Och allt skall vara slem

Det fanns dom som ville ha honom som partiledare men Pär Nuder sa nej. Det var väldans tufft gjort. Hur kan man säga nej till ”det finaste jobb en arbetare kan ha”? Såhär i backspegeln är det lätt att förstå varför. Samtidigt som Nuder fördes fram i partiledardiskussionerna var han i full färd med att håva in konsultmiljon efter konsultmiljon. Förra året var exceptionellt lönsamt för den tidigare socialdemokratiska VU-ledamoten: 12 miljoner i vinst före skatt i det egna konsultbolaget. Det är sju gånger mer än den årslön socialdemokraternas partiordförande – eller statsministern själv – får. Och som det skreks om Håkan Juholts lägenhetsbidrag. En ärta i jämförelse.

Vad är det som gör Pär Nuder så efterfrågad som konsult? Vilken exceptionell talang är det egentligen han besitter som gör honom till en så värdefull ”rådgivare” åt bland annat familjen Wallenbergs riskkapitalbolag EQT? Göran Greider sätter fingret på det, det är inte Nuder som är eftertraktad, det är hans partinål som hans kunder betalar för att komma åt:

”Få saker är så värdefulla för näringslivet som en riktigt fullfjädrad högersosse, alltså en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital som berättar att personen också tänker på det allmänna bästa och på de breda löntagarskikten.”

Pär Nuder har gjort samma resa som många andra höga socialdemokrater under senare år. Med varje ny resenär sker resan allt mer obehindrat och alltmer befriat från skamkänslor. Den ena toppsossens tvärsprång över till att uppbära lön för att företräda kapitalets intressen gör samma steg mer naturligt och ångetsbefriat för nästa toppsosse. moraliska och politiska barriärerna är nu helt nedrivna. Eller är det den moraliska kompassen som är trasig? Fast vem behöver en kompass när man numera har iphone och kan ringa efter Noppes helikopter om man går vilse i skogen.

I förra veckan var det Thomas Östros som med en smidig höftvickning gled ner i bädd med storbankernas lobbyorganisation Bankföreningen. Av pressfotona att döma var det med ett belåtet leende på läpparna. Som om han just vunnit något. Eller lyckats med att sälja en begagnad kostym till ett bra pris på Blocket.

Och det hade han ju. Han hade sålt sitt parti och tagit alla pengarna själv.

Det mest fascinerande med de socialdemokratiska topparnas lönsamma strömhopp över till andra sidan är att de inte överhuvudtaget tycks förstå detta. Att de verkligen verkar föreställa sig att det är dom själva som personer, deras enorma hjärnor, deras unika sociala kompetens, som gör dem så efterfrågade i näringslivet. Att de inte inser (eller gör de det?) att de i själva verket bara ägnar sig åt att sälja av – förverka – ett folkrörelsekapital som det socialdemokratiska partiets medlemmar och tidigare ledare byggt upp under 120 år av kamp, skolning och politisk tydlighet.

För, precis som Göran Greider konstaterar så handlar näringslivets värvningar av toppsossar om att få ta del av en specifik form av symbolkapital: ett moraliskt kapital.

Den andra sidan av myntet är emellertid precis lika viktig för borgerligheten: värvningarna av toppsossar syftar till att bryta ner arbetarrörelsens symbolkapital. Det syftar till att demoralisera - och förvirra - arbetarrörelsen och det ger väljarna intrycket av att vänster och höger är samma sak, har samma uppdragsgivare, delar samma intressen.

Varje sosse som hoppar över till svenskt näringsliv bidrar till att sudda ut de politiska skiljelinjerna och eldar upp det moraliska kapital arbetarrörelsen sitter på - det moraliska kapital som är folkrörelseorganiseringens främsta och helt oersättliga drivbränsle.

Detta är är precis vad borgerligheten vill uppnå. Den upprördhet, förtvivlan och frustration som socialdemokratiska väljare och medlemmar uttrycker över Östros och Nuders hopp ner i köttgrytorna är värd mycket mycket mer för borgerligheten än de futtiga miljoner de måste hysta över i ersättning till överlöparna. Det är ett vrakpris för att uppnå politisk hegemoni.

Tänk lite. Hur har egentligen moderaterna blivit så framgångsrika i att framställa sig själva som ”det nya arbetarpartiet” när man samtidigt för en politik som är fullkomligt usel för den breda arbetarklassen? Hur har moderaterna kunnat föra en politik som konsekvent gynnat den rikaste percentilen och samtidigt lyckats framstå som bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva?

Ja, naturligtvis, genom att först tömma socialdemokraterna på socialdemokrati, genom att utplåna skillnaden. Moderaternas omvandling började inte med att Schlingmann och Reinfeldt utnämnde partiet till”välfärdskramare”. Moderaternas omvandling till det nya arbetarpartiet började med omvandlingen av det gamla arbetarepartiet till ett förvirrat ”mittenparti”, med ledare som inte tvekar att sticka ner fingrarna i varje syltburk som motståndarsidan sticker fram under näsan på dom. Med ledare som, ärligt talat, framstår som ryggradslösa idioter.

För att moderaternas omvandling skulle kunna framstå som något annat än ett billigt och lättgenomskådat trick måste den moraliska gradienten mellan arbetarrörelsen och borgerligheten först utplånas. Det är den aktiva dödshjälpen som snubbar som Nuder och Östros får betalt för att utföra. Oklart om de begriper det själva.

Och bakom topparna som inte ser någon skillnad mellan rött och blått, som inte förstår skillnaden mellan folkrörelsedemokrati och lobbyism, mellan gemensam solidaritet och privat ägoism, följer alla de andra typerna – allt oftare dubbelavlönade av kapitalet samtidigt som de fortsätter att bära den socialdemokratiska rosen på kavajslaget – som påstår att socialdemokraternas svar på det förlorade väljarstödet måste vara att utplåna skillnaden ännu mer. Ty tillsist gäller att allt skall vara slem.

Och det passar det nya arbetarpartiet perfekt. För det är först när alla är en del av samma slem som en spinndoktor från Nacka och en arrogant lurgubbe från Täby kan framstå som ett rimligt par att leda landet.