Honduras och liberalerna: The sound of silence

Söndagens ”val” i Honduras, med Manuel Zelaya fortfarande instängd på Brasiliens ambassad, omringad av militär, är inte legitimt. Gorillaregimen som organiserat valspektaklet i syfte att ombesörja det praktiska kring sin egen interna succession, kom till makten genom en statskupp – och har hållit sig kvar vid makten genom undantagstillstånd, politiskt våld och terror. Valet sker inte i ett fritt land och det sker inte efter en fri valrörelse. Det är inte legitimt.

Men regimen behöver valet för att söka växla till sig just legitimitet, regimen behöver ett symboliskt skiftbyte. Därför har de gjort allt de kunnat för att få så många som möjligt att rösta. Enligt GP (inte på nätet) ger uppmaningar till valbojkott, som oppositionen förordar, fleråriga fängelsestraff. Polisen slår ner på alla former av protester, i veckan beslagtog poliser i Tegucigalpa tusentals tshirts som i allmänna ordalag argumenterade för grundlagsändringar, osv.

Radiokanaler som sänder kuppkritisk information, såsom Radio Globo, Radio One, Radio Progreso, Gualcho, har under hela perioden sedan statskuppen den 28 juni upprepade gånger stängts ner eller utsatts för räder. Redaktörer tvingas gå under jorden, TV-kanaler som Channel 36 och South Cholus störs ut eller blockeras. Channel 36:s har vid tillfällen fått sin frekvens utstörd av porrfilmer, enligt Latinamerika.nu. Samtidigt maler rättfärdigandemaskinen på i de kupptrogna medierna.

Sedan kuppen har människorättsorganisationen Cofadeh dokumenterat över 4000 människorättsbrott, oppositionella har kidnappats och fängslats utan rättegång, 475 fall av tortyr har dokumenterats, över 30 personer med koppling till motståndsrörelsen eller fackliga organisationer har mördats.

Detta ”val” är inget legitimt val. Det är en fars regisserad av en brottslig regim som går över lik för att bevaka sina klassprivilegier. Men i Sverige tiger liberalerna. Samma liberaler som i våras skrek som stuckna grisar då Hugo Chavez väckte frågan om en justering av Venezuelas tidszon – knappast en brottslig idé – samma liberaler som hade tid att göra sig lustiga över att Chavez i ett tal uppmanade Venezuelas folk att spara vatten med hänsyn till vattenbristen, dessa liberaler tiger nu inför de brott som begås i liberalismens namn i Honduras.

Ska tystnaden tolkas som ointresse eller som ett medgivande? Den direkta oförmågan från folkpartiet och centerpartiet att ta avstånd från den Liberala Internationalens nyligen uttalade stöd för kuppregimen kan inte läsas som något annat än det senare – ett tyst medgivande, med förhoppningen om att det skall skötas så snyggt som möjligt. Kuppen i Honduras är lackmustest på hur djupt den svenska borgerlighetens omsorger om grundläggande demokratiska värden går när de hamnar i konflikt med mer realpolitiska målsättningar, som att hålla den ”hotande” vänstervågen i Latinamerika stången.

Nu genomfördes detta val utan oberoende internationella valobservatörer på plats. Varken FN, EU, OAS, ALBA, UNASUR eller Carter Center skickar valobservatörer – av hänsyn till att minimivillkoren om en samlingsregering inte har uppfyllts. ”Valobservatörer” kommer dock från ”Rotary, kristna frikyrkor, katolska kyrkan, det republikanska partiet i USA samt representanter från högern i Panama och Colombia”. Och så den moderate riksdagsledamoten Christian Holm då, som hoppas att "söndagens val ska ge ett tydligt utslag så att politisk stabilitet och en långsiktigt fungerande demokrati kan byggas".

Problemet för denna glada fantasi är bara att valet står mellan två kandidater som tillhör varsin släktgren inom samma oligarki, som båda stödde militärkuppen och som båda vänder sig mot alla reformer syftandes till en demokratisering av den erkänt problematiska konstitutionen – den som Zelaya dristade sig att diskutera reformer av. Så, visst, kanske kan ”politisk stabilitet” bli resultatet av valet, förutsatt att militärpolisen samtidigt håller motståndsrörelsen effektivt på mattan, men "fungerande demokrati", nja, det är ju faktiskt inte alls vad valet handlar om.

Som ”valobservatör” är Christian Holm värdelös för alla utom för kuppmakarna. Istället för ett klart fördömande av kuppen och människorättsbrotten vidareförmedlar riksdagsman Holm på sin blogg kuppmakarnas propagandaversion av historien: att Zelaya avsattes då han ville ändra konstitutionen "så att han själv ska kunna sitta kvar längre". Alla som följt skeendet före och efter kuppen vet att detta inte är sant. Zelaya avsattes då han i slutet av juni organiserade en landsomfattande opinionsundersökning i syfte att få svar på följande enkla fråga:

“Are you in favor of installing a separate ballot box at the 29 November elections such that citizens might vote on the whether or not to convene a national constituent assembly to rewrite the Constitution?”

Hade opinionsundersökningen, som nu alltså aldrig kunde genomföras innan militären stövlade in och kastade ut den folkvalde presidenten, givit ett positivt svar, då hade resultatet kunnat vara att Honduras befolkning vid valet idag – ett val där Zelaya saknade konstitutionell möjlighet eller intention att kandidera – hade fått möjlighet att rösta för eller emot att tillsätta en konstituerande församling för att påbörja en modernisering av konstitutionen. Inte riktigt samma sak som den lögn Christian Holm sprider.

Det vore klädsamt om riksdagsman Holm, om han nu överhuvudtaget bör ägna sig åt att åka och skänka implicit legitimitet åt statskupper, åtminstone fick historieskrivningen rätt.

Och för övriga liberaler vore det klädsamt om ni med kanske åtminstone en tiondel av den röststyrka ni ägnar åt att fördöma varje morgonbestyr av Hugo Chavez, markerade att ni är medvetna om att detta är ett illegitimt val, att Honduras styrs av en kuppregim, att demokrati inte kan byggas genom att betrampas.

Idag är det annars framförallt den liberala tystnaden som hörs tydligast.

Tidigare inlägg om Honduras: Solidaritet med Honduras, Gorillornas dagar är räknade.

Taggar: Honduras, folkpartiet, centerpartiet, liberalism, demokrati

Ni nu ny skola skola diskutera

Omprövningens tid råder inom socialdemokratin. Genom rådslag skall de frågor som det tidigare arbetarpartiet förlorade valet på utvärderas. Det är bra, det är nödvändigt och det tyder på en viss sjukdomsinsikt. I Almedalen presenterades rådslaget kring skolan. I medierapporteringen och via de borgerliga partiledarnas kommentarer lät det nästan som om rådslagsmaterialet utgick från Björklunds problemformuleringar.

Det var oroväckande, men riktigt så illa är det nu inte om man tittar i själva underlaget. Istället har materialet intressanta och öppna ingångar från flera håll, men fokus i själva frågeställningarna ligger på de aspekter av skolan som lyftes av borgerligheten i valet.

Det är nu inte så konstigt, eftersom många av de problem som alliansen, och framförallt folkpartiet, pekade på inte är illusioriska. De finns där. Den svenska skolan har under de senaste femton åren blivit alltmindre likvärdig, stora grupper av elever mår allt sämre och många lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper. Folkpartiets förklaring till problemen är däremot ett skrattretande påhitt av paranoia, med Jan Björklunds ord:

”Problemen som vi ser i den svenska skolan idag är en följd av det ideologiskifte som skedde på 1970-talet till följd av den kulturradikala vänstervågen. Följden blev att man tog bort alla regler och krav i jämlikhetens namn [...] 68-vänstern (1)” har ”brutit ner hela lärarauktoriteten i Sverige (2)”

Dessvärre har den här bisarra problembeskrivningen, att svensk skola befinner sig i ett anarkistiskt upplösningstillstånd till följd av ett överdrivet jämlikhetsideal, bitit sig fast och fått brett genomslag, eftersom socialdemokraterna så länge varit oförmögna att bemöta den. Ett bemötande hade nämligen förutsatt ett underkännande av den egna politikens misslyckande. Inte den politik man förde 1970 utan den man fört i modern tid. Eller snarare: den politik man inte fört.

Vem minns Ingegerd Wärnerson?

För verkligheten är att socialdemokraterna inte gjort mycket alls för grund- och gymnasieskolan under de senaste 15 åren, samtidigt som samhället har förändrats. En rad färglösa socialdemokratiska skolministrar har avlöst varandra, den ene blekare än den andre, ingen av dem har haft några minnesvärda idéer eller ambitioner. De har alla utan att bjuda något motstånd förvaltat en mängd destruktiva skolreformer de ärvde eller kom överrens om med den förra borgerliga regeringen: kommunaliseringen, skolpengen, den ouppföljda övergången till målstyrning och friskolereformen.

Vem minns Ylva Johansson?

Alltmedan det fria skolvalet har accelererat segregerationen och en explosion av privata skolor har gjort det allt svårare att upprätthålla en likvärdig och kompensatorisk offentlig skola, har (s) suttit med armarna i kors och låtit allt det ske. Samtidigt har nittiotalskrisen och en historiskt stor invandring av ungdomar med livstrauman i färskt minne skapat nya problem i skolorna, men (s) har också där gjort ingenting, struntat i att tillföra tillräckligt med resurser för elevvård, arbetsmiljö och specialpedagoger eller för den del att lönemässigt kompensera lärarna för deras allt mer komplexa pedagogiska uppdrag.

Vem minns Ibrahim Baylan?

Vad man därför kan begära av socialdemokraternas rådslag om skolan, om de verkligen vill genomföra en omprövning och inte bara tänker sig en inövad akt av konstlad ödmjukhet och därefter fortsatt idékapitulation, det är följande:

1) Erkänn att nittiotalskrisen slog igenom i skolan och att en fullständig återställare aldrig har ägt rum. Antalet lärare må vara tillbaka på tidigare nivåer, men klasserna idag är större, specialpedagoger och sidoresurser har försvunnit samtidigt som skolans uppdrag blivit mer komplext. Gymnasiet har tagit emot en generation som gått i en grundskola som hårdbantats.

2) Erkänn, och ta konsekvenserna av, att friskolereformen skapat en ohållbar situation, att den kommunala skolans möjligheter att planera långsiktigt eller skapa arbetsro snabbt närmar sig minimum med en ständig osäkerhet kring nästa läsårs resursunderlag och en tilltagande segregation där ”lönsamma” elever försvinner till privatskolor.

3) Erkänn att urholkningen av undervisningstimmar har blivit en smygbesparing och att målstyrningen inte har följts upp ordentligt.

4) Erkänn att ni har låtit läraryrket proletariseras och att statusen i en lärarexamen har urholkats av att skolor gör en regel av att anställa obehöriga lärare.

Klarar (s) av att erkänna detta, (verkar det jobbigt kan det räcka med bara några av punkterna), så har man en fullgod och riktig motbild mot den nuvarande regeringens absurda problembeskrivning om jämlikhet som ett problem och nya lärarbefogenheter, ordningsbetyg, fler betyg och nationella prov som lösningen.

Vem kan glömma Jan Björklund?

Då kan ni också med nytt förtroende visa att Björklunds disciplinskola inte är en lösning utan ett steg tillbaka, en anpassning och en kapitulation, samt att alternativet är att, med tillskjutna resurser, istället ta ett nytt kliv framåt i arbetet med att skapa världens mest demokratiska och jämlika skola. Inte av ideologiska skäl, för ni gillar jämlikhet, utan för att det är den mest effektiva pedagogiken och det bästa sättet att återställa arbetsro, ordning och kvalité i skolan.

Andra bloggar om: skola, skolpolitik, folkpartiet, socialdemokraterna, friskolor