Vansinniga idéer som varit i Sunne

Sunne.

Majoriteten i Sunnes borgerligt styrda kommunfullmäktige tycker inte att den offentliga vården håller måttet och har därför beslutat att erbjuda kommunens anställda och arvoderade politiker en privat sjukvårdsförsäkring. Prislappen landar, första året, på 3,6 miljoner kronor, rapporterar DN (inte på nätet). Landstingsvården, den som Sunne kommun är så missnöjd med, betalas via kommunalskatten. Det gör kommunens privata vårdförsäkring också, men istället för mer personal på vårdcentralerna går de pengarna till försäkringsbolaget DKV hälsa som köper in privat vård för de medel som inte levereras i vinst – förlåt, riskpremie – till bolagets ägare Deutsche Krankenversicherung AG.

Istället för att justera kommunalskatten så att den räcker till en bra och avgiftsfri vård åt alla täcker Sunne kommun upp för sina anställda. Det presenteras som en god personalpolitik, vilket det kanske är, men samtidigt är det en usel kommunalpolitik som skickar något märkliga signaler till medborgarna. Nästa naturliga steg vore att ge de kommunalanställda en särskild busslinje när neddragningar gjort den vanliga kollektivtrafiken för opålitlig.

Jonas Toreborg, ansvarig för området hälsa på DKV hälsa anser inte att de privatförsäkrade patienterna får någon gräddfil till vård:

"Det är en missuppfattning. Man går inte före någon i kön eftersom vi använder oss av privat sjukvård."

Ja, det är ju också en logik. De privatförsäkrade går inte förbi i kön, de bildar bara en egen snabbkö. Bredvid. Med skattepengar. Samma smarta system med två köer tillämpas i krogsvängen, det är ganska avtändande.

Det odlas en myt om att det inte finns någon konflikt mellan satsningar på privat sjukvård och att stärka den offentliga vården. Men som verksamhetschefen på vårdcentralen i Sunne konstaterar är det redan idag svårt för den offentliga vården att rekrytera läkare:

”Av åtta läkartjänster är tre besatta med ordinarie läkare, två med hyrläkare och de övriga inte alls.”

Det blir inte direkt lättare om en privat vårdgivare etablerar sig i Sunne och konkurrerar om de läkare som finns – läkare är en specialistgrupp där behovet alltid kommer vara större än utbudet – med höjda löner och kanske ägarandelar i en lönande privatklinik.

Marknaden för privata sjukförsäkringar växer snabbt. På bara fem år har antalet privata sjukförsäkringar i Sverige ökat från 100 000 till 300 000. Gunnel Blomberg ansvarig för affärsområdet Hälsa på Länsförsäkringar analyserar framtidsutsikterna:

”Jag tror att vi i Sverige går i samma riktning som i andra länder där det finns en grundtrygghet men sedan får man bidra lite själv.”

Jag tror att hon har rätt. Man kommer få ”bidra lite själv”. Se till att välja rätt arbetsgivare. Och rätt föräldrar.

Andra bloggar om: politik, vård, privata sjukförsäkringar

Kontrollrummet

Mission Control Center, Apollo 11, 1969.

08:57 CapComm (CC): Stand by for mode IV capability.
08:59 Commander (CDR): Okay. Mode IV.
09:00 CC: MARK.
09:01 CC: Mode IV capability.
09:15 CDR: Staging -
09:16 CDR: - And ignition.
09:19 CC: Ignition confirmed; thrust is GO, 11.
10:01 CC: Apollo 11, this is Houston. At 10 minutes, you are GO.
10:06 CDR: Roger. ll's GO.
10:24 CC: Apollo 11, this is Houston. Predicted cut-off at ll plus 42. Over.
10:29 CDR: 11 42. Roger.
11:03 CC: Apollo 11, this is Houston. You are GO at 11.
11:08 CDR: Good deal.
11:42 CDR: Shutdown.
11:45 Command Module Pilot (CMP): SECO. We are showing 101.4 by 103.6.
11:51 CC: Roger. Shutdown. We copy l01.4 by 103 6.
12:06 CC: Apollo 11, this is Houston. You are confirmed GO for orbit.

För en del säger det ingenting, för andra sänder det rysningar av njutning längs ryggraden. Röster genomkorsar rymden, besättningen på Apollo 11 kommunicerar med Mission Control i byggnad 30 på Johnson Space Center, Houston. Det är en rutindialog, ett språk av förkortningar och koordinater för de invigda i en målmedveten organisation. En rationell poesi i rymdåldern.


Flight Control, Johnson Space Center. Foto: NASA

Kontrollrummet förkroppsligar den moderna människans triumf över materian: en enhet av samlad styrförmåga med tekniken som förlängd arm och den kollektiva organisationen som styrkemultiplikator. Här utövas den totala kontrollen. Å andra sidan ligger, i kontrollrummet, bara en tunn illusorisk hinna av paneler, displayer och knappar mellan ordning och kaos, total kontroll och total utsatthet.

Kontrollrummet är synbart ett genomrationellt rum, vetenskapens rum, men samtidigt frodas mystiken som på få andra ställen. När nedräkningen för uppskjutning närmar sig noll korsar personalen fingrarna, några håller sig till rutiner som måste följas om ”turen” inte skall brytas, en kopp, en talisman, som skall stå på sin rätta plats, ett ord som måste uttalas vid rätt sekund. I det mest rationella av alla rum, lever den irrationella misstanken om att det kanske – för säkerhetsskull – är bäst att be en stilla bön. Kontrollrummet sitter på all makt över ett uppdrag, men en bruten radiolänk kan förvandla kontrollrummet till passiva åskådare. I det läget kan de allsmäktiga gudarna, regissörerna, bara bedjande följa, ibland endast ana, ibland inte ens det, ett skeende som ligger bortom deras inflytande.

När den halvautomatiska robotbilen Spirit den januari 2004 gjorde sin okonventionella studsande landning på Mars satt kontrollrummet på Jet Propulsion Laboratory på nålar och väntade på radioanropet som skulle indikera om den överhuvudtaget överlevt landningen. Tusen saker kunde gå fel: beräkningar som var felaktiga, landningsplatsen kanske visade sig olämplig, bilen kunde hamna på fel köl i en grop, kommunikationsutrustningen kunde ha skadats vid landningen... minuter passerade medan det blev alltmer påtagligt att kontrollrummet inte kunde göra någonting för att återuppväcka en sond som vägrade svara.

Tillslut kom anropet. Sedan dess har Spirit och tvillingbilen Opportunity fungerat långt över förväntan.

ÖBB Österreichische Bundesbahnen, Österrike

AVA Abfallverwertung, Tyskland

Camden County Council, övervakningskameror, England

Men än värre än en brusten radiolänk är det då mätare ger felaktiga utslag. Då kan kontrollrummet börja uppträda som vandaler, fatta kontraproduktiva beslut baserade på felaktig information.

När kylvattensystemet den 28 mars 1979 upphörde att fungera i kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg, satt kontrollrumspersonalen med varningslampor som gav felaktiga utslag. Kontrollpanelen indikerade att en tryckreglerande ventil var stängd, när den i själva verket var öppen. På grund av den felaktiga signalen, förstod kontrollrummet inte vad som var det egentliga felet. När situationen eskalerade gav fler kontroller missledande utslag och larmrapporter adderade sig ovanpå varandra, förvirringen och paniken i kontrollrummet tilltog. Under katastrofens första nio timmar var personalen omedveten om att kylvattnet över reaktorhärden sjunkit så lågt att härdens överdel låg exponerad och att risken för en härdsmälta var överhängande.

När det oväntade inträffar, det är då kontrollrummet måste fungera oklanderligt, det är då instrumenten måste ge rätt utslag. Men det händer, antagligen oftare än vi vill känna till, att det är enskilda mänskliga beslut som innebär skillnaden mellan en katastrof och ett väl genomfört jobb. Wikipedia berättar om en sådan episod:

“During space shuttle mission STS-51-F, a main engine failed during ascent to orbit. A second engine began showing signs of failing. If it failed it would cause an emergency landing in Spain, or possibly could cause the shuttle to ditch in the ocean. Booster officer Jenny Howard Stein determined within seconds it was an incorrect sensor and not an engine problem. At her direction the crew inhibited the sensor, which saved the mission and possibly the crew.”

Till stöd för NASA:s rymdflygskontroll - Flight Control Room - finns speciella ”backrooms”, där specialister är samlade för att hjälpa ”sin” kontroller i kontrollrummet att fatta rätt beslut. Wikipedia berättar om deras betydelse under månlandningen 1969:

“One example of the usefulness of this system occurred during the descent of the Eagle Lunar Module, when "1202" and "1201" "program alarms" came from the LM. GUIDO Steve Bales, not sure whether to call for an abort, trusted the experts in the Guidance backroom, especially Jack Garman, who told him that the problem was a computer overload, but could be ignored if it was intermittent. Bales called "GO!," Flight Director Kranz accepted the call and the mission continued to success. Without the support of the backroom, a controller might make a "bad call" based on faulty memory or information not readily available to the person on the console.”

Kontrollrummet står mitt i flödet. I en tid besatt av flöden är det status. Därför älskar TV-bolagen att låta redaktionen, som liknar ett kontrollrum med sina växlande skärmbilder, synas bakom nyhetsuppläsaren. Det ger ett intryck av kontroll och bemästring. Flödet sköljer in på redaktionen och det relevanta sorteras ut och struktureras åt oss. De ser allt, de har koll på allt, de berättar det viktigaste, det vi behöver veta.

HBS Kontrollrum, FIFA Worldcup 2006, Tyskland

HBS Kontrollrum, FIFA Worldcup 2006, Tyskland

TV Master Control Room Reuters, England

TV Master Control Room Reuters, England

Ofta flyter det på ungefär som det ska i kontrollrummet. Backupsystem fungerar när primärsystem fallerar, kontrollrummet kan plocka in kaffe och genomföra planerade skiftsbyten. Jorden runt byter kontrollrumsskiften av varandra i detta nu. Över deras skärmar kryper lysmaskar som symboliserar tågblock i kön på södra stambanan eller siffror som visar uteffekt på högspänningsnätet. De övervakar trafikflöden, energiflöden, nöjesfält, sjukhus och vattenreningsanläggningar, tillverkningslinjer och containerurlastningar, finansmarknader, dataflöden, storskaliga system och mikroskopiska system, virtuella och fysiska... Kontrollerspersonalen, som alla grupper av människor utrustade med olika temperament och läggningar, lutar sig tillbaka eller biter på naglarna, ber en bön eller tuggar tuggummi, slår över radion till en musikkanal eller stänger av den helt. De håller koll. De vakar.

Arcelor Stålverk, Belgien, kontrollrummet

Arcelor Stålverk, Belgien, produktionslinje

Deutsche Telekom Ulm Internet Backbone, Tyskland

Florida Department of Transportation District 4, USA

Madrid Barajas Airport, Spanien

Saudi Aramco's Oil Supply Planning & Scheduling Dept, Saudiarabien

Saudi Aramco's Oil Supply Planning & Scheduling Dept, Saudiarabien

Företaget Barco tar fram kontrollrumssystem för hela världen. Bilderna i postningen kommer, om inget annat anges, från deras hemsida.

Andra bloggar om: rymden, NASA, arkitektur

Utan mat ingen socialism

Bild från Nikolaus Geyrhalters film Our Daily Bread

Den nystartade bloggen Mat och politik skriver om just det som namnet antyder: mat och politik. Inte alltid tillsammans, ibland mat, ibland politik. Perspektivet är socialitiskt och kulinariskt. Kan bli hur spännande som helst.

Födan är det mest fundamentala av våra behov och aldrig, aldrig är det befriat från politik, värderingar eller ideologi. Eller, för den delen, klass.

I boken Det Välnärda Barnet skriver Eva Gullberg om hur kampen för den fria skollunchen blev en politisk symbolfråga för arbetarrörelsen. 1941 argumenterade den tidigare folkskolelärarinnan Hildur Nygren i riksdagen för fria skolmåltider åt alla barn, inte enbart, som i tidigare filantropisk anda, för de allra fattigaste. Fri och näringsriktig skolmat är lika nödvändigt för en jämlik skola som att undervisningen är avgiftsfri, sade Hildur Nygren och påpekade, appropå krigsårens svällande försvarsbudget, att utbyggd skolbespisning var en "försvarsåtgärd så god som någon".

Hildur Nygren lade en motion tillsammans med fjorton andra riksdagskvinnor och -män från socialdemokraterna och liberalerna. Fem år senare drevs den historiska reform igenom som garanterar fria skolmåltider till alla folkskolebarn. I lagen slås bland annat fast:

1) att bespisningen består av en lagad rätt med mjölk, smör och bröd i huvudsaklig överensstämmelse med av
skolöverstyrelsen utfärdade typmatsedlar.
2) att bespsningen står öppen för alla barn, som önskar deltaga däri.
3) att skolmåltiden tillhandahålles de deltagande barnen kostnadsfritt.

(Gullberg 2004, sid 155)

Den fria och ofta vällagade svenska skollunchen är ganska unik. Man behöver inte resa längre än till vårt grannland i väster, Norge, för att finna en helt annan situation. Där är det medhavda brödpaket som gäller, än idag. Enligt Braskolmat.se är Sverige och Finland ensamma i världen om att dagligen servera fri skollunch till alla grundskoleelever.

Idag har skolmåltiderna på gymnasiet avgiftsbelagts i ett femtiotal kommuner och ungefär lika många utreder eller har utrett frågan. Detta trots att en undersökning år 2000 visade att 11 procent av eleverna sällan eller aldrig äter frukost hemma och att bara 62 procent av eleverna äter lagad mat eller något annat mindre mål på kvällen.

För trettio år sedan, när Sverige - hur man än mäter - var betydligt fattigare än idag, ansåg man sig ha råd med fri skolmat åt alla elever. Att man inte anser det idag beror inte på ekonomi – det beror på en förskjutning i värderingar och därmed sammanhängande prioriteringar. Inte sällan är det kommuner med stabila ekonomiska överskott som inför avgifter i skolmaten. Bara för att markera: Du ska inte tro att du har rätt till någonting.

För folkrörelserna är maten, vid sidan av de egna husen, en viktig motor. Många är nog de kyrkobesökare som lockats till söndagsgudstjänsten mer av kyrkkaffet – och veckans samlade bakverk som presenterades vid samma tillfälle – än av själva predikan.

En god måltid är också det bästa sättet att kröna en trevlig helg. Dagens söndagmiddag bestod av avokados fyllda med västkuströra som förrätt. Till huvudrätt åt vi Tarte med brysselkål, tomat och persiljepesto och till efterrätt Crème Catalana. Farmor, född ur fattigsverige, skulle varit stolt över att se att tallrikarna var renslickade efter måltiden.

Stolt, nej förresten. Att man ska äta upp allting, för henne är det en självklarhet och en skyldighet. Ingenting får förfaras. Mat är politik. Och klass.

Andra bloggar om: politik, mat, skolmåltider

Tillbaka till månen

En av de få vettiga saker som kommit från George W. Bush är det tydliga budskapet att USA skall återvända med astronauter till månen omkring 2020. Idag berättade NASA om sina planer för vad man egentligen vill göra när man väl kommit dit. Det har funnits farhågor att det skulle bli ännu en flaggmission, en dyrbar utflykt för att fylla fickorna med sten, ta några foton och sedan åka hem igen.

Men NASA har tänkt efter och konsulterat både andra länders rymdorganisationer och näringslivet. Ambitionen är att etablera en permanent station, säger NASA-chefen Shane Dale. Och bättre ändå, inspirerade av det lyckade samarbetet kring internationella rymdstationen, ISS, har man bestämt sig för att det ska vara i form av en ”open architecture” där andra länder och privata företag kan plugga in sig och med förenade krafter expandera och utveckla basen. NASA:

“The United States would develop rockets and spacecraft to get people to the Moon and establish a rudimentary base. There, other countries and commercial interests could expand the outpost to develop scientific and other interests.

The agency envisiones a base at one of the lunar poles, to take advantage of the near-constant sunlight for solar-power generation, and giving it an “open architecture” design to which others can add the capabilities they want”

Det låter nästan för bra för att vara sant. Kanske är det ett sätt att sälja in ett projekt NASA inte själva har råd med, men vilka orsakerna är spelar mindre roll, det viktiga är att det ser ut att bli ett multinationellt åtagande. NY Times igen:

“Ms. Dale said she and other NASA officials would spend part of next year visiting potential partners in the lunar project, including the space agencies of Europe, Russia and Japan, to see what they might want to contribute.”

Viktigt är samtidigt den öppna formen som bygger på en lärdom från ISS. Stora samarbeten där man måste vänta på varandra riskerar att bli tungrodda och tröga. Den öppna arkitekturen skapar istället ett tryck på de nationella rymdorganisationerna att överträffa och hinna före varandra:

"Different aspects of a lunar base might come from many individual or bilateral agreements between the United States and other nations, she said, rather than following the model of the space station of having many partners signing one agreement."

Har man inte funderat kring det innan, och det gör man kanske inte till vardags om man inte är SF-nörd, kan det verka märkligt att etablera en bas på månen när vi har mängder av problem att lösa på jorden. Den motsättningen är falsk. En månbas är nödvändig för att sätta våra teknologiska förmågor på prov och driva utvecklingen inom en mängd vetenskapsgrenar. Enbart förstudierna för att förbereda en bemannad resa till Mars sysselsätter idag biologer, ingenjörer, designers, psykologer och många andra grupper med funderingar som har vidare implikationer även för livet på jorden. Ur deras forskning kommer insikter om mikrobiologi, materialkunskap, gruppdynamik och mycket annat.

Därtill måste läggas argumentet - ett för min del helt avgörande argument - att så länge vi alla lever på jorden så är människan sårbar. Vi har alla ägg i samma korg och det är inte så smart. En global katastrof, som ett kärnvapenkrig, en jättemeteorit eller en överhettad planet, riskerar att antingen kasta oss tillbaka till stenåldern eller utplåna oss helt. Så vitt vi vet är vi det enda liv som finns i universum, man behöver inte vara andligt lagd för att anse att vi har ett ansvar att göra vad vi kan för att se till att det livet – vi – överlever.

Richard J. Gott har en annan argumentation i New Scientist (Och det finns 100 andra argument). Han skriver att de första orden som uttalades på månen 1969 var på engelska. Inte för att England skickade astronauter till månen, utan därför att England etablerade en koloni i nordamerika för fyra hundra år sedan. Kolonier är en strålande investering och har potentialen att grunda andra kolonier, skriver han och understryker att det inte kräver mycket mer än politisk vilja:

“Launching as many tonnes into low-Earth orbit in the next 50 years as we have in the last 50 could provide a sufficient basis for establishing a self-supporting Mars colony.”

En marskoloni är nästa steg. Månbasen är det första, helt nödvändiga, steget. Otroligt glädjande därför att NASA idag gav besked: det blir en permanent bas och inbjudan att vara med går ut till fler.

Sverige? Vi kan göra det om vi vill. Frågan är om det finns någon inom politiken som bryr sig.

För övrigt har denna bloggs ägare utsett denna vecka till rymdvecka, vilket logotypen längst upp markerar. Anledningen är förstås Christer Fugelsangs förestående rymdfärd på rymdfärjeuppdraget STS-116/ISS-12A, i Sverige under benämningen Celsius. Idag är det 3 dagar kvar. Må Rymdfeber råda!

Andra bloggar om: rymden, Fugelsang, NASA, månbas

Det klarnar om vården

Foto: Simon Norfolk

- Jag ska aldrig slå min fru. Och när jag slår henne ska jag slå henne mjukt.

Ungefär så kan man sammanfatta logiken i Socialminister Göran Hägglunds utspel om vårdpolitiken idag. Hägglund skriver på DN-debatt:

”Utgångspunkten för regeringen är att vården ska vara solidariskt finansierad, oavsett driftsform. Den som har de största behoven ska ges företräde, inte den som har den tjockaste plånboken.”

Men, längre ned i samma text:

”För det andra upphäver vi kravet att avtalen måste innehålla villkor om att vården uteslutande ska bedrivas med offentlig finansiering. Det är inte motiverat att förbjuda privata eller ideella vårdgivare som arbetar med uppdrag från landsting att också ta emot patienter med privat sjukförsäkring.”

Alltså: vården skall i och för sig finansieras solidariskt och ges efter behov. Men för den som önskar (och har råd) skall det vara möjligt att köpa en bättre vård med privata sjukförsäkringar. Vid tidigare tillfälle har Hägglund uttryckt det mer koncist:

”Grundkonceptet är en vård som finansieras gemensamt över skattsedeln och som ges efter behov. Men om man kan driva vården ytterligar några timmar, på mertid, genom externa pengar är det något bra.”

Bakom orden döljer sig ingenting mindre än ett frontalanfall mot den svenska sjukvårdsmodellen. Från generell sjukvård där operationer och ingrepp ges på lika villkor, där alla står i samma kö och därför har samma intresse av att upprätthålla en hög kvalité i den allmänna sjukvården, till ett system med en ”solidariskt” finansierad ”grundsjukvård” för majoriteten och privata sjukförsäkringar för den som vill och kan köpa sig förbi köerna.

Hägglund argumenterar i artikeln längs klassiska linjer:

1) privata vårdgivare är effektivare
2) privata vårdförsäkringar går att kombinera med jämlik vård

Låt oss först titta på effektivitetsargumentet, Hägglund skriver:

”Privata vårdgivare bidrar till att minska vårdköerna, inte minst tack vare sin förmåga att organisera verksamheten effektivt.”

Påståendet saknar belägg i verkligheten. Snarare råder motsatsen, som Sten Wiktorsson, utredare vid Stockholms läns landsting, skriver:

"På systemnivå det vill säga sjukvården i ett större perspektiv (regionalt och nationellt) finns det inget som talar för att man kan vinna pengar genom att privatisera sjukvården. Det är framförallt de administrativa kostnaderna som ökar det vill säga arbetet med att prissätta vårdtjänster, avtala, förhandla, fakturera, betala etc. Förutom att administrationen ökar, finns stor risk att vårdtjänsterna styckas sönder som följd av att ekonomin på enskild bolagsnivå driver systemet. Administrativa kostnader och fragmenteringen av vårdproduktionen är en viktig orsak till att kostnaderna för vården i USA är nästan dubbelt så höga som i Europa."

På samhällsnivå har förhoppningen om höjd effektivitet ingen bäring. Istället ökar risken för suboptimering, enskilda enheter maximerar sitt resultat på bekostnad av den samhällsekonomiska nyttan. Den franske välfärdsforskaren Bruno Palier har i sin forskning jämfört olika länders välfärds- och sjukvårdssystem med varandra och funnit att i de länder som har en skattefinansierad vård har kostnadsökningen varit minst. Mest har sjukvårdens kostnader stigit i länder som är försäkringsorganiserade.

En tabell:

Som framgår är den svenska sjukvårdens andel av BNP ungefär 60 % av den amerikanska. Trots det har Sverige en högre förväntad medellivslängd, lägre barnadödlighet, fler sjukhussängar och fler doktorer per invånare.

Det som gör den amerikanska sjukvården så mycket dyrare är, förutom de orsaker som Sten Wiktorsson anför, de reklamkostnader som omgärdar systemet med privata sjukhus och privata sjukförsäkringar. Också sådant hamnar på patientnotan.

Men det största bidraget kommer från den kostnadskrävande amerikanska lyx- och spetssjukvården: allt från plastikoperationer till avancerade kirurgiska ingrepp som är förunnade en mycket liten och betalningsstark elit. Effekterna av Hägglunds vision om att ”driva vården ytterligar några timmar, på mertid, genom externa pengar” är att läkare, som i USA, lockas till att jobba i det lyxsegment som kan betala bäst. Det blir ännu svårare och dyrare, visar den amerikanska erfarenheten, att upprätthålla kvalitén i den grundläggande vården åt alla.

I en stor Kanadensisk studie som omfattade 350 000 patienter och ett genomsnitt av 324 sjukhus noterade forskarna att kostnaderna för ekvivalent vård var högre på privata vinstdrivande sjukhus än på ickevinstdrivande. Man skriver sammanfattningsvis:

"Private for-profit hospitals result in higher payments for care than private not-for-profit hospitals. Evidence strongly supports a policy of not-for-profit health care delivery at the hospital level."

I samma studie noterade forskarna att den privata sjukvården hade högre dödlighet än den offentliga:

"Higher risk-adjusted death rates among patients receiving care at private forprofit hospitals than among patients at private not-forprofit hospitals"

Hägglunds andra huvudargument är att privata försäkringar och utförare inte hotar jämlikheten, han skriver:

”Våra kritiker, stopp och belägg-politikens försvarare, hävdar att våra förändringar kommer att öppna för gräddfiler i vården och urholka kvaliteten. Ingenting tyder på att det skulle vara så, tvärtom.”

Men som läkaren Björn Rönnblad påpekar är möjligheten att teckna en privat sjukvårdsförsäkring – den som gör det möjligt att ”driva vården några timmar extra” – inte lika för alla:

”Försäkringsbolagen gör en sedvanlig riskbedömning, när folk vill teckna [privat sjukförsäkring]. Om personen i fråga har för mycket sjukdomar i form av exempelvis diabetes, svår astma, hjärtbesvär eller liknande så blir det avslag (eller dyrare premie) Det vill säga de som mest behöver vård och därmed en sjukförsäkring kan inte få det!”

Angående privata vinster på skattefinaniserad vård skriver Hägglund:

”För en entreprenör är det emellertid nödvändigt med ett ekonomiskt överskott i verksamheten om de ska kunna göra nödvändiga investeringar i kompetens och teknisk utrustning.”

Passande nog hade DN en annan artikel just idag om hur de privatiserade vårdcentralerna i Stockholm hanterat överskottet i verksamheten. Merparten gick till aktieutdelningar. Hur var det nu? ”Investeringar i kompetens”?

Andra bloggar om: politik, Göran Hägglund, privatiseringar, vård

Bauhaus, öppna sinnen

Idag är det på dagen 80 år sedan Bauhausskolan flyttade från Weimar till sina egna lokaler i Dessau. Det är ingen överdrift att påstå att Bauhaus mer än någon annan skola under 1900-talet kom att påverka den moderna arkitekturens utveckling. Bauhaus var den första egentliga designskolan, hantverket förenades med tekniken och utvecklades i riktning mot att ta fram prototyper för en industriell massproduktion. Tonvikten förskjöts från en expressiv formgivning till en sakligare form med fokus på funktionalitet. ”Konst och teknik en ny enhet" löd slagordet.

Bauhaus kom därigenom att svara bättre mot den tekniska utvecklingens möjligheter och moderna behov.



Fram till Bauhaus, om man vill hårddra, gick teknik och form i en alltmer besvärande otakt. Utbildningarna hade sitt fokus på de vackra konstarterna - beaux-arts - och lärde ut ett historiserande perspektiv där en exakt kopiering av mästarna, inte kreativt i frågasättande, var utbildningens mål. Det var inte vad industrin och massamhället behövde. Det var inte heller vad den moderna politiska arbetarrörelsen sökte för att manifestera sina visioner om jämlikhet. Konstarterna - och i synnerhet arkitekturen - stod inför att reduceras till en marginalföreteelse för de besuttna eller att anamma massamhällets möjligheter och ställa sig i majoritetens tjänst

Bauhaus införde en modern pedagogik som sedan dess bildat skola på i stort sett alla arkitektutbildningar. Första terminen gick eleverna en förkurs som syftade till att ”öppna deras sinnen” och ta bort förutfattade meningar om konsten och dess uttrycksmedel. Experimentet och det egna praktiska arbetet stod i centrum. Det var ett fullständigt brott med den traditionella vägen där respekten för föregångarna och vackra ritningar stod i centrum. Såhär minns en av eleverna sin första övning under förkursen:

”...Josef Albers kom in genom dörren med en bunt tidningar under armen som han delade ut till eleverna. Sedan sade han ungefär så här till oss. ’Mina damer och herrar, vi är fattiga och inte rika. Vi kan inte slösa med material eller tid. Vi måste få ut så mycket som möjligt av så lite som möjligt. All konst börjar med ett material och därför måste vi först ta reda på vad man kan göra med ett visst material... jag vill att ni ska ta det här tidningarna och göra något mera av dem. Jag vill att ni ska respektera materialet som sådant och använda det på ett förnuftigt sätt – bevara dess inneboende egenskaper. Kan ni klara er utan knivar och saxar och lim, desto bättre. Lycka till!”

(Ur Neumann, E: Bauhaus and Bauhaus people, 1970, sid 196, via Olle Svedberg, Planerarnas Århundrade)



De ledande profilerna vid Bauhaus, Walter Gropius, Adolf Meyer, den vänsterradikale Hannes Meyer och Mies van der Rohe var tongivande i omdaningen av arkitekturens fokus. Bland eleverna passerade många av de som skulle komma att ge en modern form åt 1900-talets rekordår. Under blomstringsperioden var en tredjedel av eleverna kvinnor.

Under Hannes Meyers två år som rektor (1928-30) vreds fokus ytterligare ett snäpp i riktning mot konkreta studier av samhällsförhållanden som starpunkt för allt arkitekturarbete. För Meyer var arkitektur "design av livsprocesser" och skolans elever fick på ett vetenskapligt vis undersöka möjliga framtida levnadsvanor och utformningen av bostäder för vanligt folk. Det var en helt ny ingång för en arkitekturskola. Ur detta föddes bland annat de första loftgångshusen i Dessau.



Bauhaus levde ett hastigt liv mellan 1919 och 1932, under hela sin korta existens var den häftigt kritiserad och motarbetad av konservativa krafter. När nazisterna tog makten i Dessau 1932 beslöt de att lägga ner skolan som delvis finansierats med kommunala medel.

Själva byggnaderna i Dessau, ritade av Walter Gropius, är modernistiska ikoner som tillsammans med typografi och formgivning av skolans publikationer manifesterade brottet med historicismen. Funktionella, standardiserade, osmyckade, ljusa, med betonad horisontalitet och ett framhävande av den underliggande industriella regulariteten, utamanade de det traditionella och bröt väg för det nya.



Byggnaderna användes endast i sex år innan skolan tvingades lägga ned. Därefter kom de att användas bland annat som träningslokaler för Nationasocialistiska distriktsledare och som centrum för Albert Speers Byggnadskommitté.

Idag är Bauhaus i Sverige i första hand känt som tillhandahållare av billiga gersågar och annat byggmateriel. Ironiskt och fullkomligt logiskt.


Andra bloggar om: Bauhaus, arkitektur, politik, historia, design

Tjernobyl

Foto: Alexandr Vikulov, via English Russia

Bilderna i den här posten är från den övergivna Ukrainska staden Tjernobyl, som evakuerades efter en rad explosioner i reaktorn och reaktorbyggnaden i Tjernobylverkets fjärde energiblock den 26 april 1986.

Tjernobyl ligger i Ukraina men det var det fattiga Vitryssland som drabbades hårdast av de radioaktiva utsläppen efter härdsmältan. Var fjärde vitryss lever idag på kontaminerat territorium. Hur många människor som omkommit till följd av katastrofen vet ingen, det är förbjudet att efterforska. Men det rör sig om hundratusental. Utsläppen av radioaktivitet på grund av Tjernobylolyckan var ungefär 200 gånger större än utsläppen efter de båda atombomberna som fälldes i Hiroshima och Nagasaki.


Över bilderna från Tjernobyl svävar en post-apokalyptisk känsla, i bästa J G Ballard-anda. Men det här är verklighet, det är inte världen efter tredje världskriget, det är en del av världen efter den första stora kärnkraftskatastrofen.


I reportageboken Bön för Ternobyl (Ordfront, 1998) låter den vitryska författarinnan Svetlana Aleksijevitj de drabbade i Vitryssland och Ukraina tala direkt via bandspelaren. Undertiteln till boken är ”en framtidskrönika” trots att den handlar om något som redan inträffat. Svetlana säger i bokens förord:

- Det är det tredje världskriget. Vi i Vitryssland är de som drabbats först och hårdast av det.

1996 belönades Svetlana Aleksijevitj med Svenska PEN-klubbens Tucholskypris. Hon introducerades för en svensk publik av Stefan Lindgren och har översatts av Hans Björkegren. Följer gör ett utdrag ur Bön För Tjernobyl, som kan läsas som ett nödvändigt komplement till bilderna. Krig och katastrofer är inte bara ett helvete därför att människor förolyckas fysiskt, utan också därför att samhällsstrukturer rivs upp, rötter klipps av och människor berövas sina kopplingar, viktiga trådar, bakåt. När katastrofen är ett faktum kan därför en dörr vara det viktigaste att få med sig på flykt.



Ur Bön För Tjernobyl:

En monolog om ett helt liv skrivet på en dörr

Jag vill vittna ...

Det hände då, för tio år sen, och det händer varje dag med mig nu. Det följer mig ständigt.

Vi bodde i Pripjat. I själva stan.

Jag är inte författare. Jag kan inte skriva. Jag har inte förstånd nog att begripa. Trots akademisk utbildning. Man lever sitt liv ... En vanlig liten människa. Som alla andra går man till arbetet och kommer hem från arbetet. Har meddellön. En gång om året tar man semester och åker bort. Normal människa! Men en vacker dag förvandlas man till en Tjernobylmänniska. Till en raritet! Till något som alla är nyfikna på och som är okänt för alla. Man vill vara som alla andra, men det går inte längre. Man kan inte. Folk ser på en med andra ögon. De ställer frågor till en: Var det otäckt där? Hur brann kraftverket? Vad såg du? Och kan du överhuvudtaget få barn? Har din fru inte gått ifrån dig? ... Den första tiden var vi rariteter allihop ... Redan ordet ”Tjernobylbo” låter fortfarande som en larmsignal ... Alla vänder sig åt ens håll ... Åh, en som är därifrån!

Det var så det kändes de första dagarana ... Vi miste inte en stad utan ett helt liv ...
Vi ga voss iväg den trejde dagen ... Reaktorn brann ... Jag minns att en av mina bekanta sa: ”Det luktar reaktor.” En obeskrivlig lukt. Men det har det redan skrivits om i tidningarna. De har förvandlat Tjernobyl till en mardrömsfabrik eller rättare sagt till något slags såpopera. Jag ska berätta det jag upplevde ... Min sanning ...
Det var så här ... De hade meddelat i radio: förbjudet att ta med katter! Katten i resväskan! Men den ville inte ner i väskan utan slet sig. Den klöste alla. Förbjudet att ta med sig saker! Jag tog inte med mig allting utan bara en sak. En enda! Jag var tvungen att haka av en dörr i lägenheten och ta med mig den, jag kunde inte lämna kvar den ... Ingången slog jag bärder för.
Vår dörr ... Vår talisman! En familjerelik. På den dörren låg min far. Jag vet inte vad det är för sedvänja eller om man gör så överallt, men mamma hade sagt att en död ska läggas på dörren till sitt hem. Där får han ligga tills de kommer med kistan. Jag satt bredvid min far hela natten, han låg på den där dörren ... Huset stod öppet ... Hela natten ... På den där dörren finns märken ända upp ... De visar hur jag sköt i höjden ... Där sår det antecknat: första klass, tvåan, sjuan ... Strax före rekryten ... Och intill: hur min egen son ha vuxit ... Och min dotter ... På den där dörren finns hela vårt liv antecknat. Hur skulle jag ha kunnat lämna kvar den?

Jag bad en granne med bil att hjälpa mig! Han pekade på mitt huvud: Du är inte klok. Men jag föde i väg den ... dörren ... På natten ... På en motorcykel ... Genom skogen ... Jag förde i väg den efter två år när vår lägenhet redan var plundrad. Polisen förföljde mig: ”Stopp! Vi skjuter! Vi skjuter!” De tog mig försås för en marodör. Jag hade liksom stulit dörren från min egen lägenhet ...
...Jag skickade min dotter och min fru till sjukhuset. De hade fått svarta fläckar på kroppen. Än dök fläckarna upp, än försvann de. Stora som femkopeksmynt ... Men de hade inte ont någonstans ... När de blivit udnersökta frågade jag läkarna:
- Var har ni kommit fram till?
- Det talar vi inte om för er.
- Vem talar ni om det för då?
Runt omkring sa alla då: Vi är ett utdöende släkte ... Vitryssarna kommer att ha försvunnit till år 2000 ... Min dotter var sex år. När jag nattade henne viskade hon i mitt öra:
- Pappa jag vill leva, jag är liten än.
Och jag som trott att hon ingenting förstått ...
Kan ni föreställa er sju skalliga flickor? Det låg sju stycken i sjuksalen ... Nej, nog nu! Jag slutar! När jag berättar det har jag en känsla av att hjärtat säger: Du begår förräderi. Det är för att jag måste beskriva henne som en främling ... Hennes plågor ... När min fru kom från sjukhuset kunde hon inte behärska sig:
- Det vore bättre för henne att få dö och slippa se det mer.
Nej, nog nu! Jag slutar! Jag förmår inte. Förmår inte!
Vi lade henne på dörren ... På dörren där pappa en gång låg. Tills de kom med en liten kista ... Den var som en stor dockask.
Jag vill vittna om att min dotte rdog på grund av Tjernobyl. Men man begär av oss att vi inte ska minnas det.

Nikolaj Fomitj Kalugin, far

Andra bloggar om: Tjernobyl, kärnkraft, Vitryssland, Svetlana Aleksijevitj