Till en mentalt handikappad befolkning

Kommer ni ihåg Fredrik Reinfeldt? Fredrik är mannen som satsar på att bli statsminister genom att vara Trevlige Fredrik. Fredrik den Trevlige. Fredrik av Täby. Det fungerade ju så bra för George på andra sidan Atlanten, så varför inte här? Fredrik är även mannen som i en bok 1993 beskrev svenskarna som ”mentalt handikappade” och ”indoktrinerade till att leva på bidrag.” Han har polerat sin retorik lite sedan dess.

Kommer ni ihåg Maud? Hon åker land och rike runt och kallar svenskarna för ”matade fågelungar”. Istället, säger hon, borde vi bli ”ivriga bävrar”. Vad hon försöker få sagt är kanske att vi borde sätta oss i en bäckfåra i Gnosjötrakten och gnaga på stockar. Men det är oklart.

Nu har Maud och Reinfeldt slagit sina två slagfärdiga analyser av det svenska folket samman och bildat en allians tillsammans med två andra killar (vi kan kalla dom B1 & B2). Resultatet av denna idéernas allians är en världsbild där svenska folket betraktas som mentalt handikappade fågelungar.

Det låter förstås inte särskilt bra. Mycket roligare att vara en supersmart bäver.

Men bäveralliansen har förslag på vad man ska göra åt saken. Deras recept är lika enkelt som klassiskt: de vill sätta lite press, i all vänlighet, på fågelungarna. Till exempel:

Sänkta ersättningsnivåer i sjukersättning och a-kassa så att sjuka får ett incitament, en liten klapp i baken, att sluta ligga hemma och glo på Oprah.

Försämrad arbetsrätt och fler tillfälliganställningar så att det blir lättare för den enskilde att sluta på jobbet om lönen är för låg.

Se där. Två kraftfulla kliv i riktning mot ett mindre mentalt handikappat samhälle. Men det kommer mera. Varför inte, när vi ändå håller på, avskaffa kollektivavtalen till förmån för individuella förhandlingar? Det beslutade CUF på sin kongress tidigare i år. Det är bra, det ger ”ökat inflytande för den enskilde” som Fredrik sa. Den andre Fredrik, Federley. Han är också trevlig.

En annan bra grej är att införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen. Så att folk tänker efter en gång extra innan de bryter benet. Ja, för sjutton, det måste kosta att få influensan! Hellre gå kvar på jobbet och smitta arbetskamraterna än smita undan sitt ansvar och krypa till sänghalmen. Det är trots allt så mycket roligare att bli sjuka tillsammans, många på en gång.

Allihop på en och samma gång: bäver, bäver!

En liten lista på några ivriga bäverförslag i detta val:

Ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen 2007.

Sänkt a-kassa och sjukersättning till 80%

Sänkt a-kassa till 70% efter 200 dagar och 65 procent efter 300 dagar. Därefter: jobbgaranti

Tvinga arbetslösa att ta ett jobb till 80 procent av a-kassan. (alltså c:a hälften av den tidigare lönen)

Höjd egenfinansiering i a-kassan och knyt denna till arbetslösheten inom branschen.

Avskaffad avdragsrätt i fackavgiften

Sänkt förtidspension från 64 till 60 procent

Tillåt utländska företag att verka i Sverige utan kollektivavtal. (Maud4ever)

Uppluckrade turordningsregler i LAS, inte som nu bara i småföretag utan i samtliga företag.

Förlängning av provanställningarna från 6 till 12 månader.

Fler låglönejobb -Lars Leijonborg Svd 30/5

Subventionerad hemhjälp åt överklassen

Avskaffad rätt till sympatiåtgärder (Centerkongressen)

Avskaffa kollektivavtalen till förmån för individuella lokala förhandlingar som ska ge, "ökat inflytande för den enskilde" (CUF)

Regelråd utanför riksdagen med vetorätt mot arbetsrättsliga förbättringar.

Vänstern och småföretagen

Vänsterpartiet går till val på 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Men när vi brinner så för offentlig sektor, bryr vi oss alls om vad som händer för företagen i privat sektor? Absolut! Privat sektor ägnar sig åt andra typer av uppgifter än den offentliga, båda sektorerna behöver få växa och utvecklas!

Tittar man på vänsterpartiets konkreta förslag för företagandet - och inte minst åtgärder för att underlätta för småföretagandet – blir det uppenbart att alliansens försök att utmåla vänstern som företagsfientliga är ogrundande. Tvärtom, vänsterns förslag tar företagarnas problembeskrivningar på allvar och föreslår åtgärder. MEN: det finns saker vi inte är beredda att kompromissa med. Vi är inte beredda att medverka till åtgärder som skapar privata övervinster samtidigt som den generella välfärden går på knäna och vi är inte beredda till att undergräva anställningstryggheten.

Men det behövs inte heller. Ett hållbart företagande skapas inte genom otrygga anställningar och sänkta inkomstskatter utan genom en aktiv arbetsmarknadspolitik och regional näringslivsutveckling.

Nå.

SEB gjorde i våras en enkät bland 4000 småföretag för att ta reda på hur de ser på möjligheterna att nyanställa. Svaren visade orsakerna till att inte fler nyanställts, i fallande ordning:

1. För stor risk med ökat sjuklöneansvar
2. För höga skatter
3. Krångliga regelverk
4. Vill inte växa mer
5. Brist på riskkapital
6. Svag efterfråga
7. Arbetskraftsbrist

Låt oss titta på det här i relation till vad vänsterpartiet vill. Den första punkten skriver vi under på direkt. Vi har länge drivit frågan att sjuklöneansvaret för småföretag måste minska. Vi har t ex föreslagit att företag med högst 10 anställda ska befrias från sjuklönekostnader. Och vi sa nej till en förlängd sjuklöneperiod, ett beslut som togs av riksdagen mot vår vilja för att klara av det EU-inspirerade utgiftstaket i statsfinanserna. Vi menar att sjuklöneansvaret slår särskilt hårt mot små företag och mot vissa grupper som riskerar att drabbas av utestängningseffekter från arbetsmarknaden. Det gäller särskilt människor med återkommande sjukdomsperioder som kroniskt sjuka och arbetshandikappade.

Den andra punkten, för höga skatter, torde framförallt handla om arbetsgivaravgiften och försäkringskostnader som landar på lönen. En naturlig irritationskälla för företagare. Man bör vara på det klara med att det statsfinansiellt inte finns några alternativ till att ta ut arbetsgivaravgifter.

Inte heller en borgerlig regering kan ta bort arbetsgivaravgifterna: skall vi ha en gemensam välfärd och gemensamma försäkringslösningar i landet måste vi också kunna ta ut skatter på de skattebaser som inte är flyktiga. Arbete är en sådan.

Det man kan fundera över är hur arbetsgivaravgiften är konstruerad, vilken nivå den bör ligga på och hur den slår mot olika branscher och olika stora företag.

Den första juni i år infördes en sänkt arbetsgivaravgift för enmansföretag som innebär att endast ålderspensionen skall betalas för den först anställde (utöver företagaren själv) i enmansföretag. Det återstår att se effekterna av detta. 1997 genomfördes en generell nedsättning av arbetsgivaravgifterna (egenavgifterna hos handelsbolag/enskilda firmor). Syftet var, när nedsättningen infördes, att stimulera sysselsättningen. Riksdagens revisorer har i en rapport till Riksdagen (2000/01:8) ifrågasatt värdet av de reducerade arbetsgivaravgifterna och pekat på att ingen mätbar ökning av sysselsättningen uppnåddes.

Arbetsgivaravgiften är förstås illa omtyckt, men mycket tyder på att dess betydelse övervärderas av företagarna själva. Det är andra faktorer som är viktigare för nyanställningar, som: hur ser marknadsläget ut, finns det möjligheter till investeringslån på låg ränta, kan arbetsmarknaden tillgodose anställningsbehovet?

På den tredje punkten kan vi också instämma, men får kanske lite syrligt konstatera att ja, det var ju faktiskt inte vi som ville gå med i EU. Därifrån kommer idag den dominerande mängden av nya regelpåbud som måste implementeras i företagen. Regeringen och samarbetspartierna har gjort vad vi kunnat för att dra åt andra hållet, vi har genomfört en översyn av regelverket (Simplex) i dialog med näringslivet och påbörjat en förenkling av onödiga regler.

Samtidigt skall man förstås vara på det klara med att det finns regler som är krångliga ur den enskilde företagarens perspektiv, men likväl nödvändiga ur ett samhälleligt perspektiv. Dit hör t ex miljöregler och regler kring löntagarnas anställningstrygghet. Dem vill vi inte kompromissa med.

Att Sverige skulle vara synnerligen bestrött med komplicerande regler är inte heller sant,det visar exempelvis Världsbankens rapport Doing Business in 2005, där Sverige ligger på nionde plats bland 145 länder när det gäller enkla och bra regelverk för företagen.

Den fjärde punkten visar att många företag bedömmer sig ligga på sin optimala nivå idag. Man har helt enkelt inte behov av att anställa fler med nuvarande produktions- och konsumtionsnivå.

Den femte punkten tar vi på stort allvar. Det är ett problem att mindre företag inte anses kreditvärdiga av banker och kreditinstitut. Offensiva satsningar omöjliggörs därför att det saknas riskkapital. För att komma tillrätta med det vill vi bland annat införa ett system med statliga lånegarantier så fort det bara går, en fråga vi drivit länge. Lokala företag och banker runt om i landet ska ha möjlighet att ingå avtal om lån med staten som garant. Vi vill också göra försök att bilda särskilda regionala riskkapitalbolag genom att slå samman ALMI:s resurser med medel från AP-fonderna. På det sättet kan pensionspengar också användas där de verkligen behövs, inte bara, som idag, som lättrörligt spekulationskapital.

Det saknas idag också ordentligt med såddkapital för att hjälpa små nystartade företag att komma igång. Även där vill vi med statliga lånegarantier underlätta.

Den sjätte punkten, svag ekonomisk efterfrågan, är lite skiftande beroende på bransch. Fortsatt ekonomisk tillväxt är nödvändigt för att höja efterfrågan. En hållbar ekonomisk tillväxt får vi genom en aktiv konjunkturpolitik – en traditionell vänsterpolitik. Vi föreslår omställningar till ett nytt energisystem och en utbyggd offentlig sektor. Alltså: en jätteinvestering och en kraftig stimulansåtgärd som sätter fyr under pannorna. Just nu är svag tillväxt emellertid inte något direkt problem, med 5,5% i årstillväxttakt på BNP förra kvartalet.

Den sjunde punkten, arbetskraftsbrist, gör sig idag gällande i vissa branscher och beror på bristande passform mellan utbudet av utbildad arbetskraft och efterfrågan på arbetsmarknaden. Den klassiska vänsteråtgärden är en aktiv arbetsmarknadspolitik. Utbildningsåtgärder för att omskola och riktade åtgärder för att med KY-utbildningar och anställningsstöd anpassa arbetskraftens kompetens och slussa in arbetslösa i nya branscher. Det är också vad som pågår i stor omfattning idag för att klara omställningen till en tjänste- och IT-ekonomi.

Arbetsmarknadsåtgärderna kallast föraktfullt av högern för ”vuxendagis” och man talar om att den egentliga arbetslösheten ”döljs i åtgärder”. Men så är det ju inte alls: åtgärderna är det som gör att Sverige ligger i framkant internationellt med en välutbildad arbetskraft och kompetens som är anpassad för dagens behov. Det är också på det viset som samhället medverkar till att ta ett ansvar för att hjälpa branscher med arbetskraftsbrist att få tag i ny arbetskraft.

Vänsterns näringslivspolitik består av många fler punkter än detta. Vi vill bland annat se stora satsningar på forskning och teknikutveckling och riktade stöd till forskning och tillväxt i småföretag. Vi vill också se att offentliga investeringar och teknikupphandling används mer för att utveckla och stimulera framtidsbranscher, t ex i energiomställningen.

Man bör notera att när det gäller den ovan citerade SEB-undersökningen så var de påstådda problemen med LAS överhuvudtaget inte med på topplistan. Anställningstryggheten är inget hinder för nyanställningar. Och det är ju egentligen ganska självklart: när konjunkturen vänder nedåt igen finns det inget som hindrar företagen från att säga upp personal med hänvisning till arbetskraftsbrist.

Sammantaget kan man konstatera att vänstern har recept för att stärka det privata företagandet, men att vi inte lika enkelspårigt som högern har detta som överordnat mål. Vi vill i första hand öka den gemensamma välfärden och fördela välfärden rättvist, där är ett levande och växande företagande en viktig del, liksom en stark offentlig sektor och en stark anställningstrygghet som gör arbetet till en glädje, inte ett ständigt magont.

Kineser investerar i Sverige

Kineser, kineser överallt dessa kineser! Den kinesiska plankapitalismen ångar på och BNP väntas fyrdubblas på tjugo år. Det senaste i raden av interventionistiska myndighetsinitiativ är ett generöst exportstöd till företag som vill etablera sig och marknadsföra sig utomlands. Effekterna poppar upp lite varstans. I Älvkarleby och Kalmar bland annat. I Kalmar investerar en kinesisk kedja ungefär en miljard kronor i att bygga upp ”Europas största grossistmarknad för kinesiska varor”. 1000 företag skall ställa ut på den 70 000 kvadratmeter stora marknadsplatsen som skall attrahera uppköpare från hela Europa. I investeringen ingår även hotell, restauranger och en spaanläggning. Företaget bakom etableringen valde i slutändan mellan att etablera grossistmarknaden i Amsterdam eller Kalmar, och valde, intressant nog, Kalmar på grund av Sveriges ”låga bolagsskatter och arbetskraftskostnader”.

Vid E4:an i Älvkarleby bygger en annan kinesisk företagare, Mr Li, en kinesisk stad: Dragon Gate. Komplett med kinesisk mur, portaler, statyer, pagoder och, som kronan på verket en enorm drake i vars mage kinesiska företag skall sälja varor till den svenska marknaden. Allt låter underbart och vansinnigt på samma gång: ”Besökaren går in genom drakhuvudet, som är sex våningar högt och har en Kinarestaurang i toppen”.

Någon budget finns inte för jätteprojektet, ”inget sånt, han bara satsar” säger platschefen Erland Ågren till Svenska Dagbladet. Både byggmaterial och byggnadsarbetare kommer från Kina, liksom byggnadstekniken och hantverket. Lönerna på den gigantiska byggplatsen ute i skogen har efter bråk från Byggnads justerats upp från 17 till 130 kronor i timmen.

Investeringarna i Sverige är förstås bara svaga återsken av den industriella expansionen i Kina. Under året har det rapporterats att medianlönerna nu börjat stiga i sådan omfattning att de riktiga låglönejobben flyttat vidare. Utvecklingen är både löftesrik och hotande. Det har länge varit uppenbart, för den som gör sina ekologiska kalkyler, att förutsättningen för den europeiska och nordamerikanska livsstilen har varit dess exklusivitet. Skall en miljard kineser konsumera på samma vis som vi, ja då övertrasserar vi vårt kollektiva konto hos moder natur. Men Kina har bråttom, befolkningskurvan förskjuts mot fler äldre i takt med att barnbegränsningsreglerna slagit igenom och omkring 2020 kommer en mycket stor grupp vara färdig att pensioneras och försörjas av en mindre andel arbetande befolkning. Utvecklingen får våra demografiska bryderier att likna lyxproblem. Det kinesiska svaret? Öka BNP så fort det bara går, bygg upp infrastruktur och industriell kapacitet för att stå redo när det gäller att ta steget in i en tjänste- och serviceekonomi.

Det enda rimliga är en rejäl studielön

Som många misstänkte höll socialdemokraterna tillbaka i vårens budgetförhandlingar om studiebidragen för att kunna locka med en ytterligare höjning i valrörelsen. I förra veckans valmanifest antyddes det så att studiemedlen skulle höjas och i förrgår preciserades beloppet: 300 kronor. Om det ska vara som lån eller bidrag är inte klart. Det bidde bara en tumme.

Taktiskt är det svårt att förstå ett så klent löfte. Visst gör det lite skillnad i plånboken, men det är såpass lågt att inte många lägger märke till det i valhettan och det är omöjligt att lyfta som någonting offensivt i debatterna. Tre borgerliga partier (alla utom m) kan dessutom toppa (s)-budet.

Ett kraftigt höjt studiebidrag är nödvändigt: sedan 1980 har Sveriges studenter tappat 22 procent i köpkraft. Enligt föreningssparbanken har studenternas levnadsstandard sjunkit med 40 procent mellan 1989 och 2004. Studiebidragen har stått stilla samtidigt som avgifter och levnadsomkostnader – inte minst hyror - vuxit. Alla vet att studiebidragen egentligen måste justeras upp med åtminstone en till två tusenlappar för att de skall gå att leva på.

Varför, med den överväldigande statistiken som fond, detta duttande? Studiebidragen är en fråga där vänstern och socialdemokratin kunde ta hem hela valet om man spelat korten rätt. Moderaternas motstånd mot höjda studiebidrag är både kompakt och principiellt. Därmed en borgerlig akilleshäl. Ett offensivt vänsterlöfte om kraftiga uppjusteringar kan inte kontras med annat än tom retorik om ”utbildningen som en personlig investering”. Reinfeldts överbjudningslöfte kan inte appliceras med mindre än att alliansen framstår som mycket veliga och gravt populistiska.

Sverige har idag ungefär 330 000 högskolestudenter. Var femte lever i fattigdom enligt en rapport från Socialstyrelsen i våras. Var tredje högskolestuderande får ekonomisk hjälp av föräldrarna och hälften jobbar extra. Att leva på enbart studiemedel innebär i dag, enligt uträkningar av SFS, att leva under socialbidragsnormen.

Det är ett institutionaliserat proletariat. Men, också, en maktfaktor. De 330 000 studenterna kunde tippa hela valet, om de fick klara besked om studiebidragen från något håll.

Från vänsterpartiet och Ung Vänster driver vi på för 1500 kronor i höjt studiemedel. Det är målsättningen just nu. En reform som skulle kosta ungefär 6-7 miljarder.

Men på sikt vill vi gå ännu längre än så: vänstern har länge hävdat att det enda rimliga är att omvandla studiemedlen till en ordentlig studielön. Av flera skäl:

Studier är ett arbete. Studenter skapar, precis som rallare, byggnadsarbetare eller lärare ett värde. Där rallarna bygger järnväg bygger studenterna en intellektuell infrastruktur. Vi levererar ett utbud av utbildad arbetskraft till staten och arbetsgivarna. För vilken annan yrkesgrupp skulle det vara okej att betala ut halva lönen i form av ett lån?

Studier på heltid är just en sysselsättning på heltid och ska betraktas som sådan. Idag förväntas en student med knaper ekonomi fixa ett jobb vid sidan av studierna. För vilken annan heltidsarbetande yrkesgrupp skulle det vara okej att från samhället säga ”skaffa ett till jobb om er heltidslön är oskäligt låg”?

Studielön gör det möjligt att höja kraven på studenterna. Idag finns det på skolorna en underliggande tolerans inför att studenter har jobb vid sidan av. Konsekvensen har blivit att skolorna anpassat sig med sänkta krav och en sänkt utbildningskvalité. Med en ordentlig studielön kan skolorna istället, som vilken arbetsgivare som helst, kräva att studenterna gör skäl för sin lön och riktar sin fulla uppmärksamhet på sitt heltidsjobb. Vill vi kraftigt och hastigt höja kvalitén i svensk högre utbildning är studielön det bästa receptet.

Exakt hur många studenter som varje år tvingas avbryta sina studier på grund av att de idag inte får ekonomi och studier att hänga ihop finns det ingen statisitik på. Men klart är att alla förlorar på att en student avbryter sina studier. Vid sidan av den enskilde som blir sittande utan examen men med studieskulder att betala, så har även samhället investerat en stor summa pengar utan att få utdelning för investeringen. Bättre då ge studenter fullgoda möjligheter att fullfölja sina studier.

De låga studiemedeln ger en klass- och könsmässig snedfördelning i förmågan att med gott resultat fullfölja studierna. Den som kommer från arbetarbakgrund och inte kan få ekonomiskt stöd hemmifrån, blir tvungen att jobba vid sidan av och har därför svårare att tentaplugga, göra sina uppgifter och läsa in litteraturen. En femtedel av alla studenter, en majoritet kvinnor, har småbarn. Även för dessa innebär de låga studiebidragen en mycket svår situation.

Mot den principiella idén om studielön står en borgerlig syn på utbildningen som en personlig – inte samhällelig – investering. Den borgerliga hållningen inför studenternas nuvarande situation består därför i huvudsak av en klapp på axeln (eller kanske i rumpan om det är en kvinnlig student), samt ett löfte om att den som lyckas ta sig igenom och sedan klättra vidare upp i samhällspyramiden, skall premieras genom ett ökat lönegap mot den som saknar eftergymnasial utbildning. I linje med detta är borgerligheten ganska ointresserad av höjda studiebidrag, men brinner hett för sänkt inkomstskatt och avskaffad förmögenhetsskatt.

Vad skulle då en studielön på 8500:-/mån kosta för statsfinanserna? Ja, förstås en hel del. Idag ligger bidragsdelen på 34% av studiemedlet och det kostar grovt räknat c:a 11 miljarder för statskassan på årsbasis. Att enbart omvandla lånedelen till bidragsdel skulle kosta c:a 22 miljarder. Att höja studiemedlet med 1500 kronor gör, som tidigare berörts, ytterligare i runda slängar 7 miljarder. Summa, allt annat konstant, cirka 29-30 miljarder.

Omvandlingen måste förstås ske stegvis, inledningsvis med ett höjt studiebidrag och efter hand med en förändrad fördelning mellan bidragsdel och lånedel. Intentionen borde för den skull kunna klargöras redan i denna valrörelse.

Det rimligaste är att finansiera reformen genom skattehöjningar som har sin tyngdpunkt på akademikergrupper. Det minskar, något, värdet av den långsiktiga utbildningspremien, men ger i gengäld höjd studiekvalité, höjd levnadsstandard för studenterna, ökad konsumtion på studieorterna, och ytterst: en breddad rekrytering till högre studier, en möjlighet, praktiskt och ekonomiskt, för alla, oavsett klassbakgrund, att studera på högskolan och därigenom delta i byggandet av den intellektuella infrastrukturen i kunskapssamhället.

Men alright. Allt detta en bit in i framtiden. Först av allt skulle vi behöva ett rejält höjt studiemedel. Att (s) missar chansen (7 miljarder är trots allt inte tokigt mycket) får skrivas på det dumsnåla kamrerstänkandets konto. Det står lite för mycket på det kontot för att det skall kännas helt bekvämt. Ah, ljuva normpolitik.

12 skumma indier

Terroristhysterin i luften odlas framgångsrikt av imperiet och imperiets nyttiga idioter. I onsdags vände ett flygplan påväg från Holland till Indien en halvtimme efter start och eskorterades sedan av stridsflygplan tillbaka till Schiphol. 12 passagerare med en misstänkt hudfärg hade betett sig skumt ombord. De 12 greps och förhördes av holländska myndigheter. Efter ett dygn släpptes de, emellertid, friade från alla misstankar.

Vad var det då för skumt som hände ombord? TT-AFP rapporterar:

”Strax efter starten spände en del passagerare av sig säkerhetsbältena trots att skylten inte släckts. De pysslade med sina mobiltelefoner, tittade i plastpåsar och försökte skicka mobilerna till varandra”

Ja, verkligen skumt. Detta uppenbara terroristbeteende ringades effektivt in av ”specialutbildad amerikansk polis” som alert slog larm. En uppmärksam amerikansk passagerare uttalade sig efter dramat i en nederländsk tidning: ”Jag vet inte hur nära det var, men jag känner på mig att de tänkte kapa planet.”

Mot amerikansk intuition går inga terrorister säkra! Förutom, då, att de 12 indierna inte var några terrorister utan helt vanliga män i åldern 25 till 35 år. Det i sig är ju förstås jävligt skumt.

TT rapporterar att de 12 männen visserligen missade planet till Bombay, men att de inte behöver räkna med några juridiska efterräkningar. Det var ju schysst. Frågan borde väl snarast vara vilken ersättning de 12 männen skall får för att ha kränkts, misstänkligjorts, fängslats, och förvandlats från medborgare till en misstänkt hudfärg? Sjukt.

Kraftindustrin smutskastar

En obekväm röst utan starka allierade kan alltid tystas på ett eller annat sätt, hur rätt den än har. Lars-Olov Höglund, konstruktionschef på Forsmark som offentligt sade att incidenten den 25 juli var betydligt farligare än vad Formark och SKI ville ge sken av, har smutskastats av kärnkraftsverkets jurister och PR-folk.

Forsmark och Vattenfall har kontaktat både svenska och utländska medier för att ”ge belysande information om Lars-Olov Höglund”. Bland annat påstås att han aldrig varit konstruktionschef på Forsmark, utan endast ”hjälpreda” åt konstruktionschefen, samt att han saknar expertkunskap i säkerhetsfrågor. Då UNT grävde vidare fann man emellertid en annan bild:

När UNT försöker verifiera de uppgifter som Forsmark lämnat visar de sig vara osanna. I det tjänstgöringsbetyg som Höglund erhöll från Statens Vattenfallsverk (numera Vattenfall) framgår att han under åren 1984—86 chef för enheten Forsmark inom området kärnkraftsteknik på konstruktionskontoret.
Vidare har Lars-Olov Höglund anlitats som konsult av Forsmark under 90-talet, bland annat för kontrollrumsdesign och som projektledare för moderniseringen av styrstavmanöversystemet på Forsmark 3. Båda uppdragen är säkerhetsrelaterade.

Sant är att Höglund kritiserat säkerheten inom svensk kärnkraft länge och ligger i luven med de både Ringhals och Forsmark. Det diskvalificerar honom emellertid inte från att ha en tekniskt initierad och därtill oberoende syn på den senaste incidenten. Det senare är Forsmarks ledning av uppenbara skäl oförmögna till.

Oavsett vilket är Lars-Olov Höglund inte ensam kritiker och därför inte heller central för förståelsen av det som skedde. Sedan tidigt har det varit känt att flera fel under loppet av några minuter fortplantade sig på ett okontrollerat och oförutsett vis genom systemen och bröt de flerdubbla säkerhetsbarriärerna. Kompletterande säkerhetssystem fallerade på grund av samma fel, effektdippar i nätet som försåg styrsystemet och pumparna med el förekom och i slutändan räddades dagen, den här gången, av att två av de fyra nödgeneratorerna startade av ”en [lycklig] slump”.

I Forsmarks kompletterade rapport till SKI framkommer ytterligare detaljer, som att:

Datorer och mätinstrument slocknade även i kontrollrummet. [Felaktiga, utslagna eller feltolkade indikatorer från larmsystemen är en evigt underskattad risk i alla komplexa säkerhetslösningar. Det var också den drivande orsaken i Harrisburgolyckan]

Det interna Högtalarsystemet blev utslaget. [Enligt rapporten fanns det en möjlighet till reservmatning av ström. Men i störningsinstruktionen saknades en beskrivning av hur detta skulle ske.]

Svenska kraftnäts analys visar att det fanns "flera felfunktioner samt att kopplingarna i ställverket [utanför Forsmark] inte utförts på ett korrekt sätt på grund av bristande administrativa rutiner. [Den eviga mänskliga faktorn. Går inte att bygga bort, hur bra tekniken än blir.]

Dagens Nyheter menar i en huvudledare att incidenten egentligen visar att säkerheten fungerar. Ingen allvarlig olycka, härdsmälta, dödsfall, hårbortfall etc. inträffade i slutändan. DN skriver:

Och risken för att en kärnkraftsolycka inträffar blir efter detta ännu mindre. De fyra reaktorerna, två i Forsmark och två i Oskarshamn, som har det felbyggda systemet står nu stilla medan säkerhetssystemet byggs om.

Så kan man förstås se på saken. Men man kan också, med försiktighetsprincipen för ögonen, se det tvärtom: vad som de facto inträffade var en oförutsedd incidentkedja. Det visar att ingen garanti finns för oförutsedda fel, vad man än har hävdat och trott tidigare. Om nu just denna risk har upptäckts och som bäst täpps till, finns det likväl inget som garanterar att inte andra oupptäckta fel ligger kvar. Säkerheten kan aldrig bli 100 procent. Systemen är för komplexa för det. Och då får en avvägning göras: om säkerheten kan garanteras till 99,95%, är vi beredda att leva med 0,05% i risk, beaktat vad en allvarliga olycka kan leda till?
Det är en samvetsfråga. Men det är också en fråga som befolkningen i Uppland inte fått ta ställning till.

Nu trycker kraftindustrin på för att få dra igång reaktorerna igen så snart som möjligt. Man gör det med ovana silkesvantar, men likväl. Stillastående kärnkraftverk osar bort pengar. Ett inkomstbortfall på 10 miljoner kronor per dag har det varit för Forsmark 1, vilket hittills inneburit 300 miljoner kronor mindre i inkomster för ägarna Vattenfall.

Angående den underdimensionerade UPS:en (dieselpumpen), som Forsmarks säkerhetchef Ingvar Berglund tidigare skylde på tyska underleverantören AEG, säger förresten AEG nu i ett pressmeddelande att Forsmark hade beställt UPS:ar som bara skulle behöva klara 110 procents överspänning. Överspänningen från turbinerna låg på 120 procent. Det var visst ingen som räknat med det. Varför inte då?

Öppna fönster i världens städer

I November 1980 öppnade installationen “Hole in Space” oannonserat i New York och Los Angeles. Hole in Space, som av sina skapare Kit Galloway och Sherrie Rabinowitz beskrevs som en “offentlig kommunikationsskulptur”, upprättade en direkt videolänk mellan ett köpcentrum i Los Angeles och Lincoln Center i New York. Videokameror och mikrofoner förmedlade ljud och bild som sedan projicerades i stort format på en vägg i respektive stad.

Det här var före Internets genombrott. Före videosamtal och IRC-kanaler. När ryktet om portalen spred sig tog det inte lång tid innan det blev kaos. Framför skärmarna samlades stora grupper av människor som berättade historier och skämt för besökarna vid den andra änden. Snart korkade trafikköer igen vägarna till de två portalöppningarna när nyfikna ville ta sig fram för att hälsa på sina vänner och släktingar på andra sidan kontinenten.

Efter tre nätter tvingades Hole in Space att stänga på grund av det alltför stora intresset.

Förra året plockade Los Angelsesbaserade designstudion AUDC upp visionen. För sent kan tyckas, när modern teknik gjort dylika möten möjliga när somhelst, men Hole in Space representerade en unik offentlig mötespunkt, öppen för det oförutsedda mötet. AUDC föreslår ett planetomspännande nätverk av portaler, utplacerade på oannonserade punkter i världens städer, länkade till varandra med ljud och bild. Resultatet skulle bli, skriver AUDC:

“a true world planetary network, based not on capital and planning but on chance encounters.”

AUDC anlägger en situationistisk ingång, ett försök att omvärdera och omstrukturera hur kommunikation i ett högteknologiskt postmodernt samhälle bedrivs:

”What is needed now more than ever is a radical reconsideration of the logic behind the already existing. We accept the scale, setting, and privatization of telematic communication too easily and have ignored the fact that these conditions limit the ways by which we communicate.”

Trots att vi lever i videolänkarnas och telefonernas tidsålder har kommunikationen privatiserats och undandragits offentligheten på samma vis som, eller möjligen än mer än, under telegrafens och brevens tid. I AUDC:s vision blir portalerna offentliga mötespunkter, vad situationisterna kallade en plaque tournante; ett centrum, en plats för utbyte, en plats där osäkerhet dominerar och där planerarnas och politikernas kontroll över staden och samtalet är bruten:

“Windows on the World is a formulary for a new urbanism that alleviates boredom with the city and encourages communication in public, rather than private settings. It facilitates open, spontaneous, and democratic exchanges between groups while requiring no special skills to operate. Participants share both their differences and similarities through direct interaction, replacing the myth of global hegemony and projected stereotypes with personal experience.“

Men portalerna kan, i vår tid av växande globala motsättningar, vara än viktigare än så. De kunde fungera som direkta ofiltrerade länkar över block- och nationsgränser, över krigens demarkationslinjer och de konstruerade sociala klyftorna: sanningen om tillståndet i Bagdad förmedlat med ljud och bild direkt till gatan i Washington DC, bomblarm från det evakuerade Libanon till en bakgata i Tel Aviv, svältens Darfur direktlänkat till ett köpcentrum utanför Malmö. Och tvärtom: en direkt inblick i det svällande rika kristallpalatset för befolkningen i den fattiga världen, alternativt, en bild av att allt inte är så fantastiskt som det ryktas, i Europas trötta stormarknadsköer.

Ännu intressantare blir de portaler som öppnas direkt mellan länderna i syd. En länk mellan en favela i Brasilien och en kåkstad i Soweto. Eller mellan ett torg i Caracas och ett i Iran. Två länder som lever under samma imperialistiska skugga. Där kan alternativa hegemonier börja konstrueras.

Portalerna blir en folkens hotline, motsvarande den direktlinje som fanns mellan Washington och Moskva under kalla kriget. ”Vad säger era ledare till er?” ”Vilka lögner sprider dom om oss i er huvudstad just nu?” ”Tro inte på dom! Vi är inga monster. Titta på oss!”

När portalerna etablerats, ursprungligen som situationistiska installationer, med tiden som reella kommunikationsstrukturer, får en del av dem flytta in i särskilda byggnader, placerade centralt i städerna, där kan allmänheten samlas till konferenser och möten med andra städers portalbyggnader.

Med tiden blir det upp till FN att besluta om portalernas diplomatiska status: portaler får inte förstöras, under krigstider skyddas de av konventioner som garanterar deras existens. Fönstren står vidöppna dygnet om och folken kan äntligen börja tala med varandra på riktigt. Dimmorna skingras.

Postningen är även publicerad på Byggbrigaden.se

Vem ber Ahmed Yusuf om ursäkt?

DN.se skriver idag, på startsidan:

"USA avför svensken Ahmed Yusuf från sin sanktionslista för terrormisstänkta. Därmed slipper han fem års restriktioner"

Well. Det var ju en positiv tolkning! Att Ahmed Yusuf i efterhand skulle slippa de fem år av restriktioner han just genomlevt, den Kafkatillvaro han slängts in i har plötsligt aldrig funnits? Nej, brottet mot honom kan förstås aldrig göras ogjort. Nu är frågan vem som kommer ställas till svars för att en svensk medborgare berövades sina medborgerliga rättigheter i fem års tid utan att ha begått ett enda brott, annat än att råka vara född i Somalia. Vem? VEM? Herregud, finns det INGEN som kan ställas till svars?

Nej, såklart att det inte gör. När ansvar skall utkrävas är makten ansiktslös.

Beskedet från USA kom via fax till Ahmeds advokat Thomas Olsson. Någon förklaring till varför han avförts från terrorlistan gavs emellertid inte. Lärde sig inte jänkarna i skolan att det är fult att göra slut genom att skicka lappar via ombud? De kunde väl åtminstone ha kostat på sig, tja, kanske en liten ursäkt?

Kommentar och bra länkar hos Esbati.

Om det här är världens säkraste kärnkraft...

För något år sedan deltog jag tillsammans med representanter från de övriga ungdomsförbunden i ett studiebesök på Forsmark. Besöket arrangerades av kraftbolagen, ytterst, förstås, i syfte att få en generation av blivande politiker positivt inställda till kärnkraften. Vi bjöds på god mat i den vackra 1700-tals herrgården i Forsmarks bruksamhälle och fick på det hela taget njuta av en trevlig dag i Uppland och på kraftverket.

Såhär i efterhand kan man konstatera att lobbyingen funkade på CUF. Möjligen hade kraftindustrin redan informerats om att den yngre generationen centerpartister tappat sin ideologiska kompass på väg mellan Timbrokonferenserna.

Nåväl. Rundvisningen på Forsmark var imponerande. Vem kan låta bli att bli lite exalterad när man står inför en anläggning som skickar ut en effekt på c:a 3000 MW på det svenska elnätet? Var sjätte kilowattimme el som förbrukas i Sverige kommer från Forsmark. Den stabila svenska tekniken, de tredubbla säkerhetssystemen och den allmänt goda ordningen ingav respekt och det var inte utan en viss stolthet vi hasade runt i våra skyddskläder och kikade in i både kontrollrum och reaktorbassäng.

Så inträffade då, för några veckor sedan, en så kallad ”incident” på Forsmark. Incident, det är ett bullshit-ord för att det helt enkelt var jävligt nära att vi fick en gammal hederlig härdsmälta på halsen. Fastighetsvärderna i mellansverige skulle inte repat sig de närmsta 500-åren om ”incidenten” blivit lite värre.

SKI:s slutrapporter om vad som egentligen hände lär vi få vänta på, om vi någonsin får se dem. Redan idag står det dock smärtsamt klart att den stabila svenska tekniken visade sig ungefär lika ihålig som det svenska fotbollslandslaget i VM och de tredubbla säkerhetssystemen var lika pålitliga som Olof Mellbergs backspel mot Miroslav Klose och Lukas Podolski i åttondelen.

Forsmarks före detta konstruktionschef, Lars-Olov Höglund, menade att snabbstoppet på Forsmark var den farligaste kärnkraftsincidenten sedan Tjernobyl och Harrisburg. Till UNT sade Höglund:

Utgående från de uppgifter som jag har var det en ren slump att det inte blev en härdsmälta.

Lars-Olov Höglund borde veta, han var med och byggde Forsmarksreaktorerna, först som chef för projektkontoret för Forsmark och sedan som chef för Vattenfalls konstruktionskontor 1976—86.

SKI var genast ute och tonade ned uttalandet. Efter några obligatoriska bekymrade politiska kommentarer satt såväl oppositionen som regeringen stilla i båten. Inte så konstigt, med tanke på att det idag bara finns två partier som är kärnkraftsmotståndare. Vänsterpartiet hade uppmärksamheten riktad mot mellanösternkonflikten och miljöpartiet saknade kraft att ensamma driva debatten mot en kompakt mur av tystnad.

Det har på det hela taget, politiskt, talats mer om den bortspolade vägbanken i Jämtland än om Forsmarksincidenten.

Vad var det då egentligen som hände? Hur nära var vi en katastrof och vilka slutsatser bör man dra för kärnkraftens del?

Ny Teknik skriver:

Sommarens incident i Forsmark handlar om mer än krånglande reservkraftaggregat. Att störningen fortplantade sig i flera nivåer går på tvärs emot kärnkraftsbranschens grundläggande säkerhets-tänkande.

Den koncisa artikeln länkad ovan är tekniskt lättfattlig och väl värd att läsa. I sammanfattning kan man konstatera att en liten störning fortplantade sig till en större som gav oförutsedda effekter. Det som började med en kortslutning vid ett vanligt underhållsarbete i ställverket som ansluter Forsmark till högspänningsnätet slutade med ett nödkylsystem som var beroende av ett svajigt lokalt elnät i Uppland och en vattennivå över reaktorhärden som sjönk från cirka fyra till två meter.

Uppsala Nya Tidning sammanfattar skeendet:

Efter kortslutningen fortplantar sig överspänning in i verket, vilket enligt Forsmarks analys som blev klar i går beror på att en utrustning mellan växelströmsnätet och likströmsnätet inte fungerar som det ska [!]. Generatorernas batterier slås ut vilket leder till att de inte kan hålla rätt varvtal. Två generatorer självstoppar pga av detta konstruktionsfel. Felet är identiskt [!] i alla fyra generatorerna, men två klarar sig tack vare lägre belastning. Samtidigt uppstår en dipp i ett lokalt elnät som kärnkraftverket är anslutet till. Dippen är så kraftig att pappersbruket i Hallstavik slås ut och produktionen ligger nere i en timme.

I det här läget är det ganska svettigt i kontrollrummet och den mänskliga faktorn – nya felbeslut i stundens hetta – den som normalt inte skall få finnas i ett kärnkraftverk, riskerar att bli kraftigt uppförstorad. Vid ett snabbstopp ska personalen normalt inte behöva agera alls med manuella åtgärder, just för att undvika förhastade beslut. Nödkylsystemens backup-utrustning skall gå på automatiskt. I Forsmark, däremot, tvingades kontrollrummet gå in och manuellt starta två av reservgeneratorerna.

Längs vägen under incidentminutrarna inträffade många oförutsedda fel på rad. Ny Teknik skriver t ex:

Antagligen gjorde ett felaktigt installerat underfrekvensskydd att generatorn inte slog ifrån som den skulle.

Felaktigt installerat? Sådant skall överhuvudtaget inte få förekomma i ett kärnkraftverk. Men det är klart att det gör, precis som i alla annan teknik. Stressade elektriker, trötta datatekniker, osäkra ingenjörer... alla begår misstag emellanåt och en del av dem upptäcks inte förrän de verkligen behövs. Problemet är att i ett kärnkraftverk är effekterna av ett felaktigt installerat system så mycket allvarligare än en programmeringsmiss i en iPod.

Ingvar Berglund, chef för säkerhet och miljö på Forsmark säger till UNT:

-Vi vet exakt vad som hände.

Det är ju bra. Problemet är att den klarsyntheten finns där först i efterhand. På förhand var det som hände, som Tage Danielsson uttryckte saken, så osannolikt att det egentligen inte ens kan ha hänt. Dagen innan incidenten var svensk kärnkraft, så vitt vi visste, säkrast i världen. En olycka var så osannolik att den inte ens kunde hända. Den 25 juli var säkerheten plötsligt en hårsmån från Vitrysk nivå. Ursäkta, Vitryssland, för jämförelsen.

Angående den underdimensionerade växelriktaren som gjorde att två av de fyra nödgeneratorerna slogs ut säger ovan citerade Ingvar Berglund till Expressen att leverantörerna av komponenterna känt till felet länge. Och, säger han:

- Vi är lite ledsna över att vi inte fått veta något.

Alltså. Hallå? Är detta vad vår nationella säkerhet ytterst hänger på? Att alla underleverantörer skall vara ärliga med att informera om alla eventuella brister i undersystemen.

Jag är också lite ledsen Ingvar. Den här gången, tack och lov, mest för din skull.

Vad hade hänt om även det yttre elsystem som Forsmark blev beroende av för att återpumpa reaktorkylvattnet hade slagits ut? För två år sedan slocknade halva sydsverige i två timmar efter en kortslutning i ett ställverk liknande det som inträffade vid Forsmark. Det uppländska 70-kilovoltsnätet svajade till av överbelastning, som UNT skriver, citerat ovan. På Hallstavik fick pappersrullar kasseras på kuppen till en kostnad av miljoner. Förstås en bagatell i sammanhanget.

Vad som inte är en bagatell är den fullständiga politiska ignorans och liknöjdhet som omger vad som lika gärna kunde blivit den största katastrofen i europeisk efterkrigshistoria. Var är centerpartiet när man (för en gångs skull) behöver dom? Eskil Erlandsson meddelar via centerpartiets hemsida att

- om inte säkerheten kan garanteras till 100 procent måste reaktorerna kopplas ur drift tills så kan ske.

Problemet, det helt fundamentala problemet med kärnkraften, Eskil, är att säkerheten aldrig kan garanteras till 100 procent. Det är inte möjligt att garantera säkerheten i något enda mänskligt konstruerat system till 100 procent. I ett komplext system som ett kärnkraftverk blir den möjligheten ännu mindre. Men maktgiriga och sönderlobbade förstår centerpartiet numera tydligen inte ens det som en gång var elementa i kärnkraftsmotståndet.

Den 25 juli hängde mellansverige på en bit tejp. Den politiska ledningen hukar och säger inte flasklock. Kritik beskrivs som ”överdrifter” och skräckpropaganda. Kärnkraften är fortfarande lika säker. Ibland är Sverige ett jävla förljuget ställe.

Stoppa pressarna

Politiska nyheter av stor betydelse skakar mig denna eftermiddag. Flamman rapporterade igår:

En splittring har ägt rum i Förbundet för Femte internationalen. En minoritet av medlemmarna har uteslutits för att i detalj och i hemlighet ha planerat att splittra Förbundet.

De flesta av de uteslutna är medlemmar i den brittiska sektionen. Uteslutningen skedde på tröskeln till Femte Internationalens sjunde kongress, som ägde rum innan slutet av juli. Det skriver Arbetarmakt.

En gruppering av medlemmar hade under två år fört en intern strid. Först som en informell gruppering, sedan som en tendens och slutligen som en nationell minoritetsfraktion i den brittiska sektionen och därefter som en internationell fraktion.

Arbetarmakt lägger på sin hemsida fram en tung trave bevis till stöd för den nödvändiga uteslutningen av fraktionen (min kursivering):

Hela detta skikt, många av dem fackliga militanter under många år med en viss ställning och god meritlista vad gäller kamp, visade sig inte desto mindre år efter år vara fullständigt oförmögna att rekrytera till organisationen. De blev förbittrade och svartsjuka på de som rekryterade och byggde. [...] De utvecklade perspektiv som förnekade varje övergripande uppgång i den internationella klasskampen och noterade bara att "den är ojämn". [...] De har öppet lekt med att revidera Lenins teori om imperialismen för att få bort frågan om nedgång och stagnation. [...] De eftersträvade en återgång till "mer propaganda" och betraktade Förbundets vändning till att kombinera propaganda med agitation som är fokuserad på ungdomen och avantgardets kämpar mot nyliberalismen som "voluntarism".

Frågan är nu om världens arbetarmassor kan känna sig trygga att återgå till arbetet. Kan vi känna oss säkra på att alla småborgerliga centristiska tendenser rensats ut ur arbetarnas, böndernas och de revolutionära ungdomarnas sanna kamporganisation? De avslutande orden i kommunikén från Femte Internatonalens Internationella sekretariat ingjuter i alla fall hopp och förtröstan i varje revolutionärt arbetarhjärta:

Nu måste vi alldeles säkert prioritera användningen av våra resurser ännu mer skoningslöst och göra större uppoffringar. Men avslutningen av denna kamp kommer att öka de mänskliga resurserna, den tid och energi som vi kan ägna åt att ingripa i och rekrytera i klasskampen. Vi kommer att gå vidare mot nya framgångar. Vi tvivlar inte på det.

Så skönt med en vänster som ägnar sig åt rätt saker.

Form utan funktion

På väg över den skånska landsbyggden kommer vi in i ett litet samhälle där en stationsbyggnad uppenbarar sig. Någon järnväg finns inte kvar, bana och banvall är försvunna, antagligen sedan decennier. Men huset står kvar, nu med annan funktion på de två våningsplanen. Hur kan vi veta att det är en gammal station vi ser?

Det är därför att byggnaden är läsbar. Runt den svenska järnvägen utvecklades under 1800-1900-talen en särskild stationsarkitektur. Varje stationsbyggnad var unik, men de använde sig av samma grunddrag: fasadernas disposition, byggnadens skala och orientering med en öppen plats framför, den centrerade portiken som ledde in i vänthallen, etc. Den var, är, igenkännbar.

Läsbarhet och en logisk rumslig disposition antas ofta vara ett kännetäcken på god arkitektur. Form och funktion skall följa varandra, fastslog amerikanske arkitekten Louis Sullivan 1918 och ringade därmed in vad som är arkitekturens huvuduppgift och dess akilleshäl. Han skrev:

When a building is properly designed, one should be able with a little attention, to read through that building to the reason for that building.

Sullivan talar inte om att läsa en byggnad som en arkitekt gör, utan som medborgare, intutivt, direkt, så som vi hastigt kan läsa den närmaste halvtimmens väder genom att titta upp mot himlen.

Inom grafisk design utgör Sullivans tes idag byggsten 1A. En tidning, webbsida eller grafisk profil skall utformas så att formen lyfter fram, understryker och tydliggör tidningens själ, webbsidans innehåll eller produktens filosofi. Grafisk design som visuellt drar åt annat håll än det budskap den vill förmedla är helt enkelt dålig design. Som om valaffischerna för ett parti som ville gå till val på miljöfrågor föreställde vaktmästare som spelade landhockey. Kopplingen skulle inte vara intutivt uppenbar. Och därmed kontraproduktiv.

Inom arkitekturen, däremot, har lekandet med former ofta släppt kontakten med funktionen. Det går inte idag att se på byggnader vad de är avsedda för. Det är åtminstone vad en amerikansk undersökning kommit fram till, genom att fråga gemene man:

Residents in Tokyo, Montreal and Columbus, Ohio were shown pictures of city halls, libraries, art museums, and live theaters in various cities in the San Francisco region. They were asked to guess each building's function.
They were right 32 percent of the time, just a bit better than the 25 percent they could have achieved by random guessing.

Kan arkitekturen inte förmedla orientering och bäring i en stad, då gör den helt enkelt inte sitt jobb ordentligt. Är bitarna och husen utbytbara i varandra, vart och ett av dem historiskt och kulturellt kontextlösa, då är vi å ena sidan i någon mening väldigt moderna och å andra sidan rätt förvirrade. Städerna blir identitetslösa och själlösa. Platserna förlorar sina respektive värden. Platsen framför stadshuset blir till platsen framför "den där byggnaden".

Kanske har, därmed, arkitekturen besegrat sig själv och blivit för fri för sitt eget bästa. När arkitekterna blott leker med klossar, vem tar då ansvar för stadsbyggandet?

Postningen är även publicerad på Byggbrigaden.se