Operation Summer Rain

När inga regn längre kan rädda min torra trädgård
trycker någon på en knapp i det utvalda landet
och beordrar ett lojt ironiskt sommarregn över Gazas folk.

Motorerna darrar på gränsen till skymningen
ivriga att få måla sin färgstarka vapenmakt över himlen
såsom deras gud givit dem rätten att göra.

I dalarna drömmer småpojkar om att bli hjältar
martyrer som inte viker ner sig mot näven från ovan
fast skiten rinner i brallorna när väggarna briserar
av sommarregnets första droppar.

Newt Gingrich somnar på andra sidan havet, när han vaknar
skall han uppmana sin president att ”knyta samman trådarna”.
Ett nytt världskrig har börjat, nu finns inget utrymme
för humanistisk vekhet - kriget måste vinnas Mr. President!

I detta ögonblick är det svårt att se någon framtid alls
inga återtåg verkar längre möjliga
mellanösterns suckar har trängt för långt in i framtiden
perforerat kommande generationer med hat
likt kulhål i Beiruts aldrig reparerade fasader.

Never forgive – never forget står det skrivet på den mur
som Israel rest till Jesus Kristus ära
till skydd mot ondskan i en fjortonårings kropp.

Över scenen, vår nutidshistoria, lyser ännu solen het
snart en disig reva bakom regn utan svalka.

Åter från byggveckan

Samtidigt som helvetet brakat loss i mellanöstern har jag den gångna veckan varit lyckligt instängd med Byggbrigaden på Sävsjö Skyttecenter. Det fanns inte så mycket att göra åt den saken, veckan var planerad sedan länge, och förresten gör Israel alltid sjuka saker.

Hur som helst, vi byggde två hus. Det var fantastiskt jävla tokroligt för att uttrycka det så sansat och belevat jag kan. Och lärorikt. Nu vet vi hur man gör. Nu vet vi att vi kan själva. Nu vet vi att det går att göra det. Och nästa gång då gör vi det ännu större, ännu fler. Men fortfarande med samma grundtanke: Alla kan bygga, alla är arkitekter, alla skall vara med när samhället byggs. Vi överlämnar inte den uppgiften till vinstdrivande bostadsföretag och byggbranschens "experter".

Organisationen fick dessutom den start vi hoppats på. Många entusiastiska deltagare som nu vill vara med och bygga upp riksorganisationen. I väldigt skiftande åldrar, utifrån väldigt olika utgångspunkter, på olika håll i landet, vilket är både en tillgång och en utmaning. Skutan är sjösatt och nu vidtar det verkliga organisationsbygget.

Läs den första rapporten från byggveckan här. Fler utvärderingar och många fler bilder är på gång.

Som koppling till det eskalerande vansinnet gav för övrigt Anders Gustavsson en bra bakgrundsbeskrivning vid byggveckan, då han föreläste, med stöd av flygbilder och egna foton talade om bosättningspolitiken. Allt blev mycket klarare.

Öar av ordning när världen rasar

Trygghet och säkerhet är två begrepp som befinner sig i en komplicerad relation till varandra. Ofta nämns de i samma mening, som om de vore två sidor av samma sak, men sanningen är att den upplevda och faktiska tryggheten i en stad mycket väl kan minska i takt med att säkerhetsåtgärderna ökar.

Övervakningssystem, vaktbolag och grindsamhällen är säkerhetslösningar som växer fram i samhällen där det sociala kontraktet rämnat, de skapar zoner av relativ trygghet men utanför zonerna ökar istället känslan av otrygghet. I ett jämlikt, samhälle behövs å andra sidan inte de extra säkerhetssystemen, där finns tryggheten inbäddad i respekten mellan människor. Efterfrågan på särlösningar kan ses som en måttstock på tillståndet för jämlikheten.

I takt med att den kollektiva tryggheten i samhället eroderat, då stat och kommuner släppt ambitionen att åstadkomma en social utjämning och upprätthålla en grundtrygghet, så har kraven på individuella säkerhetslösningar vuxit. Bland de som har råd. Sedan den 11 september 2001 har trenden accelererat än hastigare i hela världen och de privata säkerhetsföretagen får mer och mer att göra, övertar bit för bit vad som en gång hörde till det gemensammas domäner.

I allt fler svenska bostadsområden, bland annat mitt eget, Backa i Göteborg, patrullerar idag privata vaktbolag anlitade av de boende för att komplettera polisen. LO-tidningen skriver (2001):

"När polisens resurser inte längre räcker till står vaktbolagen redo att ta över. Numer överstiger antalet väktare (18 000) antalet poliser (16 000) i landet. [...] Securitas använder ordet portvakt i sin marknadsföring när de beskriver bomiljöväktarrollen. Huvudsyftet är att skapa trygghet, en närvarokänsla som avskräcker brottslingar och uteliggare från områdena." (Nicklasson, LO-tidningen 2001-10-26)

Ett hastigt växande fenomen i USA, men även i någon mån i Sverige, är Grindsamhällen - Gated Communties.

Gated Communities är egentligen ett samlingsnamn på ett flertal olika utvecklingstendenser inom områdesplanering, som framförallt har nått brett genomslag i USA, Sydamerika, Israel, och Sydafrika. Enkelt definierat som ett bostadsområde som genom invånarnas eget val är avskärmat från omgivningen med hjälp av murar, stängsel eller någon annan typ av fysiskt hinder.


De amerikanska forskarna Blakely och Snyder presenterar tre olika typer av Gated Communities, med delvis olika karaktär och olika målgrupper. Gemensamt för de två första kategorierna är att de vänder sig till de köpstarka bostadskonsumenterna och att de nästan alltid betonar homogenitet och säkerhet som viktiga säljargument, gemensamt för alla tre kategorierna är att de med olika metoder försvårar för utomstående att komma in i området:

Life-Style Communities - för invånare som delar gemensamma intressen av exklusiv natur som t ex golf, segling eller tennis. Ofta byggs områdena runt till exempel en gemensam marina, golfbana eller affärsgalleria.

Prestige Communities - representerar på en och samma gång en strävan att signalera framgång och att säkra husens värde.

Security Zone Communities - karraktäriseras av att de vuxit fram genom att invånarna själva upprättat säkerhetskontroller för att freda sin säkerhet.

Vid en internationell utblick är det tydligt att Gated Communities framförallt hittar en marknad (alltså: det finns en efterfrågan) i de samhällen som i övrigt är osäkra och segregerade.

I ett av sydamerikas mest extrema klassamhällen, Brasilien, kallas den mest spridda formen av Gated Community för "condomínio fechado" (slutet bostadsområde). En Condominio Fechado kan vara en egen liten stad i staden med egen infrastruktur, egen reservelförsörjning, renhållning och vaktsystem. En del har egna skolor så att barnen överhuvudtaget, under hela sin uppväxt, inte behöver röra sig utanför murarna.

Avskärmningen har tillkommit som en säkerhetsåtgärd, men den är även en statusmarkör, som Bryan Finoki skriver:

I remember when I was in San Jose, Costa Rica, a couple of years ago, I remarked on the intense security fences which encaged nearly every house in every middle class neighborhood in the capital (which gave the appearance of a high degree of crime in the area), and someone told me that it wasn't for the fear of crime or break-in's (San Jose is actually a pretty safe place), but the crazy household bars and garage cages were more so for pure status symbol, as if to suggest there was much value inside the house worthy of being robbed; a sort of psuedo-elitism in the form of an ugly and manacing military urbanism.

I Sverige har vi inga renodlade Gated Communities, ännu, men de senaste åren har nya villaområden uppförda i städernas utkanter, uppvisat vissa likheter med amerikanska Gated Communities, i fråga om avskildhet, homogenitet i befolkningssammansättningen och självvald isolering. Utvecklingen av livsstilsområden - som "golfsamhällen" - och kategoriboenden - "seniorstäder" - kan också ses som ett första steg mot verkliga Gated Communities.

I USA har boendekonceptet nått stort genomslag bland de välbärgade, år 2000 bodde åtta miljoner amerikaner i Gated Communities. I Sverige betraktas det fortfarande med viss misstänksamhet att vilja uppföra uttalat socioekonomiskt homogena bostadsområden.

Om man söker på "Gated Community" får man närmare 2,5 miljoner träffar, varav de flesta leder till amerikanska sidor som saluför Gated Communities, utan den skammens rodnad som ännu drabbar den som öppet vill saluföra grindsamhällen i Sverige. Se till exempel här.


Vad finns då att uppröras över i detta? De boende i ett Gated Community väljer själva sin isolering och håller sig på sin kant. Gott så?

Den överhängande risken med gated communities är, med Lina Martinssons ord, att "samhället innanför murarna blir det enda samhälle de boende anser värt att kämpa för." (Martinson (2000): Gated communities - framtidens boende?)

Innanför murarna till Brasiliens många Condominio Fechados prunknar blomsterplanteringarna runt de glittrande fontänerna i den stilla sommaren medan de desperata gängkrigen rasar i favelorna bara några kvarter bort. I Israel är verkligheten i de välbevakade bosättningarna en annan än vid de ändlösa vägspärrarna på de ockuperade palestinska territorierna. Så delas samhället i två och därmed också prioriteringarna, omsorgerna och uppfattningen av verkligheten.

Avskärmade bostadsområden kan vara början på slutet för idén om det gemensamma samhället.

Och tryggare blir ingen av oss i det långa loppet, varken innanför eller utanför murarna. Den enda bestående pålitliga formen av trygghet finns i ett jämlikt samhälle. Ganska väl formulerat i Star Trek: Alla måste vara trygga, eller så kan ingen vara trygg.

Ockupationens grepp om rummet

I skrivande stund pågår en upptrappad Israelisk aggression mot den palestinska befolkningen och myndigheten i Gaza. Ett stycke vidrig samtida utrotningshistoria skrivs. CNN-dimmigt otydliga når oss rapporterna, bruset långt bortom den sköna och lugna svenska sommaren. Skeendet flyter dessutom ut i skvalet från andra ockupationer i Afghanistan och Irak och blir till en del av en ständig militär bakgrundsmuzak, lika uttjatad som Kicki Danielssons alkoholvanor.

Det är nödvändigt att se skeendet och försöka förstå det. En av de många aspekter av ockupationen som kan belysas mer är byggandets, arkitekturens och planeringens roll. Ibland orekstrerad av och ibland i konflikt med ockupanternas militära målsättningar.

Den Israeliske arkitekten Eyal Weizman har under flera år på uppdrag av männisorättsorganisationer studerat, dokumenterat och skrivit kring sambanden mellan ockupationen och den byggda miljön på Västbanken och i Gaza. I besvärande och klarsynta fotoutställningar har han visat att arkitekturen och planeringen på ett konkret plan är en del av den Israeliska fördrivningspolitiken för en etnisk rensning.

De Israeliska bosättningarna på Västbanken har ända sedan 1948 varit fundamentala i kriget; de har utgjort huvudaxeln i en långsiktig strategi för att beröva Palestinierna på sitt land och sin mark genom att bit för bit skära av kommunikationer, expandera ytterligare några kilometer bortom överenskomna gränser, upprätta nya checkpoints som lamslår det palestinska samhället, lägga beslag på den bästa marken och bygga på kullarna, med utsikt - och kontroll över – dalgångarna. Det är inte orimligt att kalla Israels bosättare för civila kombatanter, de har varit fullt medvetna om att de bygger på ockuperad mark, att varje ny bosättning omöjliggör tillbakadragande till 1967-års gränslinjer.


Ockupationen är ett krig som utkämpas lika mycket med tegelstenar och murbruk som med raketer och maskingevär.

När nu Israel trappar upp aggressionerna mot Gaza, blir det nödvändigt att rikta fokus mot en annan del av byggandets roll i konflikten. För även palestinierna har bjudit sitt motstånd – försöken att vinna tillbaka mark eller bara hålla ut ett tag till på den mark man sitter på – med byggande som ett vapen. Det har varit med betydligt kärvare villkor och med mindre manöverutrymme än ockupanterna och det har inte varit utifrån utgångspunkten att kontrollera en motståndare ovanifrån. Men på både Västbanken och i Gaza har gatornas syntax och den täta väven av hus varit en viktig militär faktor för gerillan. Förmågan att slå till och försvinna i stadsväven, är vad som gjort intifadan – utkämpad huvudsakligen med stenslungor och hemmagjorda rakter - möjlig.

Från ett Israeliskt perspektiv har det varit frustrerande och det har genererat en ny strategi: pansarvagnarna rullar nu in sida vid sida med bulldozers. Istället för att följa gatorna kör man rakt fram, över och genom husen.

Att en framgångsrik kampanj av det slaget inte bara dödar motståndsmän utan också lämnar en stad i ruiner är ur ett militärt perspektiv, en bagatelartad sidoeffekt.

Eyal Weizman har för tillfället vänt blicken från de expanderande bosättningarnas politik till ockupationens mer direkt våldsutövande beståndsdelar. Han tittar på hur den Israeliska militären rör sig genom gränderna som om de inte fanns, Weizman skriver i en rapport i maj i år:

The maneuver conducted by units of the Israeli Defense Forces (IDF) in Nablus in April 2002 was described by its commander, Brigadier General Aviv Kokhavi, as inverse geometry, the reorganization of the urban syntax by means of a series of microtactical actions. During the battle, soldiers moved within the city across hundred-meter-long “overground-tunnels” carved through a dense and contiguous urban fabric. […] Soldiers used none of the streets, roads, alleys, or courtyards that constitute the syntax of the city, and none of the external doors, internal stairwells, and windows that constitute the order of buildings, but rather moved horizontally through party walls, and vertically through holes blasted in ceilings and floors. This form of movement, described by the military as “infestation” sought to redefine inside as outside, and domestic interiors as thoroughfares. Rather than submit to the authority of conventional spatial boundaries and logic, movement became constitutive of space.

Det är en avgörande utveckling av den militära strategin vi ser framför oss, en strategi anpassad för krig i slumområden och flyktingläger. Pentagon har just nu garanterat mer än ett öga på hur Israels armé bedriver sitt krig i de palestinska territorierna. Därför att militärstrategerna har, skriver Mike Davis i Planet of Slums kommit till den slutsatsen att framtidens krig i stor utsträckning kommer att utkämpas i slummen i tredje världens städer. I slummen och i de gamla kvarteren i Gaza, Sadr City och Fallujah organiserar sig motståndet mot ockupationsarméerna och regimerna, det slår till och försvinner och rör sig som flyktiga andar genom de oplanerade gränderna, som FNL en gång i Vietnams täta djungel.

I en intervju gjord av Geoff Manaugh på BLDGBLOG säger Davis:

“These non-hierarchical, labyrinthine peripheries are what many Pentagon thinkers have fastened onto as one of the most challenging terrains for future wars and other imperial projects […] The U.S. has such an extraordinary ability to destroy hierarchical urban systems, to take out centralized urban structures, but it has had no success in the Sadr Cities of the world.”

Pentagon har drömt mardrömmar om det smutsiga och oförutsägbara kriget i slummen. Den urbana tidsålderns Vietnam. Pentagon vill vara säkra på att vinna sina krig. Mot en effektiv stadsgerilla är ingen seger säker, det illustreras om inte annat mycket väl av det kapsejsande ockupationsprojektet i Irak.

I Israels fördrivningskrig mot den avhumaniserade Palestinska befolkningen kan lösningarna på Pentagons brydderier prövas i praktiken. Militärstrategerna i USA följer nu utvecklingen med spänning, och kanske även med en viss illa dold förtjusning över att få se strategin appliceras i full skala. Efter Nablus och Jenin verkar risken vara överhängande att Gaza utsätts för en rensning som kan bli den blodigaste och vidrigaste av dem alla. Strategin har finslipats, principen för den israeliska armén när den ger sig in i den tjocka stadsväven i ett världens mest tätbefolkade områden, är att strunta i gatorna, väggarna och husen, det ”konventionella” sättet att se på staden. Man omformar istället staden längs sin väg, Israeliske Brigadgeneralen Aviv Kokhavi som förekommer i ett citat ovan, talar:

“This is why we opted for the methodology of moving through walls […] Like a worm that eats its way forward, emerging at points and then disappearing. We were thus moving from the interior of homes to their exterior in a surprising manner and in places we were not expected, arriving from behind and hitting the enemy that awaited us behind a corner.”

Kokhavi, som studerat filosofi och arkitektur vid universitet, skickades in i Nablus med uppgiften inte att erövra och hålla områden i staden utan att döda vissa utvalda måltavlor inom det Palestinska motståndet och sedan dra sig tillbaka. Operationen var en del av en större Israelisk strategi som syftar till att undergräva det Palestinska motståndet och självstyret på såväl politisk som militär nivå genom ”riktade avrättningar”, både från marken och med helikoptrar och jaktplan. Strategin bygger på ett antagande att eftersom Palestinierna saknas reguljär militär utbildning är de beroende av erfarna militära och politkska ledare. Tar man ”bort” dessa ledare slår man undan benen för motståndet och undergräver dess effektivitet.

Det är ett ständigt utnötningsarbete. En av de många parallellt öppna fronterna som successivt äter sig allt djupare in i ett folks utrymme för att andas, leva och tjäna sitt leverbröd. Med tiden berövar strategin de palestinska territorierna på allt ljus, allt mod och alla möjligheter till utveckling. Tills bara en en maskäten uppfläkt äppelskrutt är kvar där förr städer, hus, gator och torg fanns. Därefter rullar bosättarna in och permanentar utrotningen med nya tegelstenar, "skyddsbarriärer", betongellement och en ren, vit, arkitektur.

Artikeln är även publicerad på www.byggbrigaden.se