Skillnaderna blir tydliga

Rödgrön seger i Norge.

Så mycket lättare det blev att andas den 13 september 2005! Från norska gränsen blåste under morgonen sköna rödgröna vindar och framåt eftermiddagen presenterade vänsterpartiet en färdig budgetuppgörelse som bar tydliga spår av den vänsterpolitik vi vill se mer av.

Plötsligt är skillnaden mellan vänster och höger återigen så mycket tydligare. Den här gången är det för ovanlighetens skull inte för att, som vi vant oss vid under de senaste åren, högern tagit nya kliv åt det mörkblåa hållet, den här gången är det för att vi fått konkreta bevis på vad en verklig vänsterpolitik kan innebära. Kontrasterna blir tydliga.

En nytillträdd regerings första åtgärd har alltid tung symbolladdning. När Lula valdes till president i Brasilien var det första beslut han tog att avbryta miljardupphandlingen av JAS-plan. När socialistpartiet PSOE vann valet i Spanien 2004 var det första beskedet att man skulle ta hem de spanska trupperna från det ockuperade Irak. Samma första åtgärd har aviserats från den nytillträdda rödgröna regeringen i Norge. Man känner igen när vänstern erövrar regeringsmakten! Den högst konkreta skillnaden mellan vänsterns utrikespolitik och den som bombhögern företräder, gör att regimskiften i ett enskilt land har internationella återverkningar.

Den svenska medierapporteringen från norska valet var tyvärr ganska enfaldig. Sveriges Radios Studio Ett fokuserade på det ”pedagogiska problemet” i att ”förklara för folk” att de norska oljemiljarderna ”måste” fonderas och inte får röras. Ett märkligt fokus eftersom den politiska striden aldrig har stått kring oljepengarna. I Norge, precis som här, ligger skillnaden mellan höger och vänster inrikespolitiskt i synen på om konsumtionsutrymmet skall öka inom privata sektorn eller inom den offentliga, bland aktieägarna eller löntagarna. De nedrustningar som skett inom norska välfärden, privatiseringarna och pensionsreformen som är en karbonkopia av den svenska, är konsekvenser av medvetna borgerliga prioriteringar och inget annat. En vänsterregering strävar åt ett helt annat håll, det får vi förhoppningsvis se framöver. Med Sosialistisk Venstre i regeringen finns det mycket att se fram emot!

Men även i vårt eget land har det idag blivit tydligt hur vänsterns ekonomiska prioriteringar fundamentalt skiljer sig från borgerlighetens. Vi har, i år, en riktigt hyfsad budgetuppgörelse. Det är, som varje år, en kompromiss. Vänsterpartiets målsättningar sträcker sig mycket längre än såhär. Men: det är ändå en kompromiss som innebär rejäla förstärkningar i den offentliga sektorn. En föraning om vad en vänsterpolitik skulle kunna vara, och vilka skillnaderna är mellan denna och nedskärningsalliansens förslag:

1. Förstärkningar av de generella statsbidragen till kommunerna med 7 miljarder på två års tid. Inte tillräckligt (bara sjukvården skulle egentligen behöva 20-30 miljarder mer årligen!) men jämför med den borgerliga nedskärningsalliansens recept: minskade byggbidrag till hyresrätter med en miljard, slopat anställningsstöd för långtidsarbetslösa, skattesänkningar framför ökade resurser till kommunerna.

2. En stor satsning för att skapa riktiga jobb med avtalsenliga löner inom offentliga sektorn åt 55 000 arbetslösa. Inte tillräckligt (alla arbetslösa skall återanställas!), men samtidigt något helt annat än alliansens bankerydsrecept mot arbetslösheten: kraftigt sänkt a-kassa, i vissa fall halverad, i syftet att göra det så odrägligt och omöjligt att klara sig som arbetslös att vi bjuder under varandra för att få tag på tidsbegränsade otrygga jobb till löner man inte kan leva på.

3. Höjda barnbidrag, flerbarnstillägg och höjt bostadstillägg för pensionärer, höjt tak i sjukförsäkringen. Nej inget av det är tillräckligt, men en början och ställt mot de borgerliga förslagen blir skillnaden i fördelningspolitisk profil självinstruerande: borgerligheten vill ha sänkt A-kassa med mer än halverad ersättning för den som blir arbetslös mer än 300 dagar, privatiserad trafikskadeförsäkring, avskaffad avdragsrätt för fackavgifter och a-kasseavgifter, sänkt förtidspension, ytterligare en karensdag... För att bara nämna några av kryddkornen.

4. Mer resurser till JämO, HomO och DO för att ytterligare skärpa åtgärderna mot olika former av diskriminering och för att öka trycket på arbetsgivarnas jämställdhetsarbete. Vad vill borgerligheten göra istället? Avskaffa Glesbygdsverket, Presstödsnämnden och Folkhälsoinstitutet och minska anslagen till Statens kulturråd och Arbetslivsinstitutet för att spara fyra miljarder.

Det finns mycket man som vänster alltid skulle önskat få se mer av i en statsbudget. Men just nu är jag mest glad att vi fått en budgetuppgörelse som är såpass hygglig och glad över att det inte var den borgerliga alliansen som gjorde statsbudgeten för denna höst.


* * *

Nu sitter väl ledarskribenterna i sina punchgarderober och mailar sura uppstötningar om att vänsterkartellen tagit på sig stora spenderbyxorna. Ja, tack och lov har man äntligen gjort det, men till skillnad från borgerlighetens föreslagna skattereformer så gör vi det finansierat. Vi har råd att satsa, just därför att vi inte vill sänka skatter för 40 miljarder. Vänstern väljer att dra konsumtionsutrymme från den privata höglönesektorn för att kunna öka konsumtionsutrymmet i den offentliga sektorn.

Det är det ideologiska val vi står inför i valet 2006. Just idag blev det valet väldigt tydligt.

Några ögonblick på 70-talet

Under första halvan av 1900-talet bedrev arbetarrörelsen ett intensivt hegemonibyggande. Det pågick fram till 70-talet, då den konsoliderade segern började rämna och den borgerliga motoffensiven organiserades.

Vid 70-talets inledning framstod det på många fronter som om arbetarörelsen var den enda politiska kraft som hade framtiden för sig. Konservatismen var marginaliserad och liberalismen hade tvingats in i arbetarörelsens strömfåra för att överhuvudtaget överleva. Inom Folkpartiets Ungdomsförbund sade medlemmarna att deras andrahandsalternativ näst efter FPU var Kommunistisk Ungdom och Per Ahlmark tvingades springa omkring på Sergels Torg och dela ut flygblad mot USA:s krig i Vietnam.

Svenskt 70-tal, mer annorlunda än svenskt 00-tal kan det knappast bli. De borgerliga stred med socialdemokraterna om vem som var reformvänligast. Då hette det inte att reformer var ”orealistiska” istället skrev moderaterna i sin partimotion 1973 om den ekonomiska politiken:

"Huruvida budgetuderskottet därmed ökar eller minskar är i sammanhanget irrellevant."

Assar Lindbeck, en av landets ledande nationalekonomer sa, angående budgetunderskotten:

"Att se på budgetunderskottets storlek istället för det samhällsekonomiska läget när man tar ställning till finanspolitiken är som när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar 24 och utropar ’Å fan är det redan midnatt!’ Det är detta rop vi nu hör i den finanspolitiska debatten."

Bra liknelse. Skulle Lindbeck skriva under på den idag? När SAF den 29 oktober 1976 krävde att det skulle införas en karensdag i sjukförsäkringen avvisades det av den nyvalda borgerliga regeringen. Gösta Bohman sade att det skulle

”strida mot alla humanitära och solidariska synpunkter att försvåra för sjuka människor att vara lediga.”

Så genomgripande var arbetarrörelsens seger att de partier som låg längst till höger på den politiska skalan var tvungna att använda vårt språkbruk.

Vid den här tiden var optimimismen stor och det gjordes också förberedelser för att ta nästa steg, det som Palme och Wigforss talade om när de sade att när man väl accepterat demokratins principer i den politiska sfären då kan det inte finnas några argument för att demokratins principer inte ska utsträckas till ekonomins sfär:

”Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden"

1971 biföll LO-kongressen en motion om löntagarfonder från Metallindustriarbetareförbundet, författad av dåvarande utredningschefen Allan Larsson. I augusti 1975 lanserades en första modell av Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond (vi avstår från att skämta om namnet. Nej, oops, gjorde just det).

LO-kongressen menade att den solidariska lönepolitiken var otillräcklig. Denna gick ut på att löntagare i vinstrika företag skulle hålla tillbaka sina lönekrav för att dela med sig av löneökningsutrymmet till löntagare inom den offentliga sektorn och mindre lönsamma företag. Modellen skapade dels omfördelning, dels ett ständigt omvandlingstryck på produktionen, den gynnade alltså både kapital och löntagare.

Problemet var bara att den också ledde till stora övervinster inom de mest vinstgivande företagen. Vinsterna gick till kapitalägarna.

Den bärande tanken i det första förslaget till löntagarfonder var att 20 procent av de berörda företagens vinster skulle omvandlas till s k riktade fondemissioner av aktier som skulle emottagas av löntagarfonderna, vilkas styrelser skulle ha en majoritet av representanter för löntagarna. På sikt skulle fonderna kunna äga över hälften av alla aktier i de större svenska företagen.

Enligt Rudolf Meidner var förslaget tänkt som ett direkt angrepp på kapitalägarnas makt:

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”

LO-kongressen köpte förslaget 1976 och stämningen beskrevs av dem som var med som euforisk: Nu var det dags, nu skulle det tredje steget tas.

Men den socialdemokratiska partiledningen var chockad, man ville inte driva förslaget, det stred mot den kompromissfred man slutit med arbetsgivarna i Saltsjöbaden, där socialdemokratin fick tillträde till den politiska makten i utbyte mot att man inte lade sig i den ekonomiska. Palmes kommentar till LO-beslutet var:

”De gick längre än vad jag i min vildaste fantasi trott.”

Problemet för partiledningen var att man bundit upp sig att företräda LO:s förslag. I partiets verkställande utskott lär Palme ha sagt angående löntarfonderna att:

"Det är ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom".

Klyftan var med andra ord djup mellan partiledningens inställning och rörelsens.

Löntagarfonderna blev den stora stridsfrågan i Sverige under 70-talet, tillslut drev socialdemokraterna igenom en modifierad variant där tyngdpunkten hade flyttats från LO-kongressens fokus på ägande till kapitalbildning. I praktiken blev löntagarfonderna en form av vinstskatt som fonderades istället för att gå till att bygga upp en löntagarmakt.

Efter den borgerliga valsegern 1991 avvecklades de tandlösa löntagarfonderna och pengarna har omplacerats till AP-fonder samt delats ut i miljardstöd till forskningsstiftelser, vilket i sin tur möjliggort neddragningar av de reguljära forskningsanslagen.

Om socialismen var som närmast på LO-kongressen 1976 så var det vid samma tid som en förändring i överklassens inställning till kompromissfreden började formuleras. Björn Elmbrant hävdar i Så föll den svenska modellen (1993) att det var arbetarrörelsen som bröt freden, men den borgerliga offensiven började vid den här tiden organiseras inte bara i Sverige, utan även internationellt, så det är svårt att hävda att det var den svenska arbetarrörelsen som gått över gränsen. Tvärtom, egentligen så befann sig socialdemokratin vid sin vägs ände. Gunnar Sträng menade majestätiskt i TV att:

”De grundläggande reformerna av det svenska samhället har vi bakom oss.”

Kanske var det också därför som socialdemokratin kom att stå så svarslös när den borgerliga offensiven väl rullade igång. Man hade inga svar därför att man inte längre hade några andra ambitioner än att behålla makten. I alla fall inte inom ledningen. I rörelsen fanns det fortfarande en vilja, men den saknade fokus och orientering.

Postningen är en omarbetning av en del av ett föredrag.

Nya moderater - inget nytt

Nya moderater.
En partiledare har tittat sig själv i spegeln och insett att han aldrig kommer få kliva in som statsminister i Rosenbad så länge han företräder ett parti som har sin medlemsbas i skärgården. Hur gärna han än önskar det bor inte en majoritet av Sveriges röstberättigade i Täby. Han betraktar sin sympatiska spegelbild och suckar över att det inte är som i USA, en match man mot man, endast mellan hans personlighet och den nuvarande fetknoppens, den skulle han vinna lätt.

Han kliar sig i flinten och tänker bekymrat på att 57 % av moderaternas egna symaptisörer i en TEMO-undersökning svarade att deras parti företräder överklassens intressen. Eftersom han är strateg och dessutom länge spanat på den där läckra tomten i Harpsund, inser han att det behövs en rejäl omprofilering om han skall lyckas övertyga en väljarmajoritet att hans parti skall få ansvaret för makten i den stabilt socialdemokratiska välfärdsstaten Sverige.

Så har moderaterna inlett sin stora omprofilering, som just denna helg förts vidare framför öppen ridå. Moderata partistämman i Örebro har varit en uppvisning i närmast sovjetiskt planenliga omröstningar och programdebatter syftande till att, just, understryka de Nya moderaternas uppståndelse och de gamla moderaternas försvinnande i en rökpuff.

Moderatstämman är klart sevärd. Vem har någonsin tidigare hört en moderat ekonomisk talesman tala sig varm för fackens rätt till sympatiåtgärder över landsgränserna? Det skedde faktiskt under debatten om Lex Britannia. Gunnilla Carlsson, vice partiordförande, deklarerade sig vara ”kollektivavtalsfantast” och Mikael Odenberg rörde sig stundtals långt utanför den normala moderata hjärnhalvan. Målsättningen var förstås att provocera stämmoombuden och samtidigt ge nyhetsredaktionerna nytt kursändringsstoff. Mycket riktigt gick KG Bergström i spinn i Aktuellt och kallade det ”en av de märkligaste debatter som hållits” där ”partistyrelsen lät som LO brukar låta.”

I reportaget beskrivs Reinfeldt som ”skakad” av oppositionen men omröstningarna gick partistyrelsens väg och budskapet som kommer ut ur rapporteringen blir i slutändan att moderaterna tagit ännu en tuff inre fight för att byta kurs i riktning mot att bli ett ansvarstagande regeringsalternativ.

Har man då gjort det?

Nja i stämmokulliserna har klassisk moderatpolitik röstats igenom, även på det arbetsmarknadspolitiska området där man vinnlagt sig om att framstå som ett nytt arbetarparti. Stämmoombuden beslöt under fredagen att visstidsanställningar ska kunna utsträckas till två år. Ett effektiv sätt att ytterligare undergräva tillsvidareanställningar som grundregel på arbetsmarknaden.

Och när kursändringarna under året som gått titt som tätt har stigit som skära ballonger mot den blå mediehimlen har det, när man läser mellan raderna, aldrig varit en fråga om en vänstervridning av den moderata ideologin, utan om förändring av retorik och prioriteringar. Så slogs det t ex upp stort i våras att Reinfeldt menade att moderaterna haft för mycket fokus på friskolor, men vad han faktiskt sa var inte att man nu skulle vara mer skeptiska mot friskolor, utan bara att man skulle prata mindre om dom:

”Moderaterna lägger om kurs i ännu en politisk fråga. Partiet har fokuserat för mycket på friskolor. Hädanefter ska den kommunala skolan lyftas fram, klargör partiledaren Fredrik Reinfeldt.” (SvD 11 mars 05)

Och trots allt. Moderaterna är fortfarande ett parti som har sin medlemsbas i skärgården. Avsändarens postadress och storlek på aktieportföljen är inte oviktiga variabler då man skall bedömma trovärdigheten i kursförändringen. Intresset ljuger inte, som bekant. Fortsätter överklassen att rösta på moderaterna så är det uppenbarligen så att åtminstone de betraktar den Reinfeldtska mjukisretoriken som blott valstrategiska förändringar, icke reella förändringar av politiken.

De nya moderaterna är således med största sannolikhet inte särskilt nya. Lättar man på den nya kostymen sitter den gamla kvar under och den nye arbetaren Reinfeldt visar sig vara en charmant men lömsk sol-och-vårare från Täby.

Fast valår har nu sin egen dynamik. Vi får se hur väl moderaterna kommer lyckas med sitt omprofilerande. Hur det än går bör vi i alla fall ta med oss något av alla taburetterna, och det är de erkännanden och ”avböner” som ledningen hasplat ur sig för att framstå som trovärdiga i sin omsvängning. När de förlorat valet 2006 skall de inte få glömma att de nu en gång för alla erkänt att deras föreslagna skattesänkningar varit ofinansierade och snedfördelande..

Låt oss trots allt ge Reinfeldt rätt i ett ting, att socialdemokraterna inte längre är arbetarnas parti i Sverige. Trätobröderna blir allt mer lika. Båda utger sig för att vilja föra en socialdemokratisk politik men när det kommer till kritan kommer båda veva vidare på det borgerliga systemskiftet.

För övrigt säger bilder som den här och den här det mesta om vilka grupper i samhället moderaterna inte bara företräder, utan också består av.

Erkänn den ekologiska skulden!

Ordet skuld har på svenska en dubbel innebörd: både en ekonomisk och en moralisk. På samma dubbla vis kan man läsa begreppet rättigheter. Våra rättigheter kan förstås både i en juridisk och i en moralisk mening. De sammanfaller inte alltid.

I Sverige är vi alla juridiskt garanterade rätten att inte bli dödade av andra människor, men vi är inte juridiskt garanterade rätten till en egen bostad. Samtidigt säger allmän moral att en egen bostad är ett fundament för ett gott liv och därför kan betraktas som en moralisk rättighet.

På samma vis förhåller det sig internationellt. Moraliskt kan man tycka att det är fel att fattiga länder skall betala mer i skuldavbetalningar till den rika världen än vad man får tillbaka i bistånd, men juridiskt är det helt i sin ordning eftersom skulderna finns där, noterade i laga ordning hos bankirerna. Men många tycker nog att bankirernas papper inte är hela sanningen. Exempelvis det faktum att skulden är ett arv från kolonialismen och den världsordning som genom ett strukturellt ojämlikt handelsutbyte gjort syd beroende av nord.

Men hur gör man då? Om juridiken försvarar de skulder som framtvingar fortsatt fattigdom i syd medan moralen säger att skulderna är illegitima. Jubelkampanjen argumenterade för skuldavskrivning genom att peka på hur skulderna håller kvar fattiga länder i fattigdom. Argumentet bet till viss del på politiker, men rann av bankirerna som vatten på en gås: "Kom tillbaka med ett juridiskt legitimt krav så kan vi kanske lyssna på er."

Det är just vad miljö- och rättviserörelser i syd försöker göra när man vid sidan av den erkända ekonomiska skulden vill kvantifiera en omvänd skuld från nord till syd: en ekologisk skuld. Det man sätter fingret på är syds kostnader för kolonialismen och hur syd drabbas av de rika ländernas miljöförstöring och överutnyttjande av jordens begränsade resurser.

För att inkräva den ekologiska skulden startade man år 2000 The ecological debt-creditor's club, "den ekologiska skuldens borgenärsklubb", som kräver att den rika delen av världen skall börja betala av på sin miljöskuld till alla de folk som utsätts för de miljömässiga konsekvenserna av vårt ekonomiska system utan att själva ha bett om det.

Problemet nu är bara att få den här skulden erkänd i juridisk mening och omvandlad till ekonomiska termer. Försök själv att tala med en ekonom om begrepp som biologiskt kretslopp, resursbas eller ozonlagret. Just det. Det är inte den sortens ord ekonomer förstår. Att fredspriset i år delades ut till Wangari Maathai kan kanske visa sig vara ett litet steg framåt i frågan. Inte bara därför att Maathai varit drivande i Jubelkampanjen, utan också för att hon så konsekvent kopplar samman miljöfrågor med frågorna om global fördelning. Maathai menar att en rättvisare global fördelning av de begränsade naturresurserna är en förutsättning för fred.

Krig – inte minst i Afrika – utkämpas idag allt oftare kring kontrollen över en krympande resursbas. Brist på vatten, brist på olja, brist på odlingsbar jord. Kring sådant uppstår konflikter. Kan man därför peka på att västs överuttag av jordens resurser och de ackumulerade miljökonsekvenserna av vår industrialism och kolonialismen, direkt resulterar i konflikter i syd, då kan man också börja kvantifiera den ekologiska skulden.

Beskriva nords moraliska skuld till syd i ekonomiska termer. Sammanföra ordets två innebörder.

Och på samma gång kan vi som en ren bieffekt av den processen förvänta oss – eller åtminstone hoppas på – ett närmande av de juridiskt erkända rättigheterna till deras moraliska dito. Om dessutom alla världens länder kan kräva att inte drabbas av andra länders överdrivna resursanvändning eller miljöförstöring – då har ett enormt kliv tagits.

Och då har man fått konkret på ett papper något att visa upp för bankirerna och ekonomerna i IMF, Saudiarabien och USA. Då kan man kräva skuldavskrivning igen. På ett språk som de kanske förstår.

Vad kapitalismen har gjort med våra städer

Jag anklagar kapitalismen för att ha förstört våra städer. Här kommer därför en anklagelseakt på tio punkter som sammanfattar hur kapitalet gjorde våra städer fulare, sämre och farligare.

1. Kapitalismen har smutsat ner städerna
Den kapitalistiska staden är nersmutsad av det skräp som alla producerar men ingen vill ta hand om gratis. Det kan beskriva som den kollektiva skadligheter – några njuter av dess uppsidor, alla drabbas av dess nersidor. I ett högskattesamhälle som Sverige kan samhället hantera skräpets uppflytande med en stor offentlig apparat för uppstädning (sophämtning, kalkning av sjöar, parkförvaltning, gatukontor, återvinning etc) men i länder med lägre skatter är den samhälleliga förmågan att hantera skräpet mycket sämre: sopbergen och sopfloderna växer. Kapitalismen lever på mellanskillanden mellan försäljningsvärdet av en produkt och den överkjutna återvinningskostnaden – den dumpas på samhället, på naturen eller på framtiden.. Förmågan att smita från sina kostnader är, som Immanuel Wallenstein konstaterar, det som utmärker den framgångsrike kapitalisten.

Så i kapitalismens städer flyter McDonalds snabbmatsförpackningar längs vägrenarna. Bilvraken rostar i mellanrummen därför att någon inte haft råd med skrotning... I svenska städer är kapitalismens smutsiga sidor inte lika tydliga som på andra håll, vi köper oss andrum ovanför skräpfloden, men åk då till Saigon, Mexiko City eller Johannesburg och se kapitalismens sedimentlager av smuts.


2. Kapitalismen har tunnat ut städerna
I allt från de svällande storstäderna till de mindre orterna, splittras stadslandskapet upp av kapitalets oreglerade dragkrafter. De bilanpassade köpladorna utanför staden och sprawlförorterna som omger de lite större städerna är drivkrafter och exempel på uttunningen, Los Angelesfieringen. I jakten på det rationella, det billigaste, och i kölvattnet på den ekonomiska segregeringen, har bostadsområdena placerats långt från arbetsområdena, så att långa pendlingssträckor måste avverkas varje dag av alla stadens invånare. I sverige byggdes miljonprogramsområdena långt utanför stadskärnan. För att gömma bort arbetarklassen?


3. Kapitalismen har slitit sönder städerna
Gaturummen som var byggda i en mänsklig skala, som hade samband och sammanhang, som var planerade eller evolutionärt organiska, men under alla omständigheter mänskliga, har i kapialismens bilanpassade värld rivits sönder och sprättats upp. De små gatuartärerna har vidgats av massbilismens steroider och tänjts ut till massiva fåror som skär rakt genom stadskroppen. Sålunda existerar inte stadskroppen längre mer än som undantag runt fårorna, vars ständiga brusande och dånande gråt slammrar in mellan husen där det goda stadslivet inte längre är mer än en blek kopia av vad det en gång var. Vi tar vår tillflykt till de skyddade köpgalleriorna, men här är marken å andra sidan privatiserad.


4. Kapitalismen har förfulat städerna
Kapitalismens städer är byggda med tanke på att snabb avkastning åt byggherrarna och företagsägarna. De är fulla av spekulationsbyggen, billiga nödlösningar och en miljard grälla reklamskyltar som skriker ut sina propagandistiska säljbudskap i alla riktningar. Bakom reklamen hukar arkitekturen, knappt synlig. På gatorna tigger trasiga människor (om inte fascistiska borgmästare sopat in dom under mattan (in i häktet eller ut på en åker utanför stadsgränsen). I kontorsbyggandet skall varje företag demonstrera sin storhet och följden blir byggnader som inte förhåller sig till eller tar hänsyn till varandra utan är ute efter att dominera, domdera, demonstrera. Kontexten blir en tragisk sörja. I våra stadskärnor är gråskalorna många, eftersom träd är dyra att plantera och vårda, de är inte tillräckligt rationella. Runt galleriorna trängs parkeringshusen, där bilarna får boplats i stadens förnämsta läge och runt köpladorna trängs parkeringsplatserna där bilarna får ståplats på det som en gång var produktiv jord. I Amerika finns de två polerna: fem miljoner bor i Gated Communities som är nog så vackra innanför muren, men utanför är just – en mur. I andra polen, rullar fem miljoner Mobile Homes med arbetskraftsreserven. De bor i tillfälliga bostadsområden i Trailer parks där skönheten som kommer från långsiktigheten aldrig hinner slå rot.


5. Kapitalismen har skapat klyftor i städerna
Klyftorna i den kapitalistiska staden är synliga i det fysiska landskapet. De har tagit sig delvis olika uttryck i olika epoker, beroende på stilmässiga och planeringsmässiga ideal, men inga planerare eller arkitekter har förmått gör nått åt klyftornas existens och de fysiska uttryck de alltid tar sig. En sociofysisk klyfta kan t ex komma till uttryck genom att trafikplanerarna skall dra in en motorväg mot centrum och letar efter luckor i väven för att ta sig fram. En naturlig lucka finns nästan alltid där två olika typer av bostadsområden (t ex trädgårdsstaden och hyreshusen) möter varandra. Där kommer motorvägen hamna och blir snart en effektiv vattendelare som skapar två områden med en klyfta emellan sig. Därefter har accellerationen börjat mot att status, priser och attraktivitet fortsätter stiga på ena sidan motorvägen och sjunka på andra sidan. Klyftorna bekräftar, befäster och förnyar segregering.

6. Kapitalismen har skapat krympande städer
Vissa av våra städer, oftast dom som är trevligast, blir idag allt mindre. Invånarna flyttar därifrån i takt med att kapitalet söker sig bort mot snabbare vinster och samhället för att spara pengar successivt avvecklar sin service. Stationen stängs, busstätheten minskar, en av skolorna bommar igen... år för år urlakas staden på energi. Människor flyttar inte från de här städerna för att de inte trivs, det finns en myt om att småstäder avfolkas för att de är tråkiga. Det är inte sant, de erbjuder oftast överlägsen livskvalité, lokalsamhällets trygghet, närhet till naturen, livaktigt föreningsliv och lokaldemorkati. Människor flyttar till större städer för att de måste ha ett jobb – och jobben klustrar sig i kapitalismen till ett fåtal platser – liksom pengarna. Mellanstora och små kommuner i Sverige har en långsiktigt negativ befolkningsutveckling. Bland dessa hittar vi trevliga kommuner som Eksjö (minus 12 % sedan 1950), Hagfors (minus 31% sedan 1950), Hulstfred (minus 25%) och Ockelbo (minus 15% sedan 1950). Här spränger man idag fina och fungerande hyreshus som står tomma, här lägger man ner lokaljärnvägar för att SJ skall öka sin vinst. Resursslöseri! Ett barbariskt samhälle där människor inte kan få bo där de helst vill bo!


7. Kapitalismen har skapat svällande städer
På andra håll är tillväxten istället explosiv och okontrollerad. I den här änden av flyttlassen råder det ständigt förvärrad bostadsbrist. En kaotisk och tragisk situation i världens fattiga megapoler där kåkstäderna och slummen exploderar. Desperationen på botten föder våld, motsättningarna lagras över varandra. När trycket från de bostadslösa till slut blir för tungt på stadens gator smälls sinnesslöa betonggetthon upp som panikåtgärder, om inte myndigheterna kapitulerat och låter kåkstäderna leva sitt ovärdiga liv. I de svällande städerna bågnar och viker sig masstransportsystemen, vägarna korkar igen och servicen försämras – även i den här änden av spektret. Inte för att man lägger ner den, men för att man inte hinner med att bygga ut den. I Sverige har vi haft våra perioder av alltför snabbt svällande storstäder, avtrycken sitter kvar som storskaliga bölder i stadslandskapet. I fattigare länder har situationen förvärrats hela tiden. I Mexiko City hotar vattenbristen varje år att passera den kritiska gränsen till katastrof.

8. Kapitalismen har försämrat kvalitén
Byggandet i kapitalismen – och i synnerhet i dagens kvartalskapitalism (när avkastningen måste visa sig ännu fortare än för trettio år sedan) – handlar om att i varje läge pruta på kvalité så långt det är möjligt (utan att det syns) för att öka vinsten (utan att det syns). Därför är kapitalismen oförenlig med en aktivitet som husbyggande som i grund och botten är inriktat på att ge avkastning först på mycket lång sikt, eller ingen direkt ekonomisk avkastning alls. En byggnad är en del av en komplex väv där den skall ta hänsyn i form och funktion inte bara till sin ägare utan även till sina grannar, till kommande generationer och till människor på andra sidan jorden. Hus som byggs i Sverige idag förbrukar lika mycket energi som hus byggda på 70-talet. Trots att tekniken och möjligheterna är oändligt mycket större. Det beror på systemet. Kapitalismen är oförmögen att på egen hand öka kvalitén i byggandet, det måste till politiska regleringar som verkar i strid med kapitalismens innersta funktionsprinciper.


9. Kapitalismen har täppt igen städerna
Kapitalismens diet har satt blodproppar längs varje huvudled och varje tvärgata. Eftersom bilen utgjorde stommen i föregående kondratievcykel och än idag är symbolen för varje fri människa i nordvästra hemsifären, blir gatuutrymmet från dag till dag allt mindre. Och nu ska Kina ärva eländet: där har cykeln länge smidigt tillgodosett transportbehovet, men nu har många städer börjat förbjuda de populära elcyklarna. Varför? För att man vill sälja fler bilar – i kinesiska myndigheters ögon symbolen för ett framgångsrikt och rikt samhälle. Det kommer förstöra Kinas städer, liksom det förstört våra. Istället för kollektiva trafiklösningar som möjliggör mer utrymme till gångtrafikanter och grönområden, bygger kapitalismen nya vägsystem för bilarna. Nya bilar fyller de nya vägarna och korkar igen dem också. Människor bosätter sig i ett fint hus med trädgård i en del av staden för att det ligger nära jobbet. Men efter fem år blir de av med jobbet och får jobb på andra sidan staden istället. De blir pendlare. Kapitalismens anställningsförhållanden gör att människor inte kan planera rationellt, de korkar igen gatorna på väg från ena sidan av staden till den andra, inte för att någon vill det, utan för att kapitalet omöjliggör planering.


10. Kaptalismen har gjort städerna opålitliga
En stad är ett hem, ett hem är en plats där man skall känna sig trygg, där man skall hitta och våga röra sig. I kapitalismens städer är marken mellan husen inte trygg utan opålitlig. Klassamhället föder motsättningar och motsättningarna manifesteras i mellanrummen mellan husen. Gator i centrum av storstäderna är livsfarliga vid fel tid på dygnet. Så behöver det inte vara, men vi har vant oss vid kapitalismens städer så till den milda grad att vi menar att om någon går på ”fel” gata vid ”fel” tidpunkt får man nästan skylla sig själv. Kapitalismens städer är också opålitliga i den bemärkelsen att de förändras på ett oplanerat vis som gör det svårt för andra än spekulanten att lita på markvärdet. Markspekulanten njuter av att områdens markvärden skjuter i höjden och sjunker till botten, för alla andra innebär det att våra långsiktiga investeringar i att bygga på en plats är osäkra och farliga. Tänk jobben flyttar! De gör de med största sannolikhet. Själva marken vi står på i den kapitalistiska staden är opålitlig.

Mot dessa 10 punkter av förfulade och förvridna städer kan ställas ett annat ideal: den underifrån planerade, demokratiska, jämlika, integrerade staden. Mer om den och exempel på den i andra artiklar. Vi måste börja röra oss bort från vansinnet att låta våra städer styras av ett destruktivt ekonomiskt system som inget annat kan än ackumulera kapital hos en minoritet genom att exploatera en majoritet.

Gör något bra av korridorerna!

De flesta av mina minnen från skoltiden har jag från korridorerna, inte klassrummen. I korridorerna utspelade sig de sociala konflikter och möten som formade oss. I korridorerna löpte snacket om vem som var fullast i helgen, vem som hånglade med vem. Vi pratade musik, fotboll, sex och politik. Vi grundlade våra värderingar i korridoren. Dem bär jag med mig, liksom summan av de moraliska val varje stund i korridoren bestod av: ingripa eller inte ingripa när någon fick stryk, bemöta eller inte bemöta den rasistiska propaganda som delades ut i skåpen...

Korridoren, inte klassrummet, var anledningen till att man ändå gick till skolan på morgonen. För där fanns vännerna, och de minuter av skvaller man inte ville missa. Det här är knappast min unika erfarenhet, vi har alla blivit vuxna i skolornas korridorer. Ändå har korridorerna i svenska skolor under hela 1900-talet betraktas som enbart transportutrymmen mellan aktivitetsutrymmena, klassrummen och matsalen. De har givits en sinnesdödande utformning på gränsen till det traumatiska, inramade av rader av skåp, inte sällan helt fönsterlösa, med få om ens några växter, knappt några sittplatser, en kall golvbeläggning som markerade att man inte skulle uppehålla sig på platsen. Kall lysrörsbelysning som lika gärna kunde varit monterad i ett fabrikslager.

Från högstadiet minns jag hur lärarna som hade korridorvakten röt åt oss att hoppa ner från skåpen. Varför satt vi däruppe ibland, var det bara för att jävlas? Nej i efterhand har jag insett att helt enkelt inte fanns några andra sittplatser. I centrala skåpsrummet fanns sex bänkar på femhundra elever. Antingen fick man sitta på det smutsiga golvet, hänga mot ett skåp eller sitta uppe på skåpen. Man kunde sitta uppe i ljussalen, men där var akustiken så taskig att man inte hörde vad man själv sa.

En gång i månaden hade klassen städbeting. Då fick vi bland annat gå och tvätta bort klottret från toalettdörrarna. ”Om ni slutar klottra blir det mindre arbete för er när ni ska städa.” sade lärarna till oss.

Varför klottrade vi? Enligt det utvecklingsekologiska synsättet acepterar människor inte dysfunktionella miljöer. Docent Pia Björklid vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm konstaterar att antingen påverkar man miljöerna för att göra dem mer funktionella för sina egna syften, eller så använder man dem inte alls eller förstör dem. Vi hade inga vägar för att förändra miljön och vi hade ingenannanstans att ta vägen. Förstörelse var på något vis den enda utväg som återstod.

Vårt klotter på toalettdörrarna var vårt sätt att reagera på en dysfunktionell miljö. Det var ju egentligen inte så jävla kul att hänga inne på toaletten och rista in ”kuken ballen” i dörren. Det var mer ett resultat av att ingen hade tänkt på att ordna något bättre för oss. Korridoren var hjärndöd, den var ingen mötesplats, bara en plats för konflikter. Den var inte till för att vistas i, bara transporteras genom.

Varför förstod aldrig någon ansvarig detta? Skadegörelse i skolmiljön kan beskrivas som en typ av mentalt självförsvar. En förvirrad, men fullt begriplig reaktion. En ful skolmiljö provocerar fram spritpennornas och moraknivarnas rastlösa ristande. Korridorer som däremot är byggda med tanke på att vistas i, som innehåller växter, ljus, avskilda sittplatser, personliga revir, bilder, böcker och intryck, de är ofta förskonade från vandalisering. Hade vi elever haft makten över skolmiljön, och inte bara en symbolisk makt över budgeten till bandyutrustningen och basketkorgarna, då hade vi kunnat kräva en ombyggnad av korridorerna. Då hade vi fått förklara för rektorn att inte förrän den dagen vi får en värdig miljö att vistas i, kommer förstörelsen upphöra.

Den officiella retoriken till trots, på de flesta håll i slitna och eftersatta svenska skolor är det fortfarande likadant. För en tid sedan tog en högstadieskola i Malmö bort dörrarna till toaletterna för att stävja klottret. Den som ville gå på toaletten fick be sina kompisar hålla vakt utanför. Smart? Nej, men hur absurt det än verkar så är det ingen isolerad händelse. Skolornas reaktion har alltid varit densamma: skadegörelse och bråk i korridorerna möts med indragningar istället för utveckling.

Vi borde förstås ha svarat lärarna som ville ha ner oss från skåpen att det fanns ingenstans att sitta. Det kanske vi gjorde någon gång. För jag minns att vi fick veta att vi borde gå ut i den friska luften istället (svinkallt), gå till uppehållsrummet (knökfullt och stökigt, inte vårt revir) eller biblioteket (där fick man inte prata). Själva gick lärarna in på lärarrummet mellan lektionerna. Jag var bara därinne och tittade en gång, det kändes som att komma in från statarlängan till herrgårdsbyggnaden. De hade kakor, gratis drickamaskin, mjuka soffor och fåtöljer. De hade rentav bord! De hade fönster ut mot gatan och riktiga tavlor – inte klotter - på väggarna. Glansiga magasin låg utlagda på en hylla. Kanske fanns det till och med en matta. De hade allt det som vi saknade där vi gick i vårt mellanrum. Den bortglömda, eftersatta korridoren.

Kapitalanpassat tr(ams)

AMS är den myndighet som har till uppgift att hjälpa den som blivit arbetslös tillbaka till ett meningsfullt jobb. Det borde innebära att AMS i samarbete med hela den offentliga sektorn arbetade med att individuellt hjälpa varje arbetslös att hitta, alternativ skapa, just det jobb som passar honom/henne.

Istället för en sådan, i ordets sanna bemärkelse, aktiv arbetsmarknadspolitik, vill AMS tvinga den arbetslöse att konkurrera med tusentals andra om varje ledigt arbetstillfälle. Man kan undra vad meningen är med att söka jobb man vet att man inte kommer få. Nu finns svaret svart på vitt.

Johan Ehrenberg citerar i Aftonbladet den första maj en intern AMS-skrift (Förmedlingsarbete med ökande sökansvar) som i en enda mening sammanfattar varför AMS vill att arbetslösa ska söka fler jobb:

"Sökaktiviteten i denna grupp garanterar att utbudet av arbetskraft blir så stort som möjligt och att inflationsdrivande löneökningar därigenom kan motverkas."

Tydligare kan den kanske inte utskrivas, den politik de borgerliga partierna alltid velat se mer av och som socialdemokratin numera gjort till sin egen.

Vi seglar i högkonjunktur men ändå har Sverige en samlad arbetslöshet på över 8%. Det är en siffra som inte vill ge med sig, trots att det inte skulle kosta hutlöst många miljarder mer för staten att ge de arbetslösa anställning i offentliga sektorn än vad det kostar att betala arbetslöshetsersättning.

Anledningen till att arbetslösheten består är förstås att det finns ett intresse i att den ska bestå. Arbetslöshet beror inte på att någonting inte fungerar i kapitalismen, utan just på att kapitalismen fungerar precis som den ska. För kapitalet är arbetslöshet inte ett ont, utan tvärtom önskvärt för att hålla nere
lönekraven. Företagen vill gärna ha en stor styrka av desperat reservarbetskraft som står beredd att jobba billigare eller ta över jobbet från en bråkig anställd. En skugga från reservarmén ska falla in i de rum där vi som är lyckliga nog att ha ett jobb sitter med våra tidsbegränsade anställningar och förhandlar om våra individuella löner.

Det gör oss, löntagare, svaga. Men ska planen fungera måste, som AMS skriver, "sökaktiviteten" hållas uppe. Arbetslösa som inte söker jobb för glatta livet är inget värda för kapitalet.

Det är värt att lägga AMS-skriftens osminkade formulering på minnet. Det är också värt att påminna sig om att resonemanget förs inom de typiska vattentäta skotten. När hörde vi sist klagomål från AMS eller borgerligheten på att det behövs fler arbetslösa direktörer för att "få upp sökaktiviteten" och få ner de "inflationsdrivande löneökningarna"?

Är det någonstans vi hittar löneökningar som kraftigt överstiger den ekonomiska tillväxten och därmed verkar inflationsdrivande, så är det just bland det högsta inkomstskiktet. Själv ökade AMS-chefen sin lön med 38 % mellan 1996 och 2002 till 82 000 per månad. Det är en löneutveckling och en lön vi vanliga löntagare bara kan drömma om. Bland direktörer i det privata näringslivet ökade lönerna med otroliga 410% mellan 1980 - 2000 rapporterar LO. Bland samtliga löntagargrupper var reallöneökningen under samma
period knappt 2% per år.

AMS är en myndighet som anpassar sig efter kapitalets önskemål. En myndighet som uppenbarligen har valt sida och betraktar arbetsköparna, inte de arbetssökande, som sina uppdragsgivare och klienter.

Kunden har alltid rätt brukar företagare säga. Nu vet vi varför
AMS skiter i om vi får jobb eller inte. Det är inte vi som är kunderna, vi är bara där för att fullgöra vår uppgift som varor till salu för de egentliga kunderna
- företagen.

Ett alltmer onödigt centerparti

Det fanns en tid när centerpartiet var ett modernt parti. En tid när till och med många ungdomar la sina röster på centern. Den tiden är nu sedan länge förbi, idag är centern varken ungdomens eller framtidens parti. Och allt mindre av ett parti överhuvudtaget. Alltmer av, tja, Maud, helt enkelt.

Partiordföranden själv menar att centern äntligen har blivit moderna. Vid den i helgen genomförda stämman hade man hängt in folkdräkterna i garderoben och försett sig med en uppdaterad logga för att passa in i Stockholms innerstad. Och Maud Olofsson hade en dröm om att vi ska "gå från att vara matade fågelungar till att bli ivriga bävrar." Någon slags New Age alltså.

Under den nyputsade ytan är centern i rasande takt på väg att ta täten i återtåget till 1800-talets arbetsmarknadsvillkor. Centerstämman tog ställning för att avskaffa rätten till sympatiåtgärder, den typ av facklig kamp som blivit allt nödvändigare för att möta det globaliserade näringslivet. Den övertidsblockad som svenska Pappers genomfört till stöd för lockoutade pappersarbetare i Finland vore förbjuden om centern fick makten. Ungdomsförbundet CUF vill fullt ut gå arbetsköparnas ärenden och avskaffa kollektivavtalen till förmån för individuella lokala förhandlingar som ska ge "ökat inflytande för den enskilde". Va kul, tillbaka till den typ av inflytande den enskilde arbetstagaren hade innan 1928. Ja det var verkligen en tid av frihet för oss arbetande!

I centerns moderniseringsprocess ska även det omoderna kärnkraftsmotståndet läggas åt sidan. För att platsa i alliansens betongblock lovar Maud Olofsson att inte driva (alltså inte slå vakt om) den existerande trepartiöverenskommelsen om reaktoravvecklingen. Ungdomsförbundets toppmoderne frontgubbe Fredrick Federley vill gå ännu längre och behålla eller rent av bygga ut kärnkraften.

En gång förstod centerpartister att skillnaden mellan kärnkraftsamhället och det ekologiska samhället är mer djupgående än bara valet mellan två energikällor: det är två helt olika samhällsmodeller där den ena kontrolleras uppifrån och den andra växer underifrån. Det var en modern insikt. Idag vill centern framförallt "sänka skatter och minska krångel". Det är ingen vidare modern tanke, det är gammal välvevad borgerlig rappakalja.

En efter en har de politiska idéer som en gång gjorde centerpartiet till ett verkligt alternativ i svensk politik rensats ut. Istället får vi ett jämnblått parti som tycker precis som alla andra i borgerligheten, ibland, för att vara moderna, rent av lite högerextremare än de andra.

Det har förstås pågått i några år. Jag minns (pinsamt nog) valbudskapet 1998: "Det här är Lennart". Ja så mycket mer minns man väl inte av centerpartiet från det valet, för bortom Lennarts leende tog partivisionerna slut. CUF satt i mitten av alla debattpaneler och sa plattityder som man ryckte på axlarna åt. Så fick de heller aldrig några publikfrågor.

Men centern har varit något annat och - märkligt att det ska sägas från vänster - det behövs en centerrörelse i svensk politik som markerar mot borgerlighetens marknadsfundamentalism samtidigt som man sätter en välbehövlig grön blåslampa i arslet på socialdemokratin.

Vem är skyldig till våldet?

Plågande sommarvärme i Sverige. Bomber i London. Bomber i Bagdad.

Terrordåden i London var, som all terrorism som riktar sig mot civila, vidriga. Men att någonting är vidrigt och förtjänar att fördömmas får inte innebära att efterdebatten inte tillåter en sansad diskussion om de viktiga frågorna om ansvar, säkerhet och rättvisa.

Är det verkligen orimligt att påstå att Bush och Blair är medansvariga till terrordåden i London?

Låt oss försöka med en liknelse:
En bombman spränger en bomb i en stad. Det är bombmannen själv som är skyldig till dådet, det är hans egen galna idé, han själv som genomför den. Men om det visar sig att stadens borgmästare veckan innan varit hemma i bombmannens by och skjutit hans systers barn kan det kanske ändå vara värt att känna till. För det gör ju det hela lite mer komplicerat. Visst, borgmästaren är inte den som beställde eller sprängde bomberna, men borgmästaren har utövat våld i första ledet, utan vilket bombmannens dåd aldrig skulle ha utförts.

Så visst är Blair och Bush indirekt medansvariga till terrordåden. Att påstå något annat är faktiskt att ljuga.

Låt oss inte glömma bort att Storbritannien är ett land som bedrivit ett anfallskrig i mellanöstern och just nu deltar i en ockupation av ett annat land. De som röstade för kriget i Irak måste väl rimligen varit medvetna om att konsekvenserna blir just att man ökar risken för terrordåd från sina fiender? Och att de terrordåden, hur vidriga de än är, är en del av krigets konsekvenser. Vill man vara säker från dem dem bör man låta bli att ockupera andra länder.

Och detta är också vad som skiljer Sverige från Storbritannien, vi är inte ett terroristmål för vi har (ännu) inte varit med och skjutit barn i mellanöstern. Ändå reagerar politiker, som t ex statssekreterare Lars Danielsson, som om vi befann oss i samma läge som Storbrittanien:

– Den uppkomna situationen kräver egen lagstiftning, [...] Terroristattacker av den typ vi nu sett utgör ett nytt fenomen. Tidigare hade vi antingen fred eller krig. Men terrorhotet utgör något mittemellan som det egentligen inte finns några regler för.

"Antingen fred eller krig"? Här har vi kanske ändå själva illussionstrickets kärna: propagandamyten om att vi har fred idag. Att kriget och ockupationen i Irak skulle vara avslutade kapitel. Nej Lars, världen befinner sig i krig. De som ger sitt stöd till kriget direkt med materiel och trupper eller bara indirekt genom att delta i propagandanumret och låtsas som om det inte pågår något krig, de är att betrakta som parter i konflikten.

Det är ett problem om man inte kan erkänna det.

Vill jag verkligen blogga?

Nej, eller jo, eller... jag är inte säker ärligt talat.

Bloggandet tog mig på sängen: På en och samma gång en manifestering av människors fria, ohindrade tänkande och samtidigt den sunkigaste formen av grupphets. Tycka, tycka, tycka... Den som inte klarar av att snabbt ha en åsikt får stå kvar på perrongen när debattens smockfulla tåg lyckligt rullar mot nya dagskontroverser.

Allt fler av oss sitter nu i bloggandets värld och formulerar våra individuella tankeprojekt medan den värld som faktiskt är byggd på människors kollektiva organisering tycks falla i bitar runt om oss. Om alla kör sina individuella åsiktsrace, vilka tar ansvar för organisationernas långsamma men nödvändiga form av åsiktsbildning? Vilka står vid stencileringsapparaterna eller slickar medlemsutskickens frimärken?

Jag är kluven till det här. För själv är jag organisationsmänniska och bloggare verkar ofta vara så upptagna av sina egna välformlerade tankegångar att de inte inser att det inte var bloggen som skapade det demokratiska samhället. Det var torgmöten och demonstrationer.

Det som ger idéer bärkraft över tiden är organisationer. Det som åstadkommer bestående förändring är organisationer. Tröga och ibland dinosaurielika, men just därför allt nödvändigare i en tid där tankegångar är skrivna i vatten, och där övertygelser kan skiftas över natten.

Jag undrar också om den nya form av samhällsdebatt som tycks existera i bloggvärlden, är en verklig samhällsdebatt (har den djup? har den minne, har den verkligen så många "fria" infallsvinklar som den utger sig för att ha?)eller är det bara ekot av våra egna röster vi hör? Finns det inte egentligen hundra stycken Dick Erixon i den svenska bloggvärlden och är inte det ganska tröttsamt?

Är bloggandets debatt en öppen debatt eller är den elitistisk? Öppen skulle många bloggare själva säga, eftersom alla kan följa den. Men alla kan inte följa bloggdiskussionen. De timmar som krävs för att vara en duktig bloggare finns i de flesta människors vardag helt enkelt inte tillgängliga. Så är bloggvärlden då något annat än en vidareutveckling av herrlogernas diskussionsklubbar för stadens cigarrökande kvasiintellektia? Och finns det inte väl många likheter mellan bloggkulturen och de självutnämnda supermarxister som så ofta dödat mötesglädjen i folkrörelserna med sina högtravande teorier, höjda röster och uppblåsta egon?

Samtidigt: man ska inte förblindas av de högljudda debattörernas kanon. Det verkligt intressanta bloggandet försigår som alltid vid sidan av autostradan. Och till skillnad från hur det ser ut i ett mötesrum så kan man faktiskt gå runt rösterna som vevar slitna fraser och hitta till de oväntade som finns därutanför. Dum som jag är har jag inte bokmärkt ordentligt, men det verkar överallt i detta land och denna värld (Gävle, Karlstad, Borås, Öland, Irak, Kina...) finnas röster i alla åldrar och av alla typer som kan ställa världen välbehövligt på ända. Ska försöka hitta tillbaks till dom och länka dom här.

Bra eller dåligt, bloggarna är en oundviklig konsekvens av teknikutvecklingen. En teknikutveckling som frambringat en djungel av ljud som vill höras. I den djungeln atomiseras människorna och det är nog det som skrämmer mig mest. Om bloggarna är en medverkande eller motverkande kraft i den utvecklingen, tja, Ola Larsmo säger som vanligt kloka saker och som vanligt gäller också att framtiden får utvisa. Nu är jag bloggare i alla fall, bara för att få formulera idéer lite mer approximativt än jag vill göra i min organisation.

Ännu så länge inbillar jag mig inte att det är en samhällsdebatt som pågår här. Det är högst individuella approximationer. I vår våldsamma och våldsamt orättvisa värld är det i sig en lyx.