Vid 70-talets inledning framstod det på många fronter som om arbetarörelsen var den enda politiska kraft som hade framtiden för sig. Konservatismen var marginaliserad och liberalismen hade tvingats in i arbetarörelsens strömfåra för att överhuvudtaget överleva. Inom Folkpartiets Ungdomsförbund sade medlemmarna att deras andrahandsalternativ näst efter FPU var Kommunistisk Ungdom och Per Ahlmark tvingades springa omkring på Sergels Torg och dela ut flygblad mot USA:s krig i Vietnam.
Svenskt 70-tal, mer annorlunda än svenskt 00-tal kan det knappast bli. De borgerliga stred med socialdemokraterna om vem som var reformvänligast. Då hette det inte att reformer var ”orealistiska” istället skrev moderaterna i sin partimotion 1973 om den ekonomiska politiken:
"Huruvida budgetuderskottet därmed ökar eller minskar är i sammanhanget irrellevant."Assar Lindbeck, en av landets ledande nationalekonomer sa, angående budgetunderskotten:
"Att se på budgetunderskottets storlek istället för det samhällsekonomiska läget när man tar ställning till finanspolitiken är som när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar 24 och utropar ’Å fan är det redan midnatt!’ Det är detta rop vi nu hör i den finanspolitiska debatten."Bra liknelse. Skulle Lindbeck skriva under på den idag? När SAF den 29 oktober 1976 krävde att det skulle införas en karensdag i sjukförsäkringen avvisades det av den nyvalda borgerliga regeringen. Gösta Bohman sade att det skulle
”strida mot alla humanitära och solidariska synpunkter att försvåra för sjuka människor att vara lediga.”Så genomgripande var arbetarrörelsens seger att de partier som låg längst till höger på den politiska skalan var tvungna att använda vårt språkbruk.
Vid den här tiden var optimimismen stor och det gjordes också förberedelser för att ta nästa steg, det som Palme och Wigforss talade om när de sade att när man väl accepterat demokratins principer i den politiska sfären då kan det inte finnas några argument för att demokratins principer inte ska utsträckas till ekonomins sfär:
”Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden"1971 biföll LO-kongressen en motion om löntagarfonder från Metallindustriarbetareförbundet, författad av dåvarande utredningschefen Allan Larsson. I augusti 1975 lanserades en första modell av Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond (vi avstår från att skämta om namnet. Nej, oops, gjorde just det).
LO-kongressen menade att den solidariska lönepolitiken var otillräcklig. Denna gick ut på att löntagare i vinstrika företag skulle hålla tillbaka sina lönekrav för att dela med sig av löneökningsutrymmet till löntagare inom den offentliga sektorn och mindre lönsamma företag. Modellen skapade dels omfördelning, dels ett ständigt omvandlingstryck på produktionen, den gynnade alltså både kapital och löntagare.
Problemet var bara att den också ledde till stora övervinster inom de mest vinstgivande företagen. Vinsterna gick till kapitalägarna.
Den bärande tanken i det första förslaget till löntagarfonder var att 20 procent av de berörda företagens vinster skulle omvandlas till s k riktade fondemissioner av aktier som skulle emottagas av löntagarfonderna, vilkas styrelser skulle ha en majoritet av representanter för löntagarna. På sikt skulle fonderna kunna äga över hälften av alla aktier i de större svenska företagen.
Enligt Rudolf Meidner var förslaget tänkt som ett direkt angrepp på kapitalägarnas makt:
”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”LO-kongressen köpte förslaget 1976 och stämningen beskrevs av dem som var med som euforisk: Nu var det dags, nu skulle det tredje steget tas.
Men den socialdemokratiska partiledningen var chockad, man ville inte driva förslaget, det stred mot den kompromissfred man slutit med arbetsgivarna i Saltsjöbaden, där socialdemokratin fick tillträde till den politiska makten i utbyte mot att man inte lade sig i den ekonomiska. Palmes kommentar till LO-beslutet var:
”De gick längre än vad jag i min vildaste fantasi trott.”Problemet för partiledningen var att man bundit upp sig att företräda LO:s förslag. I partiets verkställande utskott lär Palme ha sagt angående löntarfonderna att:
"Det är ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom".Klyftan var med andra ord djup mellan partiledningens inställning och rörelsens.
Löntagarfonderna blev den stora stridsfrågan i Sverige under 70-talet, tillslut drev socialdemokraterna igenom en modifierad variant där tyngdpunkten hade flyttats från LO-kongressens fokus på ägande till kapitalbildning. I praktiken blev löntagarfonderna en form av vinstskatt som fonderades istället för att gå till att bygga upp en löntagarmakt.
Efter den borgerliga valsegern 1991 avvecklades de tandlösa löntagarfonderna och pengarna har omplacerats till AP-fonder samt delats ut i miljardstöd till forskningsstiftelser, vilket i sin tur möjliggort neddragningar av de reguljära forskningsanslagen.
Om socialismen var som närmast på LO-kongressen 1976 så var det vid samma tid som en förändring i överklassens inställning till kompromissfreden började formuleras. Björn Elmbrant hävdar i Så föll den svenska modellen (1993) att det var arbetarrörelsen som bröt freden, men den borgerliga offensiven började vid den här tiden organiseras inte bara i Sverige, utan även internationellt, så det är svårt att hävda att det var den svenska arbetarrörelsen som gått över gränsen. Tvärtom, egentligen så befann sig socialdemokratin vid sin vägs ände. Gunnar Sträng menade majestätiskt i TV att:
”De grundläggande reformerna av det svenska samhället har vi bakom oss.”Kanske var det också därför som socialdemokratin kom att stå så svarslös när den borgerliga offensiven väl rullade igång. Man hade inga svar därför att man inte längre hade några andra ambitioner än att behålla makten. I alla fall inte inom ledningen. I rörelsen fanns det fortfarande en vilja, men den saknade fokus och orientering.
Postningen är en omarbetning av en del av ett föredrag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar