Skolhuset

Aranäsgymnasiet i Kungsbacka, Wingårdhs.

I många svenska städer utgör skolhuset ortens hjärta. En universalbyggnad som används för fullmäktigesammanträden, föreningsträffar, fritidsverksamhet och undervisning. Den välhållna och påkostade skolbyggnaden är bygdens stolthet, det som knyter såväl unga som gamla till både framtiden och till platsen.

Under de kommande åren måste några miljarder läggas på att rusta upp slitna skollokaler runt om i landet har Boverket räknat ut i dagarna. Det stämmer nog. Och det finns en hel del lokaler i akut behov av upprustning. Svenska skolbyggnader håller mycket varierande kvalité, det ska gudarna veta och i champagnens tidsålder har underhållet varit eftersatt. Det finns en del helvetesbyggnader från 70-talet som borde försvinna från jordens yta. Men de allra flesta skolorna, och inte minst de som har tillkommit under de senaste 25 åren, är genomtänkta och väl gestaltade.

Skollokalerna är skolans enskilt viktigaste pedagogiska resurs. Det är byggnadens utformning, klassrummen, laborationssalarna, korridorerna, matsalen, uppehållsrummen, arbetsrummen, biblioteket, sittplatserna, utemiljön, lärarrummen, vilorummet och elevcaféterian som ger skoldagen struktur. Lokalernas utformning är avgörande för trivsel och arbetsmiljö – inlärningens grundbyggstenar.

En förutsättning för att skollokalerna ska utvecklas till de pedagogiska resurser de kan vara, det är att det finns en möjlighet att planera och investera långsiktigt. Man måste veta att skolan och elevunderlaget finns kvar under åtminstone de närmaste tjugo åren för att våga investera i nya lokaler och våga bygga med en sådan kvalité som kostar mycket inledningsvis men som betalar igen sig i det långa loppet.

Men. I det skolsverige vi fått idag är det inte tanken att skolorna eller kommunerna skall få sådan planeringsro. Ty, lyder föreställningen, då kommer de bli dästa och lata. Istället ska konkurrens och gärna överetablering råda på ”skolmarknaden”. Ingen skall vara säker på sin överlevnad. De skolor som inte kan locka till sig elever till terminstarten får läggas ner.

Priset är ett slöseri utan dess like. Som i Helsingborg, där kommunen 2003 stängde den hundraåriga Gustav Adolfsskolan på söder. Ut slängdes nyrenoverade lokaler, en nyss färdigställd matsal, hemkunskapssal, bildsal och en skinande ny idrottshall. Men kommunen hade plötsligt fått för många tomma skollokaler. Idag, fyra år senare, har man precis samma problem igen, ett överskott på 1800 platser i hela Helsinborg. Orsaken är otyglade friskoleetableringar som omöjliggör långsiktig planering: om sex år kommer det finnas fler gymnasieplatser bara i friskolorna än det finns folkbokförda elever i hela kommunen enligt Helsingborgs Dagblad. Men det är bara en beräkning, ingen vet säkert, så ingen kan planera för någonting alls.

I Helsingborg råder det ”knivskarp konkurrens om eleverna” och skolnämndens ordförande, folkpartisten Christer Rasmusson ”utesluter inte att någon [alltså en till] kommunal gymnasieskola läggs ned”. Vilket han inte har någonting emot, i konkurrensens namn. Frikostigt erbjuder Rasmusson de svällande friskolorna att hoppa in i de kommunala skolornas lokaler.

Men, eh, är det verkligen kommunens sak att hålla friskolor med lokaler frågar Sveriges Radio och Christer svarar:

”Båda parter tjänar på det här. Om vi står med tomma lokaler är det väldigt positivt om vi kan fylla upp dem med friskolor.”

Vinsten för friskolorna, säger Christer Rasmusson, vore att få tillgång till ändamålsenliga lokaler som till exempel specialsalar och matsalar.

Därmed sätter han fingret på pudelns kärna.

Det kostar pengar att bygga bra skollokaler. Mycket pengar. Så de vinstdrivande friskolorna bygger inga egna lokaler. De skolföretag som inte har samma tur som i Helsingborg, att generösa politiker bjuder bort befintliga kommunala skollokaler, de hyr istället in sig lite överallt. I kontor, gamla kaserner, lagerlokaler. Till och med lägenheter. De sitter utspridda på olika adresser eftersom de inte får plats på ett ställe. De sluter lunchavtal med kvarterets pizzeria, eftersom de inte har någon egen matsal.

Successivt håller därför idag utvecklingen av de pedagogiska lokalerna, skolans främsta resurs, på att rullas tillbaka. Inte därför att kunskapen bland arkitekter blivit mindre, utan därför att alltfler skolor helt enkelt inte håller sig med några fasta lokaler. De jobbar inte så, de kan inte jobba så. För ingen vågar, ingen kan, planera så långt.

Friskolornas riksförbund har en checklista för den som vill starta en egen friskola. En bit ner, under ”Fortsatta organisatoriska förberedelser”, intill ”marknadsföring mot föräldrar och elever.” står kort och gott

”söka efter lokal”.

Så mycket för lokalerna som ett pedagogiskt verktyg.

I en minnesvärd intervju som citerats här förr förklarar Vittras kommunikations- och logistikchef hur skolan uppnår sina vinstmål:

- Det går att effektivisera kostnader. Vi utnyttjar lokalytan genom att vi inte har klassrum. Pedagogerna har inga håltimmar.

Visst kan man i en skola välja att jobba utan klassrum, men det skall då vara utifrån en pedagogisk tanke inte av ekonomiska skäl.

Varje rumssamband, varje halvplan, varje nisch i en skola måste vara genomtänkt. Skolan är ett finkalibrerat instrument som skall användas av ungdomar i puberteten, ungdomar med nojjor, identitetskriser, koncentrationssvårigheter, skiftande behov eller bara små enkla vardagsfobier.

Ta bara en sådan sak som toaletterna. Om den enda toaletten ligger precis vid ett ständigt använt grupparbetsrum så kommer en del hellre hålla sig hela dagen och få hälsobesvär än att använda den. Det kan förstöra en hel dag, kanske varje dag.

Läroplanen betonar samarbete och grupparbete numera. Det är en helt riktig grundtanke, men det ställer mycket stora krav på miljön om det inte skall resultera i en situation där elever med koncentrationssvårigheter får svårt att följa med och grupparbetet slutar i kaos.

Aranäsgymnasiet, interiör.

I många nybyggda och ombyggda skolor har teorier om defensible space omsatts i ”studielägenheter”, trygga hemmahörn på skolan där hela arbetslaget har sina basfunktioner och hemklassrum samlade. I Arkitektur och skola (Arkus 1999) skriver Lisbeth Williams att ”[allt tyder] på att revirbrist är en viktig faktor när skolpersonalen klagar på oro och främlingskap bland elever, som ofta saknar ett eget klassrum.”

Erfarne skolarkitekten Gunnar Löwenhielm sammanfattar i samma bok några villkor som måste uppfyllas i genomtänkta skollokaler med hemmaterritorier. Några punkter:

Många olika typer av verksamhet skall kunna pågå samtidigt utan att störa andra.

Stöd skall finnas i rummens form och inredning för att möjliggöra avskildhet utan avkall på öppenhet, flera olika typer av utrustning för laborativt och verkstadsbetonat arbete skall finnas nära till hands.

Viktiga basfunktioner som kapprum, toaletter och dylikt ska vara väl lösta.

Glaspartier och glas i dörrar skapar öppenhet och kontakt.

Ett av rummen är utrustat för enklare laborativa moment i till exempel fysik, kemi, biologi, hemkunskap och bild.

Datorer kopplade till biblioteket finns uplacerade här och var.

Elevernas kapprum ligger centralt invid toaletter och trappa.

Detta som exempel på uppgiftens natur. En skola kan gestaltas på många andra sätt, men det centrala är att den gestaltas specifikt för sitt ändamål. För, som Gunnar Löwenhielm skriver:

”Den byggda miljön är viktig för att stödja och underlätta verksamheten, men den spelar även en stor roll i det man brukar kalla den ”dolda läroplanen”, det vill säga att allt det som omger studierna, miljö, organisation, hierarkier, sociala mönster etc, ofta lär eleverna mer än vad som sägs i läroböcker och av lärare.”

Speciellt högstadieeleverna uppfattar och tolkar den byggda miljöns dolda budskap, skriver Lisbeth Williams och citerar Ann Skantzes doktorsavhandling Vad betyder skolhusen (1989):

Om den tjugotalsskola som ingår i studien kommenterar eleverna korridorerna med de stora fönstren och dekorativa utsmycknignarna, nischerna och sittplatserna: ”dom har tydligen tänkt på att elever ska va här, och ska vara här hela dagarna nästan”. Generationer av barn har gått i skolan och det ger dem trygghet. Om de nötta stentrapporna säger en elev att: ”det är många före mig som varit här”. En annan skriver: ”Ja skolan står kvar där på något sätt, det vet man alltid, att den har stått så här länge, så skall den stå här när man kommer tillbaka nästa dag också. Det känns skönt.”

Skolan är fortfarande en institution. En av de fasta punkterna i en värld där inte mycket annat håller att ta tag i. Detta är vad påkostade och välgestaltade skollokaler förmedlar till eleverna: ni är viktiga. Ni är värda det bästa samhället kan erbjuda.

Vilket är det dolda budskapet i de vinstdrivande friskoleföretagens skolor i ickeskollokaler? Hej, hejdå, typ.

Samma misstag som av ren snålhet byggdes in i 70-talets fantasilösa bunkerskolor, upprepas i de privata skolorna idag. Vi borde veta bättre än så.

Andra bloggar om: skola, arkitektur, politik, friskolor

Tystare i privatskolornas Sverige

Igår skrev tolv fd lärare vid Walthers gymnasium (fantasifullt uppkallat efter ägaren) i Stockholm i SvD om hur det går till på en av Sveriges många blomstrande friskolor. En inspektion av skolverket för en tid sedan visade ”påfallande brister med elevernas måluppfyllelse”, vilket inspektörerna kopplade till ”den låga lärartätheten och den betydande personalomsättning som kontinuerligt pågått sedan företaget startade för sju [!] år sedan.”

De tolv före detta lärarna bekräftar skolverkets inspektionsresultat och ger en bild, tragisk men tidstypisk, av den bakomliggande orsaken. Le profit.

”Skolverksamheten verkar snarare ha målet att ekonomiskt gynna skolans ägare än att säkerställa en undervisning och ett resultat med god akademisk kvalitet. [...] De senaste fyra åren har verksamheten haft ett genomsnittligt positivt resultat på runt 20 procent av omsättningen. [...] Resultatet [används] till att ge de två aktieägarna Jan Walther och Pär Lindvall en synnerligen god ekonomisk avkastning.

De två senaste åren ligger dessa utdelningar på sammantaget 13,5 miljoner kronor. [...] Walthers gymnasium AB väljer att inte göra investeringar i administrativ personal, personal med specialpedagogisk kompetens, ett större främjande av elevhälsan och att öka lärartätheten till en funktionell och rimlig nivå.”

Så kan det gå med våra skattepengar, när inte några som helst haspar är på. Som tack får varje elev på Walthers gymnasium en laptop. Istället för lärarledd undervisning.

Vilken tur att det här bara är ett isolerat fall och vilken tur att skolverket varit där och uppdagat allting?

Nå, skolverket kan i princip inte göra någonting alls mer än att konstatera sakernas tillstånd. Hur ägarna disponerar vinsten och lärarsammansättningen är helt upp till dom (och vad gäller vinsten: en av Björklunds första åtgärder efter valet var att lägga ner Utredningen om begränsningen av vinster till fristående skolor). En gratis lapdance laptop lär fortsätta att locka elever, oavsett vad en dammig skolverksrapport säger.

Och vad gäller det isolerade fallet så... ja, det har vi faktiskt inga möjligheter att veta. För att uppdaga missförhållanden behövs det någon som vågar och kan gå ut och berätta. Lärare på kommunala skolor har meddelarskydd, men i privata skolor gäller det omvända, det privata näringslivets princip: lojalitetsplikten. Uppenbara lagbrott har man alltid rätt att påtala, men att som arbetstagare på ett privat företag inleda en offentlig debatt om förhållanden på arbetsplatsen, till exempel lärartäthet eller ägarnas vinstuttag, det är omöjligt, det är skäl för uppsägning. Anställda vid privata företag har tystnadsplikt och lojalitetsplikt.

De tolv lärare som skrev under artikeln hade alla slutat på Walthers gymnasium. Även då behövs det mod för att inleda en offentlig debatt. På en knölig arbetsmarknad, där de privata arbetsgivarna gjort regel av att plocka in obehöriga lärare på tillfälliga vikariat, önskar ingen bli känd som en bråkstake, man vill ju ha jobb också.

Det blir tystare i privatskolornas Sverige.

Andra inlägg på samma tema: Josefin Brink I och II, Morgan Johansson om kristna sektskolor, Nils Gustafsson om regeringens flumskola, och alltid nyttiga Kunskapsluckan.

Ni nu ny skola skola diskutera

Omprövningens tid råder inom socialdemokratin. Genom rådslag skall de frågor som det tidigare arbetarpartiet förlorade valet på utvärderas. Det är bra, det är nödvändigt och det tyder på en viss sjukdomsinsikt. I Almedalen presenterades rådslaget kring skolan. I medierapporteringen och via de borgerliga partiledarnas kommentarer lät det nästan som om rådslagsmaterialet utgick från Björklunds problemformuleringar.

Det var oroväckande, men riktigt så illa är det nu inte om man tittar i själva underlaget. Istället har materialet intressanta och öppna ingångar från flera håll, men fokus i själva frågeställningarna ligger på de aspekter av skolan som lyftes av borgerligheten i valet.

Det är nu inte så konstigt, eftersom många av de problem som alliansen, och framförallt folkpartiet, pekade på inte är illusioriska. De finns där. Den svenska skolan har under de senaste femton åren blivit alltmindre likvärdig, stora grupper av elever mår allt sämre och många lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper. Folkpartiets förklaring till problemen är däremot ett skrattretande påhitt av paranoia, med Jan Björklunds ord:

”Problemen som vi ser i den svenska skolan idag är en följd av det ideologiskifte som skedde på 1970-talet till följd av den kulturradikala vänstervågen. Följden blev att man tog bort alla regler och krav i jämlikhetens namn [...] 68-vänstern (1)” har ”brutit ner hela lärarauktoriteten i Sverige (2)”

Dessvärre har den här bisarra problembeskrivningen, att svensk skola befinner sig i ett anarkistiskt upplösningstillstånd till följd av ett överdrivet jämlikhetsideal, bitit sig fast och fått brett genomslag, eftersom socialdemokraterna så länge varit oförmögna att bemöta den. Ett bemötande hade nämligen förutsatt ett underkännande av den egna politikens misslyckande. Inte den politik man förde 1970 utan den man fört i modern tid. Eller snarare: den politik man inte fört.

Vem minns Ingegerd Wärnerson?

För verkligheten är att socialdemokraterna inte gjort mycket alls för grund- och gymnasieskolan under de senaste 15 åren, samtidigt som samhället har förändrats. En rad färglösa socialdemokratiska skolministrar har avlöst varandra, den ene blekare än den andre, ingen av dem har haft några minnesvärda idéer eller ambitioner. De har alla utan att bjuda något motstånd förvaltat en mängd destruktiva skolreformer de ärvde eller kom överrens om med den förra borgerliga regeringen: kommunaliseringen, skolpengen, den ouppföljda övergången till målstyrning och friskolereformen.

Vem minns Ylva Johansson?

Alltmedan det fria skolvalet har accelererat segregerationen och en explosion av privata skolor har gjort det allt svårare att upprätthålla en likvärdig och kompensatorisk offentlig skola, har (s) suttit med armarna i kors och låtit allt det ske. Samtidigt har nittiotalskrisen och en historiskt stor invandring av ungdomar med livstrauman i färskt minne skapat nya problem i skolorna, men (s) har också där gjort ingenting, struntat i att tillföra tillräckligt med resurser för elevvård, arbetsmiljö och specialpedagoger eller för den del att lönemässigt kompensera lärarna för deras allt mer komplexa pedagogiska uppdrag.

Vem minns Ibrahim Baylan?

Vad man därför kan begära av socialdemokraternas rådslag om skolan, om de verkligen vill genomföra en omprövning och inte bara tänker sig en inövad akt av konstlad ödmjukhet och därefter fortsatt idékapitulation, det är följande:

1) Erkänn att nittiotalskrisen slog igenom i skolan och att en fullständig återställare aldrig har ägt rum. Antalet lärare må vara tillbaka på tidigare nivåer, men klasserna idag är större, specialpedagoger och sidoresurser har försvunnit samtidigt som skolans uppdrag blivit mer komplext. Gymnasiet har tagit emot en generation som gått i en grundskola som hårdbantats.

2) Erkänn, och ta konsekvenserna av, att friskolereformen skapat en ohållbar situation, att den kommunala skolans möjligheter att planera långsiktigt eller skapa arbetsro snabbt närmar sig minimum med en ständig osäkerhet kring nästa läsårs resursunderlag och en tilltagande segregation där ”lönsamma” elever försvinner till privatskolor.

3) Erkänn att urholkningen av undervisningstimmar har blivit en smygbesparing och att målstyrningen inte har följts upp ordentligt.

4) Erkänn att ni har låtit läraryrket proletariseras och att statusen i en lärarexamen har urholkats av att skolor gör en regel av att anställa obehöriga lärare.

Klarar (s) av att erkänna detta, (verkar det jobbigt kan det räcka med bara några av punkterna), så har man en fullgod och riktig motbild mot den nuvarande regeringens absurda problembeskrivning om jämlikhet som ett problem och nya lärarbefogenheter, ordningsbetyg, fler betyg och nationella prov som lösningen.

Vem kan glömma Jan Björklund?

Då kan ni också med nytt förtroende visa att Björklunds disciplinskola inte är en lösning utan ett steg tillbaka, en anpassning och en kapitulation, samt att alternativet är att, med tillskjutna resurser, istället ta ett nytt kliv framåt i arbetet med att skapa världens mest demokratiska och jämlika skola. Inte av ideologiska skäl, för ni gillar jämlikhet, utan för att det är den mest effektiva pedagogiken och det bästa sättet att återställa arbetsro, ordning och kvalité i skolan.

Andra bloggar om: skola, skolpolitik, folkpartiet, socialdemokraterna, friskolor