Ljus över världen

"According to U.N. data, the average Guinean consumes 89 kilowatt-hours per year — the equivalent to keeping a 60-watt light bulb burning for two months — while the typical American burns up about 158 times that much."

Klyftan mellan rika och fattiga kan synliggöras och beskrivas på många olika sätt. Någonting i den här artikeln (via), kanske framförallt bilderna, skavde extra mycket. Det som skildras är inte den absolut misären längst ned på botten, bara ett litet stycke av de ovärdiga vardagsumbärandena mittemellan.

I Guinea samlas studenter kvällstid vid upplysta reklamtavlor, vägkorsningar och bensinmackar för att studera, det är den kvällsbelysning som finns.

“They sit by age group with 7-, 8- and 9-year-olds on a curb in a traffic island and teenagers on the concrete pilings flanking the national and international terminals. There are few cars to disturb their studies. […] We have an edge because we live near the airport,' says 22-year-old Ismael Diallo, a university student."

Artikeln beskriver ett förhållande som gäller för många länder i syd.


Att kunna läsa så länge man själv vill och orkar, för att lära sig och utvecklas, är omöjligt när mörkret faller och det inte finns någon belysning. För varje student i ett fattigt land som inte får chansen att nå sin kapacitet på grund av kvällsmörker, sitter samtidigt hundra studenter i den rika världen som drygar ut sitt försprång. Det är sant som Nyerere sa, de fattiga måste springa när de rika flyger.

För några månader sedan fick jag möjligheten att åka med en fältstudiekurs till Kisumu i Kenya. Jag undersökte skolungdomars tillgång till böcker, med fokus på biblioteksservice. Genom intervjuer och enkäter framstod en sak snart som glasklar: vid sidan av bristen på relevanta böcker var det största hindret för läsning just bristen på belysning. Fotogen till lampan, det var en lyx.

En gigantisk ljusreklam för Coca-Cola vid Jomo Kenyatta Highway tjänade som allmän mötesplats kvällstid. Det var så nära som Kisumus sluminvånare kom en av utvecklingens mest grundläggande motorer, belysning.

Tänk på ljusets betydelse för människan, för utvecklingen av ett demokratiskt samhälle. Vad vore vi utan glödlampan? Den är lika enkel som fundamental.

Ljus över landet! var de svenska ungsocialisternas kamprop i många år. De syftade på bildningens ljus, men också, en förutsättning för att bilda sig, elektriciteten. Socialism är sovjetmakt och elektrifiering, sade Lenin. Det upplysta samhället går hand i hand med de tekniska verktyg som gör det möjligt.

Här ligger vår tids stora barbari. Att barn i Kenya och Guinea och på andra ställen inte får möjligheten att utvecklas. Att ett sådant förhållande består, trots att det vore så oerhört enkelt att åtgärda.

I en tidsålder då nästan allting är möjligt, är det stora misslyckandet, det stora brottet, att så lite görs. Det elektrifierade överflödet hopar sig vid den globala pluspolen medan de mest grundläggande utvecklingsinsatserna uteblir vid minuspolen. Så laddas ett batteri ur.

Till vem skall man skicka den moraliska räkningen för det mänskliga slöseriet?

En anledning till att kapitalismen överlevt så länge är just detta: systemet är nästan onåbart för kritik. En miljon döda till följd av en asymmetri mellan utbud och efterfrågan? Ja det var ju tråkigt, men det finns ingen som kan sägas vara direkt ansvarig. Det är marknaden, det är vi alla och ingen alls, det är bara så det är.

Till den existerande plansocialismens moraliska fördelar hörde att det trots allt var uppenbart hos vem ansvaret låg när någon blev eftersatt. Resursfördelningen var ju planerad. Räckte det inte åt alla då hade ledarna misslyckats. Det har därför varit lätt för Stéphane Courtois att göra sina bodycounts, där offren för svältkatastrofer, skrivs på kommunismens konto.

Det är inte lika lätt att räkna samman offren för en samhällsmodell som frånsäger sig allt ansvar för resursfördelningen, för utveckling och människors hälsa. Karl Polyani skriver 1944 i boken The Great Transformation om hur kolonialmakten England var ytterst ansvariga för mellan 10-25 miljoner indiers död i svält mellan 1875-1900:

”Missväxt var givetvis en av orsakerna men transport av spannmål på järnväg gjorde det möjligt att skicka nödhjälp till hotade områden. Problemet var bara att människor inte kunde köpa säden när priserna sköt i höjden, vilket på en fri men ofullständigt organiserad marknad med nödvändighet blev reaktionen på en brist. Tidigare hade små lokala lager upprätthållits för att motverka missväxt, men de hade nu lagts ner eller sugits upp av den stora marknaden [...] Under den fria och likställda handeln dukade miljontals indier under.”

Polyani citeras av Mike Davis i boken Svält och Kolonialism. 60 miljoner döda under 40 år i Indien, Kina och Brasilien blev resultatet av ”den fundamentalistiska tillämpningen av Smiths, Benthams och Mills heliga principer” skriver Davis, och:

”Vi talar inte om ”svältländer” som drabbats av stiltje i världshistoriens bakvatten utan om den tropiska mänsklighetens öde i just det ögonblick (1870-1914) när dess arbetskraft och produkter mobiliserades för en världsekonomi med centrum i London.”

Kapitalismen är ett ont system därför att det vägrar ta ansvar. Att inte ingripa är ondska. Att se en oförrätt bestå år efter år och hävda att det är naturligt, det är ondska. Att ge en springnota åt dem som exploaterar andra människors nöd, det är ondska. Att marginalresurser från de fattigaste genom världssystemets svalg sugs mot centrum, det är ondska.

Det finns fortfarande ett alternativ.
Ljus över världen, det är det vi vill.

Andra bloggar om: utveckling, Afrika, Kenya, Guinea, Mike Davis

Annorstädes: Åsa Linderborg om statlig historieskrivning och bibliotek och Kalle Larsson är tillbaka.