Gotlands stränder

Givetvis måste regeringen avsätta Marianne Samuelsson. Att hon ännu sitter kvar som landshövding på Gotland mer än ett dygn efter avslöjandena om hur djupt korrumperat hon agerar är tecken på ett svagt ledarskap – en passivitet som hade nagelfarits i media om det varit en socialdemokratisk regering – och en försiktighet som kan tyda på att attityden är mer utbredd. Att Marianne Samuelsson sitter kvar undergräver förtroendet för länsstyrelsernas oväldighet och ytterst för hela statsförvaltningen.

Länsstyrelserna är statliga myndigheter och landshövdingarna är direkt tillsatta av regeringen – de kan också avsättas av regeringen och de måste avsättas om de som statens företrädare visar sig synnerligen olämpliga eller begår direkta lagbrott. Att Marianne Samuelsson har gjort precis detta kan det inte råda några tvivel om för den som hört bandinspelningen. Intervjuad av Ekot stod hon också för vad hon sagt om att i strid med lagen ge rika personer en positiv särbehandling, just för att de är ”viktiga”. Hon ångrade dock att det hamnade på band. Sen gick hon under jorden.

Så kan man inte heller göra. Att vara chef innebär att ta ansvar också när ansvar utkrävs. Ja, rentav framförallt då. Annars kan man söka ett jobb med mindre ansvar.

Nu hävdar en del att det som uppdagats illustrerar hur problematiskt det är med landshövdingar tillsatta på politiska meriter snarare än på formell kompetens. Den kritiken missar vad frågan handlar om. Marianne Samuelssons attityd är mer än en isolerad akt av inkompetens, den är framförallt ett exempel på vad som händer i många beslutsrum i avsaknad av transparens. I just det här fallet fanns det en tjänsteman på plats som var tillräckligt djärv för att i smyg spela in vad som sades – heder åt den personen. Oftast finns inte den flugan på väggen och opportunismen når därför aldrig allmänhetens kännedom.

Björn Eriksson, landshövding i Östergötland, talade i gårdagens Studio Ett om att länsstyrelserna många gånger har att göra svåra avvägningar mellan motstridiga intressen. Det är riktigt. I fysisk planering finns det sällan en perfekt lösning, alla vägval rymmer också baksidor som drabbar någon negativt. Det enda sättet att se till att avvägningarna blir så rimliga som möjligt och vinner ett brett stöd är att de avhandlas transparent. Bara på det viset kan allmänna tvivel om att beslut grundas på hemliga hänsynstaganden och uppgörelser, undvikas. Bara så kan det undvikas att beslut faktiskt grundas på hemliga hänsynstaganden.

Offentlighetsprincipen och meddelarskyddet har betytt mycket för allmänhetens förtroende för myndigheterna och den offentliga förvaltningen. Samtidigt har de aldrig ensamt varit tillräckliga för att motverka korruption, transparensen har alltid varit kringskuren och begränsad, i viss mån en illusion. Trots det har korruption och opportunism i Sverige motverkats av en stark förvaltningstradition och en rättsmedveten tjänstemannakår med kunskap och självförtroende att argumentera mot såväl sina chefer som mäktiga typer som trott sig kunna köpa sig särskilda rättigheter. Uppdraget för den goda tjänstemannen har varit enkelt: värna om lagen och allas jämlikhet inför denna, utan att ta några andra särskilda hänsyn.

Spridda röster (och vissa tramsgubbar) har liksom Marianne Samuelsson menat att företagare som ”skapar arbetstillfällen” kan förtjäna en positiv särbehandling. Det kan tjäna som en etappmätare på hur långt det politiska projektet att bryta ner jämlikhetsidealet har hunnit. En annan landshövding, Gunvor Engström i Blekinge uttrycker direkt sympati för Samuelssons agerande:

– Jag kan förstå hur hon tänker om det handlar om en otroligt viktig person, men jag kan förstå att vissa medborgare kan undra varför han ska ha förtur. Det är en känslig fråga, men det kan vara särskilt viktigt i vissa län att värna om de entreprenörer som finns.

Annorlunda uttryckt menar Gunvor Engström att det ligger i allmänhetens intresse att politiken och det offentliga krusar för privata särintressen för att ”värna om de entrepenörer som finns”.

Återigen ett långsiktigt värderingsprojekt som har givit utdelning för överklassen: föreställningen om att företagare är en ovanlig och särskild art som måste behandlas med silkesvantar för att förbli på gott humör. Får inte företagsägarna bygga sina privata golfgreener på stranden så kanske de flyttar sina företag någonannanstans. Får de bygga så flyttar de visserligen troligen produktionen ändå, men de bor i alla fall kvar själva och handlar det extradyra vinet på systemet, vilket ju ändå är mer än vad svenne banan gör.

Den ekonomiska makten har verkligen lyckats muta in ett priviligerad position: på pappret jämlika, i praktiken en adel med särskilda rättigheter.

Det är förstås ingen nyhet. Det är korporativismen i praktiken, så som den alltid sett ut, men jag vill ändå tro att det utbredda krusandet är någonting relativt nytt, att myndighetschefer inte alltid så underdånigt krökt rygg för en överklass berusad av utpressningens självförtroende. För vad Marianne Samuelsson egentligen säger på mötet på Länsstyrelsen är att det är Max Hansson som har makten på Gotland, att det är länsstyrelsens jobb att springa hans ärenden. Så låg självkänsla har statens företrädare idag.

Det finns en annan väg, ett starkt samhälle behöver inte kröka rygg för någon, det skapar istället sina egna värden. Detta kan illustreras av en blindhet i miljöpartisten Marianne Samuelssons resonemang vid mötet på länsstyrelsen då hon påstår att ”Gotland kan inte leva på att folk vandrar längs stränderna” (DET var bra sagt, tyckte DN). Ironiskt eftersom det är precis den möjligheten som är Gotlands främsta tillgång som turistdestination. När stränderna i hela Europa har privatiserats finns ännu öppna kuster kvar i Sverige och på attraktiva sommarön Gotland just därför att myndigheterna värnat om strandskyddet och stått pall i det ständiga ställningskriget mot vissa privatpersoner som aktivt söker kringgå eller aktivt bryta mot strandskyddsbestämmelserna.

Att göra undatag från principen innebär att luckra upp principen. Det blir allt svårare att hävda strandskyddet när det gång efter annan genomborras av överträdelser och undantag. Det är därför nödvändigt att vara ”stelbent” som Ulf Adelsohn uttrycker det, det skapar långt större gemensamma värden för Gotland än alla tänkbara festbjudningar på Max Hanssons strandtomt skulle göra. Därmed faller även nyttoargumentet för att särbehandla den rike affärsmannen. Under alla omständigheter måste Samuelsson lämna sitt jobb, omgående.

Andra som bloggat: Farmorgun, Badlands Hyena, Kim Müller, Per Westberg. Media: SvD, GP

Hägglunds dekadens

Verklighetens folk
Av alla cyniskt genomtaktiserade utspel från alliansen - och de har varit rätt många - hör Göran Hägglunds kulturkrigsförklaring i Almedalen häromdagen till ett av de mest uppenbara försöken att muta in ett populistiskt territorium. Kristdemokraterna vill konstruera en motsättning mellan "verklighetens folk" och en dekadent kultur/stockholmsvänster för att sedan göra sig själva till verklighetens försvarare.

Det är en ren strågubbeargumentation och eftersom den motsättning han försökte måla upp inte existerar - åtminstone inte på det planet - har till och med Hägglund själv problem med att hitta exempel och fick i Almedalstalet nöja sig med att ge sig på två Konstfackstudenters numera välkända examensarbeten. Lågt.

Hade tänkt skriva något längre om det här, men det behövs inte. Martin Hofverbergs analys på Dagens Konflikt är helt to the point:

Hela upplägget är ett högerns winning game, eftersom motsättningen är hittepå i konkreta materiella termer men kan upplevas reell för en arbetarklass som marginaliserats i det offentliga samtalet. Precis som med brunhögerns fokus på invandring är tricket att INTE ta debatten där de mörkblå vill ha den, alltså om värderingar, utan att alltid hålla i minnet att vänsterns starka kort är och förblir fördelningsfrågorna. Åtminstone om man vill mobilisera de sina.

[...]

Den här typen av utspel måste till ifall KD alls ska ha ett existensberättigande inom den moderatledda alliansen, precis som Olofsson måste agera nyliberal vakthund och Björklund batonga sig rakt in i våra hjärtan. Av var och en ett reaktionärt profilområde, åt var och en ett potentiellt väljarsegment. Men om det gör mer än att trygga KD:s fortsatta riksdagsplats så beror det bara på att de rödgröna lämnade sin planhalva för att utspela en på förhand förlorad fajt.

Som Martin Hofverberg skriver: vänstern bör gå inte på den här finten. Låt kristdemokraterna utspela på bäst de orkar och fokusera istället på att diskutera välfärd- och fördelningspolitik.

(Men läs för all del ändå Badlands Hyenas kommentar)

Gorillornas dagar är räknade

”Ett hundratal demonstranter har begett sig till flygplatsen i Tegucigalpa” kunde man läsa i SvD som bevakade gårdagens dramatiska händelser i Honduras via kryptiska och illa uppdaterade telegram från TT/AFP. Samtidigt sände mer välinformerade teleSUR live och kunde berätta att det snarare handlade om hundratusentals fredliga demonstranter som i en böljande, sjungande och uppsluppen massrörelse tog sig ut till flygplatsen för att motta sin president och samtidigt demonstrera sin avsky mot kuppmakarna. Den falske presidenten Roberto Micheletti kallades på trotsiga plakat ”Gorriletti” – gorillan.

Vikten av egna medier som rapporterar från en annan horisont än den gängse borgerliga/nordcentrerade tydliggjordes inatt ännu en gång. Liksom i Iran utkämpas konflikten i Honduras lika mycket på gator och i politiska församlingar som i media. Rapporteringen om vad som händer är viktigare för vad som anses ha hänt än vad som faktiskt hände. Hur hade den här historien återgivits idag om inte Hugo Chavez regering 2005 hade tagit initativet till en progressiv latinamerikansk TV-kanal för att bryta dominansen av amerikanska medier och privata mediemogulers desinformationsfontäner i Latinamerika?

TeleSUR väljer genomgående ett annat perspektiv och intervjuar andra källor än CNN och de internationella nyhetsbyråerna. Allteftersom kvällen fortskred framträdde teleSUR som den auktoritativa internationella källan till information om händelserna i Honduras, med flera reportrar både på marken och ombord på Zelayas plan som kom direkt från OAS möte i Washington. När soldaterna på flygplatsen öppnade eld mot demonstranterna för att till varje pris förhindra att landningsbanan rensades från de fordon militären ställt upp för att blockera presidentens plan från att landa, då återgav teleSUR hela förloppet direkt i hela sin kaotiska brutalitet. Och när natten övergick i morgon här i Sverige hade även SvD fallit till föga och citerat teleSURs rapportering. Inte undra på att kanalen retar gallfeber på de konservativa, här blir plötsligt det tidigare osynliggjorda andra perspektivet omöjligt att ignorera, precis som då Al Jazeera sände live innifrån Gaza under Israels operation gjutet bly och gjorde brotten mot mänskligheten synliga för hela världen.

I slaget om Honduras framtid gäller de gamla massmedielagarna. Ingen twitterrevolt motsvarande den i Iran kan påräknas. Skillnaderna mellan de två länderna är stora: medan det framförallt är den bloggande och twittrande urbana medelklassen som leder protesterna i Iran så är det i Honduras sociala rörelser, bönder, ursprungsfolk, fackföreningar och fattiga som protesterat mot kuppmakarna. Internetanvändandet i landet ligger omkring 5 % enligt ITU. De röster som hörs från Honduras i diverse kommentarsfält i internationella medier och diskussioner på internet representerar därför i proportionerlig grad landets övre medelklass. För att se stämningarna på gatan är alternativa mediekanaler som teleSUR livsnödvändiga.

I den stora progressiva rörelse som sveper över latinamerika har Manuel "Mel" Zelaya varit en udda figur. Under sitt korta presidentskap har hab till allmän förvåning girat långt till vänster om sitt parti och det program han valdes på. Det har fört honom allt längre in i en direkt konflikt med Honduras etablerade klasser som närmast chockskadats av Zelayas överraskande omfattande politiska vänstergir. Ingen blir mer hatad än en klassförädare, följaktligen har han stämplats som ”totalt galen” av det inhemska etablisemanget. Den överraskande politiska omorienteringen och dess konsekvenser beskrivs såhär i en artikel i Washington Post:

"Over the last year, Zelaya's positions moved to the left. He pushed social programs and more attention for the poor who have no work," said Giuseppe Magno, the outgoing Italian ambassador. "This switch was not in line with the program he was voted in on. He was too close to Ortega and Chávez, a position the middle and upper classes did not appreciate.

But Zelaya saw it differently, often telling crowds that Honduras needed a fundamental shift to deal with poverty so grinding that 40 percent of the population lives on $2 a day or less. Honduras is, in fact, the third-poorest country in the hemisphere, and many residents continue to resent the often painful past involvement of the United States.

In announcing his country's affiliation with a Chávez-led alliance, Zelaya told crowds that it was designed to "make Hondurans a free people." He said that in joining the pact, the Bolivarian Alternative for the Americas, Honduras did "not have to ask permission of any imperialists. […]"It was the same scheme Chávez had in Venezuela," said Benjamin Bogran, the new minister of industry and commerce. "Chávez considers Honduras to be inside his orbit."

Det är ingen tillfällighet att Chavez namn återkommer gång efter gång i artikeln. Hans gestalt svävar som ett hot – eller löfte – om undergång över de besuttna och rastiska eliter som så länge hållit folken i Latinamerikas länder i en förnedrande fattigdom och maktlöshet.

Man kan tycka mycket om Hugo Chavez stil, men vill man se en progressiv utveckling och utjämning i Latinamerika måste man urskilja och erkänna att utan Chavez förmåga att ta nödvändiga strider och samtidigt bygga progressiva allianser så hade varken Correa eller Morales stått lika starka mot sina inhemska oligarkier idag och Zelaya hade aldrig girat långt vänsterut som nu skett. Chavez och ALBA har varit de magneter som dragit Zelaya åt vänster. Bachelet och Lula hade på samma vis dragit längre till höger, Chavez politiska begåvning, arbetskapacitet och självförtroende har varit den kraft som skapat ett tryck för flera ledare att röra sig långt till vänster om sin individuella förmåga och direkta politiska kontext. Därför är Chavez och den kontinentala solidaritet som Venezuela tagit intiativ till så viktig för Latinamerika idag.


Över loppet av en vecka har Honduras hamnat i centrum för det senaste kapitlet i Latinamerikas frigörelse från sina förflutna orättvisor. Som Magnus Linton skriver så kan det trots allt komma någonting gott ur skeendet i Honduras idag:

”Militärkuppen i Honduras ser paradoxalt nog ut att bli det bästa som hänt Amerika på länge. Aldrig i kontinentens historia har så många stater så snabbt enats om ett så totalt fördömande av en händelse och det bestående i detta är att Latinamerikas små eliter – inte bara Honduras – nu chockas av hur självklart alla, denna gång även USA, ställde sig på demokratins sida.”

Att Obama/Clinton tagit tydlig ställning mot kuppen – i strid med ett starkt inhemskt tryck för att göra det motsatta – har sannolikt varit det som betytt mest för att isolera och undergräva kuppmakarnas ställning. Enrique Ortez, kuppmakarnas ”utrikesminister” kallade uppretat Obama för ”That nigger that knows nothing about nothing” (”Ese negrito que no sabe nada de nada”) och visade därigenom sitt sanna ansikte. Det amerikanska ställningstagandet är betydligt mer tydligt och progressivt än det svenska, som enkelt kan sammanfattas i form av Carl Bildts ointresserade tystnad. (Det innebär dock inte att det inte samtidigt finns amerikanska intressen, även inom statsmakten, CIA och det militärindustriella komplexet, som ger ett direkt eller indirekt stöd till kuppen.)

Linton fortsätter:

Liksom övriga Latinamerika ägs Honduras av en handfull familjer i samspel med globala bolag, och det som i dag gör klanerna desperata är att kontinentens moderniserade demokratier gått från att vara snyggt formulerade papper till att användas. Ecuador, Bolivia och Venezuela – förebilder i den process Honduras president ville inleda – har nyss fått nya konstitutioner som främst fokuserat det som är den fria marknadens skräck; starkt juridiskt skydd för miljö och minoriteter – samt påbjuden resursfördelning.

Intervjuad i teleSUR medan hans plan cirklade över det ockuperade Tegucigalpa beskrev Zelaya demonstranterna som omringade flygplatsen som en ”massrörelse för social reform”. Vad som steg fram på Honduras gator ikväll var kanske precis det, en mäktig flod som flyter upp för att kväva den fascistiska elden och svepa ruttna konstruktioner med sig av bara farten. Den floden har källor i hela Honduras, och sammanflöden med andra flodsystem i hela Latinamerika.

Dick Emanuelsson som i förra veckan skrev ett långt reportage från Honduras för Flamman berättade även på sin mycket läsvärda blogg i torsdags om de sociala rörelsernas mobilisering som pågått i dagar fram tills söndagens massdemonstration:

”I morse kunde den relativt seriösa radiostationen Radio Globo börja sina sändningar igen. Den har varit stängd sedan militärkuppen i söndags morse och syftet var att förhindra telefonsamtal från landsbygden som det som anlände klockan 9 i morse när en kvinna från staden Tocoa, vid atlantkusten, meddelade att militären hade stoppat bussarna som mer än 600 människor, de flesta bönder och lärare, färdades i. Deras mål var Tegucigalpa men de fick sina ID-kort beslagtagna av militären som varnade dem för att bege sig till huvudstaden.

– Vi kommer från Olanchito i länet Yoro och vi har passerat tio militärspärrar där militären har tvingat oss ner från bussar eller stannat privatbilarna som hundratals av oss har färdats i. De rev upp våra väskor, gick igenom alla vrån och skrymslen i bilar och bussar. Men de lyckades inte stoppa vår färd för att återinsätta vår president på presidentposten, säger Juanita som är en 40-årig lärare.

Juan Vazquez representerar indianfolken i Honduras organiserade i COPINH. De är från ursprungsbefolkningens centrum, La Esperanza, i länet Intibucá och de har liftat, rest på lastbilsflak eller gått över berg, skogar och djungler för att anlända till Tegucigalpa. I söndags omringades deras högkvarter i La Esperanza av tungt beväpnad militär.

– Militären omringade oss men vi bröt denna inringning för vi är soldater i tjänst hos Morazan och Lempira” (Honduras’ befrielsehjältar mot den spanska kolonialismen) och kan alla dessa vägar. Alla vägar till Tegucigalpa i landet är militariserade. På grund av det delade vi upp oss i små och många grupper för att vilseleda militären. Vi har inte gett upp för vår uppgift är att återföda republiken igen. Därför tillåter vi inte att de ska begränsa vår rätt som folk inom staten, säger Vazquez, omgiven av dussintals kamrater, många av dem utan skor eller typiska indiansandaler.

I likhet med den enorma folkrörelse som för varje dag växer fram i Honduras kräver de att val till en grundlagsstiftande församling utlyses som kan utarbeta en ny grundlag som förbjuder staten att sälja ut landets och ursprungsbefolkningarnas naturresurser som vatten skogar och andra naturresurser som ger nationen Honduras sin identitet och framtid.”

Det gör ont när gamla system spricker. Zelayas direkta utmaning av sitt lands oligarkier och den föråldrade konstitutionen är nödvändiga strider att ta för förändring, någon annan väg än att skriva en helt ny konstitution finns inte idag. Honduras nuvarande konstitution förhindrar varje ambition till social utjämning och involverande politisk praktik. Kuppmakarna ställde frågan på sin spets. Nu räknas plötsligt stegen på gatan. Och därmed är också gorillornas dagar vid makten räknade.

I svenska medier: AB, DN, Svd, Svd II.

Läs mer: Mana (löpande uppdateringar), Erik de la Reguera, Ania Janerud, Björn Blomberg, Fransisco Contreras, Röda Malmö, Kristoffer Ejnermark

Solidaritet med Honduras!

Den som inte på egen hand förmår urskilja att det är en statskupp som har ägt rum i Honduras behöver nog skicka sina ideologiska glasögon på tvätt och gå till kiropraktorn med sin demokratiska ryggrad. Kuppmakarna har strypt fria och kritiska medier, gripit journalister och oppositionella, infört utegångsförbud och kväst demonstrationer med våld. Igår fördömde FN:s generalförsamling enhälligt kuppen, samma budskap har skickats från OAS med en frist på tre dagar för att återställa den konstitutionella ordningen och återinstallera den folkvalde presidenten Manuel Zelaya, därefter utesluts Honduras ur den amerikanska gemenskapen. På torsdag återvänder Zelaya till Honduras i sällskap med Raphael Corea och OAS generalsekreterare José Miguel Insulza. Vad som då kommer hända är oklart, det finns goda möjligheter att kuppen misslyckas – internationell solidaritet och mobilisering av folkrörelser i Venezuela är avgörande för utgången. Det är också slående hur mycket det betyder för skeendet att det numera finns en latinamerikansk politisk solidaritet och värdegemenskap.

Det är märkligt att man mot den här bakgrunden alls skall behöva diskutera illegaliteten i den genomförda kuppen, men återigen så relativiserar delar av den svenska borgerligheten brott när det handlar om att röja misshagliga politiker ur vägen. DN:s rubriksättare gick åtminstone för ett tag vilse i Bonnierskrapan med rubriker som ursäktade och föringade statskuppen, även om Erik de la Reguera i själva texterna skrivit välbalanserat. Expressens journalist Henrik Ek dravlar däremot som en glad byfåne till försvar för kuppmakarna i sin blogg.

Zelaya är inte någon vänsterikon, men han har rört sig vänster om sitt parti under sin mandatperiod– inom ramen för ett proportionellt valsystem där makten sedan den senaste militärdiktaturen 1982 delas mellan två högerpartier – och närmat sig den Bolivarianska revolutionens politiska gemenskap. Han har också ett relativt starkt stöd bland Honduras fattiga. I söndags hade Zelaya utlyst en rådgivande folkomröstning – i enlighet med konstitutionens artikel 5 (i engelsk översättning här) om medborgarinflytande – som ställde frågan: ”Håller Ni med om att under nästa allmänna val år 2009 installera en fjärde valurna där folket beslutar om att sammankalla en konstituerande församling". Militärens överbefälhavare (för övrigt skolad vid CIA:s militärkuppsakademi School of the Americas) vägrade verkställa beslutet och därmed utlöstes den akuta krisen som kulminerade med statskuppen.

Avsikten med att sammankalla en konstituerande församling är att påbörja en omarbetning av den konstitution som författades 1980-82 av en motsvarande konstituerande församling tillsatt under diktatorn och Contras-sponsorn Policarpo Paz García. Det är inte en konstitution skriven av ett fritt folk, och den är därför också behäftad med en mängd inbyggda problem som försvagar demokratin och försvårar all reellt progressiv politisk handling. Ytterst är det en konstitution för att bevara status quo och befästa oligarkins kontroll i ett av världens mest ojämlika länder. Zelayas avsikt med att välja en konstituerande församling i samband med valet i höst var bland annat utveckla de procedurer genom vilka konstitutionen kan uppdateras. Det var också att göra det möjligt för en sittande president att ställa upp till omval.

Honduras nuvarande konstitution förbjuder en president att sitta längre än en tid av fyra år. Det är en begränsning som ytterst berövar folket möjligheten att utkräva ansvar av den valda statschefen: en politiker som inte får kandidera för omval kan inte heller röstas bort. Det är alltså på inget sätt mer demokratiskt att en vald statschef inte får kandidera för omval, däremot garanterar det att presidenten inte i första hand tar hänsyn till folkopinionen utan till de intressegrupper som efter utfört fyraårsvärv belönar den som har skött sig väl – oligarkin.

Kuppen var rätt och riktig påstår vissa, därför att Zelaya genom att påbörja slopandet av begränsningen av presidentens omvalsmöjligheter ville göra sig själv till diktator. Men den konstituerande församlingen skulle väljas vid just det val där Zelaya själv avgår. Det liberala partiet har redan utsett den kandidat som skall ställa upp i hans ställe. Två på varandra följande nationalkongresser skall därefter godkänna ändringarna i konstitutionen för att de ska gå igenom. Det handlar alltså inte, såvitt jag kan se, om att Zelaya söker bädda för att hålla sig kvar vid makten, snarare handlar det om ett försök att hantera samma problematik som många stater i Latinamerika brottas med idag: föråldrade konstitutioner som stryper möjligheterna till ett uthålligt styre för politisk förändring.

Ytterst är det inte den rådgivande folkomröstningen utan Zelayas närmande till Chavez som provocerat oligarkin till att agera och genomföra kuppen. Zelaya har rört sig utanför de gränser Honduras eliter accepterar, läs t ex kommentarerna här för att se den synen formulerad.

Demokratin måste nu försvaras i Honduras. Internationell solidaritet är det nödvändiga verktyget. Är du i Stockholm på torsdag, delta då i manifestationen på Medborgarplatsen kl 18.00!

Läs mer hos Frasse, Svensson, Latinamerikagrupperna, Flamman.

Militärindustriell fiskelycka

Den militära farsen i farvattnen på Afrikas horn fortsätter. Idag kunde de tappra svenska gossarnas pressdivision skalda hem om nya hjältedåd: vikingastyrka ME01 har infångat en ”fullt utrustad piratbåt”. Bland fynden fanns ”knivar, ammunition och en stege”. Fångsten torde motsvara ungefär att håva upp två kilo makrill efter en veckas trålande med en topputrustad modern fiskebåt.

Bra fiskat grabbar, här skjuts det minsann myggor med kanoner! Men så är inte heller syftet att fånga myggor, utan just att få skjuta med kanonerna. Det är vad som följer av att vi numera har en yrkesarmé orienterad mot internationella insatsoperationer: till skillnad från ett värnpliktsförsvar vars huvuduppgift är att utbilda värnpliktiga till reserven, som helst inte ska användas, så måste en yrkesarmé matas med ständigt nya uppdrag, den ska användas så mycket som möjligt. Finns det inget konkret att göra får man hitta på saker, för insatsförsvarets strategiska ”nytta” uppstår först om det ständigt används.

Så kommer det sig att de två svenska korvetterna Stockholm och Malmö samt stödfartyget Trossö nu spenderar sina dagar utanför Somalias kust, i sällskap med örlogsfartyg från USA, NATO och Kina, i världens dyraste jakt på fattiga fiskare. Försvarsdepartementet reserverade ursprungligen 285 miljoner för den första fasen av operationen, det är nästa fem gånger mer än Sveriges utvecklingsbistånd till Somalia under 2008.

Räknar man in andra länders operativa insatser plöjs det ner flera miljarder kronor i den militära piratbekämpningen i Ardenviken. Använt på ett annat sätt hade samma pengar räckt flera gånger om för att ge de fiskare som övergått till piratverksamhet möjlighet att åter hitta fredliga utkomstkällor att livnära sig på, de kunde bygga förutsättningar för säkerhet och ekonomisk utveckling på fastlandet i Somalia. Men nu måste det militärindustriella komplexet sysselsättas och de internationella handelsvägarna i första hand skyddas och då blir det krigisk dumkraft istället för utvecklingssamarbete som appliceras som standardlösning på problemet. Eller snarare: istället för att lösa problemet.

Bakgrunden till piratverksamheten är en långvarig våldtäkt av Somalias kustvatten utförd av Europeiska och Asiatiska företag som under decennier har dumpat giftigt avfall och bedrivit massivt tjuvfiske. Det sönderbrutna Somalia har utan fungerande centralmakt saknat alla möjligheter att förhindra verksamheten. Kustlinjen har förgiftats, fisken har sinat och hundratusentals människor har blivit av med sina tidigare försörjningsmöjligheter – det är i skenet av den situationen som tidigare fiskare idag värvas till piratbesättningar.

Sverige deltar i EU-operationen i Ardenviken tillsammans med länder som bär ett direkt ansvar för dumpning av farligt avfall och rovfiske utanför Somalia, bl a Frankrike, Spanien och Italien. Från regeringen motiveras den stora militära insatsen med behovet av att skydda FN:s hjälpsändningar till Somalia, men dessa omfattar ett sextiotal fartyg varje år som kunde eskorteras genom en betydligt mindre men mer direkt fokuserad militär insats. Alltså handlar det i grunden om något annat; ett förtäckt näringsstöd till den svenska krigsmakten.

I en interpellationsdebatt häromdagen försökte biståndsminister Gunilla Carlsson hävda att den militära insatsen bör ses som ett komplement till utvecklingsbiståndet snarare än i ett motsatsförhållande. Men medlen är begränsade, regeringen strävar efter att sänka skatten och hur man än vänder på saken så är 285 miljoner på ett ställe i budgeten 285 miljoner mindre någon annanstans.

Detta är en ibland förbisedd konsekvens av omställningen till ett internationellt aktivt svenskt insatsförsvar: allt oftare väljs en militär väg som förstahandsalternativ då vi skall bidra till internationell konfliktlösning. Det är inte bara så att den internationella förmågan idag ställs i centrum för den nya svenska krigsmakten, den nya svenska krigsmakten ställs också allt oftare i centrum för vårt internationella utvecklingssamarbete. De står där på bekostnad av samarbete kring utbildning, hälsovård, näringspolitik och tekniköverföring. Vägar som möjligen är mindre kantade av machodåd, men desto mer verkningsfulla.

Så växer klyftan ännu en bit

Valnatt. Stort bakslag för vänstern, det var väntat. Har inte tid för någon djupare analys ikväll, men här följer några preliminära reflektioner kring valets kastvindar...

1. Valdeltagandet ökade i det här valet jämfört med förra. Som helhet i hela landet var det en rejäl ökning med 6,7 procentenheter från 37,1% till 43,8%, vilket förstås är lite, men ändå nästan 600 000 fler avlagda röster än föregående EU-val. Rentav det högsta valdeltagandet sedan vi gick med i EU. Det är någonting att fundera ordentligt över för de som vill protestera mot EU genom att bojkotta valet. Valbojkottarna var de stora förlorarna, de misslyckades med att få folk till att stanna hemma.

2. En gissning är att en huvudorsak till ökningen av avlagda röster är en ”piratpartieffekt”, det som talar för det är att rösttrenden i Sverige avvek från övriga Europa där valdeltagandet gick tillbaka. Vår valdebatt har också skilt sig från övriga Europas, inget annat land har haft den intensiva integritetsdiskussion som förts i Sverige och framförallt bland ungdomar under denna valvår. Piratpartiets kandidatur innebar att valrörelsedebatten startade långt tidigare än vad som brukar vara fallet i EU-val. ”Hotet” från Piratpartiet bidrog säkert också till en något större mobilisering av väljare i alla partier då piratpartiet har varit en reell faktor klart över gränsen i opinionsundersökningarna i flera veckor, för Junilistan i förra valet kom ökningen egentligen först på valnatten, så sent att det inte hann ge avtryck i övriga partiers väljarmobilisering.

3. Valdeltagandet ökade alltså i riket som helhet och även sett i alla dess delar, men bakom den utvecklingen döljs en mer komplex och tudelad verklighet då ökningen var väldigt olika stor i olika delar av landet. Det innebär att klyftan mellan antalet röstande i EU-positiva och borgerliga Täby och Lidingö och i EU-negativa Jämtland och Norrbotten, för att bara ta några exempel, var rejält mycket större i detta val än i förra EU-valet.

I förra valet var röstandet i Jämtland i stort sett samma som rikssnittet, i Norrbotten var valdeltagandet 1,9 procentenheter mindre än riket som helhet. I detta val hade både Jämtland och Norrbotten 4,6 procentenheter lägre valdeltagande än riket som helhet.

Samtidigt har borgerliga stockholmskommunen Lidingö gått från 13,2 procentenheter fler röstande än riket som helhet i förra valet till 14,7 procentenheter fler i detta val och Täby har gått från +10,5 till +12 procentenheter fler röstande. Jämför vi röstandet i Lidingö med Jämtland har alltså skillnaden i valdeltagande vuxit från 13,3 till 19,3 procentenheter.

En motsvarande jämförelse mellan två jämnstora kommuner i Västra Götaland, borgerliga Öckerö (alliansen 51,1, rödgröna 34,1 och mer vänsterröstande Lilla Edet (rödgröna 49,6, alliansen 30,4):


(Klicka för en större bild) Skillnaden i valdeltagande mellan de två kommunerna ökade från 6 procentenheter till 9,8. Mönstret är genomgående i hela landet. EU-motståndare och vänstern lyckades inte få väljare att gå och rösta i samma utsträckning som EU-anhängare och högern. Det är därför det i valstatistiken kan se ut som om EU-positiva partier belönades av opinionen, men det är en illusion som helt förklaras av den växande skillnaden i valdeltagande mellan landets olika delar

4. Det här förhållandet kan dock inte dölja det grundläggande faktum att vänsterpartiet tappade röster också i faktiska siffror räknat, vi fick 143 000 röster färre än i förra EU-valet. Min preliminära slutsats är att detta beror på flera samverkande faktorer, andra partier som i valets kärnfrågor gjorde vänsterpartiet till den ständiga tvåan:

en hel del socialdemokratiska EU-skeptiker som röstade på oss i förra valet gick tillbaka till (s) som i detta val hade ett EU-kritiskt förstanamn och antog en mer EU-kritisk profil.

många av våra väljare, framförallt yngre, lade sin röst på piratpartiet, av taktiska skäl eller av övertygelse. Återstår att se väljarrörelseanalyser, men jag skulle kunna tänka mig att åtminstone hälften av av (pp):s väljare var potentiella (v)-röster.

2,2% till (fi) är åtminstone 1,5% som borde varit vänsterpartister. Frustrationen och ilskan över hur jämställdheten gömts och glömts bort i valet fick nog många att bestämma sig för (fi) under sista dagarna.

Vi har kommit på andra plats även för de väljare som satt klimatfrågan högst, där har miljöpartiet varit det naturliga valet, Carl Schlyter har varit väldigt synlig och har högt och brett (välförtjänt) förtroende.

Jag tror alltså på flera delförklaringar snarare än ett enkelt svar på vänsterns katastrofval. Det vore dock helt fel att av valresultatet dra slutsatsen att vänsterpartiet bör släppa sitt EU-motstånd. Det är precis tvärtom. Försvaret av demokratin och folkstyret var en av få grenar där vi segrade i väljarnas jämförelser mellan partierna, ingen har varit tydligare där än vi, men vi var antagligen inte tydliga nog. Bättre protestmobilisering och en tydligare EU-motståndarprofil hade givit fler av dem som nu stannade hemma skäl att gå och rösta på oss. Vad vi kan behöva fundera över är hur vi formulerar EU-motståndet i positiva termer och tydliggör dess realism, det är en stor fråga som jag tänker återkomma till framöver.

5. Det är på samma vis fel att tolka miljöpartiets framgångar som ett tecken på att en försvagad EU-kritik vinner väljarnas stöd. Det kan röra sig om någon procentenhet där, men framförallt beror miljöpartiets framgång på att partiet tog tillbaka väljare från junilistan som ju närapå utraderades i valet (eftersom de varit osynliga i Bryssel). I valet 2004 var miljöpartiet det parti som tappade flest väljare till junilistan. Det andra huvudskälet är naturligtvis, som redan nämnts, klimatfrågan, där miljöpartiet uppfattas som det bästa valet - och också driver hårdast krav.

6. Den oväntade framgången för Feministiskt initiativ ger Gudrun Schyman ett case att köra vidare till riksdagsvalet. Det är på sätt och vis kul, för Gudrun, och det är bara att gratulera, men det kan komma att utgöra ett reellt problem för det rödgröna samarbetet och i praktiken vara till nackdel för den feministiska kampen som verkligen behöver ett regeringsskifte 2010. Ett (fi) som plockar 2-3% men inte kommer över riksdagsspärren kan vara den skillnad som räddar kvar alliansen vid makten nästa år, det kommer vi behöva förhålla oss till framöver.

7. Sverige håller ännu fascister och nationalister utanför såväl riksdag som EU-parlamentet. Det är mycket positivt. Samtidigt stärks fascistiska och nationalistiska partier i flera EU-länder, totalt sett var valet en stor framgång för Europas extremhöger. Genom Europaparlamentet får fascisterna, sverigedemokraternas systerpartier, därför ändå inflytande över vår politik. Kolla förresten in Expos valvakesändningar på Bambuser!

8. Den konservativa/kristdemokratiska gruppen (EPP) i parlamentet stärks. Det försämrar oddsen för att kommissionens nästa ordförande, som måste godkännas av parlamentet, kommer vara en mer sympatisk typ än Barosso. Socialdemokraternas löjliga valretorik om att genom Europeiska socialistframgångar i valet tvinga igenom en kommissionsordförande som går med på att öppna utstationeringsdirektivet till omförhandling för att skydda kollektivavtalen, kan därmed, precis som vi varnade för i valrörelsen, läggas på skräphögen som de fantasier de hela tiden var.

9. Till sist: Piratpartiet. Grattis, tamejfan. Ni har, på gott och ont, skrivit historia. Det är mäktigt.

Lite media: Henrik Brors, SvD, zzz orkar inte länka fler, nu ska jag sova. Imorgon ska det dras ut en tand på herr Berg.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-val, vänsterpartiet, miljöpartiet, piratpartiet, feministiskt initiativ, EU-motstånd


Uppdatering, lite andra analyser: EU går åt höger hos Jonas Sjöstedt, Klassröstandet ökar hos Peter Gustavsson Bättre en fågel i handen än tio i Bryssel hos Enn Kokk, Det progressiva USA, Några korta ord om EU-valet: vad vänstern borde lära av Piratpartiet hos Erik Svensson, Pirater kapar demokratin hos Badlands Hyena

Den goda stormakten i verkligheten

Fruktansvärd arkitektur har de också, Kommissionen.
Jag skrev en kolumn i veckans Flamman om de ekonomiska partnerskapsavtal som EU just nu förhandlar om bilateralt med en rad utvecklingsländer i Afrika, Latinamerika och Asien. Det är en fråga jag har försökt lyfta så ofta det funnits utrymme i debatter under valrörelsen, men det är svårt att få igång en diskussion om något som nästan ingen känner till – än svårare då att tala om dess innehåll. Några solidaritetsrörelser försöker tappert väcka uppmärksamheten, men i riksdagen och i media diskuteras det mycket lite. I de länder som tvingas på avtalen finns däremot en stor diskussion och en stor opinion emot, som SVT rentav belyste en del av i veckans Korrespondenterna. Partnerländerna berörs direkt och på marken, med effekter som kan innebära skillnaden mellan överlevnad och död, utveckling av landsbygden eller tillväxt av slummen.

Korrespondenterna besökte Ghana där lokala tomatodlare slås ut av frihandelsvillkor som ger Europeiska tomatproducenter möjligheten att dumpa subventionerade tomatprodukter på världsmarknaden. Det är bara en av miljontals nedslagsbilder som illustrerar vad helt oreglerad – och därmed orättvis – frihandel innebär i praktiken.

Handelsavtal kan i grunden vara någonting positivt. Kommer två stater överens om att underlätta handel sinsemellan kan det bidra till utveckling för båda parter. Men det förutsätter att avtalen tar hänsyn till skillnader i ekonomisk styrka och industriell mognad.

Så är inte de handelsavtal EU söker genomdriva utformade. De utgår istället helt från det Europeiska näringslivets intressen. Francisco Contreras, vänsterpartist och ordförande för Latinamerikagrupperna beskriver det såhär:

”Ordet frihandel ger felaktigt en illusion om att det skulle handla om rättvisa spelregler. Men EU subventionerar jordbruk och indirekt även industri med enorma belopp. Europeiska företag har en väl fungerande infrastruktur att falla tillbaka på, och ett par sekel av industrialisering bakom sig till skillnad från många utvecklingsländer. Det historiska försprånget och skillnaderna i förutsättningar går inte att bestrida. Det kan liknas vid ett parti schack där den ena spelaren ännu saknar drottning, löpare, springare och torn”

I valrörelsen jamsar nu politiker från alliansparterna om EU som ”den goda stormakten”. Till exempel vill centerpartisten Abir Al-Sahlani att EU ska visa ”vad mjuk makt kan åstadkomma” genom att ”tala för global frihandel, där utvecklingsländerna får möjlighet att bygga upp sin ekonomin genom att exportera de produkter där de verkligen är konkurrenskraftiga.”

Det låter bra, vore bra om det var så unionen agerade. Men i verkligheten har det aldrig existerat någonting sådant som en ”god” stormakt. En stormakt kan vara mer eller mindre hårdför i att genomdriva sina intressen, men den har ickedesto mindre egenintressen som den bevakar, som alla stater, från en position där den tornar sig högt över sina motparter och sin omgivning. De ekonomiska partnerskapsavtalen är ett typiskt exempel på hur god den goda stormakten verkligen är när det kommer till kritan.

Bakgrunden till EPA:sen är en oro bland Europeiska storföretag för att tappa mark i världshandeln gentemot amerikanska konkurrenter, då USA, sedan WTO-förhandlingarna brutit samman, gått vidare med bilaterala frihandelsavtal.

Genom den europeiska arbetsgivarorganisationen BusinessEurope drev storföretagen kommissionen framför sig i utarbetandet av strategidokumentet ”Global Europe”, som är ett tillägg till Lissabonstrategin.

BusinessEuropes önskemål var att partnerskapsavtalen skulle utformas som strikta handelsavtal, utan att bland in några andra hänsynstaganden, t ex biståndslöften som varit en del av unionens tidigare handelsöverenskommelser. ”That will ensure the EU approaches commercial negotiations with as strong a hand as possible” ansåg BusinessEurope. En ambition som Kommissionen fullt ut har tillmötesgått.

Kommissionen tog fram strategin i broderligt samförstånd med BusinessEurope, en process vars perversa intimitet belyses väl av Corporate Europe Observatory i rapporten Global Europe: an open door policy for business lobbyists at DG trade (som jag tidigare nämnt här), där det också blir tydligt hur inga andra organisationer, fackförbund, miljrörelser, solidaritetsorganisationer etc, fick motsvarande möjligheter till påverkan eller insyn i skeendet. Istället vände sig kommissionen direkt och enbart till näringslivet med begäran om synpunkter ”in particular with respect to ensuring that commercial interests were fully served and the cost to pay in terms of market access of any other objective” som kommissionens förhandlare uttryckte saken.

Resultatet av den intima fraterniseringen långt ovanför demokratisk insyn eller möjlighet till påverkan, har blivit ett rent beställningsjobb. Alla vackra fraser om samarbeten för ömsesidig utveckling och den strävan efter att integrera utvecklingsperspektivet i alla beslutsområden, som bland annat formuleras i Sveriges officiella Politik för Globala Utveckling (PGU), är som bortblåsta när det kom till det hårda och krassa tillgodoseendet av näringslivets ekonomiska intressen.

Vad innebär då avtalen i praktiken för ”andra sidan”? I stark sammanfattning, som jag skriver i kolumnen, söker EU förhindra partnerländerna att skydda framväxande industrier, avreglereringar av tjänstesektorer – offentliga sektorn – föreskrivs och påtvingas, och det mesta av statliga import- och exportrestriktioner och rörelseutrymmet för att svagare länder ska få skydda sig med nya sådana avvecklas. EU framtvingar hårdare upphovsrättsregler, med mera.

Att handels- och exportregleringar är verktyg som vi själva använt för vår utveckling påminner Afrikagrupperna om i en rapport (PDF):

”I diskussioner om hur snabbt liberalisering av marknader ska ske och vad som gynnar utveckling, är det viktigt att komma ihåg hur de regioner som har haft en god utveckling, exempelvis Europa, USA och Östasien, gjorde. Gemensamt för dem är att alla delvis har öppnat sina marknader. Men de har även använt en mix av tullar, kvoter och investeringsincitament för att styra marknaden på ett sätt som lett till ökade intäkter för staten, ökadvinst för inhemska företag och som stimulerat utveckling. Det handlar alltså inte om att förespråka protektionism, att stänga gränser, utan att verka för att fattiga länder har verktygen för att utveckla en handel med omvärlden som leder till utveckling.”

En del vill mena att ett starkt EU kan balansera USA. Men Global Europe-strategin genomsyras snarare av en ängslig tävlan med USA om globala marknadsandelar. En utgångspunkt som snarare än ”balans” innebär att EU:s internationella roll blir vad som kan beskrivas som en ekonomisk-handelspolitisk kapprustning, där den gemensamma måltavlan för både USA och EU är fattiga länder i Latinamerika och Afrika.

Flera organisationer, framförallt fackförbund, har varnat för att det här tävlingsperspektivet kan innebära att konsekvenserna av Global Europe kan bli lika brutala på hemmaplan, inom EU:s gränser. Här spelar två nyckelbegrepp en central roll: ”better regulations” och ”regulatory convergence”. I kommissionens och näringslivets tolkning innebär ”better regulations” att alla regleringar som unionen eller medlemsstater vill införa skall stämmas av mot regler på motsvarande område i konkurrerande handelsblock för att inte lägga en ”särskild börda” på Europeiska företag. Det är bättre regleringar. ”Regulatory convergence” innebär att regelverket successivt skall utvecklas för att kovergera i riktning mot det amerikanska. BusinessEurope lyfte särskilt upp ”the overly burdensome REACH legislation” och EU:s klimatpaket som två områden där ”regulatory convergence” med USA var att önska för att stärka Europas konkurrenskraft.

Hemlighetsmakeriet är som redan nämnts det grundläggande problem som gjort att handelsavtalen och underligande strategin blivit så perversa. EU-kommissionen som driver förhandlingarna för EU:s räkning är förtegen och raporterar till parlamentet och rådet bakom stängda dörrar. Det här förhållandet placerar oerhört stor makt i händerna på tjänstemännen, medan de folkvaldas möjligheter att påverka innehållet är mycket små.

Ett förhållande som på inget sätt är otypiskt i den goda supermakten, såsom den ser ut i verkligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-val, Global Europe, EPA, Latinamerikagrupperna, Afrikagrupperna, Latinamerika, Afrika, handel, utveckling

Yes In My Vind

Yimby GBG har ställt några frågor till västsvenska EU-kandidater om vår syn på stadsbyggande, EU, bostadsbrist, rivningen av södra Gårda och framtidens Göteborg. Svaren finns här.

Jag noterar att centerpartiet vill lösa bostadsbristen genom att

"utnyttja vindslägenheter och andra utrymmen bättre för studenter och andra som känner att de ibland kan tänka sig att kompromissa på komfort"

Verkligen offensivt! Bostadsbristen vore så gott som historia med lite borgerligt styre.

Hela landet ska supa!

Noterar hos Federley att centerpartiet i valrörelsens sluttamp hårdprioriterar för att nå ut till sina kärnväljare. Räcker inte dagens och fredagens mobilisering av toppolitiker till Stureplan till för att övertyga varenda liten daytrader om nödvändigheten av att rösta bäver, så blir det mer festligt imorgon, tjofaderej, då slänger Fredrik in en spritfest sponsrad av Smirnoff.

Fast nu är jag en tråkig nymoralist här vid mitt betonggråa tangentbord. Som Fredrik själv säger: "I Sverige är vad jag vet sprit lagligt. De flesta gillar dessutom sprit."

Så kom inte här och påstå att folk inte gillar sprit! Det kommer bli kanon det här.

Mer på temat Glad, förvirrad och farlig center: Var är Lena Ek när hon är i Bryssel och Stockholm? hos Ali Esbati.

Ek, lögner och ett videoklipp

Det råder inga tvivel om att det snart kommer bli verklighet av med en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU – den målsättningen är klart uttryckt i Lissabonfördraget. En del partier vill gärna ge sken av att det inte behöver innebära någonting alls, även om det råkar vara en flyktingpolitik vi ska dela med Italien, där nyfasicstiska regeringsmedlemmar talar om att skjuta romer, och Frankrike, där president Sarkozy kallar invandrarungdomar för ”slödder”.

I ett reportage i Rapport idag påstod centerpartiets Lena Ek att en gemensam flyktingpolitik inte hindrar Sverige från att ha en mer ”generös”(*) lagstiftning:

”Absolut. Det här handlar om att höja ribban underifrån.”

Svaret svävar fritt i en lustig fantasivärld. I samma program klargör folkrättsprofessorn Greger Noll vad som verkligen gäller:

”Om målsättningen i Lissabonfördraget kommer att uppfyllas, då kommer vi ha en enhetlig lagstiftning som inte tillåter en enskild medlemsstat att ha en lagstiftning som är mindre restriktiv än andra medlemsstater.”

Och så blir det naturligtvis, hela poängen med en gemensam politik är att det skall vara lika både ”uppåt” och ”neråt”. Redan den harmonisering som skett idag, på ”frivillig” basis, har inneburit att det blivit svårare för enskilda medlemsländer att utveckla en mer generös flyktingpolitik. Inte för att vi ännu så länge är förbjudna att göra det utan för att det anses osolidariskt mot andra EU-länder om ett enskilt medlemsland släpper in stora mängder flyktingar som sedan tar sig vidare ut i unionen. De minimiregler som infördes i EU:s flyktingdirektiv, har därför redan idag i praktiken skapat en konvergens nedåt.

Antingen vet inte Lena Ek och Mona Sahlin, som i reportage påstod samma sak, vad de talar om – eller så föredrar de att ljuga tittarna rakt upp i ansiktet. Jag vet inte riktigt vad som är värst.

(*) Begreppet ”generös flyktingpolitik” är egentligen inte alls bra. Flyktingmottagande handlar inte om generositet utan om att uppfylla ett ansvar vi ålagts enligt Genèvekonventionen. Därtill beror de flesta flyktingströmmar på en orättvis världsordning och på krig som vi antingen deltar i aktivt eller exporterar vapen till. Vi har alltså en skyldighet, traktaktsmässig såväl som moralisk, att ta emot flyende.