Platser

Spåren av människorna är många och märkliga. Vackra och frånstötande. Och de finns överallt. Mycket få platser återstår ovan oceangravarna på denna planet som inte har påverkats av våra aktiviteter. Men desto fler skapade platser, platser som är laddade med kulturers ansträngningar, individers galenskap och arbetets glädje.

Sedan mitten på 90-talet har den Los Angelesbaserade organisationen Center for Land Use Interpretation samlat in, katalogiserat och genom utställningar och böcker populariserat information om vitt skilda platser runt om på den nordamerikanska kontintenten. Syftet är, skriver CLUI på sin hemsida, att förstå ”the nature and extent of human interaction with the earth's surface.”

Resultatet är inte en vetenskapliga karta utan snarare en spontan mosaik innehållande några av de många miljarder konstverk, planerade eller oavsiktliga, som uppstått då människor organiserat sina aktiviteter på jordytan. Oanvändbart men fascinerande. Ett osorterat diabildsarkiv över 1900-talets platsproduktion. På organisationens hemsida finns en databas med en del av dessa ”unusual and exemplary sites”, det är allt från aktiva gruvor och övergivna flygfält till testområden för kärnvapen och konstgjorda filmstäder.

Tre platser, bland många:


Carrizo Plain's (bild ovan) är en liten öken väster om Bakersfield i Kalifornien. I efterdyningarna till oljekrisen byggde the Atlantic Richfield oil company (ARCO) världens största solenergianläggning här 1983. När produktionen befann sig på sin topp producerades 5,2 megawatt el i hela anläggningen som bestod av 100 000 30 x 120 cm stora paneler. Oljepriset steg aldrig så långt som ARCO antog, så anläggningen blev aldrig konkurrenskraftig gentemot fosilbränslebaserad energiproduktion. Numera är platsen övergiven, med stigande olje- och energipriser och förbättrad solcellsteknologi kan ett nyöppnande med tiden vara lönsamt. Men tills dess: en udda kyrkogård.


Väderstationen på toppen av Mount Washington (2000 m.ö.h) har registrerat några de högsta vindhastigheter som någonsin uppmätts vid jordytan: 370 kilometer i timmen. Här faller även årligen ungefär c:a 150 centimeter snö. Innuti den lilla väderstationen finns förstås en souvenirbutik och ett café för turister som tagit sig upp till bergstoppen, vilket kan ske till fots eller, ja det är ju amerika, med bil eller via en gammal muséejärnväg. Själva stationen andas en excessbefriad rationalitet, små fönster inpackade i asbestlika gråskalor. Kommunikations- och mätutrustningen påminner om internationella rymdstationen.


Den här 600 meter långa tunneln genom solidaste granitberg, ungefär 2 meter i diameter, grävdes av William Henry Schmidt med dynamit och handverktyg (en hacka en spade och en 2 kilos hammare). Arbetet påbörjades 1906 för att transportera guldmalm från Schmidts gruva till smältugnen. Med tiden förlorade Schmidt intresset för själva gruvdriften men ägnade istället 32 år åt att gräva sin tunnel tills han en dag bröt igenom ut i öppen dager på andra sidan berget. Här berättas mer av den fantastiska historien om den ensamme tunnelbyggaren. Schmidts tunnel illustrerar att även en ensam människa som är tillräckligt hängiven på egen hand kan sätta bestående avtryck i jordskorpan. Om det nu är eftersträvansvärt. Som sägs på länken ovan: “The Great Wall of China may be level to the ground after 250,000 years. Burro Schmidt's tunnel is believed to last 500,000 years.”

Demokratisk undervegetation

Det finns något rörande och mjukt, men även lätt störande och sjukt, över floran av handskrivna röster i valet. Olika grad av seriositet, olika former av mild eller ursinnig protest eller bara ren dumhet. Allihop lika utsiktslösa att förändra något. Alla räknas. Kanske är det ytterst behovet av att synas i statistiken som driver en del människor till vallokalen för att rösta på enpersonslistor som Intellektuella Hårdrockare, Bassängparti eller Batmanpartiet. Här finns de väljare som verkligen får se SIN röst räknad i statistiken. Deniz Hellberg partiet fick en röst. Var det möjligen Deniz Hellberg själv som lade den? Ja Deniz Hellberg du finns. Du har rätt att rösta du också, den rätten har andra slagits för att du skall ha.

Några försökte rösta på Alliansen. Bra tänkt, men majoritetsvalssystemet är inte infört ännu. Försök igen nästa val.

Någon försökte etablera Bergums rättigheter på riksplanet med en röst på Bergums väl. Feministiskt Alternativ har tagit upp kampen med Feministiskt Intiativ.

Kalle Anka-partiet hör som vanligt till småttingarnas vinnare, dessvärre sorterar de stelbenta byråkraterna på valmyndigheten röster som avgivits med olika stavning och olika mängd versaler i olika poster. Alltså finns Kalle Anka partiet, Kalle Anka, KALLE ANKA PARTIET och Kalle Anka Partiet med flera alla räknade som unika partier. Någon dåre har röstat på Karlle Anka-Partiet. Stavningen kanske skall räknas som en protest mot det alltmer förstelnade Kalle Anka partiet?

Samma öde har drabbat Rixpartiet som fått konkurrens av Rix Partiet, RIX PARTIET och RIX-partiet. En samordnad informationskampanj om korrekt stavning av partinamnet kan inför nästa val öka röstetalet med upp till hundra procent. Alltså ungefär 10 röster. Det slår Ny Demokrati som fick 2 röster i årets val. Det är väl Bert och Ian som håller ut.

I sveriges rika flora av partier i riksdagsvalet finnes bland annat, en personlig topplista:

Biffpartiet
Kungen
Ett parti pilsner
Jesus
Det kvinnliga höftpartiet, KHP
Den osynlige anden
Elöverkänsligas Förbund
En blank stol Jimbo partiet
Folkets V8 Parti
GAIS
IB/säporegistrerades Parti
Kattpartiet Sippa
Kommunska partiet
Liberala Kalle Anka Partiet
LSD-partiet
Mormor och Morfar Partiet
Nöjespartiet
Partiet för främjandet av OEM
Partiet för idioter
Renhåriga käbbelfria partiet
Sahara partiet
Scooby Doo
Septemberlistan
Socialpartiet
Är skönt att förlisa-partiet
VERKLIGHETSFRÄMMANDE-OMDÖMESLÖSHETS-LÅG MORAL-"TIME OUT"-PAMP- OCH POLITIKERFÖRAKTSPARTIET
Toknazism hela dan – partiet
Teleupproret
Ö-rock-partiet

Min personliga favorit:

Stenpartiet1

Efter valet: åter till framtiden

Det är folket som dömer och folkets dom är hård. Det är så demokrati fungerar och efter ett första svidande fan!–fan!–fan! så är ändå min känsla att det inte bara är en hård, utan även en ganska rättvis dom. Sven-Otto Littorin sammanfattade det väl från m-vakan:

- Det stora systemskiftet i svensk politik är att socialdemokraterna har övergett arbetslinjen.

Det var här vänstern, som helhet, fick stryk. Socialdemokraterna hade ingenting att komma med i arbetarrörelsens paradgren, helt enkelt därför att man saknar ambitioner att återvända till full sysselsättning. Nu är det normpolitik och jämviktsarbetslöshet som råder och för evigt skall råda. Det var en öppen flank som alliansen kunde skjuta in sig på och bryta igenom. Klart att vi förlorade. När vänstern upphör att vara vänster skall man förlora. När vänstern upphör att sträva efter att genomföra samhällsreformer som ökar demokrati och välfärd, då har man släppt greppet om framtiden, då ska man inte ha förnyat förtroende. Olof Palmes ord klingar som en skrattspegel till de senaste fyra årens slöa socialdemokratiska förvaltande av normpolitiken:

Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.

Var fanns viljan till förändring, var fanns drömmarna och visionerna i det här valets socialdemokrati? I varenda debatt har de varit inskjutna på att tala om den borgerliga politiken. Men deras egen? Låt oss nu hoppas att (s) i sin eftervalsanalys drar rätt slutsatser och går in i nästa val med den lärdomen. Återerövra viljan att forma framtiden.

Att vänsterpartiet gick tillbaka i årets val beror troligen inte på bristande trovärdighet kring jobben. Storsatsningen på nya jobb i offentlig sektor var helt rätt krav. Men det hamnade i skymundan. Bilden av partiet har präglats av den utdragna splittrings- och kommunistdebatten. En massiv negativ publicitet under hela mandatperioden är svår att reparera ens med en fenomenal slutspurt.

Nästa val, om fyra år, kommer vi möta med en större andel låglönejobb i svensk ekonomi, men fortfarande en hög arbetslöshet. För även borgerligheten tror på NAIRU och även borgerligheten sitter i knäet på en enväldig riksbank. Om man vill tillbaka till regeringsmakten vid nästa val måste socialdemokratin vara trovärdiga med att man vill bryta med den politiken. Det är vänsterns uppgift att under fyra år i opposition grundlägga medvetenheten om den stora skiljelinjen i svensk politik och få nästa val att bli ett systemskiftesval – bort från normpolitiken, för en reformpolitik som leder till framtiden. Nu börjar ett oppositionsarbete för en helt annan typ av samhälle. Äntligen.

Och så avgår, helt riktigt, Göran Persson. Statsministern som både var modern tids främste retoriker och mest kompetenta politiker – och samtidigt den mest visionslösa, den minst ambitiösa, vårt rikes allra tråkigaste kamrer. En duktig kartläsare. En usel kartritare. Som sådan passar han dessvärre in i en allt mer överväldigande tradition av moderna socialdemokratiska ledare världen över. Mätta tjänstemän ärvde de hungriga reformisternas rörelse. Bland de som står i tur att ta över finns dessvärre ingen som verkar kapabel att leda åt något annat håll. Det är kanske det mest allvarliga: om det blir ännu en förvaltare, eller ännu värre, en vindflöjel.

Så. Fan. Men ändå. Något gott kanske kommer ur det här med rätt organisering. Fast, samtidigt, avancerad förträngning hjälper inte mot de fyra år av stålbad vi nu måste igenom. Statliga bolag för 100 miljarder skall säljas ut, en permanent förändring. Kanske kommer vi tvingas in i NATO, en permanent förändring. Kanske får vi en ny EU-konstitution. En permanent förändring. Fler privatskolor och privatsjukhus, en permanent förändring. Ett avskaffat Public Service. En permanent förändring. En grundlagsreform, kanske en konstitutionsdomstol - en permanent förändring. En reform av socialförsäkringarna motsvarande reformen av pensionssystemet. En permanent förändring. En omfattande inkomstskattesänkning, avskaffad fastighetsskatt och förmögenhetsskatt... fyra förlorade år i energiomställningen... Allt detta som är svårt att återställa eller ta igen, det svider. Men det är också det som blir arbetsmaterialet och utmaningen för arbetarrörelsens väg tillbaka till regeringsmakten och tillbaka till sin egen politik.

De besegrade av idag är morgondagens segrare.

Innan valet

Människan, ej månen, är
alltings mått vid Bällstaviken, och
vår andes ångsåg levererar byggnadsmaterialet
till den nya staden...

Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Nu drar jag iväg en vecka med klassen för att analysera öar i norra bohuslän. När vi kommer tillbaka kan allt vara på väg åt skogen, eller ett litet steg åt rätt håll... raderan ovan är från Sundbybergsprologen (1951) av Ragnar Thoursie som sedemera blev byråchef på AMS och deltog aktivt och centralt placerat i byggandet av den välfärdsstat som aldrig upphör att vara hotad, som alltid måste försvaras. Poesin och den praktiska organiseringen ligger inte så långt ifrån varandra. De är varandras förutsättningar

Thoursies hoppfulla tro på människan är något att bära med sig i denna mörka valrörelse. En påminnelse om vad som står på spel och vad som är möjligt att åstadkomma om vi tar nästa steg:

Så begraves ensamhet i levande gemenskap
och upphävs lagen om en evig motsats.

Vissa ska alltid stå i centrum