En stad utan kärnkraft

Bostadshus uppfört av byggkooperativ i Vauban, Freiburg

I förra veckan var jag på studiebesök i sydtyskland och besökte bland annat Freiburg, en stad av Malmös storlek, ofta beskriven som Europas gröna huvudstad. Det var en inspirerande upplevelse som varmt rekommenderas till alla som vill uppleva hur det kärnkraftsfria samhället ser ut i praktiken och ännu varmare rekommenderas för dem som förnekar att ett sådant samhälle går att åstadkomma.

Freiburgs strävan mot en hållbar och grön stad tar sin början med motståndskampen mot etableringen av tre kärnkraftverk i den direkta närregionen i mitten på 70-talet. Genom den gemensamma motståndskampen fick olika grupper som annars sällan möttes, syn på sina gemensamma intressen. Bönder, miljörörelser, kvinnorörelser, fackföreningar, kulturarbetare, kyrkor och politiska partier upprättade nya kopplingar och nådde insikter om det grundläggande vägval som energisystemets utformning är för varje samhälle. Samtidigt föddes ur kampen nya rörelser som Freiburger Öko-Institut, BUND (tyska avdelningen av Jordens Vänner) och tyska miljöpartiet, Die Grünen.

I Sverige förlorade den breda rörelsen av kärnkraftsmotståndare kampen om energivägvalet i folkomröstningen 1980. Här upplöstes rörelsen därefter i besvikna och uppgivna delar, dess idéer om ett annat samhälle sattes på sparlåga och Sverige valde den gråa vägen; energiintensiv, slösaktig, centralistisk, storskalig, fjärrberoende, okreativ.

Men Freiburgs invånare vann sin kamp och stoppade 1975 kärnkraftsbyggena. Den oväntade segern lämnade ett hål i regionens energiplanering, vilket, tillsammans med det medvetande om energifrågor och systemtänkande som föddes ur kampen, gav impulsen till ett radikalt omtänk kring energifrågor och samhällsplanering på kommunal nivå. 1986 antog Freiburg en plan för stadens energiförsörjning och bestämde sig för att sträva mot att bli självförsörjande på energi genom bruket av småskaliga energisystem, smarta helhetslösningar, grön teknik och en effektivare energianvändning.

Då och där, precis som nu och här, påstod kärnkraftsanhängarna att målsättningarna var orealistiska och naiva och att de skulle medföra en sänkt levnadsstandard för allmänheten.

Utvecklingen blev den rakt motsatta. Freiburg har genom sin målmedvetna strävan byggt en av Europas mest hållbara - och samtidigt mest attraktiva – städer.

I konkret verklighet demonstrerar dagens Freiburg att det inte bara är fullt möjligt att strukturera om energiförsörjningen mot lokala system, det leder också till en högre livskvalité och välfärd för majoriteten. I få Europeiska städer har jag upplevt samma omsorg om den nära miljön och om offentliga platser (också utanför de kvarter turisterna frekventerar) som i Freiburg.

Öppna dagvattenkanaler i stadskänrnan.

Särskilt intressant är att se hur mycket som vuxit ur det där första energivägvalet. Idag kommer delegationer från alla nivåer och från hela världen på besök för att studera hur Freiburg löser allt från sin intermodala kollektivtrafik baserad på låg enhetstaxa, cykel, spårvagn och bilpooler, till samhällsplanering, arkitektur, omhändertagande av dagvatten, bilfria stadsdelar, funktionsblandning, generationsblandning, demokratiskt deltagande och energiförsörjning.

Solcellsfabrik i Freiburg

En del delegationer är mest intresserade av att studera de omfattande solcelssanläggningarna (kommunen och enskilda fastihetsägare har installerat lika mycket solenergiteknik I Freiburg som hela Grekland, främst genom att utnyttja fasader och hustak), en del är intresserade av plusenergihusen som genererar mer energi än de förbrukar. Andra tittar på utsmyckningen av det offentliga rummet, de små kanalerna med rinnande vatten i stadskärnans gator, eller de många flerbostadshusen som byggts av de byggkooperativa sammanslutningarna (en idé som nu börjat sprida sig till Sverige).

Kontorshus med fasader klädda av solceller.

I grund och botten reser alla dessa delegationer för att titta på hur ett kärnkraftsfritt samhälle - byggt på framgångsrikt kärnkraftsmotstånd - ser ut.

Att Freiburg finns i Europas hjärta är viktigt, eftersom inga argument är mäktigare än exemplets makt. I Freiburg finns inte bara en idé om ett annat samhälle, av idéns motståndare enkelt avfärdad som "naiv" så länge som det bara är en idé, här finns en konkret verklighet som demonstrerar att idén fungerar. Och att den är överlägset attraktiv.

Bostadshus i Vauban

Trots det kommer kärnkraftsanhängarna fortsätta att argumentera som om den här verkligheten inte existerade. Likt moderaternas energitalesperson Anna Kinberg Batra i P1-morgon förra veckan, som torgförde den slitna myten om att alternativa energikällor visserligen är en fin tanke men omöjliga i praktiken:

"Om man tittar på vindkraften så skulle till och med dom optimistiska prognoserna leda till att den kan ersätta kanske en trettionde-del av kärnkraften. Var ska ni få de andra tjugonio trettionde-delarna ifrån?" (citerad av Lasse Karlsson)

Samtidigt som Anna Kinberg Batra påstår detta med en tvärsäkerhet som endast finns hos politiker som vet att de ljuger, så har Tyskland byggt ut sin vindkraftsproduktion till 40 TWh (slutproduktionen 2008), motsvarande 7,5 % av den tyska nettoförbrukningen av el och motsvarande 65 % av den el som svenska kärnkraftsverk producerade samma år (61,3 TWh). Detta på en yta mindre än Sveriges, med större befolkning och med sämre vindförhållanden.

Den tyska utbyggnaden har till större delen ägt rum under de senaste 10 åren, kapaciteten har ökat med nästan 1000% sedan 1998, buren av offensiva lagstiftningsåtgärder och statliga program. Det går, bevisligen, att bygga ut alternativa energislag och det går att göra det fort. Det enda som krävs är att vi, som i Freiburg, bestämmer oss för att välja en annan väg.

Riksdagen har chansen att öppna eller stänga dörren i juni.