Maktens avstånd och avståndens makt

Imorgon är Wikileaks grundare Julian Assange i Sverige på inbjudan av Broderskapsrörelsen. Wikileaks har gått i bräschen för en strategi som är helt nödvändig för att möta och balansera den svällande och alltmer potenta övervakningsapparaten - undervakning.

Undervakning är en nödvändig konsekvens av kommunikationsteknikens utveckling. Motståndet mot övervakningen ter sig alltmer utsiktslöst (därmed dock inte poänglöst), men övervakningen kan i någon mån balanseras av multitudens mängd av ögon och öron. Den transparens som makten förvägrar oss kan, återigen: i någon mån, framtvingas genom att vi samarbetar om att läcka och tillgängliggöra hemlig information.

Julian Assanges gärning har i detta avseende varit flerfaldig: Wikileaks fungerar som en infrastruktur både för att läcka farlig information "säkert" och för att göra informationen tillgänglig och lättåtkomlig för media och för en bred allmänhet. Därtill har Wikileaks medverkat i framväxten av en kultur där läckage av hemlig information ses som en demokratisk dygd och omskrivs i media som segrar för demokratin. Wikileaks har drivit de traditionella medierna framför sig.

Bland det material som Wikileaks publicerat finns mycket som avslöjat makten med byxorna nere i olika pinsamma positioner. Till de mest plågsamma, om än samtidigt minst förvånande, läckorna hör den film från Irakkriget som publicerades i våras. Från en upphöjd position i en helikopter skjuter amerikanska soldater med vardagsrutinens likgiltighet ihjäl folk på Bagdads gator. Det är en film som med brännande klarhet illustrerade de två psykologiska mekanismer en modern krigsmaskin vilar på: både att framställa ”fienden” som ickemänniskor, och att genom en process av antifiering beröva fienden sina mänskliga drag. De amerikanska soldaterna i helikoptern skjuter inte på människor, de jagar lustigt sprattlande myror. Dödandet blir ju mycket lättare så.


Ännu ett steg renare och enklare har mördarens jobb gjorts i det moderna kriget genom de robotiserade drönarplan som pendlar fram och tillbaka över Afghanistan med sin last av död och skräck, styrda av soldater som sitter i luftkonditionerade rum på andra sidan planeten. Det brukar sägas att kriget berövar även mördaren hens mänsklighet. Men om kriget gör det så gör det moderna kriget också någonting annat med dem som dödar från en upphöjd position, det gudifierar. Soldaten som hunsas av sina befäl, som vantrivs i sin familj och är orolig för sina bolån, blir till en gud vid drönarterminalens joystick. Där väger hen livet självt i sin hand, avgör dess värde. Och är samtidigt själv odödlig.

Denna fysiska separation är samma strategi som makten begagnar sig av på område efter område i en värld där övervakning och undervakning bryts mot varandra; makten söker sig till alltmer upphöjda positioner, där multitudens ögon och nävar är färre, där tillträdet trots tidens rörlighet kan begräsas. Att vinna slaget i städernas gränder har Pentagon för länge sedan gett upp – men terror från robotplan kan bedrivas uthålligt utan risk för egna förluster. När gerillakrigföring och undervakning vinner framgångar upprättar makten nya avstånd som återigen gör den överlägsen och onåbar.

Avståndet och avskildheten resulterar i nya asymmetrier som befäster hierarkier och stärker kontrollen. Därför handlar också slaget om demokratin idag om just detta, vare sig det sker inom informationens eller det fysiska rummets domäner: att krympa avståndet, upphäva separationen. Minst lika viktigt som slaget om den personliga integriteten är idag striden om den ömsesidiga transparensen och tillgängligheten.

Tack till Robert för filmtipset!