16 augusti 2007

Allmänfarlig ödeläggelse av mellanrummen


Idag skriver tre generaldirektörer och sex kommunalråd på DN Debatt om stadsförtätning som ett verktyg för social integration och ekologisk hållbarhet. Tanken är inte direkt ny. Inte heller är den oproblematisk.

Att tätare städer skulle vara ekologiskt hållbara, har seglat upp som en grundmaxim inom modernt stadsbyggande. Det låter väldigt bra: vi behöver inte överge våra vanor eller förändra särskilt mycket för att ställa om samhället i hållbar riktning, det räcker med att bygga större och kompaktare städer.

Först det uppenbara: Om alternativet är utglesade städer, sprawlen, med oändliga vägapparater, parkeringsytor, bilpendling och biologiskt lågproduktiv impedimentmark, då är den tätare staden oftast ett bättre alternativ. Men förtätade städer utesluter också en mängd andra samhällsplaneringsalternativ, som bandstäder, städer av självförsörjande grannskap eller fler mellanstora städer.

Täta städer och stadsförtätningar kan vara ekologiskt hållbara, om en mängd andra förutsättningar uppfylls, men de kan också vara formidabla resurskatastrofer. På samma vis finns det utglesade städer som inom sig har utrymme för mer eller mindre slutna kretslopp eller är organiserade på ett resurssnålt sätt – som bandstäder.


Att oreflekterat tala om förtätning utan närmare precision, såsom ofta görs, är både korkat och trubbigt. På samma vis som miljonprogrammets ”hus i park” betydde en sak för arkitekten och en annan för projektören, kan förtätningar vara försedda med olika förtecken och generera mycket olika stadsresultat. Inget av dem utan problem.

Förtäta kan man, i huvudsak, göra på fyra sätt:

1) Man kan förtäta på bekostnad av naturmark, grönkilar, vattenytor, parker, torg och idrottsplatser, kvarvarande öppna ytor. Det är en förtätning som är destruktiv för staden. Tyvärr, och inte så märkligt, är det oftast den sortens förtätning som sker, det är trots allt mycket lättare att nalla en bit av en ”överbliven” skog än av en motorled.

2) Det andra vanliga huvudalternativet, att förtäta genom att minska säkerhetsavstånden till de stora vägarna, som artikelförfattarna argumenterar för, leder till många hus i dåliga lägen, med bullerförorenade utomhusytor. En sänkning av livskvalitén. För att uppnå vad? Stad vid motorled?

3) Det tredje huvudalternativet är att förtäta genom att bygga på befintliga byggnader, göra husen högre helt enkelt. Det kan man göra upp till en viss gräns, som, beroende på stadsrummens storlek, landar olika. Att addera höjd runt ett befintligt gaturum skuggar bort sol och förändrar upplevelsen på marken, såväl som ljusintaget i de lägre lägenheterna. Att det dessutom är estetiskt problematiskt att förändra äldre byggnader med tillbyggnader ovanpå, det säger sig självt.

4) Förtäta kan man också göra genom att funktionsväxla gamla hamnområden och tidigare industrimark till stadsbebyggelse. Det här är, förstås, det bästa sättet att genomföra förtätningar, men det finns också en naturlig begränsning när den omvandlingsbara marken tar slut. Inte alla städer är bortskämda med centralt belägen industrimark. Förtätningen måste också ställas mot andra möjliga omvandlingar av den tidigare industrimarken: till verksamheter, park, idrott.

Det billigaste förtätningsalternativet är det första. De dyraste är de två sista, som vanligtvis bara blir lönsamma för projektörerna om de kan säljas som dyra bostadsrätter till en köpstark elit.

I samtliga fall är förtätningen långt ifrån oproblematisk. Och som sagt, oftast landar förtätningsambitionerna i det sämsta alternativet: att bygga bort de öppna mellanrummen.

Projektörer, politiker, stadsplanerare och arkitekter verkar vara drabbade av en gemensam oförmåga att se mellanrummens verkliga värde. Projektören ser fältet mellan husen som en impedimentyta lämplig för ett sexvåningars bostadshus som kan säljas dyrt. Politikern ser det som en tillväxtmöjlighet och en chans att äntligen sätta ett avtryck. Stadsplaneraren ser en mysig krog i bottenplanet. Arkitekten ser ett uppdrag, en chans att få rita lite.

De betraktar alla fältet ur ett vuxenperspektiv, ingen av dem verkar förmögen att se att det oanvända fältet är en lekplats för kvarterets barn.


DN speglade det skeendet för någon dag sedan, med anledning av en C-uppsats av Sabine Saracco och Lovisa Strandlund vid Stockholms Universitet som visade att barnperspektivet fallit bort i planeringen av innerstadsområden. Christina Lundin, samhällsplanerare på Kungsholmens stadsdelsförvaltning säger till DN:
- Barnens utrymme i den alltmer tätnande staden krymper. Tillgången till spontana och bostadsnära lekytor blir mindre och mindre.
Det kan man tycka är ett problem, om man är ett barn, men det är inte Torsten Malmberg, chef för strategiska avdelningen på Stockholms stadsbyggnadskontor, som menar att barn gott kan bo någonstans utanför stan:
- Vi kommer att bygga tätt nu, och det finns det också ett EU-direktiv på. Barnfamiljerna gör också ett val när de bosätter sig mitt i staden, man har ett eget ansvar.
Förtätningen som ska generera så mycket nytt stadsliv och möten verkar i stadbyggnadskontorets tappning inte vara annat än en strategi för ålderssegregering av centrala Stockholm.

På samma linje: För några månader sedan gästade Anders Wilhelmson Röhska i Göteborg för att göra ett inlägg i debatten om stadens utveckling. Han hade tagit en promenad vid Heden och sett att den bara användes av ett fåtal personer. Just då. En stor oanvänd yta, mitt i stan, menade han och pekade på sin illustrationskarta: där borde Göteborg bygga ny stad. Återigen: oförmåga att se mellanrummens kvalitéer, Heden som en makalös tillgång för evenemangsstaden Göteborg.

Förtätningen har alltså sina fallgropar, är ingen universalkur. Men då den väldigt ofta uppfattas som just det, tendererar den både att bli ganska oförnuftigt genomförd och att stå ivägen för alternativa stadsutvecklingsstrategier.


Istället för att stirra oss blinda på stadens täthet, antal invånare per kvadratkilometer, antal lägenheter innanför tullarna, så borde ett bra stadsbyggande utgå från andra, lika mätbara, faktorer:
- Avståndet, mätt som restid, mellan olika punkter i staden med allmänt tillgängliga kollektiva transportmedel. Tunnelbane- och pendeltågsstaden är två metoder för förena korta restider med ett naturnära byggande. Alla behöver inte bo i centrum om alla har en restid på under en kvart för att komma dit. En god stad byggs på kollektivtrafik och infrastruktur.

- Tillgängligheten till centrum som en jämlik mötesplats för alla stadens invånare. Är stadskärnan ett reservat för dem med bostadsrätter på rätt sida ”tullarna” eller ett offentligt vardagsrum? Är stadskärnan en marknadsplats för krämare eller kan den också svara mot de andra behov som livet består av? Kultur, fritid, sport, politik...

- Förekomsten av andra offentliga mötesplatser och öppna punkter – för alla åldrar – runt om i staden som genererar utbyten mellan stadsdelar och möten mellan grupper. Torg, idrottsplatser, fritidsgårdar, kulturhus, musikskolor, biografer, bibliotek, teatrar, verkstäder, parker, offentliga skolor...

- En blandning av bostäder med olika upplåtelseformer och till olika priser i varje stadsdel.
Den optimala staden med avseende på transportarbete, bland de existerande alternativen, är den mellanstora i ordningen 50-100 000 invånare. Här är avstånden sällan större mellan målpunkterna än att det oftast går att gå på lunchen och staden är tillräckligt stor för att ha ordentlig kollektivtrafik. Resursmässigt kan den vara regionalt självförsörjande.


De mellanstora städerna är också de som – grovt generaliserat – fungerar bäst ur andra aspekter: de bildar ett sammanhängande socialt rum, de är tillräckligt stora för att rymma en mängd parallella ”umgängessfärer”, men inte så stora att sfärerna övergår i tribalisering. De är tillräckligt små för att ingen ska vara osynlig men inte så små att normbrytande blir en social omöjlighet.

En strategi för att utveckla de mellanstora städerna förutsätter helt andra samhällsöverväganden än den förtätningsdiskussion som i första hand är en storstadsangelägenhet. Märkligt därför att se kommunalråden från sex mellanstora framtidsstäder sätta ner foten i en fråga som egentligen inte är deras problem.

Men visst. Det är era femton minuter på DN Debatt. Ni får göra vad ni vill med dom.

Läs också: Betongelit I, II och III.

Bilder från Stockholms Byggnadsordning 1997, illustrationer av Fredrik Jensen.

18 kommentarer:

Anders_S sa...

Intressant inlägg. Men fundera lite på Mölndalsvägen. Nog är det bra om vi kan bygga igen alla mellanrum där. Ödetomter, asfaltsöknar osv. Det finns många mellanrummsytor som är helt oanvända. Som inte går att använda. Fulla med skrot. Tråkiga gräsmattor osv. Med bostäder främst. Bra kollektivtrafik finns redan.

Erik Berg sa...

Visst, det finns många impedimenter som kan användas för vettiga förtätningar, i synnerhet de som ligger längs befintliga kollektivtrafikstråk.

Men nära motorväg tycker jag aldrig man ska bygga bostäder. Man kan fixa inomhusmiljön okej, men utemiljön blir aldrig bra. Och i synnerhet inte i den där sönderbullrade dalgången. Hellre snygga till ödetomterna och riva upp de oanvända asfaltsytorna och skapa en vegetationsridå mot vägen som ramar in väl utformade bullerplank.

Vad skulle du uppnå med att klämma in bostäder där? Varför inte isåfall bygga ut längs spårvägslinjen mot Hammarkullen där det faktiskt finns möjlighet att få till bra boendemiljöer?

Anders_S sa...

Nära motorväg? Det föreslår jag inte heller. Sönderbullrade? Håller jag inte med om. I all fall inte från bilismen. OCh bilismen ska ju minska. Kanske kan vi göra om motorvägen till Boulevard så småningom. Det man hör mest är förresten Arla.

Man bygger en järnvägsstation (a la Alexanderplatz eller Ostbahnhof) vi Almedal för pendeln (Där fanns en sån en gång i tiden). Stationen och kontorshus avskärmar från motorvägen. Bostäder (som ju det redan finns en del av) därinnanför.

Ett annat skitområde som vi kan bygga bostäder över är Chalmers parkering mot Gibraltargatan. Då blir också den gatan en riktig gata.

Och sen har vi ju Backaplan och Kvillebäcken. Där kan mängder med bostäder byggas på rivningstomter oh tomm mark inne i affärsområdet.

Ja Alelyckan är ju också bra att bygga ut i. Men då får där också anläggas en hållplats. Och en pendeltågstation i Gamlestaden. Sen kanske inte ens västlänken behövs. Jag har skrivit många grejer om detta på min blogg. Kolla Bostadspolitik och/eller Kollektivtrafik.

Dessutom kan man bygga där husen revs i Hammarkullen. Hammarkullen har idag en något för liten befolkning, vilket går ut över servicen.

Hösgbo Industriområde är ett annat område där många bostäder kan bygags på tomma ytor.En funktionsblandad stad har måna fördelar så där slår vi flera flugor i en smäll. Förr i tiden (70-talet)fanns det en hel del bostäder i Högsbo industriområde för den delen.

För mig är Vasastan bättre boendemiljö än exmpelvis Bergsjön. Almedal är bättre än Kortedala, Gamlestan är bättre än Länsmansgården. Kvillängen bättre än Brunnsbo. Ja, du förstår vad jag menar.

johannes sa...

Erik, ditt inlägg har många kloka och tänkvärda synpunkter. Och det är möjligt att alla människor, i den bästa av världar, helst av allt skulle vilja bo i en gles och grön grannskapsenhet i en gemytlig stad med 50 000 invånare. Det är möjligt. Men så är det inte. Uno Åhrén må vända sig i sin grav men människor är olika och vad de upplever som livskvalitet skiljer sig åt. God livskvalitet kan vara Linnéstadens struktur för vissa, Bergsjöns struktur för andra (Söder/Tensta för er från Stockholm). Det är OK. Problemet är att vi efter mer än ett halvsekel av konsekvent grannskapsplanering (jrf Franzén/Sandstedt "Välfärdsstat och byggande") har väldigt lite stadsmiljö i förhållande till efterfrågan och väldigt, väldigt, mycket förortsmiljö. De rika kan välja boendemiljö, de fattiga blir kvar i skogen vare sig de vill eller inte. Det är djupt orättvist.

johannes @ bios politikos

karlr fr betongelit sa...

Eik, Word!

Borde kanske göra ett tillägg i Miljöbalken om att försiktighetsprincipen ska gälla även mellanrummen.

I kombination med en svagare skälighetsregel map transportvinsterna för vägburen trafik (minus buss). Men det kanske SIKA får utforma...

David sa...

Klokt inlägg, Erik. Jag ser ett uppslag till en förtätning i tiden (dvs restid). En sådan förtätning torde öppna för flera olika lösningar.

Erik Berg sa...

Anders: Jodå, jag har läst dina förslag om stadsbyggnad i göteborg på din blogg förr, jag gillar och håller med om det mesta.

Den typ av förtätningar som kan funka är just de som du föreslår längs kollektivtrafikstråk med hög kapacitet och i luckor i stadsrummet som behöver byggas igen. Backaplan är definitivt en sådan plats där det kan bli helt okej bostäder med bra utemiljöer.

Rivningstomter kan förstås förtätas, men samtidigt måste i varje situation övervägas om de kan bli någonting annat, t ex parker, lekplatser, idrottsplatser eller mellanrum av annat slag.

Att bygga bostäder på rivningstomter i områden med dålig kollektivtrafikförsörjning är rent destruktivt. Men det struntar en exploatör i, och sanktionerade av en överordnad förtätningsideologi kan sådana projekt bli av.

Intressant att du vill bygga just på chalmersparkeringen mot Gibraltargatan. Bland alla fula parkeringar i stan hör den till de få jag faktiskt gillar... när man kommer upp från stan och rummet öppnar sig, gränsen mellan Chalmers institutionsområde och Johanneberg markeras och görs tydlig. Visst finns det en kvalité i det?

Du tar upp funktionsblandning, det är en diskussion jag gärna tar mer utförligt. Jag är av uppfattningen att funktionsblandningen precis som förtätningsideologin idag ofta drivs några oreflekterade steg för långt. Jag återkommer till det i en postning på bloggen.

Erik Berg sa...

Johannes: Men de flesta VILL ju bo i gemytliga och gröna områden i medelstora städer? Det är både vad människor och statistiken säger. Sveriges medelstora städer 50-120 000 inv, växer både proportionellt och tillsammans mer än vad de tre stora gör.

Jag påstår inte att det inte finns livskvalité i den täta staden – tvärtom! Men det byggs väldigt många dåliga bostäder med usel utemiljö idag och förtätningsideologin är en orsak till det, därigenom lika problematisk som en gång övertron på grannskapsenheter då man glömde bort att bygga stad också.

När det gäller den sista biten: inte kan du väl mena att infillprojekten i innerstäderna blir till bostäder för arbetarklassen? I bästa fall är det studentlyor med en kvadratmeterkostnad långt bortom det rimliga, men annars är det ju nästan bara dyra bostadsrätter. Och det är klart, efterfrågan är hög, marken är dyr och det är svårt att bygga på infilltomter.

Det kommer aldrig vara möjligt för alla att bo centralt. Har svårt att se varför du och jag som vänster då skall engagera oss i att tillskapa fler bostäder åt de förmögna i innerstan. Bättre att fokusera tankeförmåga och resurser på den nödvändiga och kommande upprustningen av miljonprogrammet. Där finns mycket att förändra och förbättra.

Erik Berg sa...

... därmed inte sagt att vi inte skall diskutera hur stadsmiljön kan bli bättre, hur vi får levande, tillgängliga och öppna innerstäder.

En ingång är att se innerstaden som ett vardagsrum för alla - inte ett sovrum för några.

En annan ingång är att ta striden med bilpartiet. Det är massbillismen, med sin externhandel, radhusmattor och motorleder som har åsamkat städerna störst skada.

Anonym sa...

EU/IMF har under ett par decennier uppmuntrat förtätning av storstäder med bla byggandet av företagspalats och sk. amerikanska köpcentrum. Oftast på bekostnad av den mest fertila jordmån som ett ekologiskt hållbart samhälle kan erbjuda, dessa har förvandlats till asfaltsöknar eller golfbanor åt yuppieeliten.

Sådan mark har om vi tar Göteborg tills helt nyligen funnits på Hisingen och Fässberg/Sisjön, det senare ny helt igenbyggt med bara en enda jordbrukare kvar på minimala ytor som en sista utpost mellan GBG/Mölndal. På Hisingen ligger köpcentrumen vägg i vägg.

Detta är inte hållbart har en senare analys föga förvånande uppmärksammat då de dessutom ökar miljöförstöringen genom bullriga och skitiga transporter och uppmuntrandet av bilåkande.

Anonym sa...

@ Erik:

Just det, många vill bo grönt och glest i Linköping. Men inte alla. Och vad beror det egentligen på att mellanstora städer växer mer än de stora? På att folk föredrar Linköping framför Stockholm eller att det inte finns några lägenheter i Sthlm? Men jag vet iofs inte vad m2-priserna i Linköping ligger på.

"Usel utemiljö" är ju inte bra (rent definitionsmässigt) och det håller jag med om, oavsett om det är usel stadsmiljö eller usel förortsmiljö. Men det kanske inte är så kontroversiellt. Att tät ät lika med usel tycker varken du eller jag uppenbarligen.

Nej, du har helt rätt angående dagens infill-projekt. Det mesta jag sett har varit direkt motbjudande och handlat mer om att trasa sönder stadsväven med gated communities för en asocial medelklass. Det måste vi ändra på.

"Alla kan inte bo centralt". Nej, just det. Vissa vill ju bo "nära naturen". Men de andra då? Jag tror inte det är det "centrala" i sig som lockar människor, det är det urbana. Linnéstaden, inte Brunnsparken. Söder, inte Plattan. Det är levande stadsdelar som lockar människor, även om de inte ligger mitt i stan (Majorna).

Håller med dig om att utvecklingen av miljonprogrammet är viktigt. Urbanisering av bebyggelsen och integrering med omgivande strukturer är vägen framåt. Där tycker vi förmodligen lite olika ;)

Men som sagt, jag tycker du har rätt i mycket. Keep up the good work!

Johannes

Anders_S sa...

Erik, vi är helt överens om att bistadsbyggadne bara ska ske där det finns kollektivtrafik. Eller så ska den byggas ut där man tänker bygga. Med kollektivtrafik menar jag effektiv sådan, dvs i första hand spårbunden.

Mer specifikt om Chalmersparkeringen. Jag bor ju i området och går ofta Gibraltargatan. Problemet med parkeringen och de stora husen som så att säga skapar en vägg åt väster är att det jämt blåser nåt fruktansvärt på gatan. Dessutom ger inte parkeringen en fin öppning när man kommer söderifrån. Utan den skapar ett jack i stadsrummet som inte känns bra. Och som sagt mikroklimatet på gatan är katastrofalt.

För att hålla mig kvar i samma område så tycker jag studentbostäderna längs med rännan inne i Cahlemr är bra. Likaså det nya studenthemmet där Johannebergs sjukhem stod. Om bara inte själva byggnaden var så förgrymmat ful.

Och nog är Liljenbergs nedre Johanneberg bra mycket mer levande och vackrare än övre Johannebergs funkisområde med nedlagda affärer och tomma lokaler. Det är mer av riktig stad över nedre Johhanberg. Och mellanrummen mellan husen i övre får det att kännas ödsligt och tomt. Och de utnyttjas inte till nåt vettigt heller. Parken vid kyrkan och naturområdet där Göteborgsutställningens fyrtorn stod är däremot nåt helt annat. Myket utnyttjat och bra.

Anders Gardebring sa...

Du illustrerar ditt inlägg med små trevåningshus med grönytor mellan.
Visst. En del vill säkert bo så. Själv tycker jag att sådana områden är ungefär så tråkigt som det kan bli. Jag känner mig mer hemma (och känner mig tryggare!) i städer som New York och Tokyo än Linköping eller Örebro. Alla vill inte bo smått nära stora skogsytor. Jag vill bo i en storstad. Alltså ser jag förtätning som något mycket trevligt. Men en fråga jag ställer mig är, varför måste förtätningen alltid ske på bredden? Kan inte förtätningen ske på höjden istället?
Varför är Sverige så kapitalt rädda för att bygga högt? Ja med Malmö som undantaget som bekräftar regeln då. Genom att bygga på höjden kan vi dels få väldigt intressanta städer, men också, faktiskt, trevliga park/grönområden runt dessa byggnader.

Kommentarer till några andra kommenarer:

Erik Berg skrev:
"Sveriges medelstora städer 50-120 000 inv, växer både proportionellt och tillsammans mer än vad de tre stora gör."

Detta har mer med den havererade bostadspolitiken (med skenande bostadspriser som resultat) snarare än var folk egentligen vill bo.

Anonym skrev:
"Sådan mark har om vi tar Göteborg tills helt nyligen funnits på Hisingen och Fässberg/Sisjön, det senare ny helt igenbyggt med bara en enda jordbrukare kvar på minimala ytor som en sista utpost mellan GBG/Mölndal."

Det här är ju bara märkligt. Vad har jordbruk i stadsmiljö att göra?

Sven sa...

Mellanrummen dödar staden. Jag tycker det är ganska uppenbart att vi har för mycket av mellannrum i Göteborg. Jag talar om platser som inga, inte ens lekande barn använder sig av. Titta t.ex på Hisingens berg och kullar. De är nästan aldrig bebyggda, mest bara för att bevara landskapsbilden. Och naturen är så oländig så till rekreation används de oftast inte heller. Varför inte bygga småhus och mindre flerbostadshus där? Sät mark bör däremot utnyttjas till store flerbostadshus.

Och ta det stora mellanrummet mitt i staden, Heden. Först ska jag säga att jag absolut inte vill att platsen byggs igen, jag gillar öppenheten där. Men gå ner och titta hur den egentligen används. Det är parkering och några fotbollsplaner. Dessutom massa ödeyta redo för att ta emot staden rekreationslystna barn och vuxna. Men var är alla spontanlekande barn? Nej, oftast helt öde.

Jag garvade när folk fick brainstorma om Heden för något år sedan i GP. Någon ville ha en teaterscen och någon annan en scen för rockband som skulle få spontanlira där. Jag tror att förslagställarna överskattar människors vilja att vistas i mellanrum, folk föredrar stadsrum, även barnen.

Anders Gardebring sa...

Vad hände med förslaget att bygga fyra skyskrapor runt Heden?
Det vorde väl ett utmärkt sätt att göra området mer intressant och levande? Man behöver ju inte bygga fyra på en gång utan kan börja med en, i ett av hörnen av Heden. Det kommer att resultera i folkliv, caféer och annat, och på så sätt också göra att området lever upp.

Sven sa...

Anders, Hedenförslaget verkar vara dött, tyvärr. Det jag gillade mest med det var egentligen inte skyskraporna eller idrottsarenan. Jag gillade den feta bilparkeringen under mark. Om den byggdes skulle t.ex p-huset vid Södra vägen kunna ersättas av en galleria. Och p-huset i Lorensbergsparken kunde också rivas.

Bett R World sa...

Vilket bra inlägg jag kom till när jag landade här från MiljöBloggAktuellt. Grönt och natur kanske inte är allas preferens, som några kommenterar, men forskning visar att den psykologiska effekten av natur är så stark att till och med en tavla på ett träd kan öka tillfrisknandet på sjukhusen! Så bygger vi bort grönområdena (lekplatserna, lugnplateserna), får vi väl börja måla träd på skyskraporna...

Anders L sa...

Intressant åsikt; Att "barnfamiljer" får skylla sig själva... Om man nu ska förtäta (dvs bygga bort mellanrum som exempelvist grönområden och liknande), för att fler människor ska bo på mindre yta (med de alla fördelar detta innebär av en komplettare stad, ekologi osv), men skiter i barnfamiljerna - innebär då inte det att barnfamiljerna måste söka sig utanför staden, och att man då måste börja bygga även där, åt dem, och att resultatet av denna åsikt i sitt genomförande blir ... sprawl!? Just det man ville bygga bort genom att förtäta befintlig gles stad...

Ibland krävs en helhetssyn till att lösa den komplexa verkligheten. Men tydligan bara ibland. Och tydligen bara halvvägs.