”Nu ska Bjästa kölhalas, Bjästa är som helvetet på jorden och hur fan kunde dom? Varför diskuterar vi inte istället strukturerna i samhället, vad som driver människor, varför diskuteras inte könsmönstren?”På längden och tvären avhandlas allt utom de underliggande strukturella mekanismena. Det skylls på Internet (stäng ner internet!), det skylls på landsorten (gjut betong över byarna!). Som om det aldrig våldtogs på Stureplan, som om det inte fanns en svensk hederskultur, som om sexuella trakasserier inte var en del av vardagen från varje svensk högstadieskola till Dramaten. Som om Bjästa låg i ett annat universum, när det i själva verket bara är en synliggjord yttring av precis den ordning vi har överallt omkring oss. Det är samma talibaner där som här.
Bristen på strukturell förståelse och analys leder till en individualisering av skulden. Blicken fastnar vid en patetiskt passiv rektor, en ”neutral” fritidsledare, en förvirrad präst och skvallrande tanter. Därigenom kommer vi aldrig bortom tragedins persongalleri. Elza Dunkels skriver bra om detta i ett blogginlägg. Problemet, skriver hon, är könsmaktsordning och patriarkala strukturer:
”Det är patriarkatet som gör att vi sviker barn för att skydda vuxna och det är patriarkatet som gör att vi sviker flickor för att skydda pojkar. Vi orkar inte se hur illa det ligger till och tar den enkla vägen. De är mycket lättare att svika ett barn eftersom de flesta barn inte säger ifrån och om man sviker dem tillräckligt ofta blir de helt tysta. Och det är mycket lättare att svika en flicka eftersom hon är van och man slipper se pojkarnas anklagande och besvikna miner.”Dunkels använder begreppet patriarkat för att beskriva en underordning som bygger både på kön och ålder. Det är patriarkatet som gör att också tanter och Linneas kompisar är beredda att offra den våldtagna flickan för att hålla skenet uppe kring den populäre pojken. För att det blir så mycket enklare så. Som Lisa Magnusson skriver:
”Ingen vill tänka på sin son, sin bror, sin vän som ett monster, som någon som våldtar. Jag förstår det. Det fasansfulla i historien om den våldtagna flickan i Bjästa är inte att pojkens närmast anhöriga helst inte ville tro att det var sant utan att hela byn offrade henne. De offrade henne för att slippa ta in att en riktigt schysst kille kan vara en våldtäktsman.”Patriarkatet fungerar som en mönstring i marken som gör det mycket lättare för verklighetsförståelse och lojaliteter att ständigt flyta ner i en bäckfåra där de övergrepp som begås av vuxna och män ursäktas och sopas under mattan. Och när väl flödet runnit så, när tillräckligt många kommit överens om att låta saken passera för att slippa utmana de strukturer som man har präglade också i sig själv, då blir det oerhört provocerande med ett offer som säger ifrån:
”Om sedan offret reser sig och pekar ut förövaren, då blir det hell to pay. Då är offret en jävla bitch, en hämndlysten och bitter jävel.”Så skriver Unni Drougge som också konstaterar att detta händer överallt:
”Misshandel, övergrepp och fascistiskt medlöperi finns alldeles intill oss här och nu. Men då blir det genast obehagligt. Då skruvar vi på oss. Ska jag säga åt min chef? Min brorsa? Min granne? Min affärspartner? Min kollega? Min agent? Min farsa? Nä. Man ska inte lägga sig i. Man vet ju inte. Det finns ju två sidor av myntet. Ingenting är svart eller vitt. Yatta, yatta.”Nej, man vet ju inte. För om man ska kunna urskilja när det pågår någonting, när man måste säga ifrån och förstå att man måste säga ifrån, måste man ha hjälp av verktyg för att ta sig bortom impulsen att blunda och titta bort. De strukturer vi har inuti oss själva kan bara oskadliggöras och börja nedmonteras om vi är medvetna om dom. Könsmaktsordning och patriarkat kan bara utmanas om de synliggörs.
Feminismen är ett sådant verktyg för att synliggöra och medvetandegöra.
Jag menar då inte på feminism i meningen av teoretiska genusanalyser på universitetsinstitutioner utan som en grundläggande politisk medvetenhet på alla nivåer i samhället. Precis som antirasismen så är feminismen bara levande och relevant när när den finns överallt. Bland skolledare, lärare, fritidsledare, präster, föräldrar. Men framförallt bland ungdomar.
För bara några år sedan fanns det åtminstone ett gäng medvetna feminister på nästan varje högstadieskola. Det var ungdomar som läst Fittstim och Darling, som åkte på kurser i feministiskt självförsvar, som hade funnit varandra och rustade sig med verktygen för att själva göra den strukturella analysen, urskilja sammanhangen omkring sig. Deras närvaro i korridorerna gjorde det mycket svårare att ursäkta ett övergrepp, svårare för skolledningen att låtsas som om det regnar, svårare för fritidsgården att flyta runt i ett rus av ignorans.
Jag vet inte hur det ser ut på skolorna idag, men på ett övergripande plan är den feministiska medvetenheten kraftigt försvagad, det är troligt att det ser likadant ut på skolorna.
Om man kan önska något som ska komma ut ur Bjästahistorien så är det därför en ny feministisk mobilisering och organisering. Ny medvetenhet om att just medvetenhet är centralt. Att det startas nya jämställdhetsgrupper över hela landet, att det ordnas nya temadagar med feminism för både killar och tjejer, att sex- och samlevnadsundervisningen stärks rejält.
Faktiskt, när allt frustrerat, vredgat och missriktat snack och skitsnack lagt sig är det det enda som kan göra en skillnad.
Taggar Bjästa, feminism, våldtäkt, internet
Inlägg
6 kommentarer:
Jajamän! Mer feminism är lösningen! Om alla pojkar/män får veta att de är roten till allt ont och om alla flickor/kvinnor får lära sig att de är förtryckta offer blir allt bra.
http://merfeminism.blogspot.com/
"Feministen", pröva att läsa inlägget innan du kommenterar.
Mycket bra!!
Feminister är bara feminister när det passar. Var håller de hus när muslimska kvinnor blir förtryckta?
Visst ja, religionsfrihet och mångkultur är ju mer värt än jämställdhet.
Jag utgår ifrån att du, Lars G, som prioriterar jämställdhet så högt, alltid går i första ledet när det gäller att bekämpa patriarkatet och försvara kvinnors rätt till sin kropp och till rätt lön och till de höga positionerna. Bra Lars, fortsätt så!
Jättebra skrivet, Erik! Jag tycker dock att teoretiska genusanalyser på universitetsinstitutioner måste försvaras. Därför att en förståelse av strukturell problematik svårligen kan vara helt intuitiv utan måste utgå ifrån läsningen av en god analys. Det är genusteorin som har givit den moderna feminismen många av dess främsta verktyg för att synliggöra hur patriarkatet verkar. Jag förstår att du inte är negativt inställd till genusvetenskap på universitetet, jag vill bara mena att feminismen kan och kanske måste utgå från den akademiska analysen.
Mirjam: Tack för kommentaren. Ja, genusanalysen behövs verkligen på universiteten, inte minst av det enkla skälet att forskning som tittar på sociala sammanhang, psykologi, samhällsplanering osv. helt enkelt skulle nå felaktiga resultat om den inte applicerade ett genusperspektiv. Och att applicera ett genusperspektiv inom olika discipliner förutsätter att det finns en teoribildning de kan bygga på, vilket förutsätter att det finns genusvetenskap.
Jag vill ändå hävda att den kämpande politiska feminismen inte får kopplas till den akademiska världen för mycket eller börja ses som beroende av denna. Feminismen är mer betjänt av att vårdas – och uppfattas – som levande politisk praktik än som akademisk disciplin.
Visst är det som du säger att förståelse av strukturell problematik inte kan byggas helt på ”intuition”, men i första hand bör den faktiskt göra det, om man med intuition menar någon form av grundläggande feministisk medvetenhet, ungefär som ”klasskänsla”. Dvs. en upplevelse av att något är fel, som odlas under av ilska, humor och gemenskap med andra som delar samma upplevelse.
Det uppstår en problematik då politiska perspektiv också blir akademiska teoribildningar. Plötsligt förskjuts fokus till att – i enlighet med den akademiska logiken – ständigt kritisera de verktyg som föregående generation utvecklat och att gå djupt in i inomdisciplinära debatter som ur ett politiskt och resultatorienterat perspektiv är rena stickspår. Det blir nörderi av det hela.
Snart framträder då också en skiktning mellan de som ”bara” är politiskt medvetna och de som är sysselsatta med teoribildningen på heltid. Akademikerna som hänger med i de senaste diskurstrenderna och kan de för dagen rätta begreppen bildar ett skikt ”ovanpå” den politiska rörelsen, och skriver ut facit över vad som är rätt eller fel att tycka. Det är enbart kvävande för den politiska mobiliseringen och entusiasmeringen. Och det gäller inte bara feminismen utan i än högre grad marxismen.
Jag menar inte detta som kritik mot den akademiska feminismen utan just mot sammankopplingen av denna med den politiska feminismen. De måste existera helt oavsett varandra, på samma vis som arbetarrörelsen måste byggas helt oavhängigt alla vindlande perifera och förvirrande debatter som förs bland marxister, neomarxister och böngrodsmarxister.
Skicka en kommentar