Platser

Spåren av människorna är många och märkliga. Vackra och frånstötande. Och de finns överallt. Mycket få platser återstår ovan oceangravarna på denna planet som inte har påverkats av våra aktiviteter. Men desto fler skapade platser, platser som är laddade med kulturers ansträngningar, individers galenskap och arbetets glädje.

Sedan mitten på 90-talet har den Los Angelesbaserade organisationen Center for Land Use Interpretation samlat in, katalogiserat och genom utställningar och böcker populariserat information om vitt skilda platser runt om på den nordamerikanska kontintenten. Syftet är, skriver CLUI på sin hemsida, att förstå ”the nature and extent of human interaction with the earth's surface.”

Resultatet är inte en vetenskapliga karta utan snarare en spontan mosaik innehållande några av de många miljarder konstverk, planerade eller oavsiktliga, som uppstått då människor organiserat sina aktiviteter på jordytan. Oanvändbart men fascinerande. Ett osorterat diabildsarkiv över 1900-talets platsproduktion. På organisationens hemsida finns en databas med en del av dessa ”unusual and exemplary sites”, det är allt från aktiva gruvor och övergivna flygfält till testområden för kärnvapen och konstgjorda filmstäder.

Tre platser, bland många:


Carrizo Plain's (bild ovan) är en liten öken väster om Bakersfield i Kalifornien. I efterdyningarna till oljekrisen byggde the Atlantic Richfield oil company (ARCO) världens största solenergianläggning här 1983. När produktionen befann sig på sin topp producerades 5,2 megawatt el i hela anläggningen som bestod av 100 000 30 x 120 cm stora paneler. Oljepriset steg aldrig så långt som ARCO antog, så anläggningen blev aldrig konkurrenskraftig gentemot fosilbränslebaserad energiproduktion. Numera är platsen övergiven, med stigande olje- och energipriser och förbättrad solcellsteknologi kan ett nyöppnande med tiden vara lönsamt. Men tills dess: en udda kyrkogård.


Väderstationen på toppen av Mount Washington (2000 m.ö.h) har registrerat några de högsta vindhastigheter som någonsin uppmätts vid jordytan: 370 kilometer i timmen. Här faller även årligen ungefär c:a 150 centimeter snö. Innuti den lilla väderstationen finns förstås en souvenirbutik och ett café för turister som tagit sig upp till bergstoppen, vilket kan ske till fots eller, ja det är ju amerika, med bil eller via en gammal muséejärnväg. Själva stationen andas en excessbefriad rationalitet, små fönster inpackade i asbestlika gråskalor. Kommunikations- och mätutrustningen påminner om internationella rymdstationen.


Den här 600 meter långa tunneln genom solidaste granitberg, ungefär 2 meter i diameter, grävdes av William Henry Schmidt med dynamit och handverktyg (en hacka en spade och en 2 kilos hammare). Arbetet påbörjades 1906 för att transportera guldmalm från Schmidts gruva till smältugnen. Med tiden förlorade Schmidt intresset för själva gruvdriften men ägnade istället 32 år åt att gräva sin tunnel tills han en dag bröt igenom ut i öppen dager på andra sidan berget. Här berättas mer av den fantastiska historien om den ensamme tunnelbyggaren. Schmidts tunnel illustrerar att även en ensam människa som är tillräckligt hängiven på egen hand kan sätta bestående avtryck i jordskorpan. Om det nu är eftersträvansvärt. Som sägs på länken ovan: “The Great Wall of China may be level to the ground after 250,000 years. Burro Schmidt's tunnel is believed to last 500,000 years.”