Men vad ääär nu detta? Det skulle ju bli så bra för alla med valfriheten! Hur kommer det sig att vi istället får denna en följetong av rapporter om växande klyftor, försämrad service, stigande priser och vanvård?
De senaste dagarna har givit några exempel på vad vinsintressen i omsorgssektorn leder till. Och visst är driftsformen en grundläggande komponent som måste diskuteras.
Men det är också nödvändigt att vi vågar diskutera problemen med kundvalet som sådant. Vad som händer då konsumentens valfrihet blir modell för relationen mellan utförare och brukare istället för medlemmens medbestämmande.
För nu börjar vi se vad valfriheten faktiskt innebär.
Istället för ge mer frihet till brukarna så har valfriheten blivit en tvångströja för oss konsumenter, men en frihet för företagen.
Vi brukare (eller ”kunder” som den påbjudna benämningen är) tvingas bli grävande journalister och ta reda på allt om utförarna, vi tvingas hålla oss redo att byta om vi blir missnöjda (var går gränsen mellan bra och dålig kvalitet? kan jag ställa mig i kö till nästa utförare redan nu?) och vi tvingas vada genom och genomskåda reklamfloskler i mängder. Väljer vi fel utförare har vi enbart oss själva att skylla.
För företagen är det tvärtom. Snarare än att fungera som ett incitament att ge kunderna en bättre tjänst och ett bättre bemötande (det som propagandan påstod skulle inträffa) har kundvalet mer och mer kommit att bli en perfekt ursäkt för företagen. Den används som ett argument för att slippa ge kunderna en bättre tjänst och ett bättre bemötande.
Det senaste exemplet är Caremas instituionaliserade vanvård av äldre. Kritiken mot företaget bemöts med ett konstaterande som liknar en axelryckning: ”Om de inte är nöjda så kan de alltid lägga in sig någon annanstans.” Vilket möjligen är riktigt i teorin, men i praktiken naturligtvis närmast omöjligt. En 93-åring flyttar bara en gång.
För företaget öppnar enbart själva existensen av kundvalfriheten en dörr till en moralisk undanflykt: kunderna har själva valt oss. Sålunda tvingar vi inte på någon vår vanvård.
På det viset kan företagen vända sig från inte bara det moraliska ansvaret utan också slippa ifrån ansvaret för krångliga eller besvärliga kunder. Den enklaste strategin för ett företag med en ”besvärlig” kund, en kund som kanske bråkar om sina rättigheter, som kanske kostar mer i drift än vad den genererar i intäkter eller kanske uppmanar andra kunder att organisera sig och ställa krav på utförandet, är att helt enkelt driva bort kunden. Om du inte är nöjd får du söka dig någon annanstans, du har en valfrihet, så använd den då!
Så kunde trots allt inte den gamla offentliga verksamheten, som hade sina brister, göra. De kunde inte be en bråkstake försvinna, de var tvungna att stå ut också med de besvärliga brukarna, som kände till sina rättigheter.
Och det är bra för alla oss andra. För de besvärliga brukarna fyller en viktig funktion för brukarkollektivet. Också den som inte själv skulle höja sin röst och kräva sin rätt har en väldig nytta av att de besvärliga kunderna stannar kvar och tar fighter som tvingar fram förbättringar..
När det blir mycket lättare för personer som värnar om sina rättigheter och sina intressen att fly än att stanna kvar och fäktas, då blir det också färre som fäktas. Då försvinner en viktig drivmotor för kvalitetsutveckling.
På ickemarknader som omsorgsmarknaden, med en oelastisk efterfrågan, där behoven konstant är större än utbudet, är strategin med en undermålig service närmast helt riskfri. Förlorar du en kund står hundra i kö. Det samma är fallet med exempelvis banktjänster där de stora bankerna tävlar i att behandla sina kunder som skräp. Ett drygt bankbemötande är ingen skandal, det är en regel.
Kundvalfriheten innebär att brukarna får mindre rättigheter.
Kundvalfriheten innebär att företagen har mindre skyldigheter.
Genom kundvalet ändras relationen mellan brukare och utförare. Och när valfriheten går in och lovar stort och flott om allt den ska ge, smiter samtidigt den reella makten över verksamheten ut bakvägen. Valfriheten leder därför inte till en bättre service eller bättre kvalitet – utan till raka motsatsen.
Alternativet till detta tillstånd av fullständig ansvarslöshet och kvalitetsförfall är en omsorg och service där brukarna istället för ”konsumentens valfrihet” ges medlemmens inflytande och delaktighet. Där barriärerna runt verksamheten – de som privatiseringarna rest allt högre för att ”skydda företagets intressen” – ersätts med transparens och tillgänglighet – med demokrati.
Det vore välfärd 2.0.
11 november 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Erik:
Vore det inte bättre att riva upp alla privatiseringar och återinföra dem i offentlig regi? Du "glömde" nämna det i inlägget.
Valfrihet? Jag kan väl för helvete inte flytta min dementa morsa två gånger om året för att hon skall kunna överleva! Att dessutom flytta omkring en dement är inte bra det heller. Hur skall jag göra för att inte skada min mor i detta systemet?
Det är bara en faktor som saknas i det här resonemanget, i övrigt är det perfekt. Och det är att denna förbannade valfrihet har infekterat även de offentliga verksamheterna, så att man inte ens där har någon rätt som medborgare. Även där sätter man i system att driva bort de "besvärliga". Inte på grund av illvilja, utan för att det är en policy - s.k. New Public Management - som har bestämts på överordnad politisk nivå.
Det kommer ingalunda att bli bra bara för att man sparkar ut de mest uppenbara privata profitörbolagen som Carema, så länge man inte begriper inom stat och kommun vad offentliga tjänster är till för, och att merparten av dem inte kan fungera enligt marknadsprincipen.
Jan: Det är precis min poäng, kundvalet är en kontraproduktiv princip oavsett om den bygger på privata utförare eller enbart offentliga dito. Kundvalsmodellen genererar destruktiva incitamentsstrukturer och erbjuder ett billigt sätt att smita från problem istället för att bedriva en verklig verksamhetsutveckling.
En annan aspekt på marknadsifieringen är att detta såldes in som det självreglerande, självjusterande systemet med stort s. Nu skulle ingen vårdpersonal eller nån utförare överhuvudtaget kunna såsa runt och slöa eller vara ansvarslös utan konsekvenser, det skulle de oslagbara marknadsmekanismerna se till. Rätt enkelt och lättsmält budskap förstås, som givetvis kunde ställas mot de problem som fanns inom det offentliga. Också en typisk teknokratdröm om det perfekta systemet som skulle göra arbetsmoral, etik, yrket som ett kall osv. obsoleta och obehövliga.
Man förstår att div. betongsossar och bokstavsvänster med grund ideologiförståelse kunde byta fot så lätt.
Erik:
Ett mycket bra inlägg - igen.
Jan Wiklund:
Det finns ytterligare en viktig skillnad mellan privata företag och offentligt ägda, meddelarfriheten. Den ger i alla fall en viss möjlighet att somligt avslöjas, för i praktiken är det oftast bara personalen som kan veta hur de gamla behandlas. De där omtalade kontrollerna kan man gömma, för vad personal gör när de är ikattagna och när de inte är det år ofta nog inte samma sak. Tro mig, jag vet.
Det är skandal dessutom att meddelarrätten inte infördes som lag, att gälla alla företag som utför sysslor för skattebetalarnas pengar. Sådant arbete ska inte vara företagshemligheter.
Sen, valfriheten är bara en illusion i större städer, och inte ens en illusion på mindre orter där det bara finns en utförare och inte kommer att finnas fler eftersom "kundunderlaget" inte föreligger.
Skicka en kommentar