Värmen i valet

Den här bloggen har varit tyst rakt igenom århundradets viktigaste valrörelse – jag ber om ursäkt för det, om nu någon bryr sig. Det har inte handlat om att det inte funnits någonting att skriva om. Jag har bara, helt enkelt, inte vetat var man ska börja. Inte orkat resonera, jag har bara velat skrika, ibland gråta, helst vända ryggen till hela den politiska floden av roterande skitsnack.

Fyra år av alliansstyre har förändrat Sverige. Många förändringar, som privatiseringarna av våra gemensamma infrastrukturer, som den nya skolplanen och fållorna i den nya gymnasieskolan, är i praktiken oerhört svåra att återställa. Det kommer att ta tid, allt kommer inte att gå. Under de här fyra åren har resurser kanaliserats från nödvändiga välfärdsbehov till lyxkonsumtion för de som redan har mer än de behöver. Regeringen har genomfört en skattepolitik som lett till kraftigt minskad och till och med omvänd progressivitet i beskattningen. Och sen slagen mot trygghetssystemen, kärnan i den generella välfärdens löfte att människovärdet aldrig någonsin ska läggas på en våg eftersom det är en konstant och inte en variabel. Angreppen mot sjuka och arbetslösa har, naturligtvis, inte egentligen varit förvånande, de bär fanatismens märke, men de har genomförts så kallhjärtat att det varit förlamande att se. Om man inte haft energin att hålla sig förbannad.

Med förändringarna har följt ett förändrat klimat. I medierna, i opinionen, i relationerna mellan människor. Den övergripande politiska diskursen tränger så på djupet in i våra liv. Det har därför varit direkt obehagligt att uppleva hur en klok bok om något så självklart som jämlikhetens betydelse under detta fjärde alliansår har mötts av mediala hån och burop, hur mytbildningen om en svulst av passiva bidragstagare har etablerats som en sanning. Hur ombildningarna av hyresrätter odlat fram en klass av nyrika klippare med hål stora som utbroderade märklarannonser i sina hjärtan.

Allt detta har gjort Sverige till ett mer patetiskt land. Rikt, kallt, gnidigt, osolidariskt – otäckt.

Alliansen vann valet 2006 genom att spela på en allmänt upplevd frustration över den socialdemokratiska regeringens avstannade ambitioner. En permanentat hög arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, etnisk och social segregation som växte från år till år, sjukskrivna som inte fick rehabilitering utan istället lämnades utan hjälp att komma tillbaka... Mot alla dessa misslyckanden fanns en skarp kritik från vänster, men den kritiken var politiskt marginaliserad och vänsterpartiet led också förtroendemässigt av att ha stöttat flera dåliga socialdemokratiska budgetar.

Det var inte helt orimligt att socialdemokraterna förlorade 2006. Det var både logiskt och begripligt.

Mer obegripligt (fastän, återigen, medialt logiskt) är det att alliansen kan vinna i år, när det verkliga innehållet i det nya arbetarpartiets politik borde har gjorts synligt för var och en. När arbetslösheten har stigit från 6,1 till 8%, när var tredje arbetslös är långtidsarbetslös, när en halv miljon drivits ut ur arbetslöshetsförsäkringen, när andelen arbetslösa under fattigdomsgränsen nästan dubblerats, när skattesänkningarna givit den rikaste procenten lika mycket som den fattigaste fjärdedelen, när klyftorna mellan skolor i olika områden har exploderat, när löneskillnaderna mellan kvinnor och män har vuxit, när anställningsskydden gröpts ur och stressen i arbetslivet ökat, när antalet anställda i välfärdssektorn minskat med över 30000, Att alliansen varit i ledning mot en sådan bakgrund kan bara betyda en sak: att vi är rökta, att klimatet förändrats för mycket, att vår politik inte kan ta stöd mot en delad världsbild. Och denna bloggare har därför, frustrerad, ägnat sig åt roligare ting än lönlös pennfäktning mot ointagliga fort.

Men den sista veckan har något hänt.

Enligt den borgerliga attackplanen skulle alla de mindre smickrande baksidorna av de omvända klassreformerna och den ekonomiska politikens misslyckanden ligga nerbäddade oåtkomliga under tätt packade lager av medial dynga och metadebatter om Mona Sahlins osossigt fina väska, samt debatter om debatten om Sahlins väska. I början av hösten verkade de ha lyckats trycka ner även den explosiva frågan om det omänskliga sjukförsäkringshaveriet. Men i veckan sprack jorden äntligen upp och misslyckandet fick sina subjekt som krävde svar: de "enskilda fallen" presenterade sig.

Regeringen flyr undan till positionen att ”inte kommentera enskilda fall”. Och undviker därmed såväl diskussion som ansvarstagande för systemförändringarnas konsekvenser. Undanflykten är inte så värst klädsam med tanke på att regeringspartiernas företrädare tidigare inte tvekat att kommentera enskilda fall och ge sig på enskilda utförsäkrade när det passat dem själva bättre.

Alliansens plan var att slippa den här diskussionen och istället ägna sista veckan åt att prata direkt till väljarnas plånböcker. Precis som i tidigare samhälleliga vägval, som vid EMU-omröstningen 2003, menar högern/ja-sidan att detta borde vara väljarnas främsta, och i grund och botten enda, intresse.

Men precis som vid EMU-valet höjer sig den breda väljarkåren över det snäva plånboksintresse valstrategerna skjutit in sig på och frågar, i elfte timmen: vad i helvete håller ni på med?

Så har det känts den här veckan. Om det räcker hela vägen får vi se ikväll, men åtminstone så har de verkliga frågorna kommit tillbaka. De som regeringen försökte hålla undan. De som handlar om människan, om banden av kärlek och omtanke mellan människor som aldrig träffats, som inte känner varandra men som lever i samma ögonblick och erkänner att detta innebär att vi har ett ansvar för varandras liv. Och om den funktionella solidariteten, insikten att vår frihet blir större, inte mindre av att vi löser saker tillsammans och i samarbete, istället för och en för sig.

Och även om alliansen skulle vinna idag, valdagen år 2010, så har den rödgröna valrörelsen, entusiasmen, glädjen, raseriet, ilskan, glöden, hoppet, musiken och tårarna visat att de stålblåa fyra alliansåren har format en mäktig opposition till försvar för den historiskt oöverträffade idén om det solidariska välfärdssamhället. Den vackraste tanke vi någonsin tänkt.

Skulle vi förlora idag så har den moderna välfärdsstaten trots allt under dessa veckor av skärpt kamp vunnit en rörelse som kommer vara omöjlig att besegra 2014 och dessförinnan kommer bjuda tungt motstånd i fyra år. Men självklart vinner vi ikväll. För under den sista valveckan vände vinden. Mona Sahlin har varit enastående och knivskarp de senaste dagarna. Sverige får sin första kvinnliga statsminister ikväll. Och en rödgrön regering för hela Sverige.