En budget mot full sysselsättning

MC Borg och DJ Sleepy
Från kris mot full sysselsättning! Eller, va? Det har i veckan vållat lite förvirring att höstbudgeten i sin rubrik talade om full sysselsättning samtidigt som regeringen sätter målet till 6 procents arbetslöshet 2014. Alltså strax över de nivåer som betraktades som massarbetslöshet när alliansregeringen tillträdde 2006. Räknas det numera som full sysselsättning?

Nej, men finansministern är ju nu en gång för alla en gladlynt skämtare. En herre med skojiga runda glasögon, en ring i örat och alltid ett pappaskämt på lur. ”Mot full sysselsättning” är inte en riktning utan en inställning. Det är en ordvits. Regeringen är helt enkelt mot full sysselsättning.

Och konstigt vore det väl annars, eftersom full sysselsättning har den obehagliga följdeffekten att arbetstagarna individuellt och kollektivt får för sig att förhandla upp sina löner och villkor och då blir dyrare i drift för företagen. En moderat regering som på allvar strävade mot full sysselsättning, i ordets förschlingmannska bemärkelse, skulle begå tjänstefel och svika sina uppdragsgivare/finansiärer/pappor. Moderaterna må kalla sig arbetarparti, men, herregud, de är inget sånt arbetarparti. Inget arbetareparti.

För en regering som är mot full sysselsättning var detta en fullt logisk höstbudget. Och Anders Borg fick åter spela ut det trumfkort han blivit så respekterad för i borgerlig media: att göra i stort sett ingenting. Lite tråkigt tyckte vissa att det var. Men samtidigt värt beundran. Att göra ingenting betraktas idag som höjden av politisk handlingskraft. När Anders Borg gjorde i stort sett ingenting medan massarbetslösheten exploderade 2008-2009 var det till exempel väldigt starkt gjort. Då var han stadig vid rodret, vår rorsman. Stod upp med blicken riktad mot ett fjärran nyckeltal och gjorde ingenting. Så himla bra.

Sverige har idag en arbetslöshet på omkring 8,2%. Den siffran hoppas finansministern ska krypa sakta neråt under mandatperioden till 6% år 2014. Hoppas, hoppas! Aja, hoppas kan vi alltid, men förutsättningen för detta är, inskärper Borg, att konjunkturen stärks. Med andra ord: sysselsättningen kommer öka precis så snabbt som konjunkturförbättringen på egen hand förmår åstadkomma.

Detta kan, återigen, verka märkligt passivt, med tanke på att moderaterna har marknadsfört sig som arbetslinjens parti.

Innan begreppet trasades sönder i Schlingmanns semantikschlunga var dess innebörd att staten hade ett ansvar (både rättigheter och skyldigheter, remember?) att oavsett konjunkturläge upprätthålla full sysselsättning. Det skedde genom en aktiv konjunkturpolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Politiskt ansvarstagande var på detta vis, förr, att överbrygga konjunktursvängningarna så att det alltid fanns jobb att söka och en tryggad inkomst att påräkna. Det kontraktet var bra för individen och bra för hela samhällsekonomin.

Under Anders Borgs epok har konjunkturen istället blivit finansministerns ständiga frikännare. Det går för landet som konjunkturen vill och finansdepartementets store rorsman är inte i första hand en kraft med makt att påverka den ekonomiska utvecklingen, han är en betraktare som ser vart konjunkturvinden blåser och därefter styr skutan dit vädret ändå för den. Om vädret är gynnsamt kan han ta åt sig äran för det gynnsamma läget. Hamnar skutan i ett sämre läge kan han, ja, skylla på vädret.

Och arbetslinjen betyder idag en ensidig skyldighet för arbetstagarna att alltid söka jobb, medan staten kapitulerat från sitt tidigare löfte att se till att det faktiskt finns jobb för alla att få. Det verkligt cyniska i detta förhållande är, som Josefin Brink konstaterar, att de som går arbetslösa medan konjunkturvädret guppar runt med Borgs skuta, befinner sig i en oerhört mycket mer utsatt position jämfört med tidigare:

”Försämringarna av a-kassan i kombination med jobbskatteavdraget har redan medfört att alla arbetslösa drabbas av väsentligt större inkomstsänkningar än för fyra år sedan.”

Det är den individuella kostnaden för regeringens omdefiniering av arbetslinjen till en ensidig skyldighet för arbetstagarna.

Den nationella kostnaden för Borgs passivitet är en annan femma, den kommer att bli, är redan, enorm, för hela Sverige. Anders Borg föredrar, med sedvanlig hänvisning till "ansvarsfullhet", att lägga pengar på hög och fortsätta att minska nettoskulden i ett läge med ett positivt statsskuldsnetto, över 8 procents arbetslöshet och bristande inhemska nyinvesteringar. Det är en riktigt dålig ekonomisk politik, oavsett hur man ser på sysselsättningsmålet. Den passiva budgeten innebär ett bestående bortfall av arbetade timmar, helt i onödan.

I praktiken är det, som Martin Lindblom skriver i LO-tidningen, detsamma som att hoppas/låtsas/tro att vi "blir rikare genom att jobba mindre än vad vi förmår". Lindblom skriver vidare:

”Anders Borgs motivering för denna passivitet är beklämmande. Han anser att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är att snarast möjligt åstadkomma överskott i statsfinanserna istället för att sätta hela folket i arbete. Han resonerar inte som en ekonom utan som en gnetig kamrer. Låt oss påminna om några fakta. Fram till finanskrisen hade Sverige i tio års tid ett offentligt finansiellt överskott om två procent av bnp i snitt per år. Tack vare detta ofantliga sparande minskade statsskulden snabbt. Redan 2006 var nettoskulden avvecklad, det vill säga statens tillgångar översteg då dess skulder. [...] Fortfarande är statsfinanserna ramstarka. Rent teoretiskt skulle Sverige i fem års tid kunna underbalansera budgeten med fem procent per år utan att statsskulden slår i taket för vad EU tillåter.”

* * *
För övrigt. Borg passade vid pressträffen på att presentera ett diagram som presenterade Sveriges sysselsättningsutveckling i, låt säga, åtminstone icke katastrofal, dager, genom en jämförelse med USA, Japan, Euro16 och EU27. Urvalet är ju alltid en bedräglig aspekt i statistik, så här kommer ett förslag på ett annat, ungefär lika relevant, jämförelseurval för arbetslöshetsprocent (källa: eurostat):

Solidaritetens seger

I det gripande drama som ödet för ett ögonblick lånat åt San Joségruvan i Copiapó ryms en hel världs utmaningar. Dramats moraliska sentens är enkel och tämligen uppenbar: den avgörande skillnaden mellan liv och död är solidariteten, syskonskapet. Värmen mellan människor som, utan att känna varandra, tar ett aktivt ansvar för varandras liv.

I slutändan är vi alla beroende av precis samma mellanmänskliga solidaritet som de trettiotre gruvarbetarna burits av under sina 69 dagars isolering sjuhundra meter under marknivå, där deras existens har hängt på att andra människor på ovansidan gjort allt vad som stått i deras makt för att de ska komma ut i friheten. Villkoret för de enskilda gruvarbetarnas frihet har varit både solidariteten inom gruppen och solidariteten från den större gruppen ovan jord.

Solidaritet som frihetens förutsättning, det låter vagt socialistiskt. Vad skulle Ayn Rand säga?

Den kapsel som räddningskåren målat i chilenska flaggans färger och döpt till Fenix har skjutits som en rymdraket ner i underjorden och återvänt till ytan 33 gånger. En halvtimme per tur, en tur för varje person, varje tur avslutad med ett lika skälvande ögonblick när de nyss döda återförenas med sina väntande familjer; med mödrar som återfår sina söner, med barn som längtat och inte sovit, med fruar och flickvänner som inte vill släppa dem och med bröder som kämpar för att hålla ihop anletsdragen.

Detta inför hela världens ögon i ett enormt mediespektakel. Vilket man kanske kan ha synpunkter på, om man är på det humöret, men också det spektaklet har sitt motiv i den gemensamma angelägenhet som räddningsaktionen har blivit. För det Chilenska folket och för åskådare runt hela planeten.

Lika rörande som tårarna och kramarna vid San Joségruvan är glädjescenerna från andra platser i Chile, där landsmännen firar den perfekt genomförda räddningsaktionen som om de hade vunnit ett VM. En glädje som går att ta på. En glädje som är speciell därför att den är delad, därför att den omfattar ett helt land i ett gemensamt ögonblick. En glädje som är av en speciell natur också därför att det är en glädje å andra människors vägnar. Glädjen över att någon annan har klarat sig från döden, att någon annan har återfått sin älskade. Att känna den glädjen är solidaritetens belöning. Den är betalning nog.

Jag har inget kritiskt att tillföra den här solskenshistorien. Detta är, inom den här ramen, en vacker och lycklig historia, sådana behövs.

Så när Chiles president, miljardären och högermannen Sebastián Piñera, som med en tillsynes uppriktig lycka och mänsklig värme tagit emot de räddade en efter en, säger till BBC att räddningsaktionen är en "watershed moment" för Chile och att ”säkerheten och värdigheten för alla Chiles arbetare” framöver ska vara landets ”främsta prioritet”, då är det nästan att jag tror honom. För, trots allt, kollektiva erfarenheter är – kanske ännu mer än individuella – formativa händelser. De kan omskapa tankesätten och perspektiven i en hel nation, i en hel generation, för alla som är med och delar dem. Ikväll, innan det ekonomiska systemets villkor åter gjort sig påminda, vill jag tro att sånt kan inträffa.

DN1,2,3,4,5. AB1,2,GP