Inringaren Joakim Jakobsson ställde i alla fall en skarp fråga om jobbskatteavdraget. Tanken var ju, konstaterade Joakim Jakobsson, att de stora skattesänkningarna skulle finansieras genom att de skapade fler jobb och därigenom fler som betalar skatt (i praktiken har finansdepartementet beräknat självfinansieringsgraden till 40-50 %). Men istället har arbetslösheten i Sverige gått upp. Så hur finansieras egentligen jobbskatteavdraget?
Statsministern undvek att svara på den direkta frågan om skattesänkningarnas finansiering. Det var nog taktiskt riktigt gjort eftersom finansieringen är ett ganska dystert kapitel för regeringen. För i grund och botten betalas skattesänkningarna genom ett eftersatt underhåll till järnvägen, en nedprioriterad klimatpolik, sänkta tak i a-kassa och sjukförsäkring, slopad avdragsrätt för fackmedlemskap och höjda a-kasseavgifter, avvecklad arbetsmiljöforskning, sänkta bidrag till kulturtidskrifter, offentliga åtstramningar och försämrad hälsa, sänkt bistånd, höjda vårdavgifter, utförsäljningar av statliga bolag, slopade fria inträden till muséer, studieavgifter för utländska studenter, ökad barnfattigdom, utförsäkringar av sjuka och genom att andra för samhället viktiga satsningar inte genomförs, såsom en aktiv bostadspolitik för att avskaffa bostadsbristen, höjda studiemedel, fler händer i vården, höjda lärarlöner. Och så vidare.
Istället för att beröra sådana tråkigheter, som så att säga befinner sig på det glada paketets baksida, framhöll statsministern att jobbskatteavdraget visst har gett fler jobb:
”De som utvärderar regeringens politik har påpekat att det enskilt mest jobbskapande vi har gjort, som har lett till ökad sysselsättning, högre sysselsättning än vad som annars har varit fallet, är jobbskatteavdragen. Just därför att det ger en så tydlig drivkraft till låg- och medelinkomsttagare att öka sin arbetstid.”Jobbskatteavdragen – ett riktat bidrag till de som har arbete – är alltså, enligt både regeringens egen åsikt och externa bedömare själva grundpelaren i alliansens sysselsättningspolitik. Det är det ”enskilt mest jobbskapande” som regeringen har gjort. Det blir då naturligtvis angeläget att söka evidens för hur framgångsrikt jobbskatteavdraget egentligen har varit för att skapa fler jobb – i verkligheten.
Det märkliga är att det är oerhört tunnsått med sådan evidens. Och idag presenterades en forskarrapport från Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering (IFAU) som konstaterar att det är mycket svårt att överhuvudtaget utvärdera om jobbskatteavdragen har haft några effekter på sysselsättningen, ur sammanfattningen:
”Vår sammantagna bedömning utifrån en omfattande analys är att resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget. Den begränsade variationen mellan individer i reformernas omfattning i kombination med komplexa sysselsättningstrender både före och efter reformerna innebär en stor utmaning för vårt och framtida försök att utvärdera jobbskatteavdragets sysselsättningseffekter.”Det som gör IFAU:s rapport särskilt intressant är att det är första gången som någon försöker titta på vilka effekter jobbskatteavdraget faktiskt har fått för sysselsättningen. De tidigare forskarutvärderingar av jobbskatteavdraget som regeringen, och nu senast Fredrik Reinfeldt i Studio Ett, har lutat sig mot har allihop varit uppskattningar ex ante, dvs antaganden som utifrån teoretiska utbudsmodeller i förväg uppskattar vilka effekter jobbskatteavdraget teoretiskt borde få på sysselsättningen, om den förenklade nationalekonomiska standardmodellen stämmer. IFAU:s studie är den första utvärdering som, baserat på kvasiexperimentella metoder, analyserar data observerade efter (ex post) att jobbskatteavdraget genomförts.
Om det nu inte ens är möjligt att utvärdera sysselsättningseffekterna av regeringens mest jobbskapande reform, kan man ju fråga sig hur bra den här regeringen egentligen är på den där arbetslinjen man gick till val på.
De teoretiska utvärderingar som Reinfeldt och Borg håller i handen har tidigare funnit att jobbskatteavdraget bör ha en viss effekt på sysselsättningen. Ingen jättestor, men en viss. Lennart Flood kom i en SNS-rapport 2010 fram till att jobbskatteavdraget ”på lång sikt” ökar antalet sysselsatta med 72 000 räknat i termer av heltidssysselsatta. Det innebär en kostnad om cirka 900 000 kronor per jobb för staten. Ett ganska dyrt och trubbigt sätt att få fler i arbete, och man kan ju tycka att de pengarna kunde ha gjort större nytta om de använts mer direkt för att möjliggöra sådant som verkligen behöver göras, t ex fler händer i vård och omsorg, och höjda lärarlöner. Sådant som istället har fått stryka på foten för att finansiera jobbskatteavdragen.
Att regeringen inte satsar på mer verkningsfulla reformer för jobb beror på att man, av ideologiska skäl, helt enkelt, inte har några bättre förslag än jobbskatteavdraget. I ett replikskifte på Nationalekonomiska Föreningen 2010 försvarade Anders Borg jobbskatteavdraget mot anklagelser om dess bristande effekter såhär:
”Magnus Henrekson antyder att det här är en ineffektiv metod därför att den bara ger 75 000 jobb. Problemet är bara det att alla andra tänkbara åtgärder som vi har räknat igenom fram- och baklänges inte ens kommer i närheten av effekter i den storleken. Om vi t ex gör en bedömning av förändringar av arbetsrätten har vi inte något starkt forskningsstöd för positiva varaktiga sysselsättningseffekter. Om vi tittar på förändrade arbetsgivaravgifter, kapitalinkomstskatt eller bolagsskatt har vi inte heller någon särskild stark grund för att förvänta oss stora positiva varaktiga sysselsättningseffekter. När vi räknade på den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna som vi gjorde i budgeten för 2009 räknade vi med en varaktig sysselsättningseffekt på mellan 2 000 och 3 000 personer. Detta är ungefär så mycket man kan hitta stöd för i forskningslitteraturen.”Finansministerns och regeringens stora problem är att man är ideologiskt förhindrade att titta i en annan riktning. Man kan helt enkelt inte, eftersom man trots allt medialt jamsande är och förblir moderater, tänka sig att öka sysselsättningen genom att öka den offentliga efterfrågan och anställa fler i den offentliga sektorn. Regeringen saknar därför svar på den stora arbetslöshetsproblematiken. Istället ägnar man sig gång på gång åt att dra en statistisk fräckis, som Reinfeldt körde ännu en gång i Studio Ett:
”Det är drygt 200 000 fler som är sysselsatta nu jämfört med när regeringen trädde till 2006 och började genomföra jobbskatteavdragen.”Sant. Men också i sammanhanget fullkomligt irrelevant, eftersom befolkningen samtidigt har ökat. Det relevanta måttet för att utvärdera om regeringens jobbpolitik lyckas är inte ett absolut tal utan som andel av befolkningen. Ser man till de talen är arbetslösheten högre och sysselsättningsgraden lägre än då alliansregeringen tillträdde 2006.
Reinfeldts svar till Joakim Jakobsson i Studio Ett var med andra ord inget annat än en klassisk Reinfeldtare. Frågan är hur många gånger alliansen ska få komma undan med att dra den sortens fräckisar medan journalisterna är upptagna med att avsätta oppositionsledare för ett syftningsfel.
Uppdatering 28/01 17:00: Anders Borg tycker fortfarande att jobbskatteavdraget är gôtt och säger till SR Ekot att "den grundläggande utvärderingen måste vara hur verkligheten fungerar". Ett märkligt påstående med tanke på att IFAU-studien var det första försöket att ta reda på just vilka effekter jobbskatteavdraget har haft för sysselsättningen i verkligheten. Borg menar också att de "allra flesta [andra studier] landar i att jobbskatteavdraget har stora effekter". Men han undviker att nämna att det då rör sig om studier ex ante, dvs studier som inte tittat på verkligheten utan uppehållit sig i de ekonomiska teoriernas värld. Lätt att röra ihop teori och verklighet om man är finansminister. Ekots reporter Staffan Sonning ställde inga följdfrågor om detta.
Inlägg
9 kommentarer:
SCB har även pekat på att antalet fler jobb till följd av ökad befolkning utvecklats sämre än väntat under regeringen Reinfeldts tid.
Det pekar i riktningen, att jobbskatteavdraget t.o.m. kan ha negativ inverkan på arbetslösheten.
Det i sig är inget konstigt, om man betänker att jobbskatteavdraget finansieras genom att man stryper den disponibla inkomsten hos grupper, som redan innan jobbskatteavdraget infördes, använde hela sin inkomst till konsumtion.
Deras minskade konsumtion, är ett faktum, samtidigt som det inte per automation innebär att de som som fått skattesänkningar, har ökat sin konsumtion, åtminstone inte konsumtion som genererar jobb inom landet. Används jobbskatteavdraget t.ex. till utlandsresor så försvinner förstås merparten utomlands och används jobbskatteavdraget till ökat sparande är det också en minskning av konsumtion.
Han talar ju sanning när han säger att det är centralt i moderaternas politik, att ge bidrag åt de som redan har jobb och samtidigt straffbeskatta pensionärer och sjuka.
"Jobbskatteavdragen – ett riktat bidrag till de som har arbete – är alltså, enligt både regeringens egen åsikt och externa bedömare själva grundpelaren i alliansens sysselsättningspolitik. "
Det är fel i citat ovan! En skattesänkning är inget bidrag. Det bör alltså stå en riktad skattesänkning i stället. Att få behålla mer av ens egna pengar/lön är och har aldrig varit ett bidrag. Tack i övrigt för en intressant och välskriven blogg.
Mvh
Martin
"Det är fel i citat ovan!"
Kan man kalla försäkringsersättningar för bidrag kan man givetvis kalla jobbskatteavdrag för riktat bidrag.
erik: har du lust att utveckla vad du menar med att ifau använder kvasexperimentella metoder?
Martin: Jobbskatteavdraget är en riktad skattesänkning till de som har jobb som finansieras av alla skattebetalare. Att man sänker skatten riktat mot en särskild grupp innebär en alterantivkostnad; att staten inte kan sänka andra skatter eller öka utgifter som gynnar andra grupper. Precis som med RUT- och ROT är det därför rimligt att kalla det för ett bidrag.
Nils: ang ”kvasiexperimentella metoder”.
Den stora utmaningen för att utvärdera jobbskatteavdragets effekter ligger i att försöka avgöra vad som hade hänt med sysselsättningen om avdraget inte hade införts. Om man på något sätt kände till det (t ex genom en kontrollgrupp som inte fått del av avdraget) skulle man kunna jämföra detta med sysselsättningens faktiska utveckling och se om det finns eller inte finns en skillnad. Eftersom alla som har en inkomst i Sverige har del av jobbskatteavdraget och eftersom vi inte har uppfunnit möjligheter att färdas till parallella universum så går en sådan jämförande undersökning inte att genomföra. Och raka jämförelser av sysselsättningsutvecklingen före och efter jobbskatteavdragen är också de svåra att dra några slutsatser av eftersom många andra faktorer samtidigt har påverkat sysselsättningen. Vad forskarna (Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin) istället har gjort är vad de själva beskriver som en kvasiexperimentell studie (kvasiexperimentell är en statistisk metod); de jämför sysselsättningen i grupper som har fått olika stor del av jobbskatteavdraget (eftersom avdragets storlek är kopplat till intjänad inkomst och förändras beroende på den kommunala skattesatsen). Om avdraget verkligen ökar sysselsättningen bör då grupper vars genomsnittliga skatt minskat mer också ha ökat sin sysselsättning i högre grad än de grupper vars genomsnittliga skatt har minskat mindre. Studien jämför sedan sysselsättningsutvecklingen för personer i olika grupper mellan 2006-2008 och jämför denna med utvecklingen för samma urvalsgrupper 2004-2006.
IFAU-studien hittar inga tillräckligt tydliga skillnader för att dra några slutsatser om jobbskatteavdragets effekter. IFAU:s slutsats är att det med den valda metoden ”inte är möjligt att utvärdera det svenska jobbskatteavdraget” men de konstaterar också att de ”inte kan se någon annan exogen variation som är möjlig att använda för att utvärdera jobbskatteavdraget.” Dvs ”reformen” är genuint svår att ö.h. utvärdera.
Erik: tack för utmärkt förklaring!
Jag frågade med anledning av att jag förhastat, och okunnigt, drog slutsatsen att kvasiexperimentell hade något med t.ex. kvasivetenskap att göra.
Att kalla jobbskatteavdraget för ett bidrag är helt rimligt. De allra flesta som får jobbskatteavdrag betalar inte statlig inkomstskatt och mycket få betalar in mer statlig inkomstskatt än de får i jobbskatteavdrag. Eftersom ett avdrag inte kan vara större än skatten man betalar in så är jobbskatteavdraget för de flesta ett statlig bidrag till att betala de kommunala skatterna. Ett bidrag som faktiskt blir högre ju högre kommunalskatt man har.
Skicka en kommentar