10 miljarder på 10 år?

I sitt öppningstal till s-kongressen aviserade Göran Persson 10 nya miljarder till äldreomsorgen. Ett välkommet initiativ, men Persson var väldigt väldigt försiktig: de 10 miljarderna skall tillföras under en 10-årsperiod. Det blir en miljard om året, vilket med en normal tillväxttakt motsvarar ungefär 1% av den årliga BNP-tillväxten. Det är, ärligt talat, ingenting.
Denna propagandapolitiska spott i mississippi har presenterats som en satsning.

Vart är den granskande journalistiken som skingrar dimridåerna? Den finns inte på SVT i alla fall. Reportern på Aktuellt 21 igår, lördag, frågade istället Göran Persson var han skulle ”hitta tio miljarder”?
Det kan låta som en neutral fråga från en journalist som försöker bena ut i högen med valfläsk, men det är i själva verket ett exempel på hur ekonomijournalistiken konsekvent vinklas från höger. Vi har här alltså en minimal ”satsning” som inte ens kommer i närheten av att motsvara den genomsnittliga tillväxttakten i ekonomin. Istället för att kritisera Persson för sin brist på ambitioner, så frågar journalisten hur det skall finansieras. Valet av angreppsvinkel avslöjar perspektivet.

Så här reproduceras en samhällelig problemformulering. Regeringens prioriteringar hade förstås sett fundamentalt annorlunda ut om journalisterna på sveriges tyngsta medier ettrigt ställde frågorna: ”Varför satsar ni inte MER? Det här är ju inte tillräckligt? Det motsvarar knappt inflationen! Erkänner du att detta i praktiken är en nedskärning?”

Istället säger de alltså: Hur skall ni lyckas finanisera detta?

Ja räkna innantill för gudsskull. Utan att höja en enda skatt skulle det med dagens tillväxttakt finansiera sig självt.

I övrigt var Perssons öppningstal till s-kongressen en uppvisning i socialdemokratisk valårsretorik. Persson är mästare på att stryka de flesta medhårs på ett mycket övertygande vis. Läser man talet som det står skrivet ser man dock att det är mycket av tom – men ganska vacker – retorik. Vänsterpolitiken man går och väntar på skulle kunna läsas in där bland fluffet. Men inga konkreta löften ges, inga förpliktelser finns. Han kan göra det motsatta. En hal jävel. Vänsterpartiet behövs verkligen.

Demokratins entreprenörer

Landet är fullt av dom: helt vanliga människor med huvudet fullt av fantastiska idéer och konstruktiva förslag till förbättringar. En särskild typ av dom hyllas ofta, de driftiga entreprenörerna, de som lägger sin energi i det privata näringslivet och startar nya företag.

Visst är det bra med entreprenörer, men än mer imponerad blir jag då jag möter människor som istället fokuserar sitt tänkande kring hur allmänna nyttigheter kan utvecklas. De är också en typ av entreprenörer, men deras betydelse för samhällsutvecklingen är sällan ordentligt uppmärksammad, får inte den uppmärksamhet de förtjänar. Vilket antagligen inte gör dem särskilt mycket, det ligger bara i deras natur att ha goda idéer och förbanna det som fungerar dåligt.

Det är folket som inte använder sig av förslagslådorna på arbetsplatsen utan istället ringer till chefen och säger: ”Såhär kan ni inte göra, därför att...”

De har alltid överlägsna argument på sin sida och en odiskuterbar sakkunskap som bygger på mångårig yrkeserfarenhet och ett djupt engagemang i andra människors välfärd och i samhällets organisering.

Vi behöver de här människorna som funderar över samhället och det allmänna. De som svär framför TV:n och skriver mail till fan och hans moster när de blir upprörda. Demokratins vatten, eller snarare: grindvakter.

Igår träffade jag en fyrbarnsmor som för något år sedan skrev till partierna och föreslog en riktad sänkning av arbetsgivareavgiften för företag som anställer långtidsarbetslösa. Hon argumenterade vältaligt och genomtänkt för förslaget, gick igenom motargumenten och bemötte dom övertygande. Några riksdagsledamöter ringde upp henne och ville att hon skulle förklara mer.

Det gick en tid och sedan dök precis det hon föreslagit, i stortsett blåkopierat, upp i en proposition från regeringen. Nu är det beslutat av riksdagen och skall bli verklighet. Hur försöket utfaller återstår att se, jag skall följa det med spänning. Själv menade hon att om det inte fungerar eller utnyttjas på fel sätt av arbetsgivare så skall det försvinna. Men hennes argumentation var att risken för det var liten, det handlar om att öka just gruppen långtidsarbetslösas möjligheter att bli utvalda till arbete. Idag blir långtidsarbetslösa bortvalda av arbetsgivare just därför att de varit arbetslösa länge. En stigmatisering som måste brytas.

Den idé som föddes i hennes huvud kommer snart påverka tillvaron för tusentals medborgare.

Det fantastiska med demokratin är just denna multiplikatoreffekt som kan uppstå för en god idé när den slussas via det gemensamma: det behövs inget mellanled av riskkapital, ekonomer och personliga chansningar. En fyrbarnsmor behöver inte sätta sin tillvaro på spel för sin goda idés skull, hon argumenterar istället rakt in till demokratins högsta mötesrum.

Det är just så demokratin skall fungera – öppen, mottaglig, lyssnande.

Och full av förslagsställare, runt om i radhus, höghus och låghus, som blir förbannade på något, sätter sig ner och samlar argumenten, skriver till den valda ledningen och förändrar verkligheten.

"Irakiskt polisbefäl misstänkt för tortyr"

"Irakiskt polisbefäl misstänkt för tortyr"

Så lyder rubriken till en artikel på DN.se, texten fortsätter:

"De två brittiska soldater som under stor kalabalik greps i Basra i september spionerade vid tillfället på ett irakiskt polisbefäl som misstänks ha torterat fångar med en borrmaskin, säger brittiska militärkällor till The Sunday Telegraph.

[...]

Soldaternas övervakning av en mäktig polischef ska ha inletts efter det att ett lik av en tidigare fånge från Jamiyatfängelset hittats utanför Basra i våras. Liket hade borrhål i skallen, händerna och benen. Britternas källor pekade ut en polischef som misstänkt för tortyr i Jamiyat.

Londonregeringen tros enligt The Sunday Telegraph vara mycket oroad över uppgifterna, eftersom återöppnandet av det ökända Jamiyat var ett brittisklett prestigeprojekt."

Alltså ursäkta men vad fan... hur i helvete kan DN förmedla en sån här uppenbar propagandanyhet utan ens en kommentar om trovärdigheten? Tror DN själva på innehållet?

De två brittiska undercoveragenterna greps av Irakisk polis i en bil som innehöll raketvapen, sprängmedel och detonatorer.

OM man vill spionera på en egenmäktig polischef skickar man knappast två britter hjälpligt utklädda i "huvudduk" till att se ut som Irakier. Och man skickar dom INTE i en bil fullastad med sprängämnen. Det är ju så idiotiskt att inte ens dupontarna skulle försökt sig på det.

DN agerar återigen ockupationens okritiska och korkade förlängda arm. Fy fan för svenska media.

New Age Kapitalism

"Negativa vibrationer på börsen" - rubrik i dagens GP.

Kanske finns det hjälp att få här?

Är vår beredskap god?

Hon finns i alla rum – i luften dom andas.
Hennes kyss på deras mun.

Låt oss hoppas att torsdagen den 12 oktober 2005 inte blir ett historiskt datum. Det skulle isåfall bli som en mycket svart dag. Igår bekräftades de första tre fallen av fågelinfluensan i Europa, i Rumänien. Vid lunchtid konstaterades också att det fågelvirus som påträffats i Turkiet är av den dödliga sort som kan drabba människor.

Nyligen bekräftade ett forskarlag i USA att Spanska Sjukan, som bröt ut 1918 och tog livet av 40 miljoner människor, var en variant av fågelinfluensa. Det har skett förr att den här jäveln muterat.

Det finns ännu inga etablerade metoder för att tillverka fungerande vaccin mot just fågelinfluensa. Det finns däremot fungerande mediciner som biter, men de är dyra och det saknas lager. Lager behövs – när influensan slår till går det blixtsnabbt.

Influensavirus karaktäriseras just av att dom smittar genom luften, och innan symptom hunnit visa sig. De är med andra ord extremt svåra att isolera när de väl fått fäste i tätbebyggda områden.

Just därför är de årliga influensaepidemierna – med virus av betydligt ofarligare slag – så omfattande, de slår ut hela städer. Vi kommer på fötterna igen tack vare hög hygienstandard och en allmänt god hälsa, men vad händer när influensaviruset är elakartat?

Inget av detta sagt för att leka domedagsprofet, men inte fan kan man säga att vår beredskap är särskilt god när det saknas såväl lagrade mediciner som metoder att snabbt få fram ett vaccin. I det läget är en nollställd eller riskförnekande inställning från högsta ledningen inget annat än ett svek. Regeringens yttersta och äldsta uppgift är att ha en krisberedskap för att skydda oss just i händelse av att det värsta scenariot inträffar.

Att kriskapaciteten i den nyliberala staten är gravt nedrustad blir vi påminda om titt som tätt, Tsunamin och stormen Gudrun blottlade en stat som backat från sitt ansvar, som nedrustat sin kapacitet att hantera det oförutsebara (som i själva verket aldrig är oförutsebart, vi vet ju att katastrofer inträffat, inträffar och kommer inträffa) till ett minimum. Erfarenheterna av de två händelserna borde mana till viss misstänksamhet när regeringen säger att läget är lungt.

Let’s not asume.

Andningspaus

Hösten går i luften. Sverige är vackert, kanske är det som vackrast just nu.

Morgondimman lättar över småländska höglandet och den magra jordens skogar och urtidssjöar uppenbarar sig för ögat. Den sjunkande nattemperaturen har målat in en massiv dominans av guld i björkarna. Här och där tronar en ensam solitär av ädellöv i en stenig hage, en anspråkslös tavla målad av generationers kamp med att röja på platsen, göra i ordning, skapa kultur.

I de här markerna gick Valter Sträng, Vilhelm Mobergs alter ego och funderade över tillvaron. Just funderade gjorde han i skogen. När han kom till stan blev han politiskt aktiv, i stan fanns kampen.

Sådan kan hela mänsklighetens sentida historia skrivas. När vi kom till städerna, då uppfann vi politiken för att hantera den särskilda typ av maktrelationer som uppstår i den särskilda typ av samhälle som urbaniseringen och - i första hand - industrialismen skapar. Idag finns politiken överallt, också över de här skogarna svävar den.

Politiken är på gott och ont. Perspektivet i den politiska världen krymper hela tiden i takt med att konflikterna blir skarpare. Den politiska människan har blicken riktad mot nästa utspel, förbeder redan nästa reaktion på nästa fientliga framstöt. Och den politiska världen är oförmögen att formulera målsättningar som sträcker sig bortom nästa mandatperiod. Det sista låter som en klyscha men just så är det ju faktiskt.

Och samtidigt: politiken har byggt värdiga bostäder åt alla i det här landet. Ur politiken föddes ord som folkhem och kafferast.

Vi lever på en flisa av tillvaron - både geografiskt, tidsmässigt och politiskt. På den här flisan, skonad från stormaktsambitioner och konflikter mellan mäktiga imperiers intressen, har det formulerats en fungerande samhällsmodell, som trots sina många brister satt medborgarna i relativ samklang med jorden och med varandra.

Som vänster är man inte nöjd där. Vi är fortfarande nekade tillträde till de avgörande verktygen för att forma våra egna liv, välfärdsstaten har alltid existerat på nåder av de ekonomiskt mäktiga, klyftorna har ökat de senaste decennierna och tvillingparet nyfattigdom och nyrikedom är en del av verkligheten även på den här flisan. Vi lever i en tid av orealiserade möjligheter. Men dock: det finns något betydelsefullt att vara stolt över.

Det här är vårt land, ditt och mitt land, som Pete Seeger sjunger. Det mest befriande med att komma ut ur städerna några gånger om året är just återupptäckandet av att landet i praktisk mening är en allmänning för oss som bor i det. Inte bara utsikten över höstskogen tillhör mig, även svampen och bären som finns i den och markerna är mina att vandra i. Om man bara vet om att de finns där.

Att komma ut ur städerna innebär också att för den stund lägga klasskonflikten åt sidan och uppleva tillvaron som den är, utan att skuggas av människornas maktstrukturer och exploateringsapparater. Det är en ynnerst att leva i ett land där det finns sådana platser. Ett liv i och runt de ockuperade områdena i dagens Palestina handlar just om att leva i en verklighet där det inte finns någonstans att andas ut utan att samtidigt påminnas om sitt underordnade människovärde. En sådan existens bryter ner människan. Göder desperationen. Ett krig utan ögonblick av stillestånd är ingen tillvaro: det är ett helvete. Där finns ingen tid eller plats att skriva poesi om annat än kampen själv. Av nödvändighet måste konstnären och poeten på sådana platser fokusera hela sin kraft på kampen. Men inte här.

När man återvänder från den svenska höstskogen och återigen möter dem sprawlande staden blir man (nå, jag) än mer övertygad om behovet av att slå vakt om att det här landet inte skall få förbli en nyliberal lekstuga, att skönheten om hösten och våren skall komma alla till del, finnas tillgänlig för alla. Att samklangen mellan människor och jord måste försvaras. Att framtiden inte skall få begravas med de avskaffade löntagarfonderna och de upprivna reformerna.

Tack höst, för andningspausen.

Tänk på barna nerigenom!

Så beskrev en krönikör i GP uppmaningen hon som barn fick av sin mamma när hon inte åt upp maten. På något vis en rörande bild av den typiskt svenska horisonten: ”barna nerigenom”. Som barn genomskådade man bristen på logik i resonemanget. Hur kan det hjälpa dom som inte har någon mat om jag som inte ens är hungrig tvingar i mig det här?

Förmågan att se sig själv i andra – solidaritet – må vara en kulturell produkt, men det är en mäktig drivkraft som påverkar vårt handlande mer genomgripande än vad vi är medvetna om. I tusentals situationer varje dag tar vi hänsyn till andra människor, inte utifrån en kalkyl om vad som gynnar oss själva - utan på ren (socialiserad) instinkt. Allt i från att hålla upp dörren till den som kommer bakom till att göra ett litet val att släcka en lampa i ett tomt rum på kontoret.

Förmågan att se sig själv i andra – även på långa avstånd – är i beroende av att vi lärt oss, eller givits möjligheten att identifiera oss med dem. I den västeuropeiska bilden av världen har befolkningen i Pakistan regelmässigt framställts som såpass annorlunda att det blir svårare att se sig själv där. Zooifieringen begränsar möjligheterna till att skapa bred solidaritet.

Så var det inte i USA när Katrina slog till. Då var det lätt att se sig själv evakuerad till jättestadion som förlorade el och vatten.

Det är en naturlig begränsning i den solidariska instinkten att dess utbredning inte är lika i alla riktningar. Döda danskar räknas inte heller lika mycket som döda svenskar. Men det är också ett politiskt ansvar att förmå se förbi den begränsningen och garantera att hjälpen kommer fram till alla katastrofer.

Nu är det nödvändigt att fokusera sina tankar på barna nerigenom - Pakistan. 50 stycken Katrinas och en halv tsunami har just ödelagt en hel landsända i ett av världens fattigaste länder. Det är också nu världsorganisationen kommer som mest till sin rätt. Stöd FN:s hjälpinsatser!

Svart vatten

Fick veckomailet från Blackwater Incorporated i brevlådan igår. Blackwater är ett av de legoknektsföretag som genomför och upprätthåller den amerikanska ockupationen i Irak.

De är några stycken som delar på kakan, de andra entrepenörerna har namn som DynCorp, Intercon, American Security Group, Blackhawk, Wackenhut och Instinctive Shooting International (ISI).

Kriget – inte bara i Irak, krig i allmänhet – är ju till växande del privatiserat, till glädje för både amerikanska staten (som slipper räkna in de privata liksäckarna i sin förluststatisitk) och säkerhetsföretagen (som badar i kontraktspengar). Idag finns minst 10 000 utländska fotsoldater och säkerhetsfolk i Irak under privata kontrakt.

Blackwater grundades 1997 av en tidigare marinkårssoldat. Man beskriver sig själva som “a turnkey solution provider for 4th generation warfare”. Sin företagsvisions sammanfattar man kort och gott: ”To support freedom and democracy everywhere.”

Ambitiösa och välmenande killar alltså, som med just nu glider runt på Bagdads gator och garanterar frihet och demokrati. Man har även fått federala och privata kontrakt för att med skarpladdade vapen ”upprätthålla ordningen” på gatorna i New Orleans efter Katrina.

Ett reportage om dessa paramilitärers egensinniga tolkning av människovärde i New Orleans finns publicerat i The Nation. En av Blackwaters tungt beväpnade snubbar i New Orleans konstaterar i reportaget:

"This is a trend. You're going to see a lot more guys like us in these situations."

Självklart kommer vi få det. Och Blackwater lär vara med och dela på kakan, man har sett till att ha goda kontakter med administrationen, bland annat gav dess styrelseordförande och grundare Erik Prince gav 80,000 dollar till Bushs presidentvalskampanj 2000, även om han tidigare uttryckt sina reservationer mot den äldre Bush:

“A lot of things I didn't agree with--homosexual groups being invited in, the budget agreement, the Clean Air Act, those kind of bills.”

Man kan väl utgå från att om Blackwaterfolket tror att de äger världen i New Orleans så är det ungefär 10 gånger värre i Irak, där handlar det ju trots allt om inte om amerikanska medborgare (”människor”) utan om araber, potentiella terrorister i varje gathörn.

Den här veckan bjöd brevet i min brevlåda inte bara på de vanliga platsannonserna (någon som funderat på en karriär som Protective Security Specialist eller Designated Defensive Marksman?) utan också på en lång lovsång till privatiseringar och kapitalism. Blackwater ser sig själva inte bara som en ekonomisk och praktisk byggsten i det militärindustriella komplexet, utan även därtill som en politisk aktör med ideologiska ambitioner. Man uppmanade sina läsare att ta del av en utförlig argumentation för fullständig privatisering av – allting:

“For the free market to prevail, however, its friend would sooner or later have to devise a strategy for dismantling socialism. Theoretical critiques, though essential to winning the intellectual battle, would have to be supplemented by practical methods of taking what was made "public" and restoring its "private" state. In other words, what had been "socialized" would have to be "privatized".

Det privata säkerhetsföretaget argumenterar för privatiseringar, inget underligt med det, men det går inte på långa vägar tillräckligt fort i USA tycker artikelförfattaren Lawrence W. Reed:

“At the federal level, little has been privatized but much could be. The power bureaucracy and special interest groups that support the status quo is greater in Washington, as a rule, than it is at the state or local level. Proposals to privatize everything from Social Security of federal lands to mail delivery are now on the table, but they undoubtedly await a more friendly White House.”

Kanske var det frustrationen över motståndet mot att privatisera sociala trygghetssystem och postväsende på hemmaplan som fick Paul Bremer att göra slag i saken där inga demokratiska processer kunde bromsa honom och utfärda sin genomgående privatiseringsorder i Irak den 19 september 2003. Det man inte kan få hemma fixar man på de ockuperade områdena:

- Plattskatt, ännu bara Republikanernas våta dröm att få genomförd i USA.
- Privatisering av alla statliga företag.
- Fullständiga rättigheter för utländska företag att äga Irakiska företag.
- Fullständiga rättigheter för utländska företag att ta sina vinster ut ur landet.
- Öppnandet av Iraks banker för utländskt ägande.
- Utplånandet av i stort sett alla handelsregleringar.

Endast olja undantogs från denna privatiseringsorder, varför kan man ju gissa med röven.

Paul Bremers beslut påminner om den nyliberala sandlåda som USA sanktionerade i Chile efter militärkuppen. USA startar krig för att kunna öppna ekonomiska experimentverkstäder.

Blackwater är idag verksamma på den marknad Paul Bremer skapat i Irak. Därmed har ockupationen blivit ett självändamål för starka ekonomiska intressen. Blackwater är ett snabbt växande företag, de senaste åren har man vuxit med upp till hundra procent om året. New Orleans och Bagdad är bara några av de platser där man är verksamma idag, man har nyss byggt färdigt USA:s största paramilitära träningsanläggning så framtiden ser ljus ut.

Eller mörk. Perspektivet är lite beroende av vilken sida om gevärspipan man råkar befinna sig på.

D som i diktatur

Foto: Wikipedia

Problemet är inte innehållet, utan formen. Det är Margot Wallströms grundtes när hon för EU-kommissionens räkning skall göra något åt den trista och negativa attityd folken i Frankrike och Holland visade när de röstade fel till konstitutionen i våras.

I en intervju i GP den 8 oktober förklarar Margot Wallström sitt förslag, plan D (som i ”dialog, debatt och demokrati”).

Enligt GP:s reporter inneåller plan D ”en mängd innovativa förslag om ökat utbyte av idéer, åsikter och kunskap.”

Exemplen: Margot Wallström se ett ”pärlband av mötesplatser”, hon vill att ”EU:s politiker och tjänstemän använder ett mera begripligt språk”, hon vill att EU:s medborgare skall kunna ringa ”direkt till Bryssel och kunna ställa alla sina frågor och få svar direkt - kostnadsfritt”.

Observera: Kostnadsfritt.

Ja det lär ju förändra saker och ting. En direktlinje till en tjänsteman i Bryssel var precis vad folket krävde i Frankrike och Holland.

GP:s reporter har hunnit provat tjänsten och han är nöjd:

”Denna service, Europa Direkt är redan igång. Jag ringde 0800-67891011 från London igår och kunde inom några sekunder få ställa mina frågor till en svensktalande medarbetare.”

Lägg nu numret på minnet, allihop.
Nästa gång ni behöver lite demokrati, who you gonna call?

Man skall vara medveten om att det är tunga frågor Margot Wallström har hand om.
EU, hela Europa, står vid ett vägskäl. Kommer signalerna från folkomröstningarna respekteras eller tänker man köra vidare som planerat? Hur ska EU reagera på att folket i två av ursrprungsländerna med bred marginal avvisat det fortsatta bygget av kapitalets förenta stater? På vilket vis ämnar man lägga om kursen? Hur svarar man på kritiken mot den nyliberala stabilitetspakten, hur reagerar man på att folket sagt nej till pasarellen, flexibilitetsklausulen och EU-rättens överordnande över nationell lagstiftning?

Den enda reaktion vi sett hittills är ett föraktfullt uttalande från Stats- och regeringscheferna direkt efter folkomröstningen i Holland:

"Vi har noterat resultaten av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Vi anser inte att dessa resultat ifrågasätter medborgarnas positiva inställning till det europeiska bygget. Medborgarna har dock gett uttryck för sina betänkligheter och sin oro, vilket vi måste beakta. Det är således nödvändigt att gemensamt tänka över situationen."

Efter det här sagolika uttalandet gjorde statscheferna en grandios exit från rampljuset genom att meddela att EU nu tar en "time-out” för ett år av ”eftertanke”.
I hockey tar man vanligen time-out för att diskutera hur man skall köra över motståndarna.
Man kan också ta time-out för att motståndaren skall tappa fokus.
Det är väl ungefär vad EU-ledarna hoppas på.

Och nu befinner vi oss alltså mitt i Time-outen. Det är tyst från Bryssel. Men Margot Wallström har hunnit fundera lite. Kursen säger hon ingenting om, den ligger uppenbarligen fast. Men folks bild av EU måste bearbetas:

”Vi har faktiskt diskuterat om det är så klokt att låta alla män i mörka kostymer rada upp sig framför kamerorna efter varje toppmöte.”

Ja, det vore ju ett konkret svar på folkets nej till konstitutionen: inga fler fototillfällen. Bra åtgärd... Det kan ju också vara så att problemet inte är själva fotograferingstillfället eller färgen på herrarnas kläder utan det faktum att EU är just en klubb för maktens män. Om de sedan klär sig i svart kostym eller bling bling och baggy pants spelar faktiskt ingen roll.

Margot Wallströms redogör vidare för plan D:

”EU skall bli mera närvarande i medlemsländerna. Genom att lyssna mera, förklara bättre och vara lokalt synliga skall kommisionärerna bygga nätverk bland institutioner, organisationer och enskilda medborgare.”

Man kan se framför sig hur kommissionärerna dyker upp på ABF-cirkeln, tar en kopp kaffe och diskuterar demokratins utveckling. Tja, jag vet inte. Charlie McCreevy gjorde ju i alla fall ett försök när han besökte Sverige förra veckan och förklarade krig mot svenska kollektivavtal.
Han var ju i alla fall lokalt synlig.

”EU skall fortlöpande diskutera hur man kan vitalisera demokratin, förkorta avstånden till medborgarna och göra unionen bättre förstådd – och därmed mera populär – bland fler européer.”

De fattar verkligen inte. Margot Wallström vill göra unionen ”bättre förstådd”. Säg det rakt ut: de som röstade nej till konstitutionen hade helt enkelt missuppfattat allting. Ja, vänta förresten, Margot Wallström säger just det lite längre fram i intervjun:

”Det är sunt att vara skeptisk, [...] samtidigt handlar många invändningar om missförstånd eller okunskap.”

Tillsist, ”pärlbandet av mötesplatser” som Wallström utvecklar sina tankar kring:

”Levande folkhögskolor med kurser, konferenser och utbildningar med olika Europateman. Människor av alla slag och olika bakgrund, en salig blandning, träffas för att växa tillsammans.”

Den sista meningen är komisk. Nästan lite frireligiös.

Den första meningen är däremot bara otäck. Vad hon säger är att det skall bli ännu mer pengar till propaganda kring Europas ”gemensamma värden” och vår "specifikt gemensamma historia”.

Halvvägs in i time-outen är det här det bästa dom kunnat prestera.
Plan D som i... Diktatur? Dumhet? Dynga?

Johan Norberg och sanningen

Foto: Ann Ek, bilden är beskuren

Dogmaliberalen Johan Norberg gled in med en debattartikel på DN:s redaktion i torsdags och fick den omgående publicerad på debattsidan. I syfte att demonstrera hur den inbillska 68-vänstern indoktrinerat svenska folket med sin trista svartsyn på tillvaron, har han låtit Demoskop ställa 8 ”kunskapsfrågor” om världsutvecklingen till slumpvis utvalda svenskar.

Norberg blir "chockerad" när det visar sig att en majoritet av de tillfrågade svarar fel på alla hans frågor. Vilket beror till lika delar på

a) att frågorna är helt störda, och
b) att Norberg läser ”facit” på sitt eget vis.

Först ut är fyra frågor om miljö: ökar eller minskar mängden skogsmark i i-länderna, föroreningar i floder och sjöar i Europa, luftföroreningar och antalet oljeutsläpp i världen.

Som man frågar får man svar. Johan Norberg söker med frågorna möjligheten att påstå att människor omfattas av en onödig pessimism. I den fria kapitalismen rör sig saker åt rätt håll, folk luras bara att tro motsatsen. Och, ser man på, det blev precis som Johan visste att det skulle bli: en majoritet av de tillfrågade trodde att skogarna fortfarande krympte i i-länderna när det är tvärtom.

Därmed är upplägget serverat och Johan Norberg sätter smashen: miljömaffian har indoktrinerat folk med skräckpropaganda.

Men frågan är som sagt idiotiskt ställd. Många är mer eller mindre medvetna om att det pågår en avskogning av jorden, färre håller reda på hur den fördelar sig mellan länderna. Mängden skogsmark i i-länderna har mycket riktigt vuxit under de senaste 20 åren. På samma gång har den krympt raskt i övriga världen.

Globalt sett har skogarna krympt med 450 miljoner hektar under de senaste 30 åren. Den globala nettoförlusten under 90-talet var 12,5 miljoner hektar mindre skogsmark, per år. 37 länder – framförallt i ekvatorialregionen – förlorade 10% eller mer av sin skogsmark under nittiotalet. Allt enligt FAO.

Satt i det perspektivet är det inte ett tecken på global utveckling att den rika världen slår vakt om sin skogsmark, det är snarare ett tecken på att försörjningsbördan framgångsrikt förskjutits över till de fattiga länderna. I-länderna har exporterat miljöproblemen och snyggat upp på den egna tomten.

Efter de märkliga miljöfrågorna är det dags för några frågor om global fattigdom. Norberg hoppar upp på sin nötta käpphäst, han skriver:

”73 procent av svenskarna tror att undernäringen har ökat i u-länderna sedan 1980. Men under den tiden har andelen undernärda enligt FN:s jordbruksmyndighet minskat från 28 till 17 procent - med drygt 100 miljoner människor”

Vad är då sanningen? Ja FN:s ”facit” går inte att tolka entydigt på det vis som Norberg vill ge sken av. Bilden blir olika beroende på vilken period man tittar på och vilken geografisk avgränsning man väljer att göra. Sanningen är att under de senaste fem åren har antalet undernärda ökat, konstaterar FN i sin rapport Food insecurity in the world 2004:

“[During] the second half of the decade, the number of chronically hungry in developing countries increased at a rate of almost 4 million per year, wiping out two thirds of the reduction of 27 million achieved during the previous five years.”

Under den första halvan av 1990-talet minskade antalet undernärda i utvecklingsländerna med 27 miljoner för att sedan alltså öka igen. Men om minskningen under första halvan av 90-talet måste också sägas att den var mycket skevt fördelad, Kina och Indien reducerade genom aktiva statliga program antalet undernärda med totalt 63 miljoner. Samtidigt ökade undernäringen i resten av utvecklingsländerna med 34 miljoner.

Mycket sifferexercis blir det, men man kan sammanfattningsvis konstatera att de senaste 10 åren ger en blandad bild. I stort sett har utvecklingen stått stilla.

Och denna frånvaro av utveckling är egentligen det verkligt uppseendeväckande, då den ekonomiska tillväxten i de utvecklade länderna under samma period varit god. Kostnaden för att utrota hungern sumerar sig enligt FN till ynka 13 miljarder dollar. Det är mindre än den summa, 17 miljarder dollar, som konsumenter i Europa och USA årligen lägger på husdjursmat.

FN konstaterar att gemensamt för de länder som lyckats minska svälten är att man arbetat med en medveten strategi för fattigdomsbekämpning:

”These countries have also led the way in implementing a twin-track strategy to attack hunger – strengthening social safety nets to put food on the tables of those who need it most on the one hand, while attacking the root causes of hunger with initiatives to stimulate food production, increase employability and reduce poverty on the other.”

Som exempel tar man den kommuniststyrda delstaten Kerala, som arbetat med en medveten strategi för att utjämna klyftor och undanröja hinder för egenutveckling istället för att boosta ekonomisk tillväxt med subsidier till transnationella företag:

"The Indian state of Kerala is often cited as a prime example of the virtuous circle of benefits from investments in education and nutrition. Since shortly after independence, successive governments in Kerala have made education a top priority. Special attention has been given to girls and women in rural areas.
The investment has paid off. Although Kerala is not one of India’s wealthier states, it ranks first in female literacy and school enrolment by a wide margin. Kerala also boasts the lowest rate of malnutrition among children and an infant mortality rate that is a fifth of that of the country as a whole."

Konstant undernäring beror inte på att det saknas resurser, det beror på att resurserna är bisart skevt fördelade. Och det, i sin tur, beror på den globala barbari som går under namnet kapitalismen. Undernäring existerar även i den rika delen av världen, (28 miljoner undernärda) där varuhusen är fullproppade med mat. FN konstaterar också att fattigdomen ökat i den rika världen:

"For 17 of 24 OECD countries in the 1990s research by the United Nations Children’s Fund shows a rise in child poverty, defined as living in a family with an income below 50% of the national median. This means that 40–50 million children are growing up in poverty in the world’s richest countries."

Svält, fattigdom och nöd behöver inte existera, men då krävs politisk handling som sätter ojämlikheten i fokus. Politiska beslut, statliga ingripanden, raka motsattsen till Johan Norbergs marknadsliberalism. Eftersom de nödvändiga politiska besluten saknas idag så uteblir den dramatiska förbättringen av människors förhållanden.

Så länge ingen förändring kommer till stånd är pessimismen svenska folket gav uttryck för i Norbergs undersökning inte särskilt förvånande, den är rent av befogad.

Låt den mana till handling.

Appropå etiketter

Stötte på en högst rimlig sammanfattning av den sentida kapitalismen, inte som system utan som ideologi:

"New-age capitalistic determinism"

Klockrent faktiskt. Artikeln i övrigt också klart läsvärd.

Lars Ohly och etiketten

Vi lever i en tid då på jakt i desperat behov av att etiketera uppfattningar. Inget konstigt med det, själv ser jag gärna etiketter på det mesta, det klargör ofta viktiga skillnader.

Men det är ingen lätt grej att få rätt namn på saker. Lars Ohlys försök att stå upp för att kalla sig kommunist har hittills inte fallit särskilt väl ut, av det enkla skälet att han inte har tolkningsföreträdet till etikettens uttolkning. Han skriver en sak på lådan och uttolkarna påstår att den innehåller någonting annat.

Jag har ibland undrat om det inte rent av hade varit smartare om Ohly stuckit ut hakan och kallat sig själv för en ”sann socialdemokrat”. Det hade utan tvivel retat gallfeber på Göran Persson och dessutom varit alldeles sant. Det är i allt väsentligt en traditionell socialdemokratisk politik vänsterpartiet stått för under 90-talet: välfärdsförsvar och upprustad offentlig sektor. Att partiet vill ta ett ytterligare steg och införa arbetsplatsdemokrati är också helt i linje med Wigfors och Palmes socialdemokrati, Palme deklarerade när det begav sig att det var

"dags att ta det tredje steget – den ekonomiska demokratin”

och Wigfors menade att:

”Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden."

Med en vänsterpartiledare som kallade sig socialdemokrat hade det antagligen också funnits ett större utrymme för en snabbare förflyttning av vänsterpartiets praktiska politik åt vänster. Som det varit nu har riksdagsgruppen varit livrädda för att bli utstämplade som kommunister och har därför agerat mer defensivt än vad som varit möjligt och önskvärt.

Kanske hade det dessutom varit ett effektivare sätt att tvinga socialdemokraterna att se över sina politik för att inte tappa fler väljare till vänster.

Det ligger annars nära till hands att tro det motsatta: accepterar vi att kommunismen görs obrukbart som ord så har vi tappat mark och världsbilden skjutits ytterligare ett steg åt höger.

Det ligger mycket i det. Vänsterpartiet bör ta striden mot försöken att skriva om historien. Vänsterpartiet gör rätt i att stå upp för det rimliga i att använda ordet kommunist som beteckning för en realistisk systemkritisk vänster.

Men generalfelet är att man tvingats göra försvaret av etiketten till en huvudlinje. Det viktiga är politikens innehåll. Den nyliberala högersvängen i Sverige har inte genomförts genom att borgerligheten kallat sig själva nyliberaler. Tvärtom. Man har värjt sig mot begreppet. Den amerikanske författaren David Harvey menar att i en internationell jämförelse har den svenska nylieralismen i själva verket utmärkts just av att man gjort en "omskrivning":

Implementation of the upper-class agenda varied consequently. Thus one can speak of a "circumscribed" neoliberalism in the Swedish case

Det finns inte några riksdagspartier som presenterat ett renodlat nyliberalt partiprogram. Ett sådan skulle innebära, för att låna en sammanfattning från Frihetsfronten:

En minimal och så långt som möjligt frivilligfinansierad statsmakt med monopol på att tillhandahålla försvar, polis och domstolar, dock finns det här olika åsikter om hur långt man kan acceptera fri konkurrens mellan exempelvis olika vaktbolag och fristående förhandlingsdomstolar.

Men förskjutningen av politiken har ändå hela tiden gått i just den riktningen. Inte genom etiketter utan genom förskjutning av perception och politisk agenda. Björn Elmbrant sammanfattar i Så föll den svenska modellen på ett bra sätt hur socialdemokraterna påverkats:

”I riksdagen i januari 1974 [talade Gösta Bohman] om människors drömmar om en större valfrihet, ’att få förfoga över resultatet av sitt arbete, att själv få ta ansvar för sina handlingar...’ Bohman kallad detta för den nya individualismen.
- Den nya individualism som herr Bohman talar om är ingenting annat än den gamla egoismen, svarade Olof Palme. [...]
Tio år senare, 1984, belv emellertid valfrihet nyckelordet i Ingvar Carlssons idéprogram till den socialdemokratiska partikongressen. Och efter ännu ett antal år hade det som från början varit en bohmansk förgriplighet, att individualism inte nödvändigtvis var detsamma som egoism, trängt in även i motståndarnas hjärtan.”

De små orden bröt igenom, inte de stora etiketterna. Vänstern insåg försent den politiska kraften i ett tillsynes oskyldigt ord som valfrihet.

Valfriheten blev den murbräcka som sprängde den solidariskt finansierade och fördelade välfärden. Valfriheten sålde in allt från reklamradion till friskolorna, avregleringarna av telemarknaden och den grundläggande infrastrukturen. Valfriheten var nyliberalismens trojanska häst.

Ska man ha någon chans att nå politisk makt i Sverige måste man börja med att inse att vi lever i ett land där en majoritet av befolkningen vill se en socialdemokratisk politik. Inom denna folkmajoritet väljer ändå många att rösta på andra partier hellre än att stödja en patriarkal och stel socialdemokrati.

Det har Reinfeldt insett, och anpassat sin retorik därefter. Hade Reinfeldt istället i en Don Quijotisk gest kommit ut ur garderoben som nyliberal (vilket han i allt väsentligt är) hade han gjort bäst i att utrusta sig för en lång opinionsmässig ökenvandring tillsammans med Johan Norberg & co.

Därmed inte sagt att Norbergs nyliberalism inte fyller en viss funktion för det fortsatta vridandet av debatten åt höger. Men Frihetsfronten är just en front. De filosofiskt konsekventa (och dogmatiska) principerna kan bara utvecklas i landskapet utanför riksdagspartierna. Där det långsiktigt via sina smedjor och ditten och datten kan påverka tänkandet hos maktens nyckelgrupper. Men frihetsfronten går aldrig hem i folkhemmet. Och det gör inte etiketten kommunist heller. Inte idag.

Strategiskt finns det en del att lära av Reinfeldt. Det kan också vara ett sätt att vrida politiken åt vänster: låt det filosofiska utvecklandet och försvaret av kommunismen ombesörjas av andra än partiledningen. Stå upp för radikal och offensiv version av vänsterpolitik, en som tar strid med kapitalet, inte via etiketter utan via handling.

Saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar

Recension av Lena Sundströms debutbok, skriven till Folket i Bild:

Saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar

Under flera års tid har Lena Sundström varit den röst som burit upp gratistidningen Metros dagliga kolumn. Hennes penna har varit skarp, engagerande och rolig. Hon har gjort många tågresor kortare med vardagliga och politiska betraktelser som träffat mitt i prick. Nu har hon tagit klivet ut i bokformatet, ett steg som många vana kolumnister kan ha märkvärdigt svårt att klara av. Inte sällan händer det att boken blir en förlängd kolumn och plötsligt framstår poängerna och de bitska kommentarerna som gjorde sig så väl i kolumnerna som lättköppta och bittra. Lena Sundström har med sig en del av kolumnistens ovanor, ibland låter det käcka tilltalet förnumstigt tillkämpat.

Men det får stå som en anmärkning i marginalen, för framförallt är Saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar en fantastiskt rolig bok. Dessutom högst angelägen.

Lena Sundström skriver om ett ”systemskifte vi aldrig röstade fram” och hon rör sig över alla områden där den offentliga lögnen dragit fram före henne: avregleringarna av elmarknaden, den sönderslagna alkolpolitiken, pensionsreformen, EU-medlemsskapet, Telias folkaktie... Hon kontrasterar effektivt den officiella retoriken mot de faktiska effekterna för oss vanliga medborgare. Hon släpper fram rösterna från dem som hamnat mitt i privatiseringarnas otaliga Kafkasituationer. Och ibland låter hon bara makten tala för sig själv. Energimyndigheten skriver på sin hemsida:

”Avsikten med att skapa en elmarknad var att el skulle bli en konkurrensutsatt vara, och därigenom billigare. Så har också skett, särskilt för företag med stora förbrukningar.”

Lena Sundström kommenterar:

”Vad betyder det? Det är som att säga att avsikten var att jag skulle sätta in pengar till både dig och Berit i fredags. Så har också skett, särskilt för Berit.”

Sanningen om den avreglerade elmarknaden är, skriver Lena Sundström, att elpriserna har ökat med upp till 86 procent sedan avregleringen. Men oavsett hur priserna utvecklats så är valfrihetsreformerna i sig feltänkta:

”Jag vill inte ha ett bättre elpris än grannen till höger heller. Jag vill stå och dra i snören i vinst-varje-gång-båset jämt. Jag vill att alla ska få vara vinnare - hela tiden. För så fort det finns minsta lilla möjlighet att välja fel, så fort det måste finnas med ett gäng förlorare i bilden, så kommer jag vara en av dem. Bergis.”

Lena Sundström har formulerat den ilska och frustration, som många delar med henne. Vi som går med en vagt formulerad känsla av att något är helt rubbat med privatiseringarna. Att el fortfarande bara är el oavsett hur många tusen leverantörer man kan välja bland.

Det här är en bok om politik. Då borde den vara träig och allvarlig. Men det är den inte. Den är så rolig att jag velat rekomendera den för alla som suttit runt mig på bussen och undrat vad jag skrattat åt. ABF borde köra cirklar på den. Vad som helst.

Kejsaren är naken och Lena Sundström säger det bättre än någon annan.