Solidaritetens seger

I det gripande drama som ödet för ett ögonblick lånat åt San Joségruvan i Copiapó ryms en hel världs utmaningar. Dramats moraliska sentens är enkel och tämligen uppenbar: den avgörande skillnaden mellan liv och död är solidariteten, syskonskapet. Värmen mellan människor som, utan att känna varandra, tar ett aktivt ansvar för varandras liv.

I slutändan är vi alla beroende av precis samma mellanmänskliga solidaritet som de trettiotre gruvarbetarna burits av under sina 69 dagars isolering sjuhundra meter under marknivå, där deras existens har hängt på att andra människor på ovansidan gjort allt vad som stått i deras makt för att de ska komma ut i friheten. Villkoret för de enskilda gruvarbetarnas frihet har varit både solidariteten inom gruppen och solidariteten från den större gruppen ovan jord.

Solidaritet som frihetens förutsättning, det låter vagt socialistiskt. Vad skulle Ayn Rand säga?

Den kapsel som räddningskåren målat i chilenska flaggans färger och döpt till Fenix har skjutits som en rymdraket ner i underjorden och återvänt till ytan 33 gånger. En halvtimme per tur, en tur för varje person, varje tur avslutad med ett lika skälvande ögonblick när de nyss döda återförenas med sina väntande familjer; med mödrar som återfår sina söner, med barn som längtat och inte sovit, med fruar och flickvänner som inte vill släppa dem och med bröder som kämpar för att hålla ihop anletsdragen.

Detta inför hela världens ögon i ett enormt mediespektakel. Vilket man kanske kan ha synpunkter på, om man är på det humöret, men också det spektaklet har sitt motiv i den gemensamma angelägenhet som räddningsaktionen har blivit. För det Chilenska folket och för åskådare runt hela planeten.

Lika rörande som tårarna och kramarna vid San Joségruvan är glädjescenerna från andra platser i Chile, där landsmännen firar den perfekt genomförda räddningsaktionen som om de hade vunnit ett VM. En glädje som går att ta på. En glädje som är speciell därför att den är delad, därför att den omfattar ett helt land i ett gemensamt ögonblick. En glädje som är av en speciell natur också därför att det är en glädje å andra människors vägnar. Glädjen över att någon annan har klarat sig från döden, att någon annan har återfått sin älskade. Att känna den glädjen är solidaritetens belöning. Den är betalning nog.

Jag har inget kritiskt att tillföra den här solskenshistorien. Detta är, inom den här ramen, en vacker och lycklig historia, sådana behövs.

Så när Chiles president, miljardären och högermannen Sebastián Piñera, som med en tillsynes uppriktig lycka och mänsklig värme tagit emot de räddade en efter en, säger till BBC att räddningsaktionen är en "watershed moment" för Chile och att ”säkerheten och värdigheten för alla Chiles arbetare” framöver ska vara landets ”främsta prioritet”, då är det nästan att jag tror honom. För, trots allt, kollektiva erfarenheter är – kanske ännu mer än individuella – formativa händelser. De kan omskapa tankesätten och perspektiven i en hel nation, i en hel generation, för alla som är med och delar dem. Ikväll, innan det ekonomiska systemets villkor åter gjort sig påminda, vill jag tro att sånt kan inträffa.

DN1,2,3,4,5. AB1,2,GP