ockupationer och exploatering gör att det blir mycket svårt att se hur Håkan Syréns insatsförsvar kommer kunna landa i något annat än en expeditionsstyrka för västs internationella dominans.

Försvarsmakten är i rasande hastighet påväg att bli en krigsmakt. Nedrustningsförespråkarna bär, inte det minsta paradoxalt, en stor del av skulden för den här utvecklingen. Den minskade svenska förmågan att hantera militära hot på egen hand tvingar fram ett närmande till NATO, ger ÖB, folkpartiet och andra NATO-vänner vatten på sin kvarn. Den gamla sanningen gäller fortfarande: varje land måste ha en armé, sin egen eller någonannans.

16 mars 2006

All prostitution är tvång

Bordellbyggena i anslutning till fotbolls-VM i Tyskland och den socialdemokratiska kampanjen mot densamma har satt igång en diskussion om den europeiska synen på prostitution och den svenska sexköpslagen. Bland annat har flera liberala bloggare, liberala feminister, Liberala "studenter" i Linköping med flera, varit ute och stämt i bäcken med principiella ställningstaganden för prostitution. Att prostitutera sig är ett frivilligt beslut som den enskilde individen fattar, påstår förespråkarna.

Vid en debatt om män och feminism häromdagen fick jag frågan om prostitution ryms i ett jämställt samhälle. Mitt svar var att jag inte vet om prostitution också skulle kunna vara jämställd i ett jämställt samhälle. Kanske skulle den kunna det, men jag vet däremot att prostitution i ett ojämställt samhälle aldrig kan vara jämställd. Och det är det relevanta idag. Det är också där diskussionen om prostitution måste ta sin utgångspunkt. Att prata om prostitution i något annat sammanhang än den existerande verkligheten är ungefär lika spännande som att debattera om hur höga löneskillnader man ska ha i socialismen. Det blir en teoretisk, abstrakt och verklighetsbefriad diskussion. Vi kan ta upp den diskussionen igen när vi har ett fullt ut jämställt samhälle. Tills dess är det långt kvar. Idag är prostitutionen ett maktmedel – och det har den varit också historiskt. Prostitution är ett sätt för män att exploatera de mest utsatta kvinnornas underordning.

Det finns en anledning till att man får en t-shirt och inte pengar när man går och ger blod. Det är för att vi inte vill ha en situation där de mest desperata försöker klara slutet på månaden genom att ge blod, eller varför inte hela organ? Man kan förstås hävda att det vore ett frivilligt beslut, precis som prostitutionsförespråkarna hävdar att beslutet att prostitutera sig är frivilligt, men då missar man att sätta in det i ett socialt sammanhang där ekonomiska maktrelationer snarare än fri vilja styr människors handlande. Man kommer få svårt att förklara hur det kommer sig att så få miljonärer prostituterar sig/säljer organ för pengar om det inte beror på att beslutet i slutändan inte är frivilligt – det handlar om ekonomiska och sociala villkor.

I många länder i Europa skiljer man mellan frivillig och ofrivillig prostitution, det senare syftar på trafficing. Eva-Britt Svensson (v) skrev nyligen om frustrationen över att höra denna åtskillnad göras gång på gång i EU-parlamentets kvinnoutskott. ”Det finns ingen sådan gräns,” skriver Eva-Britt, ”all prostitution är tvång - ingen kvinna väljer prostitution. Hon tvingas av olika orsaker. Fattigdom, arbetslöshet men framför allt finns det klara samband mellan prostitution och att kvinnan tidigare varit utsatt för fysiska, psykiska och/eller sexuella övergrepp."

Det grundläggande problemet med den liberala världsbilden är föreställningen att tjänster handlas mellan jämlika parter. Liberaler oförmögna att inse att den rena marknaden aldrig existerar, att inga tjänsteutbyten sker utanför en maktrelation. Även när jag går och äter på en restaurang köper jag en tjänst där jag och servitören ingår i en maktrelation. ”Kunden har alltid rätt” heter det och för servitörens del innebär det att även otrevliga kunder skall bemötas vänligt. Det må väl vara hänt när det handlar om en så ytlig relation som att passa upp vid bordet (fast även där... nej, men det är en fråga för mer genomgripande politiska förändringar), men när det handlar om att sälja sin kropp är det inte längre en ytlig relation där den säljande parten kan backa ur transaktionen. Servitören är trots allt skyddad på ett sätt som den prostituerade aldrig kan vara. Servitören har ett fritt val, på ett vis som den prostituerade inte har. Servitören har kvar en tillflyktsplats i en fysisk okränkbarhet, inte ens denna tillflyktsplats finns kvar för den som säljer sin kropp.

Så, i ett klassamhälle och i ett samhälle med könsmaktsstrukturer, där kan legalisering av sexköp aldrig ens övervägas. Den svenska sexköpslagstiftningen, med alla sina brister, har i alla fall åstadkommit, inser man när man tittar på Tyskland, att situationen är något bättre och att debatten befinner sig en bit längre från det vulgära mansgrisperspektivet. Även om det händer, uppenbarligen, att liberaler sticker upp sina smutsiga principiella trynen och grymtar fult.

13 mars 2006

Bara om du är med i klubben

Alla är jämlika, men en del mer än andra.

Ur DN:
Storbritannien utvecklar i hemlighet en ny typ av kärnvapen tillsammans med USA. Den brittiska regeringen vill byta ut Storbritanniens nuvarande kärnvapen, de så kallade Trident-missilerna, mot nya och modernare stridsspetsar. Utvecklingen sker i nära samarbete med USA, som också vill modernisera sin kärnvapenarsenal.
Ur Expressen:
Ingen kan säga att regimen i Teheran inte har fått tid på sig att lägga in backen. Åren har gått och vi har sett tillräckligt av tröstlösa försök att övertala Iran att frivilligt lägga ner kärnvapenambitionerna. Hårdare nypor och nya idéer måste prövas.

10 mars 2006

Snart är det äntligen dags


Bort, bort från vansinnet. Toppen. Sen börjar omställningen, måste börja. Möjligen är det alldeles försent, med tanke på nyheter som den här.
Vi klarar oss säkert i Sverige. Värre blir det för de 150 miljoner klimatflyktingar som kommer driva runt i världen runt år 2050 och studsa mot de rika ländernas igenbommade gränser.

Den här animationen gav mig faktiskt riktiga mardrömmar. Sista tio åren ser... inte särskilt bra ut.

Men i alla fall. Snart. Är. Vansinnet. Över.

05 mars 2006

Richard och Nikita


Den 24 juli 1959 guidade USA:s president Richard Nixon runt sovjets Nikita Khrushchev i en utställningsmodel över ett amerikanskt hem på US Trade and Cultural Fair i Sokolniki Park i Moskva. Vid tillfället utspann sig, följande dialog, nedtecknad av New York Times och här återgiven något förkortad. Världens två vid tillfället mäktigaste personer, på temat bostäder, prestigekamp och stickspår. Texten publiceras här, utan några ytterligare baktankar, som en illustration på de två mentaliteter, kulturer och ideologier, som under det kalla kriget stod mot varandra. Ibland, som här, öga mot öga på en bostadsutställning.

Den förkortade versionen var återgiven som introduktion till fotoutställningen The Soviet Bloc.

Nixon: You had a very nice house in your exhibition in New York. My wife and I saw and enjoyed it very much. I want to show you this kitchen. It is like those of our houses in California. [Nixon points to dishwasher.]
Khrushchev: We have such things.
Nixon: This is our newest model. This is the kind which is built in thousands of units for direct installations in the houses. In America, we like to make life easier for women...
Khrushchev: Your capitalistic attitude toward women does not occur under Communism.
Nixon: I think that this attitude towards women is universal. What we want to do, is make life more easy for our housewives…This house can be bought for $14,000, and most American [veterans from World War II] can buy a home in the bracket of $10,000 to $15,000. Let me give you an example that you can appreciate. Our steel workers as you know, are now on strike. But any steel worker could buy this house. They earn $3 an hour. This house costs about $100 a month to buy on a contract running 25 to 30 years.
Khrushchev: We have steel workers and peasants who can afford to spend $14,000 for a house. Your American houses are built to last only 20 years so builders could sell new houses at the end. We build firmly. We build for our children and grandchildren.
Nixon: American houses last for more than 20 years, but, even so, after twenty years, many Americans want a new house or a new kitchen. Their kitchen is obsolete by that time…The American system is designed to take advantage of new inventions and new techniques.
Khrushchev: This theory does not hold water. Some things never get out of date—houses, for instance. Furniture, furnishings—perhaps—but not houses. I have read much about America and American houses, and I do not think that this exhibit and what you say is strictly accurate.
Nixon: Well, um…
Khrushchev: I hope I have not insulted you.
Nixon: I have been insulted by experts. Everything we say [on the other hand] is in good humor. Always speak frankly.
Khrushchev: The Americans have created their own image of the Soviet man. But he is not as you think. You think the Russian people will be dumbfounded to see these things, but the fact is that newly built Russian houses have all this equipment right now.
Nixon: Yes, but...
Khrushchev: In Russia, all you have to do to get a house is to be born in the Soviet Union. You are entitled to housing... In America, if you don’t have a dollar you have a right to choose between sleeping in a house or on the pavement. Yet you say we are the slave to Communism.
Nixon: I appreciate that you are very articulate and energetic…
Khrushchev: Energetic is not the same thing as wise.

02 mars 2006

The Algebraist


Avslutade nyligen sträckläsningen av Iian M. Banks The Algebraist. Modern, men ändå klassisk, episk Science Fiction. Det var en bra bok, stundtals mycket bra, stundals lite förutsägbar. Men den lyckades ändå introducera nya perspektiv i en löpande takt var tionde, tjugonde sida och ett rejält jävla sense-of-wonder var hundrade, utan att någonsin fastna i det metapsykologiska ältande och de långa inre monologer som brukar få mig att tröttna på amerikanska tegelstenar.

Iain M. Banks är förresten britt.

Under det senaste halvseklet har jag inte läst särskilt mycket nyskriven SF. Har istället dragit igenom de gamla klassikerna på nytt; Clarke, Asimov, Paul Andersson, Heinlein, Aldiss, Harry Harrisson, LeGuin, Doris Lessing, ungefär i nämnd ordning. Det har inte berott på nostalgi, utan omständigheter: dels har svenska bokhandlar varit fruktansvärt dåligt försedda med bra nyskriven SF, dels har jag inte känt mig hemma i den Science Fiction som skrivits i William Gibsons och Bruce Sterlings anda. Jag tog mig motvilligt igenom Burning Chrome, Johnny Mnemonic och Neuromancer när det begav sig, men de var alltför dystopiska och geocentriska för mitt gillande. Besviken på cyberpunken vände jag mig tillbaka till källorna. Några lysande undantag har visserligen nått bokhandelsdiskarna även i mellanperioden, inte minst förtjänar vår svenske, alltför tidigt bortgångne, Peter Nilsson erkänsla för Rymdväktaren och Nyaga som förde svensk SF till en helt ny nivå (pardon my french mr. Lundwall).

Men i det stora hela, från min horisont, har det varit skralt.

Så gick jag in in en riktigt välförsedd bokhandel i Helsingfors för några veckor sedan och fann att de hade den synnerligen goda smaken att ställa fantasy och SF på olika avdelningar (Det handlar om två fundamentalt olika genrer som slemma bokhandlare okänsligt klumpar ihop. SF brukar oftas gömmas under Fantasyskylten i svenska bokhandlar, ungefär lika begåvat som om att sortera in tysk litteraturhistoria och idrottsantologier under samma rubrik).

Bara för att betyga min respekt inför denna akt av ordning var jag tvungen att köpa en bok. Gick hem med The Algebraist i ryggsäcken och kunde sedan inte släppa den. Det visar sig, lite otippat, att storskalig science fiction i skymundan har gjort en come-back. Framtiden ter sig åter spännande...

Att skriva SF är att skapa en plattform för extrapoleringar av nutida tendenser, men också för att pröva fundamentalt annorlunda idéer än de som manifesteras i nutiden. Banks utnyttjar båda möjligheterna. Både AI och nanoteknologi spelar till exempel en viktig roll i historien, men inte alltid på det vis som man förväntar sig.

Historien inleds år 4034 i det i huvudsak människobefolkade planetsystemet Ulubis, beläget strax under galaxplanet. Systemet är sedan ett tjugotal år tillbaka avskuret från omvärlden efter att en Beyonder-attack förstört portalen som förbundit det med omvärlden.

Portalerna som möjliggör genvägar genom rymdtiden, träder fram som ett bärande tema i historien. De spelar en roll säkerhetspolitiskt eftersom de utgör den svaga länken i den galaxomspännande Mercatorians välde. Varje portal måste vara placerad på lagrangepunkter i sina planetsystem eftersom de dels är osynliga (håller man inte reda på dom så tappar man bort dom), dels måste vara placerade utom räckhåll för gravitationsbrunnar.

I berättelsens förhistoria har portalnätverket ”Arterias” i stora delar av galaxen utplånats och gjort stora områden till ”Disconnects” – hundratusentals befolkade stjärnsystem som saknar kontakt med Mercatorian och faller in i krig mellan småpåvar, konkurrande religioner och galningar, alternativt äntligen får lite lugn och ro till att odla sina täppor och ro om sina trädgårdar.

Portalerna utgör också historiens drivkraft som dess grand-prize. Ryktet går att det finns ett hemligt eller bortglömt, andra portalnätverk. Och det ryktas att kodnyckeln som visar vägen till de hemliga portalerna finns på gasjätten Nasqueron i Ulubis. Så börjar en frenetisk kapplöpning mellan de olika intressenter som vill ha tag i kodnyckeln först.

Banks vintergata är befolkad med hundratusentals rymdfarande folkslag, och tusentals olika subgrupper av arttyper. Men mitt i mångfalden gör Banks en rimlig och intressant distinktion mellan två huvudkategorier: quick och dwellers. De snabba och de långsamma. De två huvudtyperna lever sina liv i olika tidsskalor och bebor därigenom i mångt och mycket galaxen parallelt och oberoende av varandra. Dwellers håller i första hand till i atmosfären till gasjättar, medan quick härstammar från metall- och stenplaneter.

Distinktionen blir spännande därför att Banks så väl förmår gestalta skillnaden i mentalitet mellan de två huvudtyperna. Beskrivningen av de långsamma är humoristik och väcker samtidigt en del funderingar. De glimtar som i dråpliga ordalag formuleras om organisationen av de långsammas samhällen, kan också utläsas som en mild kritik av hur de snabba – däribland människan – organiserar sina samhällen. Å andra sidan gör historien klart att äpplen är äpplen och bananer är bananer och man skall akta sig för att förväxla dem med varandra.

I utkanten av historiens inledning surrar utsidesfolket – Beyonders – som ligger i konflikt med Mercatorian. De utför terrorattacker mot militära mål, tillsynes orsakslöst. Efterhand intar utsidingarna en oväntad och mer central roll i skeendet. Saker visar sig inte vara vad de först synes. Vem som egentligen är ”good & bad” ställs på huvudet. Här kan boken med fördel läsas med politiska glasögon kalibrerade på vår egen samtid. Vet inte om det ingått i Banks intentioner, men det spelar mindre roll eftersom vissa kopplingar talar för sig själva. I en av bokens nyckeldialoger möter Mercatoria-industrialisten Saluus Keehar, Beyonder-agenten Liss:
”We attack you because you attack us.”
“No Saluus. You attack us because we won’t sign up for your precious fucking Mercatoria. Can’t even let us live in peace in case we’re seen as a good example. You target our habs and lifeships, you slaughter us in our millions. We attack your military and infrastructure. And you call us the terrorists. Fuck you, Sal. Fuck you for your arrogance and easy selfishness. Fuck you for being smart but not bothering to think.”
Varsågod att själv dra paralleller till nutiden.