29 april 2010

Rötan i Göteborg

Anonymt brev till idrotts- och föreningsförvaltningen 2006

Förhoppningsvis handlar den röta som Uppdrag Granskning grävt fram i Göteborg om enskilda tjänstemän. Men fan trot. Trots allt har personal påtalat situationen i brev till ledningen för såväl Fastighetsförvaltningen, Idrott och föreningsförvaltningen och Familjebostäder i flera år – utan att något har hänt.

Under alla omständigheter måste korruptionsbrotten förstås som ett symptom på ett större systemproblem. På samma vis som när enskilda poliser kallar ungdomar apadjävul och andra mindre begåvade tillmälen utan att kollegorna reagerar, så speglar, den uppenbarligen mångåriga, muthärvan i Göteborg en mentalitet. En röta som går djupare.

Byggaren Stefan Allbäck, som enligt uppgifterna i Uppdrag Granskning har mutat sig till projekt för flera miljoner åt Göteborgs stad, agerar som en rationell marknadsaktör när han prövar sina möjligheter att få uppdrag genom att slänga in personliga lockbeten till de tjänstemän som avropar beställningarna. Samma spel av, ”kundvårdande aktiviteter” förekommer ständigt i handeln mellan privata företag.

En kommun som envisas med att leka affär kommer därför också få ständigt nya kommunala affärer på halsen. Det hör nämligen affärsspelet till att det trixas. Etik har aldrig varit marknadens mål, annat än då det hjälper till i marknadsföringen, egen vinning är det enda mått som gäller för marknadens aktörer. Annars vore de inte marknadsaktörer som betedde sig sig ekonomiskt rationellt och om de inte gjorde det skulle de neoklassistiska aktörsmodellerna falla samman. Det vill ju ingen.

Men även om den nuvarande galenskapen med att avropa allt mellan drift & underhåll till tjänsteskrivelser skulle upphöra, så kommer tjänstemän även fortsättningsvis att utsättas för frestelser. Det har alltid förekommit och kommer alltid att förekomma.

I slutändan är därför det enda värnet mot korruptionens kvicksand en tjänstemannakår med ryggrad, en tjänstemannakår med yrkesstolthet, som ser sitt uppdrag som viktigt, unikt och hedervärt. En yrkesgrupp utrustad med andra mål ställda på en annan normativ grund än marknadens.

En sådan tjänstemannakår har vi också haft, historiskt, i Sverige. Kombinerat med en stark offentlighetsprincip har det inneburit att mängden mutbrott varit jämförelsevis låg. Det har, oftast – naturligtvis inte alltid – gått att lita på att förvaltningen sköts redigt, ärligt och rättvist.

Men, i takt med att den kommersiella sfären trycker in sina värderingar i den allmännyttiga, i takt med att kommunala chefer och mellanchefer drömmer om och försöker efterlikna privat verksamhet, i takt med att pengar görs till en universell måttstock på livsmening och människovärde, i i takt med att storfifflare ostraffat fifflar till sig miljarder, i takt med att samhället odlar en föreställning om vinnare (smarta) & förlorare (korkade), så har delar av tjänstemannakåren förlorat sitt mentala värn. De uppfattar inte längre att de är väsenskilda från det privata, de urskijer inte att deras uppdrag är ett av de viktigaste jobb man kan ha, de urskiljer bara andra som får fördelar som de själva går miste om. De hör talas om andra som trixar lite och får fina hus som belöning. Och de tänker: varför skulle inte jag?

Ja, varför skulle inte jag? Vad är det egentligen som får en tjänsteman att avhålla sig från att fuska även i lägen då han/hon i det närmaste kan vara helt säker på att komma undan med det? Vad är det för inre kraft som får många tjänstemän att inte ens någonsin tänka tanken?

Det är moral och värderingar. Knarrande ålderstigna ord, men reella: moraler och värderingar bor i oss alla i form av internaliserade beteenden, de genomsyrar allt vi gör, ständigt. Undviker du att slänga skräp på gatan? Se där, en internaliserad moral. Slänger du skräp på gatan? Se där, en annan moral.

På samma vis som skelettet behöver ständig påfyllning av kalcium för att inte drabbas av benskörhet så behöver en stark förvaltningskultur ständiga påfyllningar av påminnelser om vad förvaltningsuppdraget handlar om för att inte drabbas av värderingsmässig benskörhet och efterhand bli helt ryggradslös. Den kost den offentliga sektorn stått på de senaste tjugo åren har innehållit mycket lite av de nödvändiga mineralämnena, istället har det offentliga matats med en föda av skräpmat och propaganda om sin egen värdelöshet/mossighet/bonnighet. Resultatet är bristsjukdomar av olika slag. Från utbrändhet till skörbjugg till – som i detta fall – knäckt ryggrad.

Parallellt med denna värderingsmässiga benskörhet har offentlighetsprincipen successivt urholkats (liksom, uppenbarligen, tjänstemännens medvetenheten om den, väl demonstrerat av ledningen på Göteborgs Idrotts- och föreningsförvaltning som vägrat svara på SVT:s frågor, vilket borde vara skäl nog att byta ut hela förvaltningsledningen) – i informationstillgänglighetens tidsålder innebär den relativa otillgängligheten för den offentliga förvaltningens pappersbaserade arkiv att offentlig information blivit relativt svårare att få tag på. Det håller inte, offentlighetsprincipen är en central byggsten i en fungerande demokrati, dess modernisering har nu efterlysts i flera decennier.

Vi befinner oss på en mycket farlig kurs idag. Ett paket av åtgärder och kursomläggningar är nödvändiga för att rädda, stärka och återupprätta den effektiva och rättssäkra förvaltningstraditionen. Det handlar till exempel om att:
1. Sluta leka affär. Kommunen behöver inte privatisera allt utförande. Görs samma jobb istället av enheter inom förvaltningen så ökar både den egna kontrollen och den allmänna insynen samtidigt som bestickningsmöjligheterna försvinner. Plus att det ofta blir bättre gjort och att förvaltningen bygger upp och attraherar kompetens som kan mer än att orientera sig i LOU.

2. Stärk förvaltningstraditionerna, återupprätta tjänstemännens självkänsla och stolthet. Det kommunala uppdraget är stort, vitalt och representerar ett fantastiskt civilisatorisk framsteg. Det offentliga är inte en sämre kopia av den privata sektorn, det är en helt annan samhällssfär som ska operera efter helt andra målsättningar: största möjliga samhällsnytta är vårt mål. Public Service, inte Private Profit. Alla tjänstemän måste vara medvetna om och förstå den skillnaden.

3. Publicera regelmässigt och automatiskt alla fakturor, alla handlingar, varenda kommunalt papper och kvitton på nätet i sökbara arkiv. Medvetenheten om att vem som helst närsomhelst kan granska vilken del av verksamheten som helst är den bästa garanten för att minimera fiffel bland dem som känner sig lockade av att ägna sig åt sånt och garantera rättssäkerhet och effektivitet.

4. Riv ner barriärerna mellan kommunal utsida och insida. Gör upp med föreställningen om kommunen som lika med den kommunala förvaltningsapparaten. Kommunen är en förening där alla som bor inom kommunens geografiska gränser är medlemmar. Tjänstemännen är inte mer kommunala än vad Glenn på fyllebänken är. Tjänstemännen är däremot anställda som Glenns tjänare eller om man så vill som kommunmedlemmarnas funktionärer. Kommunen tillhör oss alla. Vi har rätt att se in, gå överallt, fråga, kritisera och tycka till i det som är vårt. Det glöms ofta bort idag.

5. För Göteborgs del gäller dessutom, kopplat till den fjärde punkten, ett specialtips: gör upp med Göteborgsandan. Det råder alltjämt en jävla gubbröra i den här stan. Gubbar som kliar varandra på ryggen och som fått för sig att det som är vårt är deras. De är en propp med en röten sunkig anda som måste bort.

14 april 2010

Truman City: ett kritiskt perspektiv på förtätningsidealet

I senaste numret av Carbusters Magazine, kvartalstidskriften från World Carfree Network, har jag skrivit en artikel som utgör ett första försök att i mer strukturerad form beskriva det politiskt problematiska med det rådande stadsförtätningsidealet. Texten finns visserligen att läsa på hemsidan, men då jag tänker utveckla resonemangen ytterligare här på bloggen framöver publicerar jag den även här.


Friedrich Engels wrote in 1845 that a town such as London is a strange thing. The colossal centralisation, “this heaping together of two and a half millions of human beings at one point”, has multiplied their power a hundredfold. With the fresh eyes of a visitor, Engels describes all the marvels produced by the city’s concentration of work and activity, industry and markets. Cities are, without any doubt, unparalleled as engines of creation, and Victorian London was the most magnificent of them all. However, as Engels notes, “the sacrifices which all this has cost, become apparent later”.

“These Londoners” he wrote “have been forced to sacrifice the best qualities of their human nature, to bring to pass all the marvels of civilisation which crowd their city; a hundred powers which slumbered within them have remained inactive, have been suppressed in order that a few might be developed more fully and multiply through union with those of others.”

As Engels moved further into the streets of the great city, he approached what few members of the bourgeoisie ever cared to see: an endless archipelago of dark, damp, badly ventilated dwellings in narrow courts and alleys in “which the filth and tottering ruin surpass all description”. In this sterile land of bricks and ravines between steep walls people starve to death literally next door to all the wealth in the world. Once left to the mercy of the market “the proletarian is helpless; left to himself, he cannot live a single day. The bourgeoisie has gained a monopoly of all means of existence in the broadest sense of the word.”

To Engels it soon became apparent how the city itself in the industrial age serves as a tool to further concentrate capital and property. Just like the feudal system was built on a specific relation in space between the feudalist and the agricultural labourer, so is the industrial age built on a centralisation of people that throws the workers into a war of each against all.

Engels and his contemporary thinkers sat in the middle of the passing between two ages and many of them had the same notion. They could see with their own eyes how the working class was being subdued, how free men and women, once transformed to an industrial proletariat, were fixated in an organic and constant dependence that deprived them of all their potential freedoms. And how the city, in the later words of Fernand Braudel, “generalised the market to a broad phenomena”, making every city dweller dependent on the market for food and income.

Thus, progressive planners, facing the horrific cities of their time, sought alternative forms. It seemed obvious to them that a return to, at least a partial, self-sufficiency was an absolute necessity. This conviction is reflected both in William Morris’ utopian novel News from Nowhere and Ebenezer Howards’ Garden City, as well as in Frank Lloyd Wrights’ later American vision of Broadacre city, among many others. Peter Hall writes:
“The vision of these anarchist [planners and architects] was not merely of an alternative built form, but of an alternative society, neither capitalistic nor bureaucratic-socialistic: a society based on voluntary cooperation among men and women, working and living in small self-governing commonwealths.” (Cities of Tomorrow)
This dream of restoring a lost kind of village life became a prime mover in most progressive planning during the last century. It was a very compelling idea and therefore often rhetorically included, no matter how large scale the projects eventually grew. The form it sought out for the city was an open, decentralised and multicore urban landscape, with all the pleasures and advantages of urban life reachable for everyone without the need to sacrifice other values, such as small scale community life and easy access to nature, and without the concentration of capital and power they witnessed in their own cities.

Ironically, this progressive line of planning in time merged either with the more technocratic way of thinking best represented by Le Corbusier, and/or with the dominant paradigm of car culture.

In his libertarian vision of Broadacre City, Frank Lloyd Wright had envisaged a lot of 1 – 4 acre per household, as a physical manifestation of their independence and self-reliance. But once it was turned into reality, suburbia became a pure autotopia; a society perhaps more locked up in remote dependence than anything ever seen before. No population on this planet votes more with their eyes on the fuel price than the American suburban.

So, the dream of a more decent and decentralised urban development failed. Instead, in the last quarter of a century, another discourse has made its way to the top of the agenda: the compact city.


The pendulum swings. Today planners and decision makers from the right to the left all agree we must build our cities denser and more compact in order to achieve sustainability. And the very same 18th century cities that progressives of the time criticised so heavily are once again seen as an ideal form. This time, however, the focus is entirely on the bourgeoisie flaneur city that Friedrich Engels in his time saw through, as he revealed the filth and oppression it rested upon.

You, who read this article, are probably, just like me, critical of a society dependent on the automobile. And you are, probably, just like me, tempted to accept, perhaps even embrace, the idea of the more compact city as an imperative necessity for a more just environment.

Still I think it is necessary to halt and think for a while. Because just what kind of life are we buying into when we accept the idea of densification? Just what interests benefit from such an agenda? And what possible forms do we throw at the door in the process? Four reflections:

First, we must understand that discourses are powerful mechanisms. Once a discourse of densification has been established as a superior goal and built into master plans, it serves as a perfect excuse to developers who want to build at just the wrong places. The current Stockholm master plan provides an example of this. Its outspoken goal is to build a more compact city, summarized in the credo “build the city inwards”:
“To build the city inwards is the strategy and best response to a Stockholm that needs to grow in a sustainable way, which among other things means decreased energy use, shortened transportation routes and increased public transport.” (Stockholm Master Plan, 2000; 2007 as quoted by Karin Bradley)
This may sound green, but in practice it produces and legitimizes project after project that can be characterised as either one of the following:
  • Gentrification through the redevelopment of “underdeveloped areas”, resulting in heightened social segregation, higher land values (meaning higher prices) and eviction of less profitable activities (such as allotment gardens) .

  • Densification in already too dense working class areas, resulting in deterioration of the local environment.

  • Exploitation of green belts (a particular quality in Stockholm), also resulting in deterioration of the local environment as well as longer distance to get out in nature.

  • Externalization of production from brown field areas, which in reality means a less functionally integrated city and longer transportation chains.
  • Neither of those avenues seems particularly attractive from a progressive green perspective.

    As a planner I’ve witnessed how this works in many municipal plans. The densification strategy provides a clearing for exploitation projects which in reality produces a worse environment for the people living in the city, and especially for the working class.

    In practice the most obvious consequence of the densification discourse so far are cities that become more socially exclusive and more functionally homogenous.

    Secondly, just as the bourgeoisie flaneur city in Friedrich Engels’ time in reality was nothing but a coulisse floating on a sea of poverty, our dense cities similarly float at a sea of extraction of natural resources and production that goes on somewhere far away. As we pursue in building the city inwards, we continually export unwanted but nevertheless necessary production beyond city limits, and beyond our sight, while at the same time sweeping the total environment of consumptionist propaganda more closely around us. Where the cities of the industrial age were production centres, modern cities in the west are mainly centres for consumption, happily unaware of the real cost for its existence and way of life. We as citizens become engulfed in a fake world, where only a minor part of reality is visible and one particular aspect – commercial life, consumption – constantly beats its way into every corner of life. We become, like Jim Carrey in Truman Show, prisoners in a “perfect” world. A shining prison. But, all the same, a prison.

    Thirdly, in the same manner as production moves beyond our sight in a compact city, nature itself is removed from our proximity. Sometimes replaced with things such as cultivated pocket parks, street trees, green walls and green roofs, which are all very nice things, but, unfortunately, nothing more than an artificial garniture of “green makeup”. Entirely diminutive compared to the ecological footprint each citizen requires for his/her survival. Therefore, the concept of the “dense” city as it comes articulated, and practiced, carries in itself a continued alienation of man from nature.

    The reason why this is problematic is because the environmental crisis is, at its root, a crisis in our relation to nature. Our unsustainable use of resources and the climate crisis are both byproducts of our inability to nurture the biosystem services we depend upon, to close the biogeochemical cycles and adjust our use of resources to nature’s carrying power. This inability stems from a cultural and geographical alienation from nature. In short, as a culture we have thought that nature must be exploited rather than nurtured in order to provide for economic growth and development.

    What the dense and compact city does to this relation crisis is nothing but to further expand the mental and physical distance between the city dweller and the external world she depends upon. This is a “solution” of the same kind as when racial segregation is presented as a solution to ethnic conflicts and exploitation. We should know by now that segregation never actually solves any conflicts between two groups of people, but, rather, makes it harder to solve them. Segregation nourishes exactly the ignorant presumptions that form the basis of every conflict; segregation establishes the division between inside and outside, us and the other. And what’s even worse: segregation creates a mental and physical distance sufficient enough to make the act of oppression and exploitation into a lesser moral dilemma for the stronger part.

    In this respect, the compact city is no different than suburbia; both establish a totally encompassing artificial and anthropogenic landscape, with few outlooks beyond the thick weave of houses, streets and lampposts.

    Some people might argue that this segregation between man and nature is of less importance, as long as we all agree on successively decreasing our use of energy. However, I think the opposition is faulty for the simple reason that we live in a parliamentarian democracy, and in every democracy the amount of environmental consideration stands in a direct relation to the environmental awareness in the electorate as a whole. An electorate with high awareness elects leaders that are strong on environmental issues, while an electorate with a limited awareness – and a weak relation to nature – elects leaders that care more for other things.

    This correlation is visible when comparing the political environmental awareness in Sweden, where the cities are rather well integrated in – and connected with – their upland, despite a high degree of urbanisation, and in the USA where the major cities are more clearly separated from their surroundings.

    Fourth, the densification strategies of today reflect a recentralisation that stems from an ongoing change in the economy. Just like the industrial age under the regime of Manchester liberalism needed to centralise workers in order to push wages down and utilise the labour of the working class as inputs in production, power in the age of information and neoliberalism is dependent on controlling the zones where the public is constituted. As noted by Lars-Mikael Raattamaa, “control is exercised through cultural dominance. Production of control is production of the [space that is recognized as public.] In order to be successful you must live where the successful people live. This is how the new disciplining works, centralisation instead of dispersion.”

    In the age of creativity, the value produced by the “intellectual capital” is tapped and mastered through controlling the interfaces where connections are made, be them physical or virtual. This, again, calls for a centralisation, and, as shown by Saskia Sassen, Manuel Castels and others, cities of all sizes are thrown into a game where they fight over attracting the “right population”. In this struggle, cities go to extremes in prioritising the needs and demands of the mythical nomadic creative class, while at the same time denying the needs of other groups.

    This shift of priorities is marked by a shift of focus towards the inner city, where one aspect of urbanity – a “pulsating city life” – suddenly is regarded as the highest of urban virtues. When this abstract notion of urban life is specified, it turns out to be synonymous with a city characterised by shops, restaurants, cafés and cultural institutions – all of which are activities inscribed in an economic circulation, none of which are free. In the visions the perfect street is often imagined as a street with small, personal and specialized shops. But in reality the small units are more often than not outcompeted by global chains and by the Internet, leaving a much more conformist streetscape, dominated by transnational capital, on whose altar other values are sacrificed.

    For the reasons argued above, I would urge all green progressives to keep a careful attitude towards densification agendas and the idea of the compact city as a superior form. We still need to tackle the same issues as the anarchist planners of 19th century faced; how to preserve freedom for all and fight centralisation of power, while at the same time having access to the benefits of urban life, and building an ecologically sustainable society.

    This is not intended as a critique of cities as such. As Mike Davis rightfully points out in an interview in Occupied London (#1), the only possible “substitute for ever going intensified private or individual consumption is the public luxury of the city.”

    But a city, what is that really? We must challenge our presumptions much better – and acknowledge that there are other spatial forms that should be explored when we build the cities of tomorrow.

    Taggar: , , , , ,

    05 april 2010

    Våra kommunala män


    Uppdrag Granskning riktade i sitt senaste program sökarljuset mot den skeva könsfördelningen i de kommunala bolagsstyrelserna. Det är en viktig fråga att gräva i eftersom kommunerna successivt bolagiserar alltfler verksamheter som tidigare har drivits i förvaltningsform. Då bolagsstyrelserna i högre utsträckning (75%) än både nämnder och fullmäktigeförsamlingar (63%) är mansdominerade innebär bolagiseringarna i praktiken en maktöverföring tillbaka till ett revir inpinkat av män.

    Tyvärr skrapade reportaget bara på ytan men där framträdde ändå med exemplets tydlighet hur män genomgående väljer andra män för de tunga förtroendeuppdragen och samtidigt intalar sig själva, och media, att de ger kvinnor samma chans.

    Mänskapsband och manliga nätverk som Rotary är de strukturella bärarna av detta bestående förhållande.

    I samband med årets 8:e mars gjorde DN en liknande undersökning av könsfördelningen bland Sveriges kommunstyrelseordförande, och fann, föga överraskande, att av 290 kommuner har 206 (71%) en man som KS-ordförande. Det är uppenbart att den representativitetssträvan som finns för riksdags- och fullmäktigelistor hejdar sig inför de tyngre posterna och de offentliga bolagsstyrelserna. Där makten finns i högre koncentrationer dominerar fortfarande männen.

    Just posten som kommunstyrelsens ordförande är särskilt central. I praktiken är mycket makt i svenska kommuner, i synnerhet i de något mindre, koncentrerad till kommunstyrelsens ordförande som sitter i mitten av alla de lokala spindelnäten. Vissa kallar sig rentav för borgmästare.

    Uppdrag Granskning fokuserade i sitt reportage på de förbigångna kvinnorna. Att det finns ett glastak för kvinnors kommunala karriärer är dock inte egentligen den fråga som är mest intressant i sammanhanget, utan det är vilka konsekvenser den manliga kontrollen över kommunalpolitiken får för politikens fokus och prioriteringar. För, när män främst umgås med andra män låter de också andra mäns tankar och problem styra sina egna tankar och problembilder. Och när männen sedan fattar beslut tillsammans med andra män blir politiken dysfunktionell och oförmögen att urskilja hela verkligheten och svara mot de problem som finns. En jämn könsbalans är helt nödvändigt för att alls få upp en mängd frågor på agendan. Det är av det skälet som exempelvis UN Habitat beskriver politisk jämställd representativitet som en direkt förutsättning för hållbar samhällsplanering.

    Nu finns det djupt problematiska könsmaktsskiktningar också på fler ledder inom den kommunala politiken. Vid återkommande tillfällen (se exv Lena Wängnerud och Henry Bäck) har forskare funnit att det finns en horisontell arbetsdelning. När partierna fördelar förtroendeuppdrag får män och kvinnor ansvar för olika typer av politikområden. Medan kvinnor är överrepresenterade i de kommunala nämnder som ansvarar för vård, omsorg och sociala frågor, är män kraftigt överrepresenterade i de ”hårda” tekniska nämnderna (73% i genomsnitt).

    Den här arbetsdelningen innebär att även om en kommun har en fullmäktigeförsamling med relativt jämn könsfördelning kan den samtidigt ha hela sin stads- och samhällsplanering parkerad i ett benhårt patriarkalt grepp.

    Märkligt nog finns, forskningen till trots, väldigt dåligt med statistik kring just könssammansättningen nedbruten på partier i de kommunala nämnderna. Då jag anser att frågan är viktig och av stor betydelse för att förstå varför svensk stadsbyggnadspraktik i strid mot bättre vetande håller fast vid en asfalts- och bilorienterad planering, gjorde jag våren 2006 en egen kartläggning av könsrepresentativiteten i de hårda nämnderna i 22 av Sveriges 25 största kommuner med utgångspunkt från ledamotsinformationen på kommunernas hemsidor. Jag gjorde därefter en uppföljning våren 2007 då nämnderna hade hunnit få sina nya sammansättningar efter valet och fick genom därigenom en bild av hur könsfördelningen påverkades av valvindarna 2006.

    Resultatet har sedan dess legat opublicerat på min hårddisk, men är sammanfattningsvis följande:

    1. I undersökningen ingår 22 av de 25 största kommunerna, representationen är i denna grupp 66% män och 34% kvinnor i de hårda nämnderna, dvs bättre än riksgenomsnittet (73% män). Man kan alltså anta att i många mindre kommuner är könsfördelningen sämre än 27% kvinnor i de hårda nämnderna.

    2. Mellan den kommun som hade mest jämn könsfördelning (Göteborg) och den med störst övervikt av män (Kristianstad) i undersökningen skiljde det 35 procentenheter. Ingen av de undersökta kommunerna hade en övervikt av kvinnor i de hårda nämnderna.


    3. Klart bäst på att upprätthålla en någorlunda jämn fördelning mellan kvinnor och män i kommunerna var de rödgröna partierna. Vänsterpartiet hade jämnast representativitet, med strax över 50% kvinnor i de hårda nämnderna efter valet 2006, följt av socialdemokraterna och miljöpartiet.

    4. Sämst var representativiteten i gruppen ”övriga partier”, en grupp som rymmer enfrågepartier och lokala partier. Dessa tenderade att i mycket hög utsträckning placera enbart män i de hårda nämnderna.

    5. Även de borgerliga partierna, med undantag för folkpartiet, låg klart under de rödgröna. I diagrammet nedan visas nämndrepresentativiteten efter valet 2002 som rosa kurva och efter valet 2006 som gul (knappt synlig) kurva (borde ha valt staplar här men orkar inte göra om diagrammet):


    6. Som framgår av tabellen ovan så har tre av partierna minskat sin kvinnorepresentation i de hårda nämnderna efter valet 2006. Man bör vara försiktig med att läsa in alltför mycket i trenderna för de enskilda partierna då urvalet bara består av 22 kommuner, men en signifikant trend kan ändå urskiljas i partiblocken sammantaget. De tre partierna i det rödgröna blocket som redan förra mandatperioden hade en kvinnorepresentation i de hårda nämnderna på 43% förbättrade denna ytterligare efter valet 2006 till 46%, medan de borgerliga partierna försämrade sin kvinnorepresentation något. Detta innebar att gapet mellan de två blockens kvinnorepresentation var större den här mandatperioden än under den förra:


    7. I valet 2006 hade en väljare som röstade på något av de rödgröna partierna nästan dubbelt så stor sannolikhet (42%) att i de hårda nämnderna bli representerad av en kvinna, som en väljare som röstade på de något av allianspartierna, där bara var fjärde väljare blev representerad av en kvinna.

    8. Den borgerliga valframgången i valet 2006 innebar att andelen kvinnor i de hårda nämnderna i de undersökta kommunerna sjönk och var lägre under den här mandatperioden än under förra. Utvecklingen mot jämställdhet i de politiska församlingar som har makt över samhällsplaneringsfrågorna på marken har alltså rört sig bakåt.

    Denna sista punkt är central. Ska stadsplaneringen moderniseras och svara mot fler behov och fler intressen än bilpartiets så måste könsfördelningen i de nämnder som äger samhällsplaneringsfrågorna bli jämnare. Statistiken visar att det finns ett mycket enkelt sätt att medverka till det: att rösta rödgrönt. Och det finns ett mycket enkelt sätt att sabotera den utvecklingen: att rösta borgerligt. Denna skillnad fanns tyvärr inte med i Uppdrag Gransknings reportage som framställde moderater och socialdemokrater som lika ingrodda betonghäckar. Åtminstone när det gäller de hårda nämnderna är det inte med sanningen överensstämmande.

    73% män i de politiska församlingar som styr samhällsplaneringen och en utveckling åt fel håll vid valet 2006. Det borde vara frågor som diskuteras på djupet och bredden bland de som är sysselsatta med samhälls- och stadsplanering. För kommunala planerare och för alla landets stadsbyggnadskontor är den politiska styrelsen central och riktningsgivande för planeringens förutsättningar. Så var finns de kommunala tjänstemän som kräver jämställda byggnadsnämnder?



    KOMMENTAR OM UNDERSÖKNINGENS GENOMFÖRANDE: Den statistiska undersökningen är genomförd i 22 av Sveriges 25 största kommuner, med undantag för Helsingborg, Karlstad och Södertälje där ingen statistik kunnat inhämtas med vald metod. Sammantaget representerar 940 nämndpolitiker i de hårda nämnderna i urvalsgruppen en sammanlagd befolkning på 3,5 miljoner invånare. Skillnader i representation mellan storstadskommuner och mindre kommuner har inte beaktats i undersökningen.

    Urvalsgruppen ger en viss överrepresentation åt folkpartiet, moderaterna och socialdemokraterna i förhållande till riksgenomsnittligt kommunalvalsresultat 2002 och en viss underrepresentation för centerpartiet och kategorin övriga partier. Detta antas inte påverka fördelningen mellan könen inom partierna.

    Undersökningen har genomförts med hjälp av offentliga ledamotsförteckningar tillgängliga på kommunernas hemsidor, ett visst bortfall kan förekomma då vissa ledamöter valt att inte synas i de politikerförteckningar som finns tillgängliga på internet. Jag har utgått från att det bortfallet omfattar kvinnor och män i lika hög utsträckning.

    I den här bloggposten används begreppet ”hårda nämnder”. Detta är en samlingsnamn för de nämnder som äger stadsplane- och byggnadsfrågor, i gruppen inkluderas program- och beställarnämnder inom områdena trafik, byggnads, stadsbyggnad, teknik, gatu och fastighetsnämnderna. Beteckningar, fördelningar och förekomst kan variera från kommun till kommun.