Priset för vatten i Manyatta

Vattnet i Kisumus förstad, Manyatta, med en befolkningstäthet på 20 000 invånare per kvadratkilometer, ska man inte dricka. Grunda brunnar och korta avstånd mellan latriner och vattenposter gör infilitration oundviklig. Ändå dricker invånarna vattnet, de har inget val. Det sker med livet som insats.

För två år sedan privatiserades vattenförsörjningen i Kisumu, sedan dess har priserna på vatten i staden dubblerats. I kransen av slumområden finns nästan inga offentliga vattenposter alls. De få brunnarna, många borrade med lån från Världsbanken, ägs privat. En del ägs av folk som bor inne i stan, andra ägs av de lite rikare bland de fattiga.

Marknadens lagar är obönhörliga och de verkar aldrig till den fattiges fördel. Eftersom tillgången på vattenposter i slummen är mer begränsad än inne i stadskärnan och eftersom varje hushåll är mer eller mindre utlämnat åt den vattenpost som ligger närmast hemmet, är priset för vatten också betydligt högre i slummen än inne i stan. De fattiga betalar mer för sitt vatten än vad de rika gör. Inte bara i proportion till inkomsten, utan absolut räknat. Det innebär att vattenkostnaden för många familjer är den största dagliga utgiften och det huvudsakliga ekonomiska bryderiet, som kan sluka en tredjedel av dagsbudgeten.

Priset för vatten i Manyatta: sjukdomar och för tidig död, och en tredjedel av familjens dagsbudget. Året är 2007 och FN beräknar att det skulle krävas en investering på 7 miljarder dollar årligen under de kommande tio åren för att ge den miljard som idag saknar säker vattenförsörjning tillgång till rent vatten. Det skulle rädda 4000 liv om dagen.

7 miljarder dollar är den summa vi Européer årligen lägger på parfymer, det är mindre än de 8 miljarder dollar som skönhetsoperationer årligen omsätter i USA.

Och det är bara knappt hälften av den summa som delades ut i aktieutdelningar i Sverige förra året.

Javisst, helt irellevanta jämförelser. De har ingenting med saken att göra. Eller?