Inte girighet, logik. Okej, girighet.

För två år sedan kamikazeprivatiserade den borgerliga majoriteten i Stockholms stad det stadshusägda bolaget Centrumkompaniet som förvaltar ett tiotal stora centrumanläggningar och gallerior runt om i staden .

Oppositionen protesterade, men borgarna viftade bort alla farhågor om att en privat fastighetsägare skulle sätta sitt vinstintresse framför en långsiktig drift och allsidig sammansättning av verksamheterna i centrumanläggningarna. Så skulle det inte bli, försäkrade man. Nu visar det sig att den europeiska fastighetsjätten Boultbee som tog över Centrumkompaniet höjer hyrorna med 60% för att bli av med småföretagare och istället få in sina egna associerade kedjor. Dessutom sköter de sina lokaler riktigt dåligt, det är skräpigt och osäkert.

I ett inslag i TV4 kommenterar moderaternas stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd Kristina Alvendal detta med att ”När det gäller hyressättningen så är ju inte staden involverad i det överhuvudtaget” – vilket är precis själva problemet.

För själva poängen med att centrumanläggningar bör drivas i offentlig ägo är att det inte handlar om vilka fastigheter somhelst, utan om en infrastruktur för samhällsservice och kommersiell verksamhet.

Den policy och de målsättningar de drivs under har stor betydelse för utveckling och livskvalitet i hela stadsdelar, i hela staden. Att kontrollera den infrastrukturen ger makt och den makten har Alvendal & co glatt kastat i knäet på Boultbee som agerar enligt kapitalistisk logik och maximerar sin vinst utan hänsyn till vad det innebär för enskilda småföretagare eller utbudet. Tack för den totala frånvaron av ansvarstagande Kristina!

På en annan infrastrukturfront travas vinsterna på hög. Köttfärsdribblarmaffian i Ica-koncernen går mot ett rekordår rapporterar DN. Det syns dock inte i lönekuverten hos ICA:s anställda eftersom ”Alla [butiksanställda] måste vara klara över att lågkonjunkturen inte är över än” enligt vd Kenneth Bengtsson.

Vad lågkonjukturen mer konkret innebär för ICA:s del framgår inte riktigt, men det kan ju inte vara fruktansvärt eftersom koncernen gör större vinster än någonsin. Inte så underligt med tanke på att efterfrågan på dagligvaror är rätt oelastisk. Äta måste man ju göra hur det än och ICA kontrollerar drygt halva livsmedelsmarknaden i Sverige. Som konsument har man sällan något val.

Samtidigt som ICA-handlarna framgångsrikt håller nere löntagarnas andel av vinsten så pungslår man lika framgångsrikt sina små leverantörer. Själv tjänade däremot Kenneth Bengtsson 9 miljoner förra året, en lön han tycker är motiverad eftersom ”inte minst har styrelsen tyckt det”. Att skylla på någon annan är en god strategi, oavsett om man är borgarråd eller vd.

Nu bör det sägas till deras försvar att både Boultbee och ICA agerar såsom systemet påbjuder att de ska agera. Så som logik ser ut inom ramen för ett kapitalstiskt system. Det vill säga perverst. Michael Moore uttrycker det väl (och lite profetiskt):

”Människor vill tro att det inte är det ekonomiska systemet som ligger till grund för de här sakerna [girighet] – att det bara handlar om några ruttna ägg. Faktum är att kapitalismen innebär en legalisering av denna girighet. Det finns mörka drag i den mänskliga naturen, och girighet är ett sådant drag. Om man inte försöker införa restriktioner som begränsar det som kommer från den mörka sidan kommer den i stället att utvecklas bortom all kontroll. Kapitalismen begränsar inte vår girighet – den uppmuntrar och belönar den.”

Det privata ägandet av vitala infrastrukturer, vare sig det är centrumanläggningar, banker eller livsmedelsdistribution, motiveras från liberalt håll med att det i slutändan kommer gynna oss alla. Det privata ägandet strävar efter att ständigt rationalisera och effektivisera, ständigt pressa kostnaderna. Den som är effektivast vinner och det är väl bra för alla? Men tänk, skriver Lars Berge, om survival of ”the fittest” i själva inte alls är bra för gruppen, om framgång i själva verket bara är en liten, slemmig mask i en hög av bajs:

Darwin avfärdade parasiterna som degenererade snyltgäster. I själva verket kan de mycket väl vara den mest framgångsrika och sofistikerade livsformen på planeten. De finns åtminstone i fler arter än något annat levande. I sin lika blodisande som oemotståndliga bok Parasite Rex (Simon & Schuster, 2002) beskriver vetenskapsjournalisten Carl Zimmer bland annat hur larverna från en viss sorts plattmask kan ta kontrollen över myrors nervsystem. När solen går ner och de övriga myrorna återvänder till stacken styr de mikroskopiska parasiterna sitt värddjur till toppen av ett grässtrå där den infekterade myran resten av natten sitter orörlig och väntar på att bli uppäten av ett betande däggdjur. Kossans tarmsystem är nämligen plattmaskens slutmål. Har man en gång börjat tänka ekonomi i biologiska termer är svårt att inte dra paralleller mellan plattmasken och dagens giriga finansmän. Båda förvandlar en livskraftig organism till en viljelös zombie, leder den mot sin egen undergång för att sedan kunna suga ur nästa värddjur. Ingen vet vad det ska vara bra för. Bara att det händer.

Uppdatering ang. Boultbee-biten: Alliansfritt Sverige har mer detaljer om Alvendals ansvarslöshet. Björn Nilsson har följt Boultbees affärer och dess konsekvenser för Stockholm länge, bland annat här, här och här.

Allmänfarlig ödeläggelse av mellanrummen

Idag skriver tre generaldirektörer och sex kommunalråd på DN Debatt om stadsförtätning som ett verktyg för social integration och ekologisk hållbarhet. Tanken är inte direkt ny. Inte heller är den oproblematisk.

Att tätare städer skulle vara ekologiskt hållbara, har seglat upp som en grundmaxim inom modernt stadsbyggande. Det låter väldigt bra: vi behöver inte överge våra vanor eller förändra särskilt mycket för att ställa om samhället i hållbar riktning, det räcker med att bygga större och kompaktare städer.

Först det uppenbara: Om alternativet är utglesade städer, sprawlen, med oändliga vägapparater, parkeringsytor, bilpendling och biologiskt lågproduktiv impedimentmark, då är den tätare staden oftast ett bättre alternativ. Men förtätade städer utesluter också en mängd andra samhällsplaneringsalternativ, som bandstäder, städer av självförsörjande grannskap eller fler mellanstora städer.

Täta städer och stadsförtätningar kan vara ekologiskt hållbara, om en mängd andra förutsättningar uppfylls, men de kan också vara formidabla resurskatastrofer. På samma vis finns det utglesade städer som inom sig har utrymme för mer eller mindre slutna kretslopp eller är organiserade på ett resurssnålt sätt – som bandstäder.


Att oreflekterat tala om förtätning utan närmare precision, såsom ofta görs, är både korkat och trubbigt. På samma vis som miljonprogrammets ”hus i park” betydde en sak för arkitekten och en annan för projektören, kan förtätningar vara försedda med olika förtecken och generera mycket olika stadsresultat. Inget av dem utan problem.

Förtäta kan man, i huvudsak, göra på fyra sätt:

1) Man kan förtäta på bekostnad av naturmark, grönkilar, vattenytor, parker, torg och idrottsplatser, kvarvarande öppna ytor. Det är en förtätning som är destruktiv för staden. Tyvärr, och inte så märkligt, är det oftast den sortens förtätning som sker, det är trots allt mycket lättare att nalla en bit av en ”överbliven” skog än av en motorled.

2) Det andra vanliga huvudalternativet, att förtäta genom att minska säkerhetsavstånden till de stora vägarna, som artikelförfattarna argumenterar för, leder till många hus i dåliga lägen, med bullerförorenade utomhusytor. En sänkning av livskvalitén. För att uppnå vad? Stad vid motorled?

3) Det tredje huvudalternativet är att förtäta genom att bygga på befintliga byggnader, göra husen högre helt enkelt. Det kan man göra upp till en viss gräns, som, beroende på stadsrummens storlek, landar olika. Att addera höjd runt ett befintligt gaturum skuggar bort sol och förändrar upplevelsen på marken, såväl som ljusintaget i de lägre lägenheterna. Att det dessutom är estetiskt problematiskt att förändra äldre byggnader med tillbyggnader ovanpå, det säger sig självt.

4) Förtäta kan man också göra genom att funktionsväxla gamla hamnområden och tidigare industrimark till stadsbebyggelse. Det här är, förstås, det bästa sättet att genomföra förtätningar, men det finns också en naturlig begränsning när den omvandlingsbara marken tar slut. Inte alla städer är bortskämda med centralt belägen industrimark. Förtätningen måste också ställas mot andra möjliga omvandlingar av den tidigare industrimarken: till verksamheter, park, idrott.

Det billigaste förtätningsalternativet är det första. De dyraste är de två sista, som vanligtvis bara blir lönsamma för projektörerna om de kan säljas som dyra bostadsrätter till en köpstark elit.

I samtliga fall är förtätningen långt ifrån oproblematisk. Och som sagt, oftast landar förtätningsambitionerna i det sämsta alternativet: att bygga bort de öppna mellanrummen.

Projektörer, politiker, stadsplanerare och arkitekter verkar vara drabbade av en gemensam oförmåga att se mellanrummens verkliga värde. Projektören ser fältet mellan husen som en impedimentyta lämplig för ett sexvåningars bostadshus som kan säljas dyrt. Politikern ser det som en tillväxtmöjlighet och en chans att äntligen sätta ett avtryck. Stadsplaneraren ser en mysig krog i bottenplanet. Arkitekten ser ett uppdrag, en chans att få rita lite.

De betraktar alla fältet ur ett vuxenperspektiv, ingen av dem verkar förmögen att se att det oanvända fältet är en lekplats för kvarterets barn.


DN speglade det skeendet för någon dag sedan, med anledning av en C-uppsats av Sabine Saracco och Lovisa Strandlund vid Stockholms Universitet som visade att barnperspektivet fallit bort i planeringen av innerstadsområden. Christina Lundin, samhällsplanerare på Kungsholmens stadsdelsförvaltning säger till DN:

- Barnens utrymme i den alltmer tätnande staden krymper. Tillgången till spontana och bostadsnära lekytor blir mindre och mindre.

Det kan man tycka är ett problem, om man är ett barn, men det är inte Torsten Malmberg, chef för strategiska avdelningen på Stockholms stadsbyggnadskontor, som menar att barn gott kan bo någonstans utanför stan:

- Vi kommer att bygga tätt nu, och det finns det också ett EU-direktiv på. Barnfamiljerna gör också ett val när de bosätter sig mitt i staden, man har ett eget ansvar.

Förtätningen som ska generera så mycket nytt stadsliv och möten verkar i stadbyggnadskontorets tappning inte vara annat än en strategi för ålderssegregering av centrala Stockholm.

På samma linje: För några månader sedan gästade Anders Wilhelmson Röhska i Göteborg för att göra ett inlägg i debatten om stadens utveckling. Han hade tagit en promenad vid Heden och sett att den bara användes av ett fåtal personer. Just då. En stor oanvänd yta, mitt i stan, menade han och pekade på sin illustrationskarta: där borde Göteborg bygga ny stad. Återigen: oförmåga att se mellanrummens kvalitéer, Heden som en makalös tillgång för evenemangsstaden Göteborg.

Förtätningen har alltså sina fallgropar, är ingen universalkur. Men då den väldigt ofta uppfattas som just det, tendererar den både att bli ganska oförnuftigt genomförd och att stå ivägen för alternativa stadsutvecklingsstrategier.


Istället för att stirra oss blinda på stadens täthet, antal invånare per kvadratkilometer, antal lägenheter innanför tullarna, så borde ett bra stadsbyggande utgå från andra, lika mätbara, faktorer:

- Avståndet, mätt som restid, mellan olika punkter i staden med allmänt tillgängliga kollektiva transportmedel. Tunnelbane- och pendeltågsstaden är två metoder för förena korta restider med ett naturnära byggande. Alla behöver inte bo i centrum om alla har en restid på under en kvart för att komma dit. En god stad byggs på kollektivtrafik och infrastruktur.

- Tillgängligheten till centrum som en jämlik mötesplats för alla stadens invånare. Är stadskärnan ett reservat för dem med bostadsrätter på rätt sida ”tullarna” eller ett offentligt vardagsrum? Är stadskärnan en marknadsplats för krämare eller kan den också svara mot de andra behov som livet består av? Kultur, fritid, sport, politik...

- Förekomsten av andra offentliga mötesplatser och öppna punkter – för alla åldrar – runt om i staden som genererar utbyten mellan stadsdelar och möten mellan grupper. Torg, idrottsplatser, fritidsgårdar, kulturhus, musikskolor, biografer, bibliotek, teatrar, verkstäder, parker, offentliga skolor...

- En blandning av bostäder med olika upplåtelseformer och till olika priser i varje stadsdel.

Den optimala staden med avseende på transportarbete, bland de existerande alternativen, är den mellanstora i ordningen 50-100 000 invånare. Här är avstånden sällan större mellan målpunkterna än att det oftast går att gå på lunchen och staden är tillräckligt stor för att ha ordentlig kollektivtrafik. Resursmässigt kan den vara regionalt självförsörjande.


De mellanstora städerna är också de som – grovt generaliserat – fungerar bäst ur andra aspekter: de bildar ett sammanhängande socialt rum, de är tillräckligt stora för att rymma en mängd parallella ”umgängessfärer”, men inte så stora att sfärerna övergår i tribalisering. De är tillräckligt små för att ingen ska vara osynlig men inte så små att normbrytande blir en social omöjlighet.

En strategi för att utveckla de mellanstora städerna förutsätter helt andra samhällsöverväganden än den förtätningsdiskussion som i första hand är en storstadsangelägenhet. Märkligt därför att se kommunalråden från sex mellanstora framtidsstäder sätta ner foten i en fråga som egentligen inte är deras problem.

Men visst. Det är era femton minuter på DN Debatt. Ni får göra vad ni vill med dom.

Läs också: Betongelit I, II och III.

Bilder från Stockholms Byggnadsordning 1997, illustrationer av Fredrik Jensen.