Rötan i Göteborg

Anonymt brev till idrotts- och föreningsförvaltningen 2006
Förhoppningsvis handlar den röta som Uppdrag Granskning grävt fram i Göteborg om enskilda tjänstemän. Men fan trot. Trots allt har personal påtalat situationen i brev till ledningen för såväl Fastighetsförvaltningen, Idrott och föreningsförvaltningen och Familjebostäder i flera år – utan att något har hänt.

Under alla omständigheter måste korruptionsbrotten förstås som ett symptom på ett större systemproblem. På samma vis som när enskilda poliser kallar ungdomar apadjävul och andra mindre begåvade tillmälen utan att kollegorna reagerar, så speglar, den uppenbarligen mångåriga, muthärvan i Göteborg en mentalitet. En röta som går djupare.

Byggaren Stefan Allbäck, som enligt uppgifterna i Uppdrag Granskning har mutat sig till projekt för flera miljoner åt Göteborgs stad, agerar som en rationell marknadsaktör när han prövar sina möjligheter att få uppdrag genom att slänga in personliga lockbeten till de tjänstemän som avropar beställningarna. Samma spel av, ”kundvårdande aktiviteter” förekommer ständigt i handeln mellan privata företag.

En kommun som envisas med att leka affär kommer därför också få ständigt nya kommunala affärer på halsen. Det hör nämligen affärsspelet till att det trixas. Etik har aldrig varit marknadens mål, annat än då det hjälper till i marknadsföringen, egen vinning är det enda mått som gäller för marknadens aktörer. Annars vore de inte marknadsaktörer som betedde sig sig ekonomiskt rationellt och om de inte gjorde det skulle de neoklassistiska aktörsmodellerna falla samman. Det vill ju ingen.

Men även om den nuvarande galenskapen med att avropa allt mellan drift & underhåll till tjänsteskrivelser skulle upphöra, så kommer tjänstemän även fortsättningsvis att utsättas för frestelser. Det har alltid förekommit och kommer alltid att förekomma.

I slutändan är därför det enda värnet mot korruptionens kvicksand en tjänstemannakår med ryggrad, en tjänstemannakår med yrkesstolthet, som ser sitt uppdrag som viktigt, unikt och hedervärt. En yrkesgrupp utrustad med andra mål ställda på en annan normativ grund än marknadens.

En sådan tjänstemannakår har vi också haft, historiskt, i Sverige. Kombinerat med en stark offentlighetsprincip har det inneburit att mängden mutbrott varit jämförelsevis låg. Det har, oftast – naturligtvis inte alltid – gått att lita på att förvaltningen sköts redigt, ärligt och rättvist.

Men, i takt med att den kommersiella sfären trycker in sina värderingar i den allmännyttiga, i takt med att kommunala chefer och mellanchefer drömmer om och försöker efterlikna privat verksamhet, i takt med att pengar görs till en universell måttstock på livsmening och människovärde, i i takt med att storfifflare ostraffat fifflar till sig miljarder, i takt med att samhället odlar en föreställning om vinnare (smarta) & förlorare (korkade), så har delar av tjänstemannakåren förlorat sitt mentala värn. De uppfattar inte längre att de är väsenskilda från det privata, de urskijer inte att deras uppdrag är ett av de viktigaste jobb man kan ha, de urskiljer bara andra som får fördelar som de själva går miste om. De hör talas om andra som trixar lite och får fina hus som belöning. Och de tänker: varför skulle inte jag?

Ja, varför skulle inte jag? Vad är det egentligen som får en tjänsteman att avhålla sig från att fuska även i lägen då han/hon i det närmaste kan vara helt säker på att komma undan med det? Vad är det för inre kraft som får många tjänstemän att inte ens någonsin tänka tanken?

Det är moral och värderingar. Knarrande ålderstigna ord, men reella: moraler och värderingar bor i oss alla i form av internaliserade beteenden, de genomsyrar allt vi gör, ständigt. Undviker du att slänga skräp på gatan? Se där, en internaliserad moral. Slänger du skräp på gatan? Se där, en annan moral.

På samma vis som skelettet behöver ständig påfyllning av kalcium för att inte drabbas av benskörhet så behöver en stark förvaltningskultur ständiga påfyllningar av påminnelser om vad förvaltningsuppdraget handlar om för att inte drabbas av värderingsmässig benskörhet och efterhand bli helt ryggradslös. Den kost den offentliga sektorn stått på de senaste tjugo åren har innehållit mycket lite av de nödvändiga mineralämnena, istället har det offentliga matats med en föda av skräpmat och propaganda om sin egen värdelöshet/mossighet/bonnighet. Resultatet är bristsjukdomar av olika slag. Från utbrändhet till skörbjugg till – som i detta fall – knäckt ryggrad.

Parallellt med denna värderingsmässiga benskörhet har offentlighetsprincipen successivt urholkats (liksom, uppenbarligen, tjänstemännens medvetenheten om den, väl demonstrerat av ledningen på Göteborgs Idrotts- och föreningsförvaltning som vägrat svara på SVT:s frågor, vilket borde vara skäl nog att byta ut hela förvaltningsledningen) – i informationstillgänglighetens tidsålder innebär den relativa otillgängligheten för den offentliga förvaltningens pappersbaserade arkiv att offentlig information blivit relativt svårare att få tag på. Det håller inte, offentlighetsprincipen är en central byggsten i en fungerande demokrati, dess modernisering har nu efterlysts i flera decennier.

Vi befinner oss på en mycket farlig kurs idag. Ett paket av åtgärder och kursomläggningar är nödvändiga för att rädda, stärka och återupprätta den effektiva och rättssäkra förvaltningstraditionen. Det handlar till exempel om att:

1. Sluta leka affär. Kommunen behöver inte privatisera allt utförande. Görs samma jobb istället av enheter inom förvaltningen så ökar både den egna kontrollen och den allmänna insynen samtidigt som bestickningsmöjligheterna försvinner. Plus att det ofta blir bättre gjort och att förvaltningen bygger upp och attraherar kompetens som kan mer än att orientera sig i LOU.

2. Stärk förvaltningstraditionerna, återupprätta tjänstemännens självkänsla och stolthet. Det kommunala uppdraget är stort, vitalt och representerar ett fantastiskt civilisatorisk framsteg. Det offentliga är inte en sämre kopia av den privata sektorn, det är en helt annan samhällssfär som ska operera efter helt andra målsättningar: största möjliga samhällsnytta är vårt mål. Public Service, inte Private Profit. Alla tjänstemän måste vara medvetna om och förstå den skillnaden.

3. Publicera regelmässigt och automatiskt alla fakturor, alla handlingar, varenda kommunalt papper och kvitton på nätet i sökbara arkiv. Medvetenheten om att vem som helst närsomhelst kan granska vilken del av verksamheten som helst är den bästa garanten för att minimera fiffel bland dem som känner sig lockade av att ägna sig åt sånt och garantera rättssäkerhet och effektivitet.

4. Riv ner barriärerna mellan kommunal utsida och insida. Gör upp med föreställningen om kommunen som lika med den kommunala förvaltningsapparaten. Kommunen är en förening där alla som bor inom kommunens geografiska gränser är medlemmar. Tjänstemännen är inte mer kommunala än vad Glenn på fyllebänken är. Tjänstemännen är däremot anställda som Glenns tjänare eller om man så vill som kommunmedlemmarnas funktionärer. Kommunen tillhör oss alla. Vi har rätt att se in, gå överallt, fråga, kritisera och tycka till i det som är vårt. Det glöms ofta bort idag.

5. För Göteborgs del gäller dessutom, kopplat till den fjärde punkten, ett specialtips: gör upp med Göteborgsandan. Det råder alltjämt en jävla gubbröra i den här stan. Gubbar som kliar varandra på ryggen och som fått för sig att det som är vårt är deras. De är en propp med en röten sunkig anda som måste bort.