Efter valet: åter till framtiden

Det är folket som dömer och folkets dom är hård. Det är så demokrati fungerar och efter ett första svidande fan!–fan!–fan! så är ändå min känsla att det inte bara är en hård, utan även en ganska rättvis dom. Sven-Otto Littorin sammanfattade det väl från m-vakan:

- Det stora systemskiftet i svensk politik är att socialdemokraterna har övergett arbetslinjen.

Det var här vänstern, som helhet, fick stryk. Socialdemokraterna hade ingenting att komma med i arbetarrörelsens paradgren, helt enkelt därför att man saknar ambitioner att återvända till full sysselsättning. Nu är det normpolitik och jämviktsarbetslöshet som råder och för evigt skall råda. Det var en öppen flank som alliansen kunde skjuta in sig på och bryta igenom. Klart att vi förlorade. När vänstern upphör att vara vänster skall man förlora. När vänstern upphör att sträva efter att genomföra samhällsreformer som ökar demokrati och välfärd, då har man släppt greppet om framtiden, då ska man inte ha förnyat förtroende. Olof Palmes ord klingar som en skrattspegel till de senaste fyra årens slöa socialdemokratiska förvaltande av normpolitiken:

Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.

Var fanns viljan till förändring, var fanns drömmarna och visionerna i det här valets socialdemokrati? I varenda debatt har de varit inskjutna på att tala om den borgerliga politiken. Men deras egen? Låt oss nu hoppas att (s) i sin eftervalsanalys drar rätt slutsatser och går in i nästa val med den lärdomen. Återerövra viljan att forma framtiden.

Att vänsterpartiet gick tillbaka i årets val beror troligen inte på bristande trovärdighet kring jobben. Storsatsningen på nya jobb i offentlig sektor var helt rätt krav. Men det hamnade i skymundan. Bilden av partiet har präglats av den utdragna splittrings- och kommunistdebatten. En massiv negativ publicitet under hela mandatperioden är svår att reparera ens med en fenomenal slutspurt.

Nästa val, om fyra år, kommer vi möta med en större andel låglönejobb i svensk ekonomi, men fortfarande en hög arbetslöshet. För även borgerligheten tror på NAIRU och även borgerligheten sitter i knäet på en enväldig riksbank. Om man vill tillbaka till regeringsmakten vid nästa val måste socialdemokratin vara trovärdiga med att man vill bryta med den politiken. Det är vänsterns uppgift att under fyra år i opposition grundlägga medvetenheten om den stora skiljelinjen i svensk politik och få nästa val att bli ett systemskiftesval – bort från normpolitiken, för en reformpolitik som leder till framtiden. Nu börjar ett oppositionsarbete för en helt annan typ av samhälle. Äntligen.

Och så avgår, helt riktigt, Göran Persson. Statsministern som både var modern tids främste retoriker och mest kompetenta politiker – och samtidigt den mest visionslösa, den minst ambitiösa, vårt rikes allra tråkigaste kamrer. En duktig kartläsare. En usel kartritare. Som sådan passar han dessvärre in i en allt mer överväldigande tradition av moderna socialdemokratiska ledare världen över. Mätta tjänstemän ärvde de hungriga reformisternas rörelse. Bland de som står i tur att ta över finns dessvärre ingen som verkar kapabel att leda åt något annat håll. Det är kanske det mest allvarliga: om det blir ännu en förvaltare, eller ännu värre, en vindflöjel.

Så. Fan. Men ändå. Något gott kanske kommer ur det här med rätt organisering. Fast, samtidigt, avancerad förträngning hjälper inte mot de fyra år av stålbad vi nu måste igenom. Statliga bolag för 100 miljarder skall säljas ut, en permanent förändring. Kanske kommer vi tvingas in i NATO, en permanent förändring. Kanske får vi en ny EU-konstitution. En permanent förändring. Fler privatskolor och privatsjukhus, en permanent förändring. Ett avskaffat Public Service. En permanent förändring. En grundlagsreform, kanske en konstitutionsdomstol - en permanent förändring. En reform av socialförsäkringarna motsvarande reformen av pensionssystemet. En permanent förändring. En omfattande inkomstskattesänkning, avskaffad fastighetsskatt och förmögenhetsskatt... fyra förlorade år i energiomställningen... Allt detta som är svårt att återställa eller ta igen, det svider. Men det är också det som blir arbetsmaterialet och utmaningen för arbetarrörelsens väg tillbaka till regeringsmakten och tillbaka till sin egen politik.

De besegrade av idag är morgondagens segrare.