Skuldavskrivning – men hoppas inte på för mycket

För tjugo år sedan frågade Tanzanias president, Julius Nyerere, de rika ländernas regeringar: ”Skall vi verkligen svälta våra barn för att betala våra skulder?”

Det var en samvetsfråga som den rika världen bemötte med en talande tystnad och i vissa fall ett cyniskt: principiellt sett, JA!

Så har också tjugo år gått utan att de nödvändiga skuldlättnaderna har genomförts. Under samma period har klyftorna i både absoluta och relativa tal vuxit och de rika länderna har trots löften om att öka sina biståndsbudgetar till 0,7% av BNP istället minskat biståndet till i genomsnitt 0,25% av BNP.

För många av världens fattiga och mest skuldsatta länder innebär situationen att man betalar mer i räntor på skulder man ärvt från oljekrisens och kalla krigets 70-tal, än vad man får i bistånd.

Med en sån utgångspunkt är det mycket svårt att bygga en ny framtid för världens miljoner fattiga.

Men så, i helgen, klubbade Världsbanken till slut beslutet om skuldavskrivning för arton tungt skuldsatta länder. Ett latinamerikanskt och sjutton afrikanska. Beslutet var väntat, frågan är nu bara om det är ett verkligt steg framåt eller bara ett propagandanummer, ett villospår. Med sin nya chef Paul Wolfowitz, som var en av arkitekterna bakom de amerikanska invasionerna i Irak och Afghanistan, har Världsbanken utan tvivel goda skäl att gå på charmoffensiv.

Så låt oss för stunden förhålla oss kritiska till beslutet. Världsbanken och IMF har, försiktigt uttryckt, ett ”bad record” i utvecklingsfrågor. De krav man ställt på ekonomiska reformer och privatiseringar i låntagarländerna, har enligt en massiv dokumentation endast bidragit till att fördjupa nöden och vidga klyftorna.

Som universalmedicin har produktion för export rekomenderats, med den inte särskilt svårförutsägbara följden att världsmarknadspriserna på u-ländernas primärvaror stadigt sjunkit, samtidigt som de rika länderna infört importkvoter för att skydda sina egna producenter.

Så, har någonting substantiellt egentligen förändrats idag, som skulle kunna antyda att världsbanken och IMF menar allvar den här gången?

Röstfördelningen i institutionerna är fortfarande densamma, världens sju rikaste länder har precis som förr tillsammans nästan hälften av rösterna och världsbanken företräder därmed fortfarande de gamla kolonialmakternas intressen.

Men okej, låt oss ge dom en ärlig chans, låt oss se direkt på vad banken vill göra.

I världsbankens årliga World Development Report som presenterades förra helgen, konstaterar författarna insiktsfullt att rättvisa är bra för ekonomin: ”by generating more equity, we can generate a more efficient society”. Så långt allt väl ute på den retoriska ballanslinan, men när slutsatserna skall dras skriver banken att ojämlikhet uppstår

”when markets are missing or imperfect”,

banken menar därför att den åtgärd som behövs är ytterligare liberaliseringar:

"Correcting the market failures is the ideal response".

Det tycks som om Världsbanken och IMF fortfarande är trogna liberaliseringsideologin.

Men något har ändå förändrats i påpekas det ibland: Skuldavskrivningar och lån är inte längre knutna till de hårt kritiserade strukturanpassningsprogramen, istället är de knutna till kravet att mottagarlandet skall ta fram en strategi (PRSP) för hur fattigdomen ska bekämpas.

Vad innebär det?

World Development Movement konstaterar i rapporten World Bank s Poverty Reduction Support Credit - Continuity or Change? att det helt enkelt innebär att soppan fortsätter kokas på traditionellt vis:

”The study finds that 90% of PRSPs - which are conditions of debt relief, loans and aid to the poorest countries - contain privatisation measures, 96% include strict fiscal policy and over 70% include trade liberalisation”

Den marknadsliberala ekonomiska politik som fördjupat fattigdomen och klyftorna finns alltså kvar, även om ansvaret för att formulera den flyttats över till de fattiga länderna själva. Man kan kalla det ett slags opinionsstrategisk outsourcing.

Så låt oss inte jubla än. Det verkar som om priset för dem som skall få ta del av skuldavskrivningarna kommer bli högt i form av fortsatt politisk underkastelse.

Därtill finns, som många biståndsorganisationer påpekat, en betydande risk att medlen till skuldavskrivningen kommer plockas från de reguljära biståndsbudgetarna.

Ja, den risken är rentav överhängande; Ser man till hur biståndspengar användes under kalla kriget för att stärka politiska bindningar och hur de idag slussas för att trygga investeringar åt egna företag, så inser man att biståndsverksamheten i mycket handlar om de rika ländernas egna politiska och ekonomiska intressen.

Chavez: Dagens världsorganisation fungerar inte.

Venezuelas president Hugo Chavez höll ett intressant och viktigt linjetal vid FN toppmötet häromsistens. Det mesta som syntes av talet i svenska medier var Göran Perssons patroniserande dissning. Dålig bevakning, milt uttryckt, av ett tal där Chavez drar upp riktlinjerna för hur FN måste reformeras i grunden för att överhuvudtaget kunna spela någon självständig roll i framtiden.

Jag gjorde en översättning av talet från engelska till svenska åt tidningen Flamman. Här är det i sin helhet:

Tal av President Hugo Chavez vid FN:s generalförsamling, torsdag 15 september 2005

Excellenser, vänner, god eftermiddag:

Det ursprungliga syftet med detta möte har blivit fullständigt förvrängt. Den påtvingade mittpunkten för debatten har varit en så kallad reformprocess som överskuggar de akuta frågorna, vad världens folk kräver ska ske med förtur: åtgärder som hanterar de verkliga problem som ligger i vägen för våra länders ansträngningar att åstadkomma en verklig utveckling.

Fem år efter FN:s Millinniummöte, är den krassa verkligheten att en stor majoritet av de uppsatta målen – som i sanning var ganska modesta – inte kommer nås.

Vi föresatte oss att till år 2015 minska antalet hungriga människor i världen från 842 miljoner till hälften. Med den nuvarande takten kommer målet nås år 2215. Vem i denna sal kommer vara där för att fira det? En första förutsättning är att den mänskliga arten överlever den förstörelse som hotar vår miljö.

Vi gjorde anspråk på att ge alla grundskoleundervisning till år 2015. Med den nuvarande takten kommer det målet nås efter år 2100. Låt oss förbereda oss, då, så vi kan fira det.

Vänner av världen, detta leder oss till en sorglig slutsats: Förenta Nationerna har uttömt sina möjligheter, det handlar sålunda inte om att reformera FN. Det 21:a århundradet kräver grundläggande förändringar som bara är möjliga om en ny världsorganisation grundas. Dagens världsorganisation fungerar inte. Vi måste säga det. Det är sanningen. Dessa förändringar – de som Venezuela refererar till – har, enligt oss, två faser: Den direkta fasen och strävansfasen, en utopi. Den första omgärdas av de överenskommelser som gjorts inom det gamla systemet. Vi har inte för avsikt att överge dem. Tvärtom. Vi kommer med konkreta förslag inom ramen för det existerande. Men drömmen om en evig världsfred, drömmen om en värld som inte plågas av hunger, sjukdom, analfabetism och extrem fattigdom, behöver - förutom sina rötter – sträcka ut sina vingar för att kunna flyga.

Vi är medvetna om en skrämmande nyliberal globalisering, men vi har också realiteten av en sammankopplad värld som vi måste möta inte som ett problem utan som en utmaning. Vi kunde, på basis av existerande nationella realiteter nöja oss med att utbyta kunskap och integrera våra marknader, men samtidigt måste vi förstå att det finns problem som inte har någon nationell lösning: radioaktiva moln, världsoljepriset, sjukdomar, växthuseffekten, eller hålet i ozonlagret. Dessa är inte nationella problem. När vi nu vill ta steg mot en ny modell för Förenta Nationerna som inkluderar alla människor, framlägger vi inför denna församling fyra absolut nödvändiga och angelägna reformförslag.

1. En expansion av Säkerhetsrådet i sina permanenta såväl som ickepermanenta kategorier.

2. En nödvändig förbättring av FN:s arbetsmetoder för att öka transparensen, inte minimera den.

3. Vi behöver omedelbart avskaffa – detta har vi upprepat från Venezuela de senaste sex åren – vetorätten mot beslut tagna av Säkerhetsrådet. Vetorätten är en elitistisk rest, oförenlig med principerna om jämlikhet och demokrati.

4. Vi måste stärka Generalsekreterarens roll; hans/hennes politiska funktioner med aveende på förebyggande diplomati, den rollen måste konsolideras.

Den allvarliga karraktären av FN:s problem ställer krav på djupgående förändringar. Endast reformer är inte tillräckligt för att återfinna det ”vi” som världens alla folk väntar på. Istället för reformer vill Venezuela se ett nytt Förenta Nationerna, eller som Simón Bolívars lärare Simón Rodríguez sade: “Either we invent or we err.”

Vid World Social Forum i Porto Alegre i januari, efterlyste olika personer att Förenta Nationerna flyttar från USA om de upprepade brotten mot internationell lag fortsätter. Idag vet vi att det aldrig fanns några massförstörelsevapen i Irak. Folket i USA har alltid varit rigorösa i att kräva sanningen av sina ledare: världens folk kräver samma sak. Det fanns aldrig några massförstörelsevapen, ändå blev Irak bombat, ockuperat och är än idag ockuperat. Allt detta hände över huvudet på FN. Det är därför vi föreslår er att FN bör flytta från ett land som inte respekterar de resolutioner som antas i denna generalförsamling. En del har pekat ut Jerusalem som en internationell stad som kunde vara ett alternativ. Förslaget är generöst nog att föreslå en lösning på Palestinakonflikten. Emellertid har det en del problem som kan göra det mycket svårt att förverkliga. Det är skälet till att vi istället kommer hit med ett förslag formulerat av Simón Bolívar, söderns store befriare, 1815. Bolívar föreslog då skapandet av en internationell stad som kunde vara bärare av idén om enighet.

Vi tror att det är dags att tänka på skapandet av en internationell stad med sin egen självständighet, sin egen styrka och moraliska kraft att representera alla världens nationer. En sådan internationell stad måste ballansera fem århundraden av oballans. Förenta Nationernas högkvarter måste ligga på södra halvklotet.

Mina damer och herrar, vi står inför en aldrig tidigare skådad energikris. En ohejdbar ökning av energiförbrukningen når ständigt nya rekordhöjder, samtidigt som vi inte ytterligare kan öka oljeförsörjningen och snart börjar tömma våra kända globala bränslereserver. Oljan håller på att ta slut.

År 2020 kommer det dagliga behovet av olja vara 12 miljoner fat. En sådan efterfrågan, även utan att räkna in en framtida tillväxt – skulle på 20 år konsumera lika mycket som människan använt fram tills idag. Detta innebär att koldioxidhalten ovillkorligen kommer öka ännu mer, med följden att vår planet blir ännu varmare.

Orkanen Katrina har varit ett plågsamt exempel på priset för att ignorera sådana realiteter. Uppvärmningen av världshaven är en grundläggande faktor bakom de förödande orkanstyrkor som vi har bevittnat under de senaste åren. Låt detta möte vara ett tillfälle då vi sänder våra djupaste kondoleanser till folket i Förenta Staterna. Dess folk är bröder och systrar till alla oss i Sydamerika, såväl som i resten av världen.

Det är dumt att offra den mänskliga arten genom att på ett galet vis försvara en socioekonomisk modell med en gallopperande destruktiv kapacitet. Det är självmord att sprida den och föra fram den som en kur mot det ont som skapas av just samma modell.

För inte så länge sedan gick Förenta Staternas president till ett möte med OAS (Organization of American States) för att föreslå Latinamerika och Karibien att ytterligare öka sin marknadsorientering – vi talar om nyliberalismen. Det är precis denna som är den fundamentala orsaken till de stora svårigheter och tragedier våra folk för närvarande lider under. Den nyliberala kapitalismen, Washingtonkonsensus. Allt detta har genererat en stor mängd armod, ojämlikhet och oändliga tragedier för alla folk på vår kontinent.

Vad vi behöver nu mer än någonsin herr ordförande är en ny världsordning. Låt oss dra oss till minnes FN:s generalförsamling i sin sjätte extraordinära session 1974, för 31 år sedan, där aktionsplanen för en ny internationell ekonomisk ordning (NIEO) antogs av en överväldigande majoritet, 120 röster för motionen, 6 mot den och 10 som avstod. Detta var den period då röstande var möjligt i Förenta Nationerna. Nu är det omöjligt att rösta. Nu godtar de dokument som detta, vilket jag å Venezuelas vägnar förkastar som illegitimt. Detta dokument godkändes i strid med Förenta Nationernas gällande bestämmelser. Detta dokument är ogiltigt! Detta dokument måste diskuteras; Venezuelas regering kommer att göra det offentligt. Vi kan inte acceptera en öppen och skamlös diktatur i Förenta Nationerna. Dessa frågor borde diskuteras och det är därför jag utmanar mina kollegor, stats- och regeringschefer, att diskutera det.

Jag kommer just från ett möte med Argentinas president Néstor Kirchner och jag drog fram detta dokument; som delats ut fem minuter innan – endast på Engelska – till vår delegation. Detta dokument godkändes av en diktatorisk klubba som jag här förkastar som illegal och illegitim.

Hör detta, herr ordförande, om vi accepterar detta är vi i verkligen förlorade. Låt oss släcka ljuset, stänga dörrarna och fönstren! Det är otänkbart: att vi skulle acceptera en diktatur här i denna sal.

Nu mer än någonsin, säger vi, måste vi återta ideer som övergivits längs vägen, såsom det dokument (NIEO) som godkändes av denna församling 1974. Artikel 2 av den texten bekräftar staternas rätt att nationalisera egendom och naturtillgångar som tillhört utländska investerare. Dokumentet föreslår också att de råvaruproducerande länderna skall stärkas genom karteller. I resolution 3021, maj 1974, uttrycker FN:s generalförsamling sin vilja att med yttersta förtur arbeta för skapandet av en ny ekonomisk internationell ordning baserad på – lyssna nu noga – ”rättvisa, suverän jämlikhet, globalt ömsesidigt beroende, gemensamma intressen och samarbete mellan alla stater oavsett ekonomiska och sociala system, i syfte att korrigererande ojämlikheter och reparera orättvisorna mellan i-länder och u-länder, för att på så vis försäkra nuvarande och kommande generationer fred, rättvisa och en uthållig social och ekonomisk utveckling.”

Det huvusakliga målet för den nya internationella ekonomiska ordningen var att modifiera den gamla ekonomiska ordningen från Breton Woods.

Vi, folket, kräver nu – detta är fallet med Venezuela – en ny internationell ekonomisk ordning. Men det är också nödvändigt med en ny internationell politisk ordning. Låt oss inte tillåta ett fåtal länder att omtolka principerna av Internationell Lag i syfte att påtvinga oss nya doktriner såsom ”förebyggande krigföring”. Och hur är det med doktrinen om staternas skyldigheter att försvara sina befolkningar? Vi måste fråga oss själva. Vem ska försvara oss? Hur ska de försvara oss?

Jag tror att ett av de länder som behöver skydd är just Förenta Staterna. Det syntes plågsamt tydligt i den tragedi som skapades av orkanen Katrina; de har inte en regering som skyddar dem från förutspådda naturkatastrofer, om vi nu ska tala om att skydda varandra. Vi talar här om väldigt farliga koncept som formar imperialismen, som de interventioner där de försöker legalisera överträdelserna av nationellt suveränitet. En fullständig respekt gentemot principerna i internationell lag och Förenta Nationernas stadga måste vara, herr ordförande, en grundsten för alla internationella relationer i dagens värld och är fundamentet för den nya världsordning vi nu föreslår.

Det är nödvändigt att på ett effektivt vis bekämpa internationell terrorism. Emellertid får vi inte använda det som en ursäkt för att lansera orättfärdiga militära aggressioner som bryter mot internationell lag. Sådan har den doktrin varit som följt på 11 september 2001. Endast ett verkligt och nära samarbete och avskaffandet av de dubbla måttstockar som en del länder i nord tillämpar på terrorism, kan få ett slut på det fruktansvärda tillstånd världen befinner sig i.

Efter bara sju år av Bolivariansk Revolution kan folket i Venezuela göra anspråk på viktiga sociala och ekonomiska framsteg.

En miljon fyrahundrasextusen Venezuelaner har lärt sig läsa och skriva. Vi är totalt tjugofem miljoner. Och landet kommer – om några få dagar – bli deklarerat som en analfabetismfri zon.

Tre miljoner Venezuelaner som alltid har blivit exkluderade på grund av fattigdom, är nu en del av primär och sekondärskolan och högre studier.

Sjutton miljoner Venezuelaner – nästan sjuttio procent av befolkningen – får, för första gången fullständig hälsovård , inklusive medicin, och inom ett fåtal år kommer alla Venezuelaner ha fri tillgång till en förstklassig hälsovård.

Mer än en miljon sju hundra tusen ton mat slussas till över tolv miljoner människor till subidierade priser, nästan halva befolkningen. En miljon får det helt fritt, då de befinner sig i en övergångsperiod.

Mer än sjuhundratusen nya jobb har skapats, därigenom har arbetslösheten reducerats med nio procentenheter. Allt detta trots interna och externa aggressioner, inklusive en statskupp och ett driftsstopp i oljeindustrin organiserat av Washington. Oavsett konspirationerna, lögnerna spridda av mäktiga mediekanaler och det ständiga hotet från imperiet och dess allierade.

De har till och med krävt lönnmördandet av en president. Det enda land där en person kan kan kräva avrättande av en statschef är Förenta Staterna. Sådant är fallet med en viss Pat Robertsson, Vita Huset närstående: han efterlyste att jag skulle lönnmördas och han är en fri person. Sådant är internationell terrorism!

Vi kommer kämpa för Venezuela, för Latinamerikansk integration och för världen. Vi bekräftar vår obegränsade tro på mänskligheten. Vi är törstiga efter fred och rättvisa för att överleva som art. Simón Bolívar, grundarfader av vårt land och ledstjärna i vår revolution svor att aldrig låta sina händer eller sin själ vila tills han hade brutit det koppel som band oss till imperiet. Nu är tiden inne för att inte låta våra händer eller själar vila förrän vi räddat mänskligheten.

Skillnaderna blir tydliga

Rödgrön seger i Norge.

Så mycket lättare det blev att andas den 13 september 2005! Från norska gränsen blåste under morgonen sköna rödgröna vindar och framåt eftermiddagen presenterade vänsterpartiet en färdig budgetuppgörelse som bar tydliga spår av den vänsterpolitik vi vill se mer av.

Plötsligt är skillnaden mellan vänster och höger återigen så mycket tydligare. Den här gången är det för ovanlighetens skull inte för att, som vi vant oss vid under de senaste åren, högern tagit nya kliv åt det mörkblåa hållet, den här gången är det för att vi fått konkreta bevis på vad en verklig vänsterpolitik kan innebära. Kontrasterna blir tydliga.

En nytillträdd regerings första åtgärd har alltid tung symbolladdning. När Lula valdes till president i Brasilien var det första beslut han tog att avbryta miljardupphandlingen av JAS-plan. När socialistpartiet PSOE vann valet i Spanien 2004 var det första beskedet att man skulle ta hem de spanska trupperna från det ockuperade Irak. Samma första åtgärd har aviserats från den nytillträdda rödgröna regeringen i Norge. Man känner igen när vänstern erövrar regeringsmakten! Den högst konkreta skillnaden mellan vänsterns utrikespolitik och den som bombhögern företräder, gör att regimskiften i ett enskilt land har internationella återverkningar.

Den svenska medierapporteringen från norska valet var tyvärr ganska enfaldig. Sveriges Radios Studio Ett fokuserade på det ”pedagogiska problemet” i att ”förklara för folk” att de norska oljemiljarderna ”måste” fonderas och inte får röras. Ett märkligt fokus eftersom den politiska striden aldrig har stått kring oljepengarna. I Norge, precis som här, ligger skillnaden mellan höger och vänster inrikespolitiskt i synen på om konsumtionsutrymmet skall öka inom privata sektorn eller inom den offentliga, bland aktieägarna eller löntagarna. De nedrustningar som skett inom norska välfärden, privatiseringarna och pensionsreformen som är en karbonkopia av den svenska, är konsekvenser av medvetna borgerliga prioriteringar och inget annat. En vänsterregering strävar åt ett helt annat håll, det får vi förhoppningsvis se framöver. Med Sosialistisk Venstre i regeringen finns det mycket att se fram emot!

Men även i vårt eget land har det idag blivit tydligt hur vänsterns ekonomiska prioriteringar fundamentalt skiljer sig från borgerlighetens. Vi har, i år, en riktigt hyfsad budgetuppgörelse. Det är, som varje år, en kompromiss. Vänsterpartiets målsättningar sträcker sig mycket längre än såhär. Men: det är ändå en kompromiss som innebär rejäla förstärkningar i den offentliga sektorn. En föraning om vad en vänsterpolitik skulle kunna vara, och vilka skillnaderna är mellan denna och nedskärningsalliansens förslag:

1. Förstärkningar av de generella statsbidragen till kommunerna med 7 miljarder på två års tid. Inte tillräckligt (bara sjukvården skulle egentligen behöva 20-30 miljarder mer årligen!) men jämför med den borgerliga nedskärningsalliansens recept: minskade byggbidrag till hyresrätter med en miljard, slopat anställningsstöd för långtidsarbetslösa, skattesänkningar framför ökade resurser till kommunerna.

2. En stor satsning för att skapa riktiga jobb med avtalsenliga löner inom offentliga sektorn åt 55 000 arbetslösa. Inte tillräckligt (alla arbetslösa skall återanställas!), men samtidigt något helt annat än alliansens bankerydsrecept mot arbetslösheten: kraftigt sänkt a-kassa, i vissa fall halverad, i syftet att göra det så odrägligt och omöjligt att klara sig som arbetslös att vi bjuder under varandra för att få tag på tidsbegränsade otrygga jobb till löner man inte kan leva på.

3. Höjda barnbidrag, flerbarnstillägg och höjt bostadstillägg för pensionärer, höjt tak i sjukförsäkringen. Nej inget av det är tillräckligt, men en början och ställt mot de borgerliga förslagen blir skillnaden i fördelningspolitisk profil självinstruerande: borgerligheten vill ha sänkt A-kassa med mer än halverad ersättning för den som blir arbetslös mer än 300 dagar, privatiserad trafikskadeförsäkring, avskaffad avdragsrätt för fackavgifter och a-kasseavgifter, sänkt förtidspension, ytterligare en karensdag... För att bara nämna några av kryddkornen.

4. Mer resurser till JämO, HomO och DO för att ytterligare skärpa åtgärderna mot olika former av diskriminering och för att öka trycket på arbetsgivarnas jämställdhetsarbete. Vad vill borgerligheten göra istället? Avskaffa Glesbygdsverket, Presstödsnämnden och Folkhälsoinstitutet och minska anslagen till Statens kulturråd och Arbetslivsinstitutet för att spara fyra miljarder.

Det finns mycket man som vänster alltid skulle önskat få se mer av i en statsbudget. Men just nu är jag mest glad att vi fått en budgetuppgörelse som är såpass hygglig och glad över att det inte var den borgerliga alliansen som gjorde statsbudgeten för denna höst.


* * *

Nu sitter väl ledarskribenterna i sina punchgarderober och mailar sura uppstötningar om att vänsterkartellen tagit på sig stora spenderbyxorna. Ja, tack och lov har man äntligen gjort det, men till skillnad från borgerlighetens föreslagna skattereformer så gör vi det finansierat. Vi har råd att satsa, just därför att vi inte vill sänka skatter för 40 miljarder. Vänstern väljer att dra konsumtionsutrymme från den privata höglönesektorn för att kunna öka konsumtionsutrymmet i den offentliga sektorn.

Det är det ideologiska val vi står inför i valet 2006. Just idag blev det valet väldigt tydligt.

Några ögonblick på 70-talet

Under första halvan av 1900-talet bedrev arbetarrörelsen ett intensivt hegemonibyggande. Det pågick fram till 70-talet, då den konsoliderade segern började rämna och den borgerliga motoffensiven organiserades.

Vid 70-talets inledning framstod det på många fronter som om arbetarörelsen var den enda politiska kraft som hade framtiden för sig. Konservatismen var marginaliserad och liberalismen hade tvingats in i arbetarörelsens strömfåra för att överhuvudtaget överleva. Inom Folkpartiets Ungdomsförbund sade medlemmarna att deras andrahandsalternativ näst efter FPU var Kommunistisk Ungdom och Per Ahlmark tvingades springa omkring på Sergels Torg och dela ut flygblad mot USA:s krig i Vietnam.

Svenskt 70-tal, mer annorlunda än svenskt 00-tal kan det knappast bli. De borgerliga stred med socialdemokraterna om vem som var reformvänligast. Då hette det inte att reformer var ”orealistiska” istället skrev moderaterna i sin partimotion 1973 om den ekonomiska politiken:

"Huruvida budgetuderskottet därmed ökar eller minskar är i sammanhanget irrellevant."

Assar Lindbeck, en av landets ledande nationalekonomer sa, angående budgetunderskotten:

"Att se på budgetunderskottets storlek istället för det samhällsekonomiska läget när man tar ställning till finanspolitiken är som när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar 24 och utropar ’Å fan är det redan midnatt!’ Det är detta rop vi nu hör i den finanspolitiska debatten."

Bra liknelse. Skulle Lindbeck skriva under på den idag? När SAF den 29 oktober 1976 krävde att det skulle införas en karensdag i sjukförsäkringen avvisades det av den nyvalda borgerliga regeringen. Gösta Bohman sade att det skulle

”strida mot alla humanitära och solidariska synpunkter att försvåra för sjuka människor att vara lediga.”

Så genomgripande var arbetarrörelsens seger att de partier som låg längst till höger på den politiska skalan var tvungna att använda vårt språkbruk.

Vid den här tiden var optimimismen stor och det gjordes också förberedelser för att ta nästa steg, det som Palme och Wigforss talade om när de sade att när man väl accepterat demokratins principer i den politiska sfären då kan det inte finnas några argument för att demokratins principer inte ska utsträckas till ekonomins sfär:

”Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden"

1971 biföll LO-kongressen en motion om löntagarfonder från Metallindustriarbetareförbundet, författad av dåvarande utredningschefen Allan Larsson. I augusti 1975 lanserades en första modell av Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond (vi avstår från att skämta om namnet. Nej, oops, gjorde just det).

LO-kongressen menade att den solidariska lönepolitiken var otillräcklig. Denna gick ut på att löntagare i vinstrika företag skulle hålla tillbaka sina lönekrav för att dela med sig av löneökningsutrymmet till löntagare inom den offentliga sektorn och mindre lönsamma företag. Modellen skapade dels omfördelning, dels ett ständigt omvandlingstryck på produktionen, den gynnade alltså både kapital och löntagare.

Problemet var bara att den också ledde till stora övervinster inom de mest vinstgivande företagen. Vinsterna gick till kapitalägarna.

Den bärande tanken i det första förslaget till löntagarfonder var att 20 procent av de berörda företagens vinster skulle omvandlas till s k riktade fondemissioner av aktier som skulle emottagas av löntagarfonderna, vilkas styrelser skulle ha en majoritet av representanter för löntagarna. På sikt skulle fonderna kunna äga över hälften av alla aktier i de större svenska företagen.

Enligt Rudolf Meidner var förslaget tänkt som ett direkt angrepp på kapitalägarnas makt:

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”

LO-kongressen köpte förslaget 1976 och stämningen beskrevs av dem som var med som euforisk: Nu var det dags, nu skulle det tredje steget tas.

Men den socialdemokratiska partiledningen var chockad, man ville inte driva förslaget, det stred mot den kompromissfred man slutit med arbetsgivarna i Saltsjöbaden, där socialdemokratin fick tillträde till den politiska makten i utbyte mot att man inte lade sig i den ekonomiska. Palmes kommentar till LO-beslutet var:

”De gick längre än vad jag i min vildaste fantasi trott.”

Problemet för partiledningen var att man bundit upp sig att företräda LO:s förslag. I partiets verkställande utskott lär Palme ha sagt angående löntarfonderna att:

"Det är ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom".

Klyftan var med andra ord djup mellan partiledningens inställning och rörelsens.

Löntagarfonderna blev den stora stridsfrågan i Sverige under 70-talet, tillslut drev socialdemokraterna igenom en modifierad variant där tyngdpunkten hade flyttats från LO-kongressens fokus på ägande till kapitalbildning. I praktiken blev löntagarfonderna en form av vinstskatt som fonderades istället för att gå till att bygga upp en löntagarmakt.

Efter den borgerliga valsegern 1991 avvecklades de tandlösa löntagarfonderna och pengarna har omplacerats till AP-fonder samt delats ut i miljardstöd till forskningsstiftelser, vilket i sin tur möjliggort neddragningar av de reguljära forskningsanslagen.

Om socialismen var som närmast på LO-kongressen 1976 så var det vid samma tid som en förändring i överklassens inställning till kompromissfreden började formuleras. Björn Elmbrant hävdar i Så föll den svenska modellen (1993) att det var arbetarrörelsen som bröt freden, men den borgerliga offensiven började vid den här tiden organiseras inte bara i Sverige, utan även internationellt, så det är svårt att hävda att det var den svenska arbetarrörelsen som gått över gränsen. Tvärtom, egentligen så befann sig socialdemokratin vid sin vägs ände. Gunnar Sträng menade majestätiskt i TV att:

”De grundläggande reformerna av det svenska samhället har vi bakom oss.”

Kanske var det också därför som socialdemokratin kom att stå så svarslös när den borgerliga offensiven väl rullade igång. Man hade inga svar därför att man inte längre hade några andra ambitioner än att behålla makten. I alla fall inte inom ledningen. I rörelsen fanns det fortfarande en vilja, men den saknade fokus och orientering.

Postningen är en omarbetning av en del av ett föredrag.