Passiviteten kommer att bli mycket kostsam för Sverige. Exakt hur kostsam är vad jag vill försöka illustrera i den här artikeln. Nu får vi se om jag ror de här räkneexemplen i land på ett någorlunda pedagogiskt – och sakligt korrekt – vis. Eftersom jag inte själv är nationalekonom har jag sneddat förbi en del komplikationer, men kom då gärna med synpunkter och invändningar i kommentarerna.
Diagrammet ovan är från vårbudgeten. Regeringen gör här bedömningen att den direkta recessionen mätt som BNP-fall kommer bli djup men relativt kortvarig. Från 2010 kommer vi att ha en svagt positiv tillväxt igen om man får tro Borg. Konjunkturinstutet och många andra gör samma bedömning (mot den bakgrunden blir borgarnas påståenden om att vi måste spara och ”hålla igen” för att förbereda oss för ”ett långdistanslopp” (se tidigare post och riksdagens budgetdebatt) rätt ihåliga). Men givetvis är prognoserna i nuläget mycket osäkra.Vad är den samhällsekonomiska kostnaden för det inplanerade tappet på 4% av BNP under 2009 och runt nolltillväxt under 2010? Vi kan göra en uppskattning genom att ställa vårbudgetens scenario bredvid ett alternativscenario. Låt oss därför för resonemangets skull tänka oss att det finns en stimulanspolitisk åtgärd som innebär att BNP 2009 kan stanna runt nolltillväxt istället för det tapp som nu planeras, alltså 4 procentenheter bättre än regeringens prognos och därefter vända till positiv tillväxt på 2% av BNP redan 2010, alltså 2 procentenheter bättre än regeringens prognos. Diagrammet nedan visar förändringen och den ackumulerade skillnaden i BNP till år 2012 mellan ett sådant scenario, här kallat ”offentlig expansion” och vårbudgeten, i fasta priser:
Y-axel: Bruttonationalprodukt miljarder kronor.2012 är mellanskillnaden i produktionsvärde 230 miljarder mellan alliansens Sverige och ett förnuftigt stimulerat Sverige. Ackumulerat över perioden 09-12 rör det sig om en skillnad på 760 miljarder.
Vad skulle det kosta för statskassan att vidta stimulansåtgärder som på detta sätt häver BNP-fallet och täpper igen konjukturhålet tills ekonomin kan ånga på för egen maskin igen? Skillnaden mellan nolltillväxt och ett tapp på 4 procentenheter är ungefär 120 miljarder under 2009 och skillnaden nästa år mellan 2 procents tillväxt och 0 är ungefär 60 miljarder. Detta är storleken av det produktionsbortfall som måste kompenseras genom stimulanser. Men för att ta i med stor marginal låt oss säga 250 miljarder i engångsstimulanser över två år.
Är detta ett rimligt antagande? Konjunkturinstutet utvärderar i sin senaste rapport regeringens nu aviserade skattesänkningar och utgiftshöjningar på 8 miljarder under 2009 och ytterligare 50 miljarder 2010. KI gör bedömningen att de här stimulanserna leder till att BNP-nivån 2010 blir 1,4 procentenheter högre än vad som annars varit fallet. En utgiftsökning/skattesänkning på 40 miljarder antas här ge en BNP-ökning på 1%. Det är relationen även om man naturligtvis bör vara försiktig med att extrapolera den rakt av eftersom den direkta stimulanseffekten beror på vilken typ av åtgärder det är som vidtas. Vi återkommer till det om en liten stund.
För att genomföra åtgärderna måste finansministern låna upp 250 miljarder, varav merparten, c:a 160 miljarder, i rasande takt bör skickas ut till satsningar så snart som möjligt under innevarande år. Ökningen av statsskulden ger staten en räntekostnad som beroende på upplåningsteknik kan variera, men uppskattat: 8 mdr år ett och 12,5 de därpå följande åren, tills amortering är klar 2013, dvs ackumulerat 45 mdr. Vi skjuter dock samtidigt samhällsekonomin som helhet till en betydligt bättre position 2012 än utan motsvarande åtgärder, med följden att vi samtidigt får en betydligt bättre utveckling för skatteintäkterna. I diagrammet nedan illustreras skillnaden i skatteintäkter mellan de två scenariona, med oförändrad skattesats:
Y-axel: skatteinkomster i mdr kronor, x-axel: skatter och avgifter i procent av BNP för respektive år med start 2009, procent i enlighet med vårbudgeten.Skillnaden i inkomster för offentliga sektorn minus räntekostnader för upplåningen blir +53 miljarder 2009, + 69 miljarder 2010, +87 mdr 2011 och +89 mdr 2012. Ackumulerat blir differensen av stimulanspaketet c:a 300 mdr i skatteinkomster för offentliga sektorn under perioden jämfört med vårbudgeten.
Med andra ord finansierar BNP-tillväxten i sig själv hela stimulanspaketet redan under de första fyra åren utan att några skattehöjningar är nödvändiga. Låter det som magi? Betänk då att vi i vårt alternativscenario haft ungefär sjuhundra miljoner fler arbetade timmar än i regeringens prognos. Egentligen är detta en mycket konservativ beräkning, eftersom jag inte räknar några multiplikatoreffekter av stimulansåtgärderna.
När stimulanspaketet är helt amorterat 2014 kan löntagarna dela på 250 miljarder mer – i fasta priser – per år än med regeringens nuvarande politik. Den skillnaden är priset vi får betala – i just den här jämförelsen – för regeringens passivitet.
Poängen med detta sifferdribblande är denna: man behöver inte vara brinnande keynesian för att se fördelarna med en politik som snabbt är på fötter och häver ett BNP-fall och en som med berått mod låter BNP sjunka som en sten under ett år och stagnera året därpå. En lågkonjunktur som inte möts med en aktiv konjunkturpolitik resulterar mycket fort i ett strukturellt brott i tillväxten som över tiden ackumuleras till ett än större glapp. Så ligger till exempel den hemmasnickrade svenska lågkonjunkturen under tre år på 90-talet ensamt bakom hela det svenska ”placeringsraset” i den så kallade ”välståndsligan”. Lustigt nog var det högern som satt vid makten den gången också.
Så hur bör då ett stimulanspaket på 250 miljarder vara utformat för att ge maximal utdelning i samhällsekonomin?
Det är egentligen först här som vägvalet blir till ett ideologiskt dito. En strikt borgerlig politik kan följa en del - riktiga och viktiga - standardvägar som sänkta konsumentavgifter och förbättrad kreditgivning, men därefter står den handfallen inför en kris som innebär en generell nedgång i den privata konsumtionen och efterfrågan. För vänstern är det däremot inga konstigheter att i dagens läge använda den offentliga sektorn och transfereringssystemen som verktyg. För oss är det inte ideologiskt förbjudet att låta den gemensamt ägda delen av ekonomin växa. Vi går inte runt med himmelsblåa skygglappar.
Stimulanserna bör ske dels genom inkomstförstärkningar till de med lägst inkomster, det ger mest direkta effekter på konsumtionen, men framförallt med fokus på omfattande och i tiden avgränsade investeringar för att snabbt och på bred front möta det privata efterfrågeraset. Enligt Keynes (och Krugman) kan stimulansåtgärderna visserligen bestå av i stort sett vad som helst, penningfyllda flaskor nergrävda i kolgruvor tillexempel. Men vi har en annan mycket allvarligare kris som samtidigt hänger över världen idag, en katastrofal klimatomsvägning, där fortsatt passivitet kostar ännu mycket mer. Vi borde därför, som Naturskyddsföreningen föreslår, ta möjligheten att genom stora stimulansåtgärder sätta fart mot ett hållbart samhälle. Som man gör i Kina, USA och Sydkorea.
Ett stort ”klimatstimulanspaket” kan handla om till exempel:
- Ett omfattande investeringsstödprogram för att ställa om svensk energiförsörjning till hållbara energislag.Utöver de här ”klimatstimulanserna” bör åtgärder som ger mer direkta tillskott till hushållens efterfrågan genomföras. Absolut mest verkningsfullt är höjningar av ersättningar till de med lägst inkomster. Till exempel höjda studiebidrag med 1000 kronor i månaden, höjda grundavdrag och höjda lägstalöner i kommunsektorn, en kraftig uppräkning av de generella statsbidragen till kommunerna är nödvändig.
- Kraftigt utbyggda ROT-avdrag för energieffektiviseringar i byggnader.
- Omställningsstöd till bilindustrin förenat med mycket hårda utsläpps- och hållbarhetsmål, svensk bilindustri skall bygga nollemissionsbilar inom fem år.
- Storsatning på utbyggnad av regional järnvägstrafik och kollektivtrafik, höghastighetsjärnväg och mer finförgrenat godsnät.
- Miljonprogramslyft för att göra svenska miljonprogrammet till världens mest hållbara boendeområden. Eller som vi skulle säga i Göteborg, Miljonprogrammet ska bli Miljönprogrammet.
Poängen här är inte att säga att vi faktiskt har råd att satsa på välfärden och klimatomställning. Poängen är att vi alla blir rikare om vi gör det. Just nu, mitt i krisen. DET är att ta ansvar.
Avslutningsvis: Missa inte Ett Hjärta RÖTTs fenomenala bevakning av regeringens misslyckanden.
Inlägg
7 kommentarer:
Några spridda synpunkter:
BNP är inte ett bra mått på framgång, det pågår aktiviteter på olika håll i världen för att komma på något bättre som exempelvis täcker in vad vi gör med Jordens resurser.
Förlorad produktion behöver inte vara negativ, det kan betyda mindre resursslöseri och mindre desperat shopping också. Vänstern saknar i stort sett perspektiv här, man får vända sig till Birger Schlaug eller Christer Sanne för att få uppslag. Att se mot en framtid när "ekonomin ångar på igen" är verkligen inte mycket till visionär politik. Det är väl detsamma som att säga att man vill ha tillbaka samma gamla kris om några år igen! Fast då kanske det blir en värre upplaga än idag, om hela USA:s skuldberg totalkraschar på en gång.
Effekten av investeringar beror av var de görs. Vill man snabbt komma åt arbetslöshet och samtidigt ha ett mindre läckage av insatta medel till utlandet är den offentliga sektorn bäst. Den är ofta arbetsintensiv (jämför med en genomrationaliserad kapitalintensiv industri) och investering i människor är den bästa framtidsinvesteringen man kan göra. Jag misstänker att det är här en del av de verkligt farliga resultaten av Alliansens politik kommer att visa sig på 2010-talet (vem som än sitter i regeringen då) när några årskullar ungdomar har misskötts in i arbetslöshet och dålig utbildning.
Exempelvis bilindustrin kan väl förstatligas och ställas om till annan produktion, vare sig det gäller kommunikationsmedel eller annat. I sin nuvarande form verkar den inte vara mycket att spara på. Regeringens "passivitet" kan vara medveten politik baserat på någon grundkurs i neoklassisk nationalekonomi. Om man låter krisen härja utan att ingripa så mycket (eller helst inte alls) blir det en rensningsprocess som kommer att föra oss närmre det nyliberala lyckoriket. Passivitet i det här fallet är ju faktiskt en liberal dygd.
Björn:
Jag instämmer till fullo i kritiken både mot BNP som mått och som mål, relevantare ur ett vänsterperspektiv är att prata om sysselsättning och att omdefiniera begreppet välfärd. Vänsterpartiet är de som drivit sex timmars arbetsdag hårdast i svensk politik. Det kravet är på intet sätt skrotat. Däremot tror jag att en kris som skickar hundratusentals ut i arbetslöshet är fel tillfälle att försöka ta den debatten. Du kan inte säga till någon som blivit av med jobbet att det är bra om den sanslösa överproduktionen sjunker, vår politiska uppgift i nuläget är att visa att (och hur) jobben kan återskapas. Det mål som är rimligt i nuläget är att ta tillfället i akt att på den ohållbara produktionens bekostnad (som lyckligtvis är den som sjunker snabbast!) istället öka utbudet av offentliga välfärdsarbeten och göra nödvändiga investeringar i att ställa om till ett lågenergisamhälle.
Instämmer också i att regeringens passivitet inte beror på ett misstag utan ett mycket medvetet val. Den svenska regeringen är uppenbarligen mer ideologiskt driven än någon annan Europeisk regering i nuläget.
När man ändå har dig på tråden: jag tror att det är nödvändigt att förstå den svenska krisen idag som en politisk kris i första hand, i den meningen att vi saknar en opposition som förmår formulera en position som är tillräckligt antagonistisk mot regeringens för att blottlägga den underliggande ideologin. I grunden är det frånvaron av oppositionspolitik som kommer stå Sverige dyrt.
Skulle bli förvånad om du inte höll med mig om det :-)
Jag undrar om kris skall vara i ental? Är det inte snarare ett antal kriser som löper parallellt, och när en ekonomisk kris slår till samtidigt med en rask teknisk transformation av samhället samtidigt som den politiska nivån inte kan hantera ändringarna på ett lämpligt sätt - då blir det superkris? ("Kaptitalismens allmänna kris" för att använda en äldre term.)
En superkris som stora delar av den europeiska vänstern inte kan hantera heller, därför att man inte ens kan tillämpa Marx' enkla modell med bas och överbyggnad! Och eftersom man inte klarar av elementär marxism klarar man inte heller av att presentera hållbara alternativ för ett nytt samhälle till de många som slängs ut från arbetsplatser eller trycks ned av allt sämre villkor. Hur kunde denna nästan total politiska urartning ske? Nå, ur den synvinkeln kan vi ändå säga att krisen är politisk därför att dess lösning är politisk. Men att bara fila på förslag som ligger inom det nuvarande systemets gränser, och som därför blir allt svårare att genomföra med goda resultat därför att systemet i sig fungerar allt sämre och kräver ombyggnad till något nytt, är inte mycket till politik.
Men om det långsiktiga målet för regeringen är att mycket av den "ofantliga" sektorn ska ersättas av privata alternativ och att arbetsmarknaden blir mer anglosaxisk så är kanske en kris som snabbar på denna utveckling bara bra. Några hundra miljarder är kanske ett lågt pris att betala om det leder till att vård/skola/omsorg blir så dåliga att medelklassen börjar efterfråga rejält sänkta skatter så att de kan betala privata alternativ. Hur mycket är det värt att krossa LO?
Att pytsa ut så mycket pengar så snabbt som du föreslår tror jag skulle leda till avsevärda effektivitetsförluster (jämfört med att ha mer tid på sig). Vissa delar såsom ökade bidrag till kommunerna tror jag skulle fungera bra, där finns existerande infrastruktur som kan skala relativt väl och relativt snabbt. Mycket annat som du föreslår, framförallt infrastrukturen, är förvisso projekt som behövs, men som har ofta åratal bara i projekteringstid.
Jag ser dessutom fordonsindustrins problem till största delen som en del av en strukturomvanling som bara råkar utlösas av lågkonjunkturen, och inte som ett resultat av en illa fungerande kapitalmarknad. Att stödja den tror jag vore bortkastade pengar. Däremot gärna mer pengar till forskning mot förnyelsebara bränslen/energi till universiteten.
Henrik: Jag menar inte heller att stora infrastrukturprojekt är det som kommer först, de har en längre startsträcka.
Först är det mindre projekt som förbättrat underhåll i lokaler och lägenheter, stadsförsköning och planteringar, konstprojekt, personalförstärkningar i välfärden, tusentals småskaliga förbättringar. Pengarna behöver inte användas effektivt, det är inte ens ett mål, målet är att de ska sätta igång konsumtionen.
Fordonsindustrin måste genomgå en strukturomvandling och dessutom ett tekniskskifte, men strukturomvandlingen handlar inte om att mindre enheter måste slås ut (det är ju de stora jättarna som kraschar nu) utan om att börja producera bilar som drivs och byggs hållbart. Jag håller med om att man inte ska pytsa in stora stödmedel till fordonsindustrin, men varför kunde inte staten genomföra en stor teknikupphandling av hållbara nollemissionsfordon?
Erik: jag tror definitivt inte på att bara pytsa ut pengar enbart för utpytsandets skull. Effektivitet och innehåll är absolut av vikt. Dessutom viktigt för att få ett brett stöd för åtgärderna.
Gällande fordonsindustri tror jag personligen att den är på väg ur landet, och att en sådan upphandling riskerar (men inte nödvändigtvis) skulle vara en indirekt subvention av svensk verksamhet. Kan den utformas så att den inte gynnar svenska tillverkare är jag för, men då är risken att den inte fungerar särskilt bra som stimilus inom landet.
Skicka en kommentar