I EU och EMU-omröstningarna var ja-sidan oerhört mån om att debatterna skulle handla om ”Europa” och ”euron” hellre än att prata om EU och EMU. Europa är ju trevligt och euron låter som något ganska lättillgängligt, glatt och fräscht, medan EU och EMU låter mer som två hotfulla och svårgenomträngliga byråkratiska konstruktioner. Att det faktiskt var just EU och EMU – inte europa och euron - som folkomröstningarna handlade om hindrade inte ja-sidan från att med dårars envishet bruka de flummigare begreppen i alla sammanhang de kom åt. Det var inget som de enskilda företrädarna själva hittade på, valet av ord var en centralt fastlagd strategi.
Jag minns hur förbannad jag blev när nått nöt på televisionen i byline-texten i en debatt 1994 kallade nej-debattören för ”Representant för Nej till Europa”. Jag minns också att ilskan snart övergick i en känsla av förtvivlan. För det fanns inget kvar för nej-sidan kvar att göra, i det ögonblicket var det tydligt hur långt ja-sidan hade fått debatten till sin spelplan genom att styra valet av ord.
Under alliansens fem år har samma känsla av att vi har förlorat slaget om språket återkommit många gånger, när inte bara journalister utan även oppositionen oreflekterat använder de ord som regeringens propagandaminister vill att vi ska använda.
Ett sådant ord som i pervers utsträckning har präglat årets budgetrapportering är begreppet reformutrymme. Inte bara den fromme finansministern Anders Borg talar ständigt om reformutrymmet, hela regeringen inklusive jordbruksminister Eskil Erlandsson har unisont plötsligt blivit synnerligen förtjusta i använda ordet i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och även, av strategiskt obegripliga skäl, socialdemokraternas ekonomiskpolitiske snubbe Tommy Waidelich, som svassar regeringen tätt i hälarna.
Jag roade mig med att genom mediearkivet undersöka hur användningen av ordet reformutrymme har förändrats mellan 1998-2011. För att rensa bort påverkan av ett utbyggt arkivunderlag jämförde jag med några andra vanliga ord i den politiska debatten. Resultatet var förvånansvärt tydligt.
Under alliansregeringens tid har begreppet reformutrymme hårdlanserats i debatten och från och med förra året (för övrigt samma år som den fördelningspolitiska bilagan försvann från budgeten), har användningen fullkomligt exploderat. Hittills i år har det förekommit 70 gånger fler mediereferenser till reformutrymme än under hela 2005. Användningen av de ideologiskt neutrala orden ”Sverige” och ”budget” har som jämförelse under samma period ökat 2,3 gånger i mediearkivet.
Så vart leder den? Begreppet reformutrymme är oerhört praktiskt för den som vill undvika att riskdagens budgetdebatt handlar om vilka satsningar och prioriteringar vi som samhälle ska göra med de resurser vi totalt sett förfogar över, och istället vill stängsla in budgetdebatten i ett litet hörn där den accepterar en på förhand given kvot mellan privat och offentlig konsumtion, där själva kvoten – egentligen själva kärnfrågan - är som utesluten från debatt. Begreppet reformutrymme används på så vis för att definiera ett specifikt debattutrymme.
Gör vi ett besök i verkligheten existerar det på det hela taget inte något sådant som ett givet maximalt utrymme för reformer, det finns inget rum som den matematiskt lagde finansministern ”räknar sig fram till” och därefter presenterar för folket, som vore det en nationalekonomisk väderobservation.
Det är den bild finansen och regeringen vill ge av reformutrymmet: något man upptäcker snarare än själv definierar.
Det är rent nys, det är bara ideologi.
Vill politiken så kan den skattefinansierade sektorn på egen hand öka sitt reformutrymme genom att öka sina skatteintäkter eller sin upplåning. På samma vis som alliansregeringen genom skattesänkningar har omfördelat resurser från gemensamma nyttigheter till privat konsumtion, och därigenom krympt ”reformutrymmet” med en cirka 200 miljarder per år, kan samma rum i debatten öppnas igen genom att vi tar tag i den grundläggande diskussionen: vad ska vi egentligen använda samhällets totala överflöd till? Ska det plöjas ner i stora bilar, vräkiga hus och extra semesterresor åt de som redan har, eller i grön omställning, bra löner, välfärd och ett liv i värdighet åt alla?
Inlägg
