Förtätning i praktiken

I dagens DN (inte på nätet) finns en artikel om koloniområdet Klockelund och det närliggande sportstugeområdet vid Larsboda strand i Farsta i Stockholm, som båda snart skall läggas under utvecklingens yxa. Enligt det planprogram som just varit ute på samråd vill Stockholms stadsbyggnadskontor riva befintliga sportstugor (som står på ettåriga arrendekontrakt) och omvandla den unika strandnära ekskogen till en ”tät och kvarterslik struktur” med ”förutsättningar för publik verksamhet i form av caféer, butiker, samlingslokaler, kulturinrättningar” och ”intressanta och spännande bostäder som drar nytta av de exklusiva fördelar som är utmärkande för området, tex sjönära boende.”

Sportstugeområdet och kolonilotterna vid Drevviken växte fram som ett av flera liknande områden på cykelavstånd från större svenska städer efter att lagen om allmän två veckors semester infördes 1938. Under sina 80 år har området förblivit lågexploaterat, med ett åttiotal enkla hus, inte större än friggebodar och utan några staket mellan lotterna. Ett billigt fritidsboende i balans med naturen. Idag liksom igår en möjlighet för fler än medelklassen att få tillgång till kvalitativ rekreation, utan att behöva resa långt.

De här områdena representerar ett av 1900-talets stora civilsatoriska framsteg och de bär samtidigt vittnesbörd om hur helg- och semesteravkoppling kan organiseras på ett långsiktigt hållbart vis. Men Stockholms Stadsbyggnadskonor anser att arbetarna ska åka på charter till medelhavet istället, ett efter ett har småstuge- och koloniområden drivits ut från stan och ersatts med stadsförtätningar. Ibland ges koloniodlarna, som i det här planprogrammet, patetiska erbjudanden om att få en ny placering i en bullrig motorvägsklyka.

Provocerande underexploaterat. Skogklätt berg där de enkla små husen knappt är urskiljbara.

Planprogrammet för Larsboda – Drevviken kan läsas som ett illustrativt exempel på den skepnad som förtätningspolitiken antar i sin praktiska tillämpning. Under skydd av argumentationen att en tätare stad ska vara mer hållbar utplånar stadsbyggarna efterhand alla de inslag i staden som tillfredsställer andra behov än shopping/fika /boende nära shopping och fika. Staden blir härigenom inte mer blandad utan enbart mer enfaldig.

Karta ur planprogrammet

Inte bara billiga och hållbara fritidsområden vräks åt sidan när den täta staden ska fram, stora naturvärden offras också. Av Miljöförvaltningens miljökonsekvensanalys framgår att 50 -55 % av den föreslagna bebyggelsen ligger inom den ekologiska spridningszon som binder samman Tyrestakilen med Hanvedenkilen. Här finns unika ekskogsbestånd med ett antal oersättliga jätteekar och ett ynglings- och spridningsområde för hotade grodarter. Miljöförvaltningen skriver i sin rapport:

”Hela sportstugeområdet hyser ett större bestånd av ek och tall av relativ ung ålder, även om det finns enstaka träd som är äldre. Hassel med förekomst av hasselticka påträffas också inom området. Ekarna inom sportstugeområdet fungerar som spridningsmiljö för eklevande arter och har betydelse för att säkra återväxten av ek långsiktigt inom spridningszonen. En stor del av ekbeståndet påverkas, genom att träd behöver tas bort p g a bebyggelse och vägutbyggnad. Detta minskar spridningszonens yta och kvalitet, som i sin tur försämrar livsförutsättningarna för de eklevande arterna långsiktigt.”

Samtidigt som städerna i miljöns namn utplånar centrumnära gröna och billiga rekreationsmöjligheter och naturmarker, så försöker den växande globala rörelsen av Transition Towns rusta för livet efter peak oil. En sådan omställning/anpassning innebär bland annat att vi istället för att avveckla borde stärka möjligheterna till självförsörjning och minska fjärrberoendet även för den som bor i staden, t ex genom att, tvärtemot rådande inriktning, anlägga fler stadsnära koloniområden.

Foto: Hökarängens friluftsförening

Läs också: Lars Epstein i DN. Upprop mot rivning, Sara Sebelius, ordförande i Hökarängens friluftsförening, i Aftonbladet.

Tidigare artiklar om de hotade mellanrummen och stadsförtätningssträvan: Allmänfarlig ödeläggelse av mellanrummen, Barnstad. Sture Ring har skrivit en utmärkt liten bok om ett liknande hotat arbetarstugeområde på Näslandet söder om Stockholm. Jag recenserade boken i Flamman i höstas. Finns inte på nätet, men boken finns här.

Att definiera mitten

Marika Lindgren Åsbrink har gjort en fri översättning av Sigmar Gabriels kongresstal vid SPD-kongressen i november förra året, då han valdes till ny partiordförande för Tyska socialdemokraterna. Det är ett intressant och starkt tal som ger en indikation om hur ett brutet arbetarparti, nertvingat i sin bakersta reträttposition åter måste börja resonera kring politisk strategi och prövande men inte utan riktmärken rannsaka sin ideologi för att återfå politisk relevans.

Sigmar Gabriel lyfter bland annat hur den tredje vägens socialdemokrati gått vilse i strävan att vinna den ”politiska mitten” och intalat sig att ett sådant erövrande av majoritetspositionen förutsätter att socialdemokratin ger upp sina idéer. Men mitten, säger Sigmar Gabriel, är inget annat än de dominerande idéernas gravitationscentrum, mitten omdefinieras ständig. Att "vinna mitten" förutsätter därför framförallt att vi känner och är tydliga med våra idéer:

”Den politiska mitten definieras inte av inkomst- eller yrkesgrupper och inte heller av en gång för alla fastställda politiska åsikter. Willy Brandts politiska mitt var något helt annat. Den var ingen fast plats utan utgjordes av själva problemformuleringsprivilegiet i samhället. [...]

SPD:s frågor och svar var emancipatoriska och upplysta och därmed även vänster. Vi fick med oss folket till dessa positioner. Vi övertygade dem och fick steg för steg allt fler med oss. Till slut befann sig de socialdemokratiska argumenten i samhällets mitt. Mitten var vänster, eftersom vi hade förändrat den. SPD hade erövrat den, och det måste vi göra igen.

Konceptet ”den politiska mitten” har dock tolkats på ett helt annat sett de senaste åren. Vi har låtit oss intalas – och med oss många andra europeiska socialdemokrater – att den politiska mitten är något en gång för alla fastställt, något man måste anpassa sig efter om man vill vinna val, istället för att formulera egna svar. Detta är, tror jag, den egentliga orsaken till vår valförlust. Istället för att förändra mitten, ändrade vi på oss själva.”

Citaten är hämtade från Marikas översättning. Sigmar Gabriel fortsätter talet med att peka ut utmaningarna för den tyska socialdemokratin, konkreta och fokuserade på ekonomiska och demokratiska realia. Två av punkterna:

”Vilka är då de viktiga inriktningsfrågorna för mig? För det första: Vem bestämmer reglerna för ekonomin och politiken? Krisen i ekonomin har visat oss att marknadsfundamentalismen utgör ett hot mot både jobben, ekonomin och själva demokratin. [...]

Den andra frågan är: Välstånd och möjligheter för många eller bara för några få? Finanskrisen sätter återigen denna gamla fråga på dagordningen. Vem betalar vad? Det handlar fortfarande om fördelning: Vems axlar bär för mycket? Eller tydligare: Vilken inkomst- och rikedomsfördelning är nödvändig för att möta krisen och nå en funktionsduglig ekonomi?”

Resten av utmaningarna och talet på Marika Lindgren Åsbrinks läsvärda blogg!

Det bräckliga II

Venezuelan rescuers load medical equipment onto a plane heading to Port-au-Prince, Haiti, on January 13, 2010 at the Simon Bolivar international airport in Caracas, following a huge quake which rocked the impoverished Caribbean nation, toppling buildings and leaving hundreds of people missing and feared dead. [The Big Picture]

Vi är inte bara som individer, var och en av oss, ständigt utsatta för risken av att vi närsomhelst kan falla och behöva bli uppfångade av vår omgivning för att inte krossas, detsamma gäller också våra samhällen.

Det krävs inte mycket mer än att den tunna jordskorpa som vi bygger våra städer och byar på ruckar lite på sig i sin ständigt kantskavande resa över magmamanteln, så faller vi, allihop. Rörelsen i jordskorpan reser en våg som dränker ett paradis eller skakar en huvudstad till aska och ruiner. Det är svårt att tänka sig någonting mer fruktansvärt än den urskiljningslösa förstörelse en stor jordbävning åstadkommer. Hur orkar man alls starta om när bokstavligen allt som generationer byggt upp mejats till marken? Och vem ska man rösta bort för det som inträffat? Hur förbannad man än är över de tusentals dödade så finns det ingen att vara förbannad på, naturen saknar vilja. Marken är stum.

Därför är det inte så märkligt att en del av ilskan ofta tas ut mot politiskt klanteri efter katastrofen. Och det är i grunden rätt och riktigt, för katastrofer kan man alltid förbereda sig på, även om man inte vet när de inträffar. De politiker som avrustar katastrofberedskapen för att sänka skatten åt förmögna väljarbaser eller satsa på annat trams, de förtjänar att gå när priset för nonchalansen uppdagas.

På Haiti har, liksom i tidigare naturkatastrofer under 2000-talet, mångdubbelt fler dött än vid terroristattackerna mot WTC. Ändå satsar myndigheterna i USA och i länder helt förskonade från terroristhot, mycket mer på sin militära förmåga än på sin civila katastrofhanteringsförmåga.

Haitis möjligheter att själva hålla hög beredskap för en jordbävning med epicentrum mitt i centrala Port-au-Prince är naturligtvis mycket begränsade. Ett av världens fattigaste länder klarar inte det själva. Och så är det ofta, även med rikare samhällen. Man behöver hjälp utifrån när strukturerna fallit ihop. Då är alla svaga.

Men efter naturkatastrofen följer vanligtvis nästa katastrof: hjälpen som inte når fram dit den ska. Hjälpen som är mer intresserad av att se sig själv på nyheterna än av att verkligen ge bästa resultat. Hjälpen som krockar på infarten och blir sittande i varandras bakhasor i köer på väg till olycksplatsen.

Här betalas priset för den globala ignoransen inför de återkommande katastroferna. Bristen på koordinering, bristen på planering och förutseende.

Räddningsoperationerna på Haiti är en logistiskt mardröm skriver SvD. Ja, en jordbävning tenderar ju att ödelägga infrastrukturen, knappast förvånande? Hade världen lärt sig någonting av tsunamin, Katrina, cyklonen i Burma och jordbävningen i Kina 2008 och alla historiens tidigare naturkatastrofer, så borde en standbyorganisation under FN-flagg alltid stå redo med en flotta av luftskepp och fartyg som kunde avsegla inom 24 timmar. De kunde ta sig fram i väglöst land, färdigkoordinerade.

Istället håller vi oss med Nordic Battlegroup och annat fjanteri. Grundlurade jeppar med gevär som sitter redo att rycka ut och skjuta någon när som helst då ledarna fått syn på spillning från ondskans axelmakter. En beredskap till ingen nytta, eftersom den byggts upp för att möta fel problem, ett inbillat hot.